– Bra att ni sitter ner grabbar, sa Jocke när han klev in och stängde dörren efter sig.
Jocke såg allvarlig ut.
– Vad är det nu? Ännu mer problem? frågade Emil.
– Nej, en glad nyhet faktiskt. Vi har fått ett Wild card till Palma.
– Va? Betyder det att…
– …vi slipper kvala. Vi går direkt in i första omgången av huvudturneringen.
– Då har vi redan säkrat 100 000 i prispengar också, sa Emil.
– Jajamensan. Framför allt innebär det att ni är spellediga en hel vecka, tid att träna och ladda batterierna.
Det visade sig att Jocke Wilhelmsson fortfarande var ett känt namn nere i Spanien, i alla fall i vissa kretsar. Flera av personerna bakom turneringen i Palma hade ett förflutet inom tennisen och sportchefen var ett före detta tennisproffs.
– Jag ringde och tjatade lite på honom. Han var skyldig mig en tjänst sedan tidigare. Vi var ett av kanske 10-15 lag som var aktuella för wild card så vi fanns ju redan med på listan. De var lite lockade av att vi hade två tjeckiska landslagsstjärnor också.
– Men det har vi ju inte längre.
– Det hade vi när jag snackade med honom första gången. Men det spelar ingen roll. Nu är vi inne. Se bara till att vinna några matcher nu!
– Det måste vi väl om vi ska få spela vidare. Pengarna är ju snart slut på kontot trots att vi lånat en halv miljon, sa Emil.
– Tänk inte på det. Jag löser det, sa Jocke.
* * *
De anlände till värmen på Mallorca i väldigt god tid. En hel veckas väntan på första matchen. De fick lite välförtjänt vila och passade på att ligga i poolen på hotellet och bada i havet. För första gången under hela touren kändes det som lyxliv.
– Så här skulle man ha det jämnt. Tänk om vi var direktkvalificerade till alla turneringar. Då hade vi fått en ledig vecka innan varje turnering där man bara kunde slappa, kolla in sevärdheter, sa Viktor till Anton och Charlie när de låg utsträckta i varsin solstol vid sidan om poolen.
– Mmm, det vore skönt. Men vi hade ju ändå behövt träna och hålla oss i form, sa Charlie.
– Ja, vadå. Köra ett träningspass på två timmar och sedan vara ledig resten av dan. Det kan jag leva med.
– Vi måste gå längre i turneringarna då. Annars blir det inga rum på lyxhotell, snarare tält på en camping, sa Anton.
– Jamen, vi ska ju vinna den här turneringen. Hur mycket får segraren?
– Fråga Emil, han har koll på sånt. Jag tror det är typ två och en halv miljon.
– Grymt. Det skulle ju räcka att vinna en eller två turneringar per säsong. Eller att bara gå till final ett par gånger. Hur mycket har egentligen Warbergskillarna spelat in nu?
– Vad var det Emil sa nu, det var innan vi mötte dem i Zürich. De hade nog fått ihop nästan 15 miljoner hittills.
– En miljon per skalle. Det är ju mycket mer än de bästa i Superligan tjänar på en säsong.
– Nu blir det ju inte samma sak som en miljon i lön. Man ska betala arbetsgivaravgifter, skatt, resor, hotell och en massa annat, påpekade Emil som precis klättrat upp ur poolen och satt sig på en stol bredvid dem.
– Jaja, mycket pengar är det i alla fall, sa Viktor.
Medan Viktor drömde vidare om miljonerna så tänkte Anton på vad Emil hade sagt kvällen innan, efter att Jocke lämnat rummet:
– Du fattar att det är vinna eller försvinna för oss i Palma eller hur? Vi måste gå till kvartsfinal minst, annars är det slut.
* * *
De hade lottats mot Espoo Vikings som låg sjua på världsrankingen. De hade varit i final i Sydney och sedan nått minst kvartsfinal i nästan alla turneringar under säsongen. Inte lika bra som Warberg, men en tuff uppgift för Consuls.
Redan på uppvärmningen anande man att det inte skulle bli Espoos match. Deras förstemålvakt skadade sig, fick nackspärr när han räddade sista skottet. Matchläkaren rådde honom att han inte spela vidare.
Andrekeepern var dåligt matchtränad och inte alls lika rutinerad som sin kollega. När Brian sköt 1-0 till Helsingborg Consuls ur dålig vinkel från kanten satt den finske målvakten felplacerad. Och när Tom Stenhög fick ett friläge lade sig målvakten tidigt så att Tom kunde skjuta högt i nättaket till 2-0.
Den bäste spelaren i Espoo var dock Antero Mäkelä som hade vunnit poängligan i Zürich-turneringen, trots att laget åkt ut i kvartsfinalen. Han var avig i spelstilen, låg hela tiden högt upp i banan och högg på varje kontringsmöjlighet. Det var förmodligen den snabbaste spelaren som Anton hade mött någonsin.
