Emil, Viktor och Anton träffades hemma hos Emil för ett informellt styrelsemöte i Helsingborg Consuls AB. Agendan som Emil delade ut tillsammans med utskrifter på Balans– och resultatrapporterna var en enda lång lista på problem. Och några möjligheter:
1. Spelarflykten – inkl ekonomi kring utträde
2. Skulden/lånet
3. Konkurshotet
4. Las Vegas
5. Nya sponsorer
6. info till övriga ägare/spelare
7. Förstärkning nya spelare
– Konkurshotet? Är det så illa med ekonomin. Jag trodde vi låg plus nu efter segrarna i Palma? sa Viktor och tittade på de andra två. De hade ännu inte berättat om sitt möte med Johnny Ravn.
– Alla pengar som vi fått in är inte sponsorpengar. Jocke tog ett lån på en halv miljon för att vi skulle ha råd att åka iväg på de första turneringarna, sa Emil.
– Va? Men vi har väl betalt av det nu? Vi har ju spelat in massor av pengar.
– Jadå, det står här i resultatrapporten. Inspelade prispengar 540 000 kronor. Men du ser också att bara mat, resor och boende tillsammans har kostat 565 000 kronor. Sen har vi inköp av utrustning 45 000, anmälningsavgift 50 000, försäkringar 40 000, tjeckernas segerpremier och löner 172 000. Plus en massa andra oförutsedda extrakostnader. Så vi har gjort av med mycket mer än vi spelat in.
– Hur stort är lånet?
– En halv miljon.
– Och hur mycket pengar har vi egentligen då?
– Just nu har vi hälften så mycket, drygt 250 000 kronor på kontot. Så vi kan inte ens betala av hela lånet just nu. Därmed hotas vi av konkurs, sa Emil.
– Dessutom finns det ett annat problem med lånet, sa Anton och berättade hela historien om Jockes möte i Prag, hans ekonomiska situation och deras möte med Johnny Ravn dagen innan. Sedan tog han fram ett papper.
– Det är ju som värsta filmen, sa Viktor.
Emil läste innantill ur låneavtalet; “I händelse av konkurs övertas lånet av aktieägarna i förhållande till ägarandel. Samtliga delägare är personligt ansvariga för sin del av skulden. En extra avgift motsvarande 1 procent av det återstående skuldbeloppet erläggs varje vecka intill dess skulden i sin helhet är återbetald”
– Jaha, det var ju ett schysst avtal han fixade åt oss.
– Ja, det är en jäkla soppa. Vi börjar med punkt 1. Spelarflykten, sa Emil.
– Gustav och Alex lämnar. Hur gör vi med deras andelar? frågade Anton.
– De bryter sitt kontrakt, alla har ju skrivit på för två år, sa Viktor.
– Jo, visserligen men de kommer ju inte att spela för någon konkurrent. Vi har ju bestämt att man ska få ersättning utifrån resultatet under den period man spelat. Vi har ju inte tjänat några pengar ännu så då kan de inte få något. Jag tycker inte de ska ha en krona, sa Anton.
– Men ska de slippa vara med och dela på skulden om vi går i konkurs bara för att de hoppar av nu? undrade Viktor.
– Jag vet inte vad som är mest rättvist. Eftersom de hoppar av nu så får de ju inte heller vara med och dela framtida vinster. Tänk om vi vinner i Las Vegas och tjänar två och en halv miljon. Då får de ju ingenting heller, sa Emil.
– Nej, det är klart. Hur tycker du vi ska göra? frågade Anton.
– Jag tycker vi säger till dem att eftersom de bryter kontraktet i förtid så får de ingenting för sina andelar. Dessutom får de inte lov att spela för något annat FWT-lag under hela kontraktstiden. Nu tror jag inte det är någon risk att de gör det ändå.
– Så de slipper undan skulden vid en konkurs? frågade Viktor.
