Winners Cup i Malmö Arena var stort. Det var bara de högst rankade lagen, alla hade vunnit någon turnering under säsongen. Helsingborg Consuls var något av den fula ankungen, laget som halkat in på ett bananskal genom att vinna tröstturneringen Last Chance Cup. Även San Fransisco +46ers såg de flesta som utfyllnad, de hade visserligen besegrat ett antal andra lag som var högre seedade men varken Consuls eller +46ers hade inte vunnit någon vanlig titel.
Totalt var de nio lag. Eftersom vissa lag hade mer än en titel var det alltså inte fullt startfält med 16 lag. Till skillnad från fotbollens europeiska cuper ville arrangörerna att det verkligen skulle vara en cup för vinnande lag. Dit räknades även Consuls även om de vunnit den enda turneringen utan prispengar – och den turnering där inget av lagen på topp 10 i världen deltog.
De båda ankungarna var lägst seedade och skulle därför mötas i den enda åttondelsfinalen.
Kvällen före den första matchen var det fullsatt i Malmö Arena. Visserligen var halva publiken ungdomsspelare från hela Skåne som hade bjudits in gratis och i vissa fall åkt gratis buss direkt till arenan. Men det var show och festlig inramning.
Åskådarna kunde njuta av en Skills Competition där spelare från alla lagen fick mäta sina krafter i olika moment som prickskytte, slalom (där Charlie kom trea) och självklart hårdaste skottet som uppmättes med radar. Men huvudsyftet med kvällen var ändå lottningen.
I en skål låg åtta bollar som innehöll namnet på ett lag. Förutom en av bollarna där det stod “Vinnaren av San Fransisco +46ers och Helsingborg Consuls”. En efter en plockades så bollarna upp. Lagen var seedade så lottningen var inte fri. De fyra hemmalagen, de högst rankade, drogs först och sedan dess motståndare. I tur och ordning kom Warberg, Prague Stars, Helsinki Heroes och Winterthur Rivermen.
– Vilka vill vi helst möta? frågade Viktor.
– Vi måste ju först besegra San Fransisco. Det spelar egentligen ingen roll vem vi får möta, de är ju grymt bra alla fyra, sa Anton.
Deras namn kom upp på nästa lottboll. De fick Warberg. Med Brian.
Resterande kvartsfinaler blev Prague Stars-Stockholm Dream Team, Helsinki Heroes-Seattle Clouds och Winterthur Rivermen-Lindenhofers.
* * *
Matchen mot +46ers blev aldrig riktigt spännande. Consuls gjorde en av sina absolut bästa matcher. Kalle dirigerade laget och dominerade som aldrig förr. De gjorde mål på sina chanser och dessutom vid rätt tidpunkter i matchen. Först tidigt 1-0 som svenskamerikanerna visserligen kvitterade. Sedan 2-1 bara två sekunder före första pausvilan. Som följdes upp med 3-1 bara 27 sekunder in på andra perioden.
Moståndarna arbetade sig sakta in i matchen och jagade reducering. Istället gjorde Consuls 4-1, ännu en gång bara sekunderna före periodpaus. När Charlie sköt 5-1 två minuter in på sista perioden var det avgjort. +46ers gav mer eller mindre upp, åtminstone mentalt. Helsingborg kunde spela avslappnat och nyttjade skoningslöst varje möjlighet till spelvändning. Till slut blev det hela 9-2.
– Nu visade vi alla att vi inte är så dåliga. Nu får vi se till att det blir tredje gången gillt mot Warberg också, sa Viktor.
– Fan vad gott det hade varit att slå dem. Gissa om Brian hade ångrat sig då, sa Charlie.
* * *
We Were Warberg hade dominerat rankingen under hela säsongen. Laget var en bra mix av gamla rutinerade rävar och ett par lite yngre men hungriga killar. Dessutom hade de ett beprövat och inövat spelsystem som kändes igen från Warbergs härjningar på 90-talet.
De gånger de mötte Brian var han fåordig. Charlie menade att han skämdes. Han var inte lycklig över lottningen, att riskera att skicka ut sina gamla lagkamrater. Samtidigt var det en dröm som gick i uppfyllelse, han spelade i ett lag som hade chans att vinna hela turneringen.
Det var bra tryck på läktaren. De inhyrda klackarna var större än tidigare under säsongen, Johanna hade berättat att hon och hennes kollega hade mer än 500 sångare på plats. Motståndarna hade lika många. Hon stod dock i Warbergs klack denna kväll.
Och de fick anledning att jubla direkt. Warberg tog nämligen ledningen med 1-0 i mitten av första perioden efter en ganska trevande inledning. Målskytt – Brian Jensen. Han snappade upp en dålig passning av Charlie, trampade in och sköt i bortre krysset. Otagbart för Ali i målet.
Han visade dock inga känslor. Ingen målgest. Han gick bara mot Warbergsbåset och tog emot sina lagkamraters glädje.
– Snygg passning, har du glömt att Brian inte spelar med oss längre? frågade Viktor när Charlie satt sig i båset.
