Medan större delen av laget rusade fram med sina väskor och kastade sig in i limousinerna stod Emil och Anton kvar i dörren. Tveksamt gick de sedan mot Jocke.
– Tjena grabbar, ni kan väl i alla fall låtsas vara glada att se mig? Jag har ju fixat limousiner åt oss. Stjärnor ska anlända med stil till hotellet, sa Jocke och lade armarna över deras axlar.
– Var fan har du varit? Vi har en del att snacka om, sa Emil och blängde på Jocke.
– Jävligt dålig stil av dig. Hoppas du har en riktigt bra förklaring. Vi skulle hälsa från Ravn.
– Jo, jag vet. Det tar vi imorgon. Nu måste jag få visa er Vegas.
För ett ögonblick försvann leendet från Jockes ansikte. Men han klistrade på det igen i samma ögonblick som han klättrade in limousinen och sa till chauffören:
– Take us to the Strip.
Limousinerna rullade in mot stan och efter en stund körde de in på The Strip, den stora huvudgatan där hotellen försökte överglänsa varandra med fantasifulla och fullständigt overkliga skrytbyggen. De kände igen många fasader från filmer och tv-serier.
Det var inte bara neonljus utan även återuppbyggda miljöer från olika delar av världen. Hotel Treasure Island lockade med en piratshow som fick folk på gatan att stanna upp och titta. Ett hotell återskapade Eiffeltornet, ett annat egyptiska pyramider.
– Det är så här dags som stan börjar vakna till liv på allvar. Det där måste vi se någon dag också, den är häftig speciellt på natten, sa Jocke och pekade mot Bellagio där de byggt en jättelik fontän där vattenstrålar pressades högt upp i luften genom mer än 1200 munstycken.
– De kan nå över 100 meter upp i luften med vattenstrålarna, sa Danto som ibland verkade vara ständigt uppkopplad mot Wikipedia.
Kvällarna var inte lika varma i oktober, framför allt inte på natten då det kröp ner mot 12 grader. Men på dagarna kunde temperaturen närma sig 30 grader.
– Tur att inte turneringen spelades i juli, då kan det vara över 40 grader varmt, sa Danto.
De körde en runda på The Strip, sedan var det dags att bege sig till hotellet och checka in. Emil hade bokat in dem på Excalibur, som var ett systerhotell till Mandalay Bay där turneringen skulle spelas. Hotellet hade fått sitt namn efter svärdet i legenderna om King Arthur och hotellets fasad liknande en medeltida borg. Invändigt var det lyxigare än något av de andra hotell de bott på under hela touren.
– Ändå kostade det inte mer än 500 kronor per natt för rummen. De tjänar nog pengarna på casinot och inte på hotellrummen, sa Emil.
– Ja, och där lär de inte tjäna så mycket pengar på er. Det är 21-årsgräns på alla casinon i Las Vegas, sa Jocke.
– Va? Du menar att vi inte kan gå in på casinona? frågade Brian.
– Jo, ni kommer säkert in och kan gå runt och titta. Men ni kan inte handla öl eller spela.
– Äh, ruttet, sa Brian.
Hotellet var gigantiskt, som så många andra i Vegas, med över 4000 hotellrum. Trots att de bodde fyra spelare i varje rum så kändes det inte trångt. Det fanns mycket att sysselsätta sig med, även om de inte kunde nyttja enarmade banditer och pokerbord. Exempelvis kunde de bada i den jättelika poolen mellan matcherna.
– Det här hotellet har 20 gånger så många rum som Marina Plaza hemma i Helsingborg. Det är rätt stort, sa Danto när de promenerade genom lobbyn mot hissen.
I korridoren utanför rummen meddelade Emil att det var träning dagen därpå redan kl 10.
– Så ni kan väl försöka lägga er i hyfsad tid så att det blir ordning på träningen imorgon, sa Anton innan han Emil, Viktor och Danto gick in på sitt rum.
* * *
Frukost ingick inte heller upptäckte de snabbt. Det var ytterligare ett område där hotellet kunde tjäna pengar på sina gäster. Den stora frukostbuffén kostade 13 dollar per person.
– Jag tror man kan äta billigare om man går ut på stan. Fast det är ju bekvämt att käka här. Och bra käk. Vi får bestämma gemensamt hur vi ska göra med måltiderna, sa Emil efter att de satt upp notan på rummet.
