Läste intervju i Di Weekend på nätet, Liza Marklund gör PR för sin nya bok. Och framhärdar att hon inte vill vara något varumärke. Jag har ännu inte läst någon av hennes böcker så jag kan inte uttala mig om hur välskrivna de är. Däremot har jag följt debatten om hur hon först gav sken av att boken Gömda, som delvis var påhittad, byggde på verkliga händelser.
Men elva miljoner sålda böcker i 30 länder imponerar. Liksom det 11-bokskontrakt hon tydligen fått i Tyskland på sina deckare om Annika Bengtzon, där det nu återstår att skriva två stycken. Mellan raderna anar jag en viss irritation (?) från Marklund på den nuvarande deckardrottningen – Camilla Läckberg:
Så du håller inte med Camilla Läckberg om att en författare är ett varumärke?
”Absolut inte! Jag är inget jävla varumärke.”
Intervjun andas istället att Marklund hellre vill jämföra sig med Jan Guillou (som alltid har ett budskap i sina böcker utöver spänning och underhållning) eller Henning Mankell (som på olika sätt engagerar sig i sociala projekt och idkar välgörenhet). Om jag ska tro dem i bekantskapskretsen som läst böcker av alla ovan nämnda så är Marklund betydligt närmre Läckberg när det gäller böckernas innehåll och språk.
Men istället för att vara svensk deckardrottning och slåss mot numera inte enbart Läckberg utan även Karin Wahlberg, Viveca Sten, Karin Alfredsson, Maria Jungstedt och flera andra, kan hon positionera sitt varumärke till att bli en kvinnlig Mankell/Guillou.
Jag vet inte om det är medvetet. Det kan ju helt enkelt vara så att hon i en öppenhjärtig intervju pratar om sina böcker och sina värderingar och att resultatet blir ovanstående ompositionering av varumärket Liza Marklund.
Det är ju upp till läsaren att tolka och tro.
Liza Marklund slog igenom med Sprängaren (1998). Har hittills skrivit tolv romaner och en faktabok.
Aktuell: Ger ut Du gamla, du fria (Piratförlaget) den 21 november.