– Håll käften, sa Charlie. Han skrattade inte.
– Jag tyckte det var snyggt gjort av honom. Att inte göra sin målgest och fira målet, sa Anton.
– Äh. Jag ska ge igen. Han kommer att sitta mycket i utvisningsbåset, sa Charlie.
– Gör inget dumt nu så att du själv åker ut. De har ett ruggigt powerplay, sa Emil.
– Jag känner honom. Jag vet precis vad han hatar.
Matchen hettade till redan några byten senare. Charlie började störa Brian. Reta honom med små rapp med klubban över vaderna. Vid ett tillfälle gick han fram och sköt och lät sedan klubban träffa Brian rakt på smalbenet. Han skrek högt men Charlie bad inte om ursäkt.
När de båda var på plan ett byte senare tog Charlie tag i Brians klubba och slängde iväg den när domarna hade ögonen på annat håll. Brian blev vansinnig och satsade tufft i nästa närkamp, knuffade Charlie som föll lätt mot sargen som välte med ett brak.
Brian fick fem minuter för hårt spel och en skarp tillsägelse av domarna. Charlie flinade när han gick förbi utvisningsbåset.
– Jag trodde du hade lugnat ner dig, Brian. Det är inte bra att ta onödiga utvisningar, sa Charlie.
– Du ska få igen, sa Brian.
Powerplay för Consuls som såg sin chans. Och tog den. Även utan Brian lyckades de formera en giftig uppställning och Warberg fick inte ordning på sin box. Tom sköt 1-1 och 2-1. När dessutom Kalle tryckte in en retur till 3-1 och Robin zorrade in 4-1 innan Warberg åter var fulltaligt, ja då såg det verkligen lovande ut.
Men Warberg lät sig inte rubbas. Brian höll sig kall efter att en av Warbergs veteraner hade snackat allvar med honom. Sakta men säkert åt de sig ikapp. Reducerade till 2-4 före periodvilan och i andra perioden ytterligare två mål. Kvitteringen till 4-4 gjorde Brian och den här gången knöt han båda nävarna i ett vrål efteråt och pekade på Charlie.
I sista perioden var WWW det bättre laget. Consuls hade ett kontringsläge där Robin och Tom kom ensamma mot Warbergs målvakt men ändå misslyckades med att göra mål. Istället tog halläningarna ledningen med 5-4 och i slutminuterna fullbordade Brian sitt hat trick när han sköt 6-4 i tom kasse.
De var utslagna. Efteråt vägrade Charlie ta Brian i hand. De andra gratulerade dock honom.
– Lycka till nu i resten av turneringen, Brian, sa Anton.
– Tack, det är lite blandade känslor just nu. Det är härligt att vara i semifinal men jag hade hellre varit det med er, sa Brian.
– Nästa år, sa Anton.
De kunde i alla fall glädjas åt att de fick 400 000 kronor för att ha tagit sig till kvartsfinal. Det innebar att de kunde betala av hela skulden till Johnny Ravn och att det fanns pengar kvar på kontot även efter att de betalt några extra fakturor som dykt upp de sista veckorna. Bland annat Jockes kreditkortsnota från Las Vegas på 47 000 kronor.
* * *
Stockholm Dream Team överraskade genom att besegra Prague Stars med 9-8 i sin kvartsfinal vilket innebar att det blev en helsvensk semifinal på övre halvan.
Helsinki Heroes tog däremot en planenlig storseger över Seattle med hela 8-1. De kunde vila sina stjärnor i sista perioden som de faktiskt förlorade med 0-1. Hade de inte slagit av på takten hade det sannolikt blivit tvåsiffrigt.
En tuff och jämn match mellan de båda schweiziska lagen slutade med seger för Winterthur över Lindenhofers, 4-2.
* * *
I semifinalen mot Stockholm var Warberg återigen det bättre laget. De spelade sitt spel och lät sig aldrig störas ens när stockholmarna stressade deras backar väldigt högt upp. Matchen slutade 6-3 till Warberg och Brian gjorde återigen mål för sitt nya lag.
I den andra semifinalen svängde det fram och tillbaks. Helsinki ledde med 2-1 och 5-4 innan Winterthur svarade för en mäktig vändning i tredje perioden och vann med 7-5 efter bland annat ett mål i boxplay.
Sett till säsongen var Warberg favoriter i finalen mot Winterthur. De båda lagen hade mötts i två finaler, Tianjin och Oslo, och vunnit varsin.
Det segrande laget skulle få ta emot en prischeck på hela 4,5 miljoner kronor.
– Fattar du, Brian kan få typ 250 000 kronor i segerpremier om de vinner finalen. Mer än vi kommer att få kvar att dela på, sa Viktor.
– Vi kommer nog inte att ha många tusenlappar över när vi summerar allt. De pengar vi har behövs till anmälningsavgiften nästa säsong, sa Emil.
Meningarna om Brian var delade inom laget. Många höll tummarna för Warberg och ville att de skulle vinna. De tyckte bara det var kul att Brian fick chansen att vara med om att vinna den största titeln på touren.