Jocke bodde på Mirage men hade sagt att han skulle försöka boka om och flytta till deras hotell. När de kom ner till träningen så dök han i alla fall upp där. Solbränd och med solglasögon. Anton tyckte att han luktade sprit.
Från hotellet kunde de åka gratis med en tram, typ spårvagn, mellan Excalibur och Mandalay Bay Hotel och den mässhall där de skulle spela sina matcher. Först hade det snackats om att matcherna skulle gå inne i Mandalay Bay Events Center, en stor arena med plats för upp till 12.000 åskådare men det visade sig snart att det handlade om en tillfälligt uppbyggd läktare med plats för några tusen åskådare.
Inne på arenan var det mesta sig likt från de europeiska tävlingarna. Riktiga innebandymål, sarger och nästan samma golv. De körde ett lätt träningspass mest för att få igång cirkulationen och känna på bollen. Väskorna hade fortfarande inte dykt upp så för en del spelare blev det till att spela in sig med helt nya klubbor. Brian svor en del när skotten inte alls hamnade där han ville.
– Hur kan du skjuta med den här klubban? frågade han Viktor.
– Jag skjuter inte så ofta. Den är till för att slå passningar med. Du blir nog tvungen att ändra på din spelstil, sa Viktor och flinade.
– Jaha, vem ska då göra målen?
Efter träningen tog de sin utrustning, åkte tillbaks till hotellet och gick ut och duschade vid poolen. Emil och Anton stannade kvar för ett möte med Jocke, de satte sig på en restaurang vid Mandalay Bay. Inne på hotellet var det inte mycket som skvallrade om att det pågick en innebandyturnering i världsklass. Innebandy var ingen stor sport i Las Vegas.
– Okej, Jocke. Vi har träffat Johnny Ravn så vi vet allt om dina affärer, sa Emil.
– Jag hörde det. Då vet ni också att jag har lite strul med det ekonomiska för tillfället. Som jag sagt innan så sitter en del pengar fast i lägenheter och andra investeringar som det inte är läge att sälja just nu. Men det ordnar sig.
– Du säger hela tiden att det ordnar sig. Men nu tvingas vi ta ansvar för dina tavlor, sa Emil.
– Jo, men…
– Inga men. Jag är trött på dina löften. Consuls ska inte betala mer än lånet och den årliga räntan på 1 procent. Det motsvarar max 2500 kronor för de här månaderna. Allt annat är din personliga skuld, sa Emil.
– Jo, det vet jag. Men det löser sig snart. Jag är inte orolig.
– Det borde du vara. Det hade varit bättre om du hade varit ärlig från början om att det gick trögt att få in pengar.
– Men jag hade en sponsor som var nästan klar. I väntan på att det skulle bli klart och att de skulle betala ut pengarna så tog jag lånet. Sedan hoppade den sponsorn av och jag stod där med skulden. Jag hoppades att ni skulle kunna spela in pengarna snabbt eller att jag skulle hitta en ny sponsor.
– Varför berättade du inte då?
– Det var ju pinsamt. Och jag ville inte störa er uppladdning. Jag har hela tiden sagt att jag ska lösa det och det kommer jag att göra om jag får chansen. Jag ska träffa en potentiell sponsor här i Vegas imorgon. Ett amerikanskt företag som är beredda att gå in med stora summor, sa Jocke.
– Det låter bra. Men vi har inte snackat färdigt om det här, sa Emil.
Han och Anton återvände till hotellet.
– Jag tror inte ett dugg på någonting han säger, sa Emil.
– Men det kan ju vara som han säger. Och att han blev nervös? sa Anton.
– Jag tror han har mer problem än bara ekonomiska, sa Emil.
* * *
Matchdag. Fortfarande hade de inte fått några väskor. Lyckligtvis hade Brian träffat en representant för det klubbmärke han använde och berättat sin story. Efter ett par timmar dök klubbtillverkaren upp med tio helt nya klubbor, tre av dem exakt likadana som dem Brian blivit av med.
– De sa att vi kunde höra av oss om vi ville diskutera ett samarbete eller sponsring, sa Brian när han berättade för Emil och Viktor.
* * *
Det var alltså första gången som de gått in i en turnering tack vare sina rankingpoäng. De hade också haft hyfsat flyt med lottningen och slapp de allra bästa lagen.
