Seger mot Helsinki Heroes i kvartsfinalen och laget skulle kunna åka till Denver. Och framför allt, de skulle vara ett steg närmre sin första FWT-titel.
– Det är för mycket snack om pengar hela tiden. Vi är väl med här för att vinna matcher och titlar, inte för att tjäna pengar? sa Brian.
De andra nickade och sa att nog var det så men att utan pengar skulle de inte ha chans att vinna några titlar alls.
– Men du har rätt i att vi måste fokusera på matchen. Det här är en match som alla andra vi spelat hittills. Vi har spelat jämnt med Warberg och slagit ut Espoo, då ska vi väl kunna rå på Helsinki också, eller hur? sa Anton.
De skulle möta ett lag som varit med i världstoppen redan från start – Helsinki Heroes vann sin första titel i Dubai efter en finalseger mot Warberg. Heroes hade varit långt framme i de flesta turneringarna sedan dess och låg femma på världsrankingen inför Palmas FWT-turnering.
Helsingborg Consuls hängde med i första perioden. Heroes tog tidigt ledningen med 1-0 efter att ha skapat tryck i anfallszonen under nästan tre minuter utan att Consuls lyckades få ut bollen. Men sedan höll laget tätt perioden ut.
Direkt i början av andra uppstod en tuff kampsituation framför mål, Emil försökte nå bollen samtidigt som Anton och en Helsinkispelare gjorde detsamma. Emils fingrar hamnade i kläm och han skrek av smärta.
– Fan också. Hoppas det inte är brutet, sa han och höll om sitt långfinger.
– Förlåt, det var inte meningen, sa Helsinkis spelare.
– Tack, men det hjälper inte mycket, sa Emil.
Matchläkaren gissade på en stukning men han fick ändå åka iväg och röntga handen för säkerhets skull. Ali Hassan fick istället hoppa in mellan stolparna.
Trots minimal uppvärmning storspelade Ali. Han gjorde den ena omöjliga räddningen efter den andra. I slutet av perioden fick Helsinki ett friläge, två mot en, och Ali lyckades på något sätt få upp en fot och rädda bollen som var på väg upp i krysset samtidigt som han kastade sig över i en sidoledsförflyttning.
Inför sista perioden var underläget bara 0-1 och de kände att det skulle kunna gå att vända. Ännu mer ökade hoppet då Helsinki drog på sig en utvisning direkt i början av tredje perioden. Sju utespelare på plan efter missförstånd vid ett byte.
– Nu tar vi vara på den här chansen, sa Anton.
Powerplay-uppställningen med Charlie som styrde, Brian och Tom som skyttar på varsin kant, Anton framför mål och Robin bakom mål brukade vara säker. De spelade runt, ingen som drog ner tempot genom att plocka in bollen i hooken. Inte ens Robin syndade på den fronten. Första skottläget fick Brian som skickade en projektil bara en centimeter utanför bortre stolpen.
De erövrade bollen snabbt igen och ställde upp sig. Tom fick nästa chans. Det skottet tog i hjälmen på målvakten och ut. Tredje läget, skott igen från Brian och retur från målvakten som Anton sånär lyckades trycka in. Istället rensade Helsinki. Charlie sprang ner och hämtade, avancerade upp i banan, spelade till Tom som spelade tillbaks och sedan slog Charlie bollen till Brian som laddade för skott. Men den sista passningen bröts av en Heroes-spelare som rusade mot den ensamme Ali i målet. Retfullt enkelt placerade Heikkinen bollen bredvid Ali i knähöjd. Det var 2-0.
– Det är ju så typiskt, suckade Brian.
– Slarvig passning av mig. Sorry, sa Charlie.
Det blev inget Consulsmål i powerplayet. Istället började de slarva och chansa vilket öppnade för än fler kontringar. På en av dessa kontringar kände sig Joel Magnusson tvungen att dra ner sin motspelare och det blev straff som Heikkinen nyttjade till att göra 3-0.
Där punkterades matchen. Det blev till slut 5-1 till Heroes och Consuls var utslagna. Inget Denver.
