Den här helgen tillbringar jag i Globen med omgivning. Det är innebandyns julafton som Niklas Jihde kallade det eller firmafest som någon annan döpt den till. Stockholmarna är överlyckliga att ha fått tillbaka SM-finalerna till Globen så att de slipper åka snabbtåg eller flyg till Malmö Arena.

Jag insåg igår att för 19 år sedan, en månad senare än nu, satt jag i Globens katakomber och skulle leverera en text till NST om VM-finalen i innebandy som just hade avslutats inför 15 000 åskådare. Jag hade en bärbar dator och ett litet modem som man kunde koppla upp och få ungefär samma överföringshastighet som du får med en mobiltelefon idag om du stänger in dig i ett skyddsrum eller åker långt upp på ett högt berg ute i skogen. Effekten blir densamma, den byter från 4G eller 3G till bara G.

Okej, ni som var med fattar. Modem som lät mer irriterande än ledmotivet till Hello Kitty och som efter någon minuts pipande kunde bekräfta uppkoppling – eller inte.

Den där kvällen gjorde den inte det. Jag satt med en text i datorn och den senaste tekniken. Istället fick jag ringa ner till inskrivningen och läsa in texten. Japp, så gick det till en gång i tiden på stenåldern 1996.

Jag var i valet och kvalet om jag skulle sitta och signera och sälja InnebandyPiraterna här i Globen i år. Men valde till slut bort det. Arenan är inte riktigt lika bra som Malmö Arena för utställare eftersom arenan är stor, det är lång avstånd och utställarytorna finns på plan 2. Samtidigt var det riktigt bra och stora montrar som klubbtillverkarna och innebandybutikerna hade byggt upp i år.

Där har det hänt en del sedan 1996 och sedan SM-finalen spelades i Globen senast.

För dig som inte är innebandynörd så spelas alltså SM-finalen i bäst av en match. Damer och herrar spelar samma dag, efter varandra. Än så länge ingen mixedklass som de har i badminton. I kvartsfinal och semifinal däremot kör herrarna bäst av sju matcher.

Det var säsongen 2001/2002 som man gick över till att avgöra SM-finalen i en enda match. Efter tre år på Hovet var man mogna för Globen. 2011-2014 tog Malmö över och visade att det går att göra bra arrangemang i en riktigt modern arena. Det enda man inte kunde styra över var vilka lag som tog sig dit. Kort sagt saknades FC Helsingborg där för att sätta pricken över i:et

Ofta blir det lite avslaget när man inte håller på något lag. Men inför årets final kände jag inte riktigt för att hålla på någon. Linköping var ju ofina nog att slå ut FCH i semifinalen. Det svider fortfarande lite när jag tänker på hur nära FCH faktiskt var. Och Falun, ja där har jag inte riktigt hängt med erkänner jag.

Det är ju sådär med favoritlag, man skaffar sig ofta ett när man blir intresserad av ett lag i någon idrott och då väljer man oftast något som är bra just då. Det är därför IFK Göteborg är mitt favoritlag i Allsvenskan, för att jag var tio år när jag började intressera mig för det på allvar – och då var IFK bäst till och med i Europa.

På samma sätt fastnade jag för Manchester United när jag började följa Premier League och det hänger kvar även om jag släppt dem.

Å andra sidan är det då inte helt logiskt att jag har Toronto Maple Leafs som favoritlag i NHL. De har inte varit bäst sedan 1967 och riktigt så gammal är jag inte. Istället läste jag Börje Salmings bok om sina år i NHL och plötsligt blev jag frälst av detta lag i en av världens hockeytokigaste städer.

I innebandyn hette favoriterna Warberg, Balrog, Pixbo utöver Viskan HBK (numera FCH) och under en period även Haninge. Sen kom AIK upp och vann genom sportsliga framgångar nya fans. (Nu hör jag att AIK tyvärr kan vara på väg att gå i konkurs).

Nåväl, på den tiden sågs Falun mest som något katten släpat in. Det var ett opolerat lag som backade hem, kontrade och dessutom hade en hel hög spelare som spelade på och långt över gränsen. Men det där har förändrats. De unga innebandyspelarna idag har Falunspelare som Rasmus Enström och Alexande Galante Carlström som idoler. De unga kidsen har knappast hört talas om Balrog. Eller kanske har de läst att Faluns tränare Thomas Brottman en gång i forntiden var stjärna i just Balrog.

Men det var ju det där med att hålla på någon för spänningens skull. I damfinalen: Mora mot Rönnby. Jag är ju trots allt född i Västerås så jag tänkte att jag håller nog på Rönnby ändå. Efter ett tag började jag tycka lite synd om Moras målvakt som blev tacklad två gånger i matchen – av sina egna spelare. Men hon stod (eller oftast satt) kvar mellan stolparna och Mora vann sitt guld.

I herrfinalen var ju Falun storfavorit. Ofina Linköping har åtminstone två sympatiska fd FCH-spelare i tränaren Johan Astbrant och centern Simon Klein. Så jag började hålla på dem. Det såg riktigt bra ut i två perioder, stark defensiv och vassa spelvändningar precis som de gjorde när de sänkte FCH. Falun kom inte igång alls. Men så fick de 2-2 i slutet av andra. Och en sekvens i tredje där Linköping först hade ett friläge som räddades av Faluns målvakt och förvandlades till en spelvändning och 3-2 för Falun avgjorde den matchen. Plötsligt fick Falun ytorna de inte haft, ökade kanske bolltempot lite också och deras offensiva kvaliteter lyste. Magiske Enström gjorde tre mål. Ja, det blev Falun som tog sitt tredje raka SM-guld inför 13 500 åskådare. Nästan fullt eftersom man idag inte får ta in mer än 14 000 i Globen på innebandymatcher.

Det är riktigt imponerande av Falun, bäst när det gäller. Bara att gratulera den nya dynastin som unga killar och tjejer nu får som idoler. Om några år är de kanske utbytta mot andra lag. Kanske Linköping, kanske FCH eller något lag som kommer underifrån och som idag inte tas på allvar som utmanare om SM-guldet men som faktiskt kan vara där när Falun knuffas av tronen. Som Mullsjö eller Växjö?

Eftersom jag nu jobbar med min femte bok i serien InnebandyPiraterna är en sån här helg guld (!) värd. Spännande spelsekvenser som man kan plocka upp. Samtal med innebandyfolk som föder idéer både till böckerna och till samarbeten för att sprida böckerna.

Innebandyn har växt enormt sedan jag först började följa den runt 1991-1992. Tänk bara en sån sak som att Wayne Gretzky nu har fått upp ögonen för innebandy. Då slår det mig igen det där med logiken kring favoritlag. Om jag hade läst Gretzkys bok innan jag läste Salmings, då hade jag förmodligen haft Edmonton eller Los Angeles Kings som favoritlag i NHL istället för Maple Leafs som den här säsongen typ satte klubbrekord i antal förlorade matcher och missade slutspel för tionde gången de senaste elva åren.

Men snart är en ny säsong. Nya möjligheter. Nya segrare och nya förlorare.

PS En Annan bokhandel som ligger i köpcentrat som är granne med Globen har faktiskt serien InnebandyPiraterna i hyllan. Första boken verkar vara slutsåld. Boken som står bredvid “Jakten på den perfekta luggen” är nog inget som bekommer herrspelarna 2015. Snarare det perfekta skägget.