I första perioden fick Mäkelä tre bra lägen. Han prickade ribban en gång, sköt över en gång och de tredje gången gjorde Emil en fantastisk räddning.
När Mäkelä sedan fick en fjärde chans i början av andra perioden satt bollen i krysset. Samtidigt som han sköt knäcktes dock klubban. Efter det fick han inte alls ordning på skotten.
– Det är inte samma blad på hans reservklubba, sa Brian och flinade.
Det syntes att finnen blev frustrerad. Och hans frustration spred sig i resten av laget, Espoo var nämligen beroende av hans målskytte. Deras övriga forwards tog inte lika många avslut och de var inte alls lika rappa i steget.
Istället kunde Consuls göra 3-1 på ett märkligt långskott från egen planhalva där bollen studsade framför mål och förbi den osäkre målvakten. Av bara farten ramlade 4-1 in, även det ett långskott som inte så otagbart ut.
I den sista perioden spelade Consuls koncentrerat. De fokuserade på att hålla tätt bakåt och rensade undan flera gånger. Mäkelä bytte blad inför sista perioden och fick ordning på sitt skott. Prickade in 4-2. Men sedan fick Consuls chansen i powerplay och ökade på till 5-2. Då hjälpte det inte att Mäkelä gjorde både 5-3 och 5-4. Det sista målet kom med bara två sekunder kvar av matchen.
– Helt underbart grabbar. Fortsätter ni så här så slipper vi snart kvala till alla turneringar, sa Jocke efter matchen.
* * *
Varje lag som deltog i Floorball World Tour betalade en anmälningsavgift. För en enskild turnering varierade den mellan 5 000 och 10 000 kronor. Men man kunde också lösa en säsongsavgift 50 000 kronor som gällde för alla turneringar. Det hade Consuls gjort.
Då ingick dessutom vissa andra tilläggstjänster förutom den hemsida som alla lag hade. Utöver att skriva nyheter och kommunicera med sina fans hade man då också tillgång till en shop där man kunde sälja souvenirer med lagets logotype. Allting sköttes av ett företag, de hade bara laddat upp sin logotype i eps-format. Nu gick det att köpa Consuls-muggar, Consuls-handdukar, Consuls-kepsar och ett 50-tal andra produkter. Och givetvis matchtröjor, både svarta och vita med deras logga stort på bröstet.
I början hade Consuls bara haft föräldrar och syskon och vissa kompisar som fans. Men nu började det dyka upp supportrar även från andra länder, folk som hade sett dem spela och gillade dem. De fick en del mail, mest från småbarn som tiggde signerade tröjor eller klubbor. Men de hade inte sålt något innan de kom till Palma.
– Grabbar, vi har sålt vår första matchtröja i shopen, utropade Emil när han loggade in på deras sida för att se hur de låg till.
– Det var säkert min morsa. Hon skulle köpa en i födelsedagspresent till pappa, sa Viktor.
– Jaha. Jag som trodde vi fått någon ny supporter, sa Emil.
– Det fick vi nog när vi vann idag. Vinner vi imorgon blir det ännu fler.
– Vi måste nog vinna en turnering innan vi blir riktigt populära. Jag hörde att We Were Warberg sålt över 700 tröjor. Undrar vad de drar in på souvenirförsäljningen egentligen.
* * *
I andra omgången väntade Botkyrka Hobbits. Ett lag som de hade mött i kvartsfinalen i kvalet till Stockholm. De hade precis som Helsingborg legat på gränsen till att kvala in till turneringarna sedan dess. Hobbits hade haft sin succé i Lindau där de överraskande nådde kvartsfinal. Men sedan dess hade deras enda Superliga-spelare åkt hem till Sverige igen. I gengäld hade de förstärkt laget med två gamla Balrogprofiler som passerat 40-strecket. Rutin i massor – även om de inte var lika vältränade som de varit för tio år sedan.
Det kunde blivit en het match med tanke på den fula smäll som Charlie fått i deras senaste möte. Men redan på uppvärmningen kom killen fram till Charlie och frågade hur det var med foten.
– Jodå, det är inga problem, sa Charlie.
– Skönt att höra, det var absolut inte meningen att skada dig, sa Josefsson med nr 17 på ryggen.
– Tack, då satsar vi på en juste match idag.
– Absolut. Vi tänker inte bjuda er på några onödiga powerplay idag.
Istället var det Consuls som gjorde det. Verkligt onödigt dessutom då Tom Stenhög gick fram och täckte ett frislag 1,5 meter ifrån bollen. Två minuter för felaktigt avstånd.
– Jag fick hjärnsläpp, sa han och gick och satte sig i utvisningsbåset.