* * *
Trots kvartsfinalförlusten i Palma hyllades de som hjältar hemma i Helsingborg. Det blev till och med en större artikel i Lokaltidningen:
Innebandyproffs hemma igen
Killarna i Helsingborg Consuls är hemma igen efter 12 veckor på Floorball World Tour. I helgen gick de till kvartsfinal i Palma. Om två veckor packar de väskorna för att resa till Las Vegas.
– Vi har inga planer på att ge upp, säger lagkaptenen Anton Stankovic.
Den nystartade proffscirkusen Floorball World Tour (FWT) har lockat innebandylag från hela världen att anmäla sig. Fortfarande är det dock väldigt skiftande kvalitet på motståndet.
– De bästa lagen skulle nog hävda sig i Superligan, de har ju flera gamla landslagsspelare. Men de sämsta lagen som vi mött i kvalet hade inte ens haft en chans i skånska div 5, säger Anton Stankovic.
Consuls är ett ungt lag. Så sent som förra säsongen spelade laget i juniorserien (som de vann) men det finns gott om talanger. Skyttekungen Brian Jensen jagades av FCH och centern Charlie Modin kunde ha spelat allsvensk fotboll i HIF om han inte valt innebandyn.
Största framgången hittills kom i Palmas FWT-turnering dit laget hade fått ett wild card. I första omgången skrällde de mot Espoo Vikings (sjua på världsrankingen) och slog ut Botkyrka Hobbits (med flera gamla Balrogprofiler) innan det tog stopp mot Helsinki Heroes (femma på världsrankingen).
– Det var riktigt kul att vinna mot Espoo. Nu känns det som om vi har chans att klättra på världsrankingen så att vi slipper kvalspel varenda gång, säger Anton.
Precis som på tennisens ATP-tour så är de bästa lagen direktkvalificerade till varje turnering. Övriga tvingas kvala vilket helsingborgskillarna (rankade 57:a i världen) fått göra flera gånger denna sommar. Men om två veckor reser de till Las Vegas.
– Det är första gången vi går direkt in i turneringen på ranking. Annars hade vi nog inte haft råd att åka dit, säger Anton.
Det som kostar mest pengar är resorna. Så här långt har laget finansierat det genom sponsorer. Men på sikt gäller det att vinna en turnering. Slutsegrarna i Palma fick nästan 2,5 miljoner kronor jämfört med de 280 000 kronor som Consuls fick för kvartsfinalplatsen.
Även om de allra bästa spelarna fortfarande finns i Superligan så är det stora pengar i omlopp på FWT. Världsettorna We Were Warberg uppges ha tjänat närmare 15 miljoner kronor så här långt. Kanske det bara är en tidsfråga innan Consuls värvar en stjärna från FCH istället?
– Ja, varför inte. Framför allt skulle vi behöva ett par äldre rutinerade spelare. Om det är någon gammal landslagsspelare som är sugen på att spela med oss så har vi nog en plats över i truppen, skrattar Anton.
Av Johan Svensson
* * *
När de kom hem till Helsingborg var det också den tiden på året då de allsvenska klubbarna under sommaren sålt sina bästa spelare och fått ett antal skador. Så var också läget för HIF som gärna ville bredda sin trupp inför slutspurten i serien.
Därför fick Charlie redan dagen efter artikeln i Lokaltidningen ett telefonsamtal från sin agent. Han hade varit i kontakt med HIF som erbjudit Charlie att komma och träna med dem. Trots att han knappt rört en fotboll under sommaren mer än som uppvärmning inför matcherna så gick det det riktigt bra.
Dagen efter ringde agenten. HIF hade erbjudit ett kontrakt över tre månader som skulle ge honom 125 000 kronor. Dessutom med option på förlängning över de kommande två säsongerna om han gjorde bra ifrån sig.
– Det här är en jättechans för dig. Med alla skador så går du direkt in på bänken, kanske rentav från start. Ett par matcher i Allsvenskan öppnar massor av dörrar efter säsongen. Du har ju redan en massa U-landskamper på meritlistan. Jag är rätt säker på att jag kan sälja in dig till någon klubb i södra Europa, sa agenten.
– Jag måste fundera lite på det, jag har ju lovat att spela innebandy med Consuls i höst sa Charlie.
* * *
– Oj, det var ingen dålig lön de erbjuder. Men så mycket fick du väl inte i våras? frågade Anton när Charlie berättade om nyheterna.