De fick möta danska Fredrikshavn Hawks och skaffade sig en tidig ledning med 2-0 som de sedan lyckades bevaka. Danskarna hade fått kvala och hade ett par tuffa matcher i benen. Och kanske lite festande i huvudet för skärpan var inte riktigt vad man kunde förvänta sig. I den sista perioden reducerade Fredrikshavn till 4-2 men orkade sedan inte matchen ut.
Trots allt var det nästan fullt på läktaren. Den amerikanska publiken levde sig in i matchen trots att de uppenbarligen inte hade så bra koll på reglerna. Inte heller hockey var någon stor sport i Las Vegas. En rejält tackling gav mer applåder än ett snyggt mål.
När Brian sköt sitt andra mål i matchen halvvägs in i sista perioden var det avgjort. Matchen slutade 6-2 till Helsingborg Consuls som var vidare till åttondelsfinal och hade säkrat 160 000 kronor.
– Härligt jobbat grabbar. Det är välkomna slantar, den här resan kommer att bli dyrare än jag hade räknat med. Det går åt en hel del pengar på mat när ingenting ingick i hotellpriset, sa Emil.
I åttondelsfinalen skulle de möta Prague Stars. Ingen omöjlig uppgift om alla gjorde sitt jobb.
– Underbar seger killar, ikväll ska vi fira! ropade Jocke när han stormade in i omklädningsrummet efter slutsignalen.
* * *
I hissen upp senare på kvällen mötte Anton Johanna Lindström och två av hennes kollegor från kören.
– Grattis till segern, ni vann väl idag eller hur? sa Johanna.
– Ja, 6-2 mot Fredrikshavn.
– Du spelar i Consuls, sa en av de andra tjejerna som även hon var svenska. Anton nickade.
– Vilka har ni i nästa? frågade Johanna.
– Ostrava Birds. Vi ska kunna slå dem. Vi vill ju gå längre än i Palma, sa han.
– Ni var inte med i Denver eller?
– Nej, det blev för dyrt så vi stannade hemma. Vi hade blivit tvungna att kvala.
– Det hade ni klarat enkelt. Synd att ni inte var där, Denver var fantastiskt.
– Las Vegas är väl häftigare?
– Häftigare, men inte lika vackert tycker jag. Jag ska heja på er imorgon. Jag står i er klack, sa Johanna när hissen stannade på hennes våning.
– Vi ses, sa Anton.
Deras blickar möttes kort när hon vände sig om och log mot honom innan dörren gick igen. Han ville bjuda henne på middag eller på något annat sätt få en liten dejt. Han undrade om hon redan hade en kille eller inte.
* * *
På kvällen var det dags att fira segern. Jocke hade lovat bjuda hela laget på en äkta Vegas-show men först skulle de äta middag på en finare restaurang där det bjöds buffé. Alla gick in på rad med Jocke sist. Han skulle betala för dem alla.
– Tyvärr, sir. Det här kortet är spärrat, sa kvinnan i kassan när hon dragit hans kort.
– Jaha, konstigt. Då tar vi det här kortet istället, sa Jocke och plockade upp ett annat kort ur sin plånbok.
Hon drog kortet och fick samma besked. Spärrat. Jocke plockade fram ett nytt kort och ännu ett. Inget av hans fem kreditkort fungerade.
– Det ska finnas kredit kvar på dem. Spelar ingen roll, jag betalar kontant istället, sa han och log trots att flera svettdroppar rann ner i ögonen på honom. Han torkade av dem med kavajärmen.
Emil tittade på Anton och nickade mot Jocke. “Vad var det jag sa”, såg det ut som om han ville säga. De försökte ändå njuta av kvällen, även om alla fick betala sin egen dricka och dessutom tvingades lägga ut pengar för biljetterna till Vegasshowen som innehöll lättklädda damer, dans och en del akrobatik.
– Jag lovar att betala tillbaks när jag fått ut lite mer kontanter eller ett nytt kreditkort, sa Jocke.
* * *
På natten när Emil kopplat upp sig och kollat sina mejl fick han en ny överraskning. Revisorn hade skickat över en kopia på en faktura för ett kreditkort som de inte sett förut. Sedan tidigare hade de ett kort som Emil använde på resorna. Det nya kortet var utfärdat till Joachim Wilhelmsson.
– Jag ringde banken och spärrade kortet direkt och bad revisorn meddela banken att det inte får utfärdas något ersättningskort. Det hade en limit på 50 000 kronor. Vi måste dra in hans fullmakt att teckna vårt företag. Vem vet vilka andra fakturor som kan dyka upp framöver, sa Emil.