Att korra eller korrekturläsa (nr 16) #blogg100

När jag berättar om mitt arbete med manuset till Fem stjärnor för Färglösa så dyker det upp en del facktermer. Vi har lektörer, redaktörer och korrekturläsare som hjälper författaren att bearbeta texten innan det är dags för formgivaren att sätta texten.

Men många vet givetvis inte vem som gör vad. Tyvärr märker jag ofta att inte ens aspirerande författare har koll på det utan ofta blandar ihop de olika rollerna.

Lektören läser ett manus och ger ett omdöme. Det kan vara olika omfattande. Hoi Förlag har en lektörstjänst där författaren får ett skriftligt omdöme på 2-3 sidor med feedback och förslag på förbättringar. På andra förlag kan lektörsläsning resultera i allt från en mening till flera sidor. Men det är en bedömning, ingen bearbetning som görs.

Redaktören läser ett manus och redigerare. Stryker, rättar, påpekar, kommenterar och ställer frågor till författaren. Ett manus kan innehålla tusentals rättelser och korrigeringar och hundratals kommentarer efter att redaktören gått igenom det. Ofta får man påpekanden i stil med “förtydliga, jag förstår inte” eller “för mycket information. gäsp”. Det kan vara saker som hur en karaktär beter sig eller tempot i en scen. Blandat med stavfel och meningsbyggnadsfel.

Korrekturläsaren läser manus och letar fel. Alla typer av fel. Missade kommatecken, ett a som borde vara ett e. Mycket är städning efter redaktör och författare där det kan dyka upp extra ord eller meningar som borde ha strukits när man strök något annat. Men en hel del handlar om att rätt sådant som författare och redaktör inte har koll på (trots att vi borde). Hur ett uttryck ska användas. Om man ska skriva ut siffror med bokstäver eller inte. Det är rätt lärorikt att gå igenom korrekturläsarens justeringar. När jag först öppnade manus fanns det över 6500 ändringar. Oj, tänkte jag. Men sen upptäckte jag att en stor del av dem handlade om att jag glömt att ändra minustecken till citattecken. Och en del andra teknikaliteter som jag kunde ha fixat själv tidigare.
Men mycket är som sagt lärorikt. Jag är bra på att stava och har rätt bra koll. Men jag kan inte allt, märker jag. När jag tvekar på en ändring som är föreslagen så googlar jag och hamnar ofta på Språkrådets sidor. Och allt som oftast har korrekturläsaren rätt – och jag lär mig något nytt. Som att det heter hushållar och inte hushåller. En nitisk korrekturläsare är guld värd.

Sen ska det sägas direkt. Böcker utan korrekturfel existerar inte. Tidningar utan korrekturfel finns inte, det vet jag efter 20 år i tidningsbranschen. Det slinker alltid igenom något, men man vill såklart eliminera så mycket som möjligt.

En del recensenter tror sig kunna bevisa en bristande kvalitet på en bok genom att tycka att den är dåligt korrekturläst. Men ofta är det en grundlös kritik. Fick faktiskt en sådan synpunkt på en Hoi-bok. Jag är säker på att det fanns fel, men inte fler än i en genomsnittlig roman oavsett förlag. Det roliga var dock att recensentens egen text, blott 2500 tecken lång innehöll flera meningsbyggnadsfel och stavfel… Ridå. Den vars text saknar korrekturfel, kastar första stenen?

HD publicerade en recension av en bok utgiven på ett av de stora fina förlagshusen. De citerade den allra första meningen i boken, eftersom de alltid gör så när de recenserar. Inget konstigt med det. Förutom att första meningen innehöll ett korrekturfel. Som förlaget missat. Och som recensenten missat – trots att denne skrivit in citatet i sin text.

Så just nu försöker jag uppnå det omöjliga – en bok utan korrekturfel.

Förresten, ett par regler kommer jag att bryta mot. Medvetet. För att jag tycker det är snyggare. Kanske kan det tolkas som korrekturfel, men det är min konstnärliga frihet.

#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad. Här kan du läsa mer om utmaningen och här kan du se listan på alla deltagarna som är med 2014. 

Fortsätt läsaAtt korra eller korrekturläsa (nr 16) #blogg100