Häromdagen recenserade några tidningar sportböcker. En salig blandning av romaner och faktaböcker som egentligen bara hade sport som gemensam nämnare. Förutom ett sifferbetyg fick böckerna även en skriftlig recension, ja eller åtminstone en kommentar. För om InnebandyPiraterna – Andra säsongen (som gick en tvåa på en femgradig betygsskala) stod det blott två rader:

“Pojkroman om killarna i Helsingborgs Consuls, innebandylaget på världsturné. Originell idé, sämre genomfört.”

Ja, det var faktiskt hela recensionen så det är svårt att citera ett utdrag. Vet inte hur många tidningar som publicerat artikeln, men i alla fall Kristianstadbladet och Hallandsposten.

Visst blir man lite stött? Nåja, tur att det finns andra röster. BTJ skrev betydligt mer positivt och längre. Och så kommer det ju massor av glada tillrop från läsare som exempelvis:
“Grymt bra bok!”
“Måste föresten ge dig credits för en väldigt bra bok. Första gången jag väljer en bok före tv-spelet.”
“Har läst klart andra säsongen nu också! Den var skitbra, ser fram emot trean!”

Och om man fortfarande känner sig lite besviken som författare så har Therése Söderlind bjudit på en underbar sammanställning med klipp ur olika recensioner av hennes bok. Som visar att smaken är som baken, även när det gäller recensenter!

Så det är väl bara att konstatera att vissa älskar mina böcker, andra gillar dem inte. Det är helt okej.

Samtidigt känner jag mest av allt revanschlust. Trean ska bli bättre än både ettan och tvåan – utan att de som gillar de två första böckerna blir besvikna. Det är trots allt läsarna som köper böcker, inte recensenter.