Men sedan var det en grupp, däribland Charlie, som tyckte att Brian var en riktig svikare. Och som menade att de kanske hade slagit Warberg med Brian i laget.
Det blev ingen titel för Brian och Warberg. Efter en mycket jämn och tät final stod schweizarna där som segrare med uddamålet, 3-2. Brian gick mållös av planen. Winterthur lyckades få kontroll på Warbergs anfallsspel och tvingade ut svenskarna mot sargen där de fick ta avslut ur väldigt dåliga vinklar.
Så Staffan Jonsson, Warbergs lagkapten, fick stå och se på när Winterthurs lagkapten Meyer lyfte den väldiga skölden där bokstäverna FWT blänkte i strålkastarljuset. Hans och lagkamraternas namn snart skulle graveras in på baksidan som de allra första mästarna i FWT-historien. De fick stående ovationer i den fullsatta arenan och Johanna och hennes kollegor sjöng tillsammans “Rivermen are the Champions of the World”.
Anton kände rysningar i kroppen. Det var den där speciella känslan, nästan som elektricitet i luften. Han var rörd och hade en klump i halsen. Glädje. Han kunde nästan se sig själv stå där nere och ta emot priset. Inför finalen hade han inte hållit på något av lagen men ju längre matchen led, desto mer kände han för Winterthurs sätt att genomföra den. De var värdiga segrare eftersom Warberg inte riktigt vågade vinna. De blev för fega och det kostade dem titeln.
* * *
– Anton, Emil. Får jag prata med er lite innan vi går, sa Jocke Wilhelmsson samtidigt som alla gick mot utgångarna och arenan tömdes.
De stannade kvar vid sina platser.
– Okej, vad vill du säga? frågade Emil.
De var redan överens om att bryta samarbetet. Jocke hade gång på gång lovat att han skulle ordna fram mer pengar precis som han lovat dem.
– Jag ville berätta att jag har sökt hjälp för mitt spelberoende, sa Jocke.
– Det var ju bra, sa Anton.
– Ja, det är ett stort steg. Det är inte så lätt att erkänna att man har problem, men jag inser nu att jag är spelmissbrukare. Jag kan inte hejda mig. Men om jag inte slutar spela så kan jag inte få ordning på min ekonomi, sa Jocke.
– Men jag lovar att ni ska få tillbaks pengarna jag är skyldig. Jag har redan satt in 25 000 kronor på bolagets konto.
– Då är det bara ett par hundratusen kvar eller så, sa Emil.
– Ja, vi får väl snacka om det där. Enligt avtalet har jag ju också rätt till procent på prispengar och…
– Nä, nu får du ta och ge dig. Du kan väl inte på allvar tro att vi är skyldiga dig pengar? sa Emil.
– Nej, nej. Men jag kanske inte är skyldig så mycket mer än det jag betalt in nu. Eller?
Emil skakade på huvudet och gick därifrån. Anton ursäktade sig och gick efter. Det var uppenbart att de skulle skaffa en ny manager till nästa säsong
* * *
Johanna hade bestämt sig för att förlänga sitt kontrakt med FWT ytterligare en säsong. De hoppades att det skulle få en hel del tid tillsammans om han fortsatte spela.
Hur det skulle gå med Consuls var fortfarande oklart. We Were Warberg ville behålla Brian som lockades av möjligheten att vinna titlar och dessutom tjäna rejält med pengar.
– Warberg vill gärna ha hit dig, Charlie och Kalle, sa Brian till Anton några dagar efter den stora finalen.
– Vill du inte hellre spela med vårt lag? Jag vill inte svika Emil och alla andra i laget, sa Anton.
– Jo, men det är ju svårt att tacka nej till ett av världens bästa lag. Vi hade ju flyt som kvalade in till Winners. Warberg kommer garanterat att vara där nästa år också.
Även om säsongen hade slutat på plus – enligt Emil nästan 100 000 kronor kvar när alla fakturor var betalda – så var finansiering av en satsning nästa säsong ännu inte hemma.
* * *
Det var mycket att tänka på för Anton när han gick där i korridoren med en golvmopp och en stor hink med vatten två veckor efter den stora finalen. Jobbet som nattstädare var inte alls lika glamoröst som att spela innebandy på en fullsatt arena med tusentals sjungade fans på läktaren. Det enda han hörde var musiken i hörlurarna.
Kalle hade inte bestämt sig om han skulle fortsätta, liksom flera av de andra spelarna i laget. Men det som oroade Anton allra mest var ändå det som Johanna hade sagt kvällen innan. Hon berättade att InnebandyPiraterna Ltd, bolaget som ägde och drev hela Floorball World Tour, hade problem med ekonomin.
– Jag hörde att FWT:s huvudsponsor har hoppat av. Det är rätt många miljoner som fattas om de inte hittar en ny huvudsponsor. Det kanske inte blir någon tour nästa säsong, älskling, sa Johanna.
SLUT