Morgonen därpå ringde telefonen på Brians rum redan kl 6.30 på morgonen.
– Ja, hallå? svarade han.
– Det är från receptionen. Era väskor har anlänt. Ska vi skicka upp dem till ert rum? frågade receptionisten.
– Ja, gör det. Men ni kanske kan vänta två timmar i alla fall, sa Brian och somnade om.
* * *
Warberg förlorade sedan finalen mot Lindenhofers från Schweiz med 4-5 trots ledning med 3-1. Segern i Las Vegas var Lindenhofers första titel och två veckor tidigare hade deras landsmän från Winterthur stått som segrare i Denver. Jackpot för Schweiz i USA alltså.
Stämningen i hallen var bättre än i semifinalerna. De drygt 3 000 stolarna var fyllda. Det satt fler spelare och därmed innebandyintresserade på läktarna. Alla spelare hade rätt till biljetter till de matcher på FWT när de inte själva spelade. De köpte till rabatterat pris. Däremot var det obligatoriskt att se till att biljetterna nyttjades och att stolarna inte stod tomma.
Publiksnittet på matcherna i Las Vegas landade ändå över 2 000 åskådare, betydligt mer än hemma i Superligan men inte i klass med turneringarna i Prag och Zürich. Eller Stockholm och Helsingfors där det också varit utsålt från kvartsfinalerna och framåt.
* * *
Efter Las Vegas-turneringen var det uppehåll en vecka på Floorball World Tour. Veckan därpå spelades Second Chance Cup i London, dit det inte fanns något kvalspel. Den riktade sig enbart till de lag som varit i final men inte vunnit några titlar under säsongen. De fick en andra chans att kvalificera sig till den stora avslutningen Winners Cup.
Dit kunde maximalt 16 lag kvalificera sig. Eftersom några lag vunnit mer än en titel skulle det dock bli färre lag än så denna säsong.
När de vanliga turneringarna var spelade hade sju lag kvalificerat sig till WC: We Were Warberg (fyra titlar), Helsinki Heroes (4), Winterthur Rivermen (2), Prague Stars (2), Lindenhofers (1), Seattle Clouds (1) och Stockholm Dream Team (1). Med ett lag från Second Chance och ett från Last Chance skulle alltså nio lag göra upp om den stora mästartiteln.
Second Chance Cup blev en rätt liten turnering. Eftersom många av de lag som vunnit titlar också hade varit i final flera gånger återstod bara fem finallag som inte heller hade någon titel. Två schweiziska – Zürich Sailors och Zürich Elephants, finska Espoo Vikings, tjeckiska Brno Wolves och San Fransisco +46ers, ett amerikanskt lag som nästan bara bestod av svenskar bosatta i Kalifornien.
Därför hade tourledningen beslutat att fylla upp med de bästa lagen som nått semifinal under säsongen. Det innebar att även Bears of Lappo, Peking Ducks och Fredrikshavn Hawks fick chansen.
– Varför fick inte vi chansen? frågade Linus Ett när de läste om vilka lag som fått extraplatserna till London.
– Vi har för lite rankingpoäng. Hade vi kvalat in till någon mer turnering så kanske. Peking och Fredrikshavn ligger inte så långt före oss, sa Viktor.
– Eller om vi hade gått till final här i Vegas, då hade vi också haft en plats, sa Emil.
Efter Las Vegas splittrades laget upp i flera grupper. Först hade de planerat att åka hem till Sverige hela gänget för att kunna träna och ladda inför Last Chance Cup. Men sedan dök den ena efter den andra upp och undrade om det gick att ta en annan väg hem, lägga till några dagar för att kunna göra en liten resa när de ändå var iväg.
Så det slutade med att Ali, Joel, Linus Ett och Carl åkte hem till Sverige direkt. Danto och Andy bestämde sig för att ta bussen till Los Angeles och flyga därifrån en och en halv vecka senare.
Emil, Viktor, Charlie och Brian ville se Second Chance Cup och stannade därför i Vegas en vecka extra och flög därefter till London. Emil hade haft fullt sjå att boka om deras biljetter efter önskemål – och dessutom letade han boende åt sitt gäng.
– Det går att leva billigt i Vegas om man vill. Jag har hittat ett hotell med rum till oss fyra för 150 kronor per natt och där har de en buffé som bara kostar 80 kronor. Så vi kan slappa och ta det lugnt, sa Emil samtidigt som han packade sin väska på morgonen, dagen efter finalen.
Linus Två, Tom och Robin valde också att stanna kvar i Vegas efter att Emil berättat det. De bokade genast ett rum på samma hotell och fick visserligen betala 200 kronor för sitt rum. Däremot tänkte de åka hem till Sverige och strunta i London.
Och Jocke, han var väldigt otydlig med vart han skulle ta vägen. Några dagar till vid spelborden i Las Vegas och sedan skulle han resa vidare någonstans. Han hade i alla fall fått tag på ett nytt kreditkort på något sätt.
