Idag är det tre månader sedan mamma gick bort. Ett kvartal sedan cancern tog hennes liv. Det känns som igår, samtidigt som det känns så länge sedan. En märklig känsla, att någon bara är borta och livet går vidare.

Jag skrev om det då, en lång text som sedan dess lästs av många. Både släkt, vänner och okända. Vårdpersonalen som hade hand om mamma sista tiden hade också fått läsa. Och kände att de tack vare det fick en annan bild av henne, och även av hur vi anhöriga känner. En av de texter som jag fått mest beröm för faktiskt.

Det var gravsättning för någon vecka sedan, då vi sänkte ner hennes urna. Jag kastade några blickar på gravstenarna i närheten. Där var någon som hade levt tills han blev över 90 år gammal. Jag tänker: så orättvist. Mamma skulle fyllt 73 i september, hon borde haft många fina år framför sig. Sen ser jag en gravsten, en pojke blott 16 år har ryckts bort. Och jag tänker: så orättvist. Så mycket han inte fick uppleva. Och så ser jag en gravsten med bara ett enda datum. Födelsedag och dödsdag. På en gång. Så obeskrivligt sorgligt. Jag lider med föräldrarna. Ett liv som var över innan det ens hann börja.

Inte för att det gör förlusten mindre, men det ger perspektiv.

Så man säger till sig själv ännu en gång. Stanna upp. Njut. Av nuet. Varje dag.

Och mamma, var du nu är, vi saknar dig.

PS – mitt lilla bidrag till kampen mot cancer är den insamling som jag och Bodil Mårtensson startat i fiktive Barkhes namn. Skänk gärna en slant >>