Deadlines. Varför kommer de alltid som en överraskning? Eller rättare sagt, varför väntar vi alltid till precis innan de dyker upp innan vi agerar?

När man ska ut och resa, packar man kvällen före eller samma morgon.

När man har en tid att passa sitter man ändå in i det sista och svarar på mejl eller läser en bok. Oavsett hur god tid man har innan så ser man alltid till att det är minimalt med tid kvar.

Förmodligen är vi rädda för att något ska vara ogjort. Som att förbereda sig i god tid och vara klar en månad innan man behöver, bara för att strax före deadline få besked om att det är inställt och vi inte behöver göra uppgiften. Precis som att vi hoppas att det ska dyka upp något oförutsett som gör att deadlines upplöses eller flyttas fram.

Författare är värre än hantverkare. I alla fall om du frågar en förläggare eller redaktör. Vi har hopplöst svårt att hålla deadlines för våra egna manus och texter. En del handlar om “ska bara” och en rädsla för att släppa sitt manus. En del handlar om tidoptimism och prokrastinering och att låta andra saker komma emellan. Kanske är det en svår scen som vi väntar med att skriva. Eller research och faktakoll som sparas till senare.

Som journalist och redaktör, som författare och förläggare, har jag suttit på båda stolarna. Jag har varit med och satt deadlines för andra och jagat dem för att de ska hålla tider. Samtidigt som jag själv hittat undanflykter när jag missat deadlines.

För lika dåliga som vi skribenter är på att hålla deadlines, lika kreativa är vi när det gäller att hitta ursäkter.

Och som av en händelse postar jag dagens blogginlägg ungefär en halvtimme före midnatt. Strax före deadline. Men i gengäld har jag redan skrivit morgondagens inlägg – det handlar om att skriva sexscener…