De var åtminstone seedade i Last Chance Cup och skulle slippa spela de allra första omgångarna. Därmed kunde de få två-tre träningar tillsammans innan det var dags att resa till Köpenhamn. Det borde räcka om alla skötte sin individuella träning fram tills dess. Dessutom skulle de allra första matcherna förmodligen inte bjuda på det allra svåraste motståndet heller.
Kvar var Anton som skulle välja resväg. Efter dejten med Johanna hade han börjat fundera på att fråga henne om hon ville resa med honom. Han visste att hon skulle vara ledig fram tills turneringen i London började. Han ville få mer tid med henne ensam, utan hans och hennes rumskompisar. Men han visste inte om hon var redo att dela rum med honom, eller om det var för tidigt.
– Har du bestämt vad du ska göra Anton? frågade Emil. Det finns säkert plats för dig hos Linus och de andra eller så får du väl bo på golvet hos oss.
– Jag ska träffa Johanna efter frukost och snacka med henne.
* * *
De möttes nere vid poolen. De hade två timmar på sig innan det var dags att checka ut så han hade föreslagit ett sista dopp. Han var nyfiken på att se henne i bikini.
Johanna kom nedsläntrande en minut före halv tio. Hon hade en lång ljusgrå T-shirt, några storlekar för stor som räckte halvvägs ner på hennes lår. Håret var uppsatt i en knut i nacken.
– Hej, sa hon och gick fram och kramade om honom. Och kysste honom.
– Så, vad har du planerat? Vart reser du idag? frågade han.
– Jag tänkte kolla med dig. Egentligen är jag bokad på ett plan härifrån sent ikväll till Chicago och sen till Köpenhamn.
– Det låter som om vi kanske är bokade på samma plan.
– Jag hade först planerat en vecka i Sverige eftersom jag inte varit hemma sedan midsommar. Men samtidigt känns det dumt att åka hem nu när vi träffats, vi kunde ju ta en resa här i USA när vi ändå är här.
– Ja, det gör vi. Någonstans du vill åka? Jag skulle gärna se Grand Canyon innan vi lämnar Las Vegas. Det ska ju vara skithäftigt.
– Det kan vi göra. Sedan skulle vi kunna flyga till San Fransisco, det är jättevackert. Jag bodde där som au pair för två år sedan och har lovat att komma tillbaks och hälsa på min familj någon gång.
– Det här är första gången jag är i USA så jag vill gärna se Kalifornien.
– Vi får skynda oss att boka om. Men det vore skönt med ett sista dopp innan vi åker, sa Johanna och drog av sig sin T-shirt och hoppade i poolen.
Det fick en härlig resa tillsammans. Via au pair-familjens kontakter fick de tillgång till en lägenhet i Russian Hill nära den legendariska blomstersmyckade serpentinvägen på Lombard Street. Johanna visade honom runt i stan, de besökte turistfällorna som fängelseön Alcatraz och åkte runt med de gamla öppna spårvagnarna. Han kände igen många gator från biljakter i Hollywoodfilmer. De tog sig över Golden Gate-bron.
Men hon tog honom också med till en del andra platser i stan som hon lärt sig uppskatta. Dagarna gick fort. Enda gången som det kändes lite långtråkigt var avresan då de fick kliva av planet precis när de kommit ombord och vänta fyra timmar på att planet skulle repareras innan de fick lyfta i riktning mot Europa.
– Jag har haft jättekul de här dagarna, sa hon när de satt på planet och såg London långt nere under sig.
– Jag med. Vi kan väl njuta här i London också, även om du ska jobba.
– Ja, det är ju bara kvällarna. Plus lite repetitioner och möten. Men jag kommer att ha rätt mycket ledig tid hoppas jag, sa hon och lutade huvudet mot hans axel.
* * *
Emil hade haft kontakt med Johnny Ravn och deras egen redovisningskonsult hemma i Helsingborg. De hade betalat av hela lånet på 500 000 kronor. Men fortfarande återstod en stor del.
– Det är kanon grabbar. Räntan är upp i 116 000 kronor just nu. Hur vill ni göra med den betalningen? frågade Ravn.
– Vi har bestämt oss för att köra allting på företaget. Vi vill inte syssla med några svarta pengar, sa Emil.
– Okej, inga problem. Jag kan skicka en faktura. Då är skulden 116 gånger två, alltså 232. Men tänk på att det fortsätter ticka ränta varje vecka tills ni betalt.
– Jo, vi vet. Vi får försöka kvala in till Winners Cup i Malmö, sa Emil.
– Hör av er när jag ska skicka fakturan, sa Ravn.
– Okej. Det ska jag göra.
– Och lycka till.
– Tack, sa Emil och tryckte bort samtalet.
– Vad sa han? frågade Anton som suttit bredvid och lyssnat.
– Han önskade oss lycka till. Men det viktigaste är att vi är skyldiga 232 000 kronor. Och skulden fortsätter växa så efter Winners Cup är den uppe i 266 000 kronor. Vi måste bara vinna Last Chance, sa Emil.
– Hur mycket har vi på kontot?
– Vi kommer att ha max 40 000 kronor nästa vecka. Vinner vi Last Chance och kvalar in till Winners Cup är vi garanterade minst 240 000 kronor. Då klarar vi det precis.