– Ja. Annars måste vi berätta om det och då får alla reda på det. Det är väl bättre att vi håller det för oss själva så länge eller hur? Och om de ska hjälpa till och betala på skulden borde de ju också få del av vad vi spelar in framöver. Det blir enklast att göra så här.
– Så vad gör vi med andelarna? Ska vi fördela dem bland oss andra?
– Eller också kan vi sälja dem till en investerare. Det kan ju också vara så att vi behöver dem till nyförvärv. Jag tar ett snack med Gustav och Alex.
De lämnade frågan och gick vidare till nästa punkt. Allting hängde ihop.
– Men jag tolkar dig som att du inte tycker att vi ska gå i konkurs, Emil? frågade Anton.
– Nej, varför skulle vi göra det? Nu gäller det bara att fixa pengar så att vi kan bli av med skulden till Ravn. Det är vansinne att betala så mycket för ett lån. Det är en sjuk ränta. Det är otroligt korkat av Jocke att skriva på ett sånt avtal, sa Emil.
– Kan vi inte ta ett banklån med lägre ränta för att lösa lånet? frågade Viktor.
– Kanske. Men jag tvivlar på att de lånar ut så mycket pengar utan säkerhet. Jag kan höra med banken men jag tror att vi kommer att få gå i borgen för det personligen. Jag pratade lite med pappa om det när vi skulle ha in 100 000 kronor till aktiekapitalet och då ställde han upp med pengarna istället.
– Hur fixar vi fram en halv miljon då? Eller ännu mer?
– Vi åker till Las Vegas och tar oss till final, sa Viktor.
– Ja, det är faktiskt vår bästa chans. Jag har kollat lite med sponsorer efter att vi kom hem och alla säger att det är intressant. Till nästa säsong. Ingen är redo att lägga pengar nu. Men jag ska fortsätta jaga där också, sa Emil.
– Men vad händer om vi misslyckas i Vegas? Då ligger vi ännu mer back, sa Anton.
– Om vi åker ut i första omgången så går vi back 150 000 kronor på resan till Vegas. Men då har vi i alla fall fått uppleva Vegas. Åker vi inte dit så har vi inte en chans att tjäna ihop pengarna på något annat sätt, då kommer det att kosta oss 30 000 kronor per skalle.
– Kan vi inte kräva Jocke på pengarna? Det är ju hans fel, sa Viktor.
– Jo, det är det ju. Samtidigt så hade vi inte kunnat spela någon av turneringarna om inte han hade fixat fram pengar. Men ska man tro Ravn så har ju Jocke snart slut på sina pengar och då spelar det ingen roll om vi stämmer honom. Vi sitter ändå fast med skulden som ska betalas. Kanske en bra advokat kan häva kontraktet men det finns ingen garanti. Annat än att advokaten kommer att kosta en massa pengar, sa Emil.
Efter att de återvänt till Sverige hade de inte hört av Jocke. Han hade inte åkt med samma plan som dem utan sagt att han skulle ta några dagar i Frankrike på vägen. De skiljdes åt på flygplatsen.
Anton hade sedan ringt honom på mobilen flera gånger efter mötet med Ravn. Han nådde bara mobilsvaret, lämnade meddelanden men Jocke ringde aldrig tillbaks.
– Då är vi överrens om att köra vidare? frågade Anton.
– Ja, sa Viktor.
– Absolut, sa Emil.
Däremot återstod ett viktigt problem. Att Gustav och Alex försvann betydde bara att bredden på truppen blev sämre. Men de riskerade också att tappa sin stjärna, Charlie. Och om han försvann så skulle sannolikt även Brian lämna.
– Så hur övertalar vi Charlie att fortsätta? Ska vi berätta för honom och Brian om de ekonomiska problemen? Då kanske de stannar, sa Viktor.
