En söndag då jag precis sett FCH förlora mot Falun i innebandyns finaste arena, Helsingborg Arena, börjar jag fundera över hur stora likheter det finns mellan författarskap och innebandyspel.

FCH fick storstryk. Visst var det klasskillnad, men ändå är det inte mycket som skiljer lagen åt. En innebandymatch avgörs ofta av inställningen och hur man jobbar tillsammans för att dra åt rätt håll. För att vinna närkamper krävs att du springer och verkligen vill vara först på bollen i varje situation under hela matchen.

Ett av många läktarproffs (vi är många) påpekade hur viktigt självförtroendet är. Att våga göra det oväntade, att våga skjuta istället för att spela bollen i sidled till någon annan.

Vad har då detta med författarskap att göra? Ja, dels är det helt uppenbart så att det krävs många timmars träning för att spela innebandy i högsta serien. Både historiskt sedan barnsben och nu. Ska man bli riktigt bra krävs det övning. Samma sak med att skriva böcker.

Ibland möter man författare som gärna vill slå igenom och leva på sitt författarskap. Men de är inte beredda att lägga ner hälften så mycket tid på det som ens en medelmåttig innebandyspelare i div 2.

En elitspelare i innebandy tränar 4-6 ggr per vecka och spelar 1-2 matcher.

Hur många gånger i veckan skriver du på din bok eller tränar din skrivförmåga på annat sätt?

Jag syndar själv. Och jag vet om att ska jag lyckas som författare så handlar det om att skriva mer och regelbundet. Dessutom, precis som med idrott, måste man gå in helhjärtat. Hitta passionen och glöden. Visa att det är något man älskar att göra, för varför ska man annars göra det? Har man en dag när det kanske inte flyter på så enkelt så gäller det att bita ihop, hamra på tangentbordet. Plötsligt kommer flytet. Det sista man ska göra är att fundera på saker som “nej, kan inte, det blir inget bra” vilket är lika farligt som “det är ingen idé att jag skjuter, jag gör ändå inte mål.”

Hur många skrivpass har du bokat in nästa vecka?