Hobbits kastade in sina två Balrogveteraner. I powerplay var de verkligt giftiga och de hittade luckorna i Consuls boxplay. Trots att Brian jobbade hårt längst upp så var han steget efter på varje passning och efter en halvminut hittade Hobbits ett skottläge från kanten och Josefsson dundrade in 1-0 i krysset.
– Då tar vi inte fler onödiga utvisningar i den här matchen, eller hur grabbar? sa Anton i båset direkt efter målet.
Alla nickade. Det här var en match som de hade alla möjligheter att vinna, de var minst lika bra som Hobbits även om de saknade rutin.
Consuls kvitterade i mitten av perioden men bara en minut före paus så kontrade Hobbits in ledningsmålet 2-1, en lång genomskärare från legendaren Stengren upp till Andersson som hittade en lucka mellan Emil och stolpen.
Andra perioden blev ett segt ställningskrig med väldigt få målchanser. Men när Consuls gjorde ett slarvigt byte fick Hobbits plötsligt kontringsläge. Anton och Danto var ensamma med med fyra motspelare. Men Anton lyckades bryta passningen och istället slå en lång passning upp till Consuls tre spelare som hoppat in över sargen. Charlie, Brian och Tom hade tre-mot-ett-läge och utnyttjade det till att göra 2-2.
I den tredje perioden var positionerna än mer låsta. Inget lag vågade anfalla utan väntade bara på motståndarnas misstag. Med en minut kvar stod det fortfarande 2-2. Då fick plötsligt Hobbits en jättechans som uppstod ur ingenting. Ett stenhårt skott från kanten klingade i stolpen bredvid Emil. Då stod klockan på 59.49 och den tickade därefter snabbt fram till full tid.
Förlängning. Den fortsatte på samma sätt som de två sista perioderna tills Charlie snodde bollen på mittplan av en Botkyrkaspelare. En snabb kroppsfint lurade bort backen men han kom för långt ner, ur vinkel så han fortsatte runt kassen och spelade istället bollen in framför mål där Brian kom störtande och vräkte bollen upp i nättaket. Domaren signalerade för mål, 3-2 och hela laget rusade in på plan och omfamnade varandra.
Segern betydde att de var klara för kvartsfinal i en FWT-turnering för första gången. Och att de hade spelat hem en prischeck på minst 280 000 kronor.
* * *
Några dagar längre fram skulle de resa från Palma till Köpenhamn. Men därefter? Skulle de ta tåget hem mot Helsingborg eller flyga vidare mot USA och Denver där nästa turnering spelades? Beslutet var inte helt enkelt eftersom de skulle bli tvungna att kvala även där, trots sina framgångar i Palma.
Kostnaden för en resa till Denver skulle landa på uppåt 15-20 000 kronor per person med hotell och allt. Kanske inte ens det skulle räcka.
– Vinner vi kvartsfinalen så har vi råd att åka. Men samtidigt blir det väldigt tajt med tiden, det tar ju minst 12 timmar att flyga dit. Kvalet börjar på måndag. Vi har ju bokat flygresan till Köpenhamn på söndag. Och det är långt ifrån säkert att vi hittar biljetter på torsdag efter kvartsfinalen, sa Emil som satt med ett kalkylark öppet på sin laptop.
– Det vore häftigt att åka till Denver. Man kan se både hockey och basket där. Colorado är mitt favoritlag i NHL, sa Viktor.
– Jag tror inte vi har råd med några hockeybiljetter, dem får du betala själv i så fall, sa Emil.
– Inga problem. Det är inte varje dag man får chansen att se NHL-hockey.
Biljetterna till Köpenhamn var inte så dyra, de hade hittat bra priser och skulle flyga hem allihop för under 20 000 kronor. De billigaste flygbiljetterna Köpenhamn-Denver, med mellanlandning i London och Chicago, låg på drygt 9 000 kronor enkel resa.
– Går det inte att boka om så vi flyger direkt från Palma?
– Jo, men vi får inte tillbaks pengarna för biljetterna till Köpenhamn. Och att flyga Palma, London, Washington, Denver kostar 12 948 kronor enkel resa per person. Det är över 200 000 kronor bara för flyget. Sedan ska vi ha hotell och mat där. Det blir en väldigt dyr resa om vi inte kvalar in till huvudturneringen.
– Emil har rätt. Det är bättre att vi sparar pengarna till Las Vegas i så fall. Där är vi direktkvalificerade och garanterade 100 000 kronor, sa Anton.
– Dessutom är det billigare hotell i Las Vegas har jag hört, sa Emil.
– Men om vi vinner semifinalen också?
Emil och Anton tittade på varandra. Emil log.
– Går vi till final här i Palma, ja då har vi råd med en Denver-resa, sa Emil.
En finalplats var värd 115 000 euro, ungefär 1,2 miljoner svenska kronor. Det skulle lösa alla deras bekymmer.