– Båda två har råd att betala sin del om det blir konkurs. Jag tror inte det påverkar deras beslut. Om vi ska ha nytta av Charlie måste han spela för att han vill spela innebandy. Annars kommer han bara att fundera över att han gett upp fotbollskarriären, sa Anton.
– Och Brian stannar inte om Charlie sticker? frågade Viktor.
– Det var vad han sa i alla fall. Om vi inte kan hitta en ersättare för Charlie förstås, sa Anton.
– Det blir ju inte lätt. Han måste vara en av de bästa spelarna i Sverige, han hade ju platsat i FCH också, sa Emil.
– Men vi kanske kan hitta någon äldre spelare med rutin som är nästan lika bra som Charlie. Eller två spelare kanske. Det kan räcka för att övertyga Brian om att vi har chans att vinna i Las Vegas, då stannar han nog, sa Anton.
De enades om att jaga nya spelare. Kolla ännu en gång om det fanns några gamla FCH-spelare som fortfarande höll hög klass och kunde tänkas vara intresserade av ett äventyr.
– Vem skulle inte vara lockad av att resa till Vegas och spela innebandy? frågade Emil.
– Vi kanske skulle fråga Kalle igen, sa Viktor.
* * *
Informationen till de övriga spelarna i laget utelämnade detaljerna kring lånehajen Johnny Ravn. Emil sa bara att Jocke hade tagit ett stort lån i väntan på sponsorintäkter och att de därför egentligen låg back och verkligen behövde vinna i Las Vegas om de skulle ha råd att fortsätta nästa säsong och dra nytta av alla de inspelade rankingpoängen.
– Borde vi inte berätta att alla kan bli betalningsskyldiga också? frågade Anton när de gick igenom vad de skulle säga inför mötet.
– Vi kan vänta till efter Las Vegas. Vi kan ju alltid skylla på att vi hade missat att läsa den delen i avtalet, sa Emil.
Reaktionerna i laget var blandade. De flesta lyssnade inte särskilt noga utan tyckte väl att det inte berörde dem. Det var inte konstigare än att de under alla år i pojklaget hade fått höra hur viktigt det var att de hjälpte till att sälja julkalendrar, lotter eller att plocka skräp längs vägkanten för att dra in pengar till klubben. Skillnaden var att insatserna var större på den här nivån. Deras föräldrar riskerade att få betala mer än 25 osålda reselotter á 50 kronor styck.
En och annan var förstås nervös och undrade om det fanns risk för att de plötsligt stod i Vegas utan pengar och måste betala hemresan med egna pengar.
– Nej, vi lovar att fixa biljetter till alla, sa Emil.
– Det är klart att vi fixar det här. Gör vi succé i Vegas så ligger ju vägen öppen inför nästa säsong. Då får vi spela i Dubai, Singapore och en massa andra häftiga ställen när alla andra går runt i kylan här hemma och längtar till sommaren, sa Viktor.
Stämningen på mötet blev mot alla odds positiv. De övriga spelarna var laddade och sugna på Las Vegas och skojade om hur de skulle springa på casinona och att de kanske kunde vinna ihop pengarna där istället om det gick åt skogen på plan.
– Du kanske kan vinna ihop pengarna på poker, sa Robin till Danto som brukade spela poker på nätet och faktiskt hade vunnit en del.
– Javisst, om du satsar pengarna så kan jag spela, sa Danto.
– Om ingen har några andra frågor så bryter vi väl här, sa Anton.
– Jag har en sak att berätta, sa Charlie och reste sig upp.
På planen var han dominant, självsäker. Utanför plan lite mer tystlåten på gränsen till blyg. Framför allt i yngre år. Han hade alltid glimten i ögat men tog inte så stor plats.
– En del av er har kanske redan hört att jag varit och tränat med HIF igen. De vill att jag ska spela med dem i höst och har erbjudit mig ett A-kontrakt. Jag har funderat en del det senaste dygnet, sa Charlie.
– Nu har jag bestämt mig.