– Men hur lätt blir det? Vinna hela den turneringen? Alla lag som inte är direktkvalificerade kommer ju att vara med där, sa Anton.
– Visst, men de allra bästa är inte med. Vi slipper Warberg, Heroes och Winterthur till exempel. Sedan kanske en del lag tänker som du, att det är för svårt att vinna och struntar i att åka dit. Då har ju innebandysäsongen börjat hemma i Sverige också.
– Ja, vi har ju inget val. Vinner vi inte så får vi dela upp skulden mellan oss. Hur mycket blir det?
– Runt 15 000 kronor per skalle. Det kunde varit värre.
* * *
Second Chance Cup i London var en turnering där man faktiskt kunde se alla matcher som spelades utan att tröttna. Arrangörerna hade fördelat kvartsfinalerna med två matcher per kväll, måndag till torsdag. Sedan semifinaler på fredagen och final på lördagen. Vissa lag fick alltså en rejält lång vila, medan andra kunde få spela tre matcher på tre dagar. Det sportsliga hade fått ge vika för det ekonomiska.
Zürich Sailors och Zürich Elephants hade lottats mot varandra i en derbykvartsfinal som vanns av Sailors. De övriga kvartsfinalerna slutade så här: Espoo Vikings-Fredrikshavn Hawks 6-1, Brno Wolves-Bears of Lappo 9-8 och slutligen San Fransisco +46ers-Peking Ducks 5-2.
I semifinalerna möttes sedan Sailors och Vikings i den ena, en jämn och hård kamp som slutligen vanns av finnarna. Många på läktaren menade att det var den moraliska finalen eftersom både Brno och San Fransisco hade sämre ranking.
– San Fransisco har ju bara fem poäng mer än vi. Bara för att de skrällde i Stockholm och gick till final som de är med här, sa Charlie.
– Ja, hade vi gått till final i Las Vegas hade vi spelat här, sa Viktor.
San Fransisco visade sig dock vara riktigt bra. De hade hyrt in en del förstärkningar till London-turneringen, jämfört med det lag de ställt upp med i Las Vegas – där de åkte ut redan i andra omgången. Brno räckte inte till, det blev seger för svensk-amerikanerna med 7-3.
Final mellan Zürich Sailors och San Fransisco +46ers. Schweizarna hade nästan tre gånger så mycket rankingpoäng som +46ers. Men de var också slitna. De hade haft tuffa matcher på vägen fram till finalen även om de fått vila en dag mer än +46ers. I semifinalen mot Espoo skadade en av deras stjärnor knäet och en annan fick matchstraff och var därmed avstängd i finalen.
I en mycket jämn och dramatisk final stod det 7-7 efter ordinarie tid. I förlängningen avgjorde +46ers på en kontring och sköt 8-7. Stort jubel på läktaren. Både schweizarna i Elephants och finnarna i Lappo verkade tycka att det var bättre att +46ers gick vidare när de själva var utslagna för de applåderade segrarna.
– Wow, tänk att det kunde varit vi. Men de var faktiskt riktigt bra i den här matchen. Han med nr 88 var väl inte med i Vegas? frågade Viktor.
– Nej, han var superbra. Undrar om inte han spelar i Superligan hemma i Sverige, tycker jag känner igen honom från någon av FCH:s matcher. Han måste ha fått spelledigt eller så har han lagt av, sa Charlie.
– Killar, vi har fortfarande chansen. Nästa vecka i Köpenhamn, sa Emil.
* * *
Hon hade lyckats övertala FWT-killarna att ge henne ett eget dubbelrum i London så att hon och Anton kunde bo tillsammans. Inte samma hotell som Emil och de andra grabbarna, men på samma gata. Och inte långt ifrån hallen där turneringen spelades. Hotellet höll inte alls samma standard som det i Vegas men var ändå mysigt.
Johanna och Anton halvlåg på sängen. Kramades. Kände på varandra. Anton njöt av beröringen och att känna värmen från Johanna. Hennes andedräkt mot hans kind. Det kändes som om han kanske skulle få ha sex med henne ikväll. Eller inte. Han tänkte inte ta initiativet, var lite rädd att hon skulle säga nej och bli stött. Trots att hennes kyssar sade något annat. Två dagar tidigare hade han fått se henne nästan naken.
Hans hand gled upp under hennes tröja igen. Fumlade lite, fastnade i tyget men nådde målet. Hon protesterade inte utan fortsatte kyssa honom.
Då ringde hans mobiltelefon. Han hejdade sig ett tag, funderade på om han skulle ta den. Istället fortsatte han. Men då tog hon hans hand och förde bort den.
– Det är dumt att missa ett samtal, det kan ju vara något viktigt. Vi kan fortsätta sen, sa hon och reste sig upp och gick bort och tog telefonen och svarade:
– Antons telefon, det är Johanna.
Den som ringt upp sa något.
– Okej, ett ögonblick så ska du få prata med honom, sa hon och gick bort till Anton, kysste honom på munnen. Hon räckte över mobilen och sa:
– Jag går på toaletten så du får prata i fred. Jag tyckte han sa att han hette Kalle.