Melodifestivalen, tävlingen som vi älskar att hata. Jag har faktiskt sett alla tre deltävlingarna i år, lite ovanligt. Kanske ett tecken på att man sitter hemma för mycket?

Den andra deltävlingen tyckte jag hade många vinnarkandidater, den första betydligt blekare liksom den tredje i lördags där kändes det som om det bara fanns en riktig vinnarkandidat (Molly Sandén) – därför var det på sätt och vis logiskt att Björn Ranelid tog sig vidare.

Man kan tycka att det är annorlunda, konstnärligt och spännande med en sångerska i par med en textförfattare som pratar. Men hade jag varit en av 100-tals andra aspirerande sångare som inte fick plats i festivalen hade jag nog blivit lika upprörd som finlitterära författare blir över att böcker med ytligt och banalt språk dominerar topplistorna.

När man ser Ranelid på scen kan man inte låta bli att få känslan av Let’s Dance: ett proffs försöker få en amatör att följa med. Melodifestivalen blir Let’s Sing. Ranelid blir för Melodifestivalen vad Lasse Brandeby blev för Let’s Dance. Förmodligen är han medveten om det, men struntar helt och hållet i det. Han får PR och det gynnar honom i hans riktiga karriär – författarskapet.

Det är nu betydligt fler som sett Björn Ranelid sjunga och dansa än som läst en enda av hans böcker. För att prata e-handel: hur många av dessa kan han konvertera till bokköpare? Och – blir en seger i Globen startskottet för en internationell författarkarriär? Allt kan hända i en tävling där ironiska sms-röster väger lika tungt som experter.