Jag har funderat en del över det här med “utbildningsnivå”. Av två anledningar: dels det lokala perspektivet där man pratar om att Helsingborgsregionen, och framför allt Helsingborg, ligger under rikssnittet när det gäller andel av befolkningen som har högre utbildning.
Dels att jag läste om Peter Thiel, en av personerna bakom PayPal men även investerare i Facebook, som menar att det – i alla fall i USA – finns en utbildningsbubbla.
Lägger man samman dessa båda med mina egna funderingar så blir frågan: vad är värdet av en utbildning och hur mäter man utbildningsnivå på ett rättvisande sätt?
Låt oss börja med det här snacket om “högre utbildning”. Självklart är det nyttigt att gå i skolan och lära sig saker. Vissa yrken kan man knappast lära sig utan en stor andel högskolestudier; läkare, jurist, lärare och många, många fler. Ofta fall handlar det om att man kan lära sig ett yrke snabbare genom att läsa organiserat istället för att inhämta kunskaperna under många års praktik och learning-by-doing.
Men det finns också många exempel på motsaten, där studierna faktiskt inte tillför speciellt mycket till yrkeskunskapen. Tvärtom utexamineras ibland elever som på pappret har yrkeskunskaper men i praktiken inte är värda någonting för en arbetsgivare eftersom de inte har någon som helst praktisk erfarenhet ur verkligheten. Det finns folk som tar ut en högskoleexamen som inte har jobbat överhuvudtaget i sitt liv. Hur mycket är en “högre utbildning” värd då jämfört med någon som under hela skoltiden jobbat varje sommarlov, kanske även kvällar och helger och därefter skaffat sig fyra-fem års yrkeserfarenhet? Vem tillför samhällsekonomin mest?
Låt mig ta ett exempel. Under min tid på Egmont där jag jobbade som redaktionschef och var med och genomförde ett antal anställningsintervjuer träffade jag flera gånger på sökande som hade gått olika former av medieutbildningar. Kanske 2-3 år på gymnasienivå. Men de hade i många fall inga jobb i sin CV och inga vettiga arbetsprover. Några som sökte layouttjänster kunde bara vissa upp enstaka sidor som de gjort i Indesign (eller var det kanske Pagemaker på den tiden?) trots att de kanske gått en kurs som varat i ett läsår. Deras arbetsprover var mer begränsade än vad de förväntades att producera under en arbetsdag.
Jag jämför med hur jag själv lärde mig grunderna i layout: 100-tals timmars jobb på fritiden med olika tidningsprojekt. Studerade hur andra gjort. Läste böcker. Och senare – lärde mig av dem som jobbat med det dagligen i decennier. Förmodligen mer erfarna än många av lärarna på medieutbildningarna.
Att bara läsa en utbildning räcker alltså inte. Du måste ut i verkligheten och lära dig. Ibland undrar jag om det framgår tillräckligt tydligt. Har hört av en del som läst på högskolan att vissa lärare på fullt allvar menar att uppsatser aldrig bör skrivas i samarbete med olika företag utan ska “hållas strikt akademiska”. De kräver ett minimum av antal sidor som produceras, något som i näringslivet sedan ersätts av ett maximum.
Så hur mäter man då utbildningsnivån på ett sätt som faktiskt ger en rättvisande bild av kompetensen hos befolkningen? Vem ger regionen mest: en nyutexaminerad ingenjör som inte jobbat en dag eller en 65-åring som varit ingenjör i 35 år men på pappret inte har lägre utbildning därför att han/hon började i verkstaden och gjorde tre år där med kvällsstudier innan det blev jobb som ingenjör?
Eller för att ta ett annat exempel ur verkligheten: en person som har 240 högskolepoäng i diverse spridda kurser men inte har någon som helst examen eller utbildningsstrategi men ändå tillbringat över sex år på högskolan. Hur värdefull är denna högre utbildning för samhället?
Det här för mig osökt in på Peter Thiels senaste utspel. Först och främst hans analys av utbildningar och hur de faktiskt kan lura studenterna på deras pengar:
“You know, we’ve looked at the math on this, and I estimate that 70 to 80 percent of the colleges in the U.S. are not generating a positive return on investment. Even at the top universities, it may be positive in some sense — but the counterfactual question is, how well would their students have done had they not gone to college? Are they really just selecting for talented people who would have done well anyway? Or are you actually educating them? That’s the kind of question that isn’t analyzed very carefully. My suspicion is that they’re just good at identifying talented people rather than adding value. So there are a lot of things about it that are very strange.” (intervju i National Review)
I Sverige har vi ju något mer förmånligt med studiebidrag (såvitt jag vet) men även en stor lånedel. Och även svenska föräldrar kanske känner igen:
“The Great Recession of 2008 to the present is helping to bring the education bubble to a head. When parents have invested enormous amounts of money in their kids’ education, to find their kids coming back to live with them — well, that was not what they bargained for. So the crazy bubble in education is at a point where it is very close to unraveling.”
Han har dessutom gjort ett konkret utspel genom bildandet av Thiel Fellowship, där tanken är att betala studenter för att hoppa av skolan och starta företag:
“The main goal is to identify very talented people who could do a lot better without college than with college. As a society, we should not be waiting for them to get a college degree and be burdened down with enormous debt to the point where they can no longer take any risk.”
Så vad blir slutsatsen – att högskolestudier är bortkastad tid? Nej, knappast. Däremot att de kan vara det, om du bara sitter av tiden och tar tentorna. Du måste göra mer. Likaså är fyra år på högskolan ingen garanti för att du är mer lärd än om du skippar högskolan och ställer in dig på att jobba dig upp och fortbilda dig på egen hand.
Det går ju exempelvis utmärkt att läsa högskolepoäng på kvällstid samtidigt som man jobbar. Om man nu ens behöver ha papper på sina kunskaper för att sätta dem i ett CV. Den som varje vecka plöjer igenom en utvald facklitterär bok eller ännu hellre lägger 20 timmar av sin fritid på att lära sig exempelvis datorprogram eller något annat man har nytta av i ett yrke kommer inte att ha några dokumenterade kunskaper men blir definitivt mer bildad.
Återigen: vem är mest lärd – den som tar en högskoleexamen och därefter aldrig öppnar en bok eller den som inte läser på högskolan men som varje år läser dussintals böcker och håller sig ajuour med bloggar och andra informationskanaler?
Den allra största faran med fokus på “andel av befolkningen som har högre utbildning” är att man glömmer bort hur viktigt det livslånga lärandet är. Flera av de yrken som elever idag läser på högskolan för att lära sig kommer inte att finnas om tio år.
Fotnot: Jag gick aldrig på högskolan. Jag började jobba direkt efter gymnasiet (det är faktiskt 20 år sedan jag gick ut i år). Efter några år med frilansande och vikariat funderade jag på att läsa en journalistutbildning antingen i Sverige eller USA men det blev aldrig så. Däremot har jag gått ett tiotal kurser via arbetsgivare och säkert läst 100 fackböcker i olika ämnen. Men framför allt har jag via olika arbetsplatser haft förmånen att jobba med en rad oerhört kompetenta människor som lärt mig fantastiskt mycket. Faktum är att jag dagligen lär mig nya saker av folk i min omgivning.
REKLAM: Vill du lära dig mer om Helsingborgs och Skånes historia på ett lättsmält sätt ska du läsa Barkhes Döttrar av Bodil Mårtensson. (Utgiven på mitt förlag). Just nu billigast på Bokus.