– Nej, men då var det säkert fem-sex mittfältare i truppen som låg före mig. Nu har de sålt en av dem och tre är skadade. Tränaren sa att jag kunde räkna med att få göra flera inhopp i höst om jag skriver på, och kanske slåss om en ordinarie plats nästa säsong, sa Charlie.
– Det är lockande eller?
– Ja, det är klart. Fatta, det finns klubbar utomlands som man inte ens hört talas om innan som är beredda att betala mellan 100 000 och 200 000 kronor i månaden. Netto.
– Det är ju helt sjukt.
– Ja, men jag hamnar ju i typ Bulgarien eller Turkiet då. Inte Spanien eller Italien direkt. Men det är bra pengar.
– Du kan ju spela kvar i HIF ett par år till också innan du sticker.
– Jo.
– Du har ju egentligen skrivit på ett kontrakt med Consuls i två säsonger men det är klart att vi inte kan hindra dig om du vill spela fotboll.
– Tack. Men jag kommer att känna mig som en svikare om jag hoppar av. Det hade varit kul att hänga med till Las Vegas också.
– Ja, det är väl häftigare än att åka till Örebro? sa Anton.
– Vet inte. Jag har aldrig varit i Örebro heller.
De skrattade. Men Charlie hade ett svårt beslut att fatta de kommande dagarna. Ett val han egentligen hade grubblat över de senaste tre åren. Många andra HIF:are före honom hade valt bort innebandyn när de fyllt 15 eller 16 och fotbollsledare övertygat dem om att det aldrig skulle gå att kombinera. En och annan fotbollstalang hade också valt bort fotbollen för att innebandy var roligare, eller för att de inte ville göra en elitsatsning i någon av idrotterna.
– Vad du än väljer Charlie så gör det med hjärtat, sa Anton innan de skiljdes åt. Han hoppades att Charlie inte skulle svika dem eftersom laget verkligen behövde honom.
* * *
Inte nog med att HIF jagade Charlie. Flera andra spelare hade också fått telefonsamtal – från innebandyklubbar i närheten. Framför allt Brian som redan innan de stack ut på touren hade haft erbjudanden från FC Helsingborg och några div 1-klubbar.
Efter att de kom tillbaks till Sverige hade även Warberg ringt honom igen. De hade fått tipset av veteranerna i FWT-Warberg som tyckte han var en spelare som borde få chansen i Superligan.
– Så vad ska du göra då? Du är ju en av våra bästa spelare, sa Anton. Han hade precis berättat för Brian om erbjudandet som Charlie hade fått av HIF och vad agenten sagt.
– Jag vill hellre satsa vidare på touren med vårt lag. Men om Charlie skulle försvinna och vi inte har någon ersättare då är jag tveksam. Fortsätter han är det inget snack, då struntar jag i vilken klubb som ringer, sa Brian.
– Vi får hjälpas åt att övertala honom att skippa HIF.
– Men samtidigt, ärligt. Det måste ju vara drömmen. Han har världens chans att ta en plats och sedan få ett fett proffskontrakt om ett par månader. Nästa sommar kan han sitta vid poolen nere i Turkiet med en miljon på banken, sa Brian.
– Jag tror han tycker innebandy är roligare än fotboll.
– Vi får hoppas det.
* * *
Gustav Olofsson och Alex Andersson hade redan i Palma meddelat att de ville lämna laget. Gustav hade sökt till högskolan och kommit in och efter mycket vånda bestämt sig för att satsa på studierna. Alex hade hemlängtan och skulle söka jobb och spela innebandy med ett div 5-lag istället. Det innebar enligt deras kontrakt att de även skulle lämna bolaget som delägare.
När de startade Helsingborg Consuls AB blev också samtliga spelare delägare för rättvisans skull. I aktieägaravtalet var det reglerat vad som skulle ske när någon lämnade laget.
Det fanns två vägar. Första alternativet var att spelaren återlämnade aktierna och de fördelades sedan mellan övriga delägare. Alla fick alltså en större andel. I så fall skulle de få motsvarande sin andel av inspelade pengar minus kostnader under den tid de spelat i klubben. Men alltid minst 5 000 kronor.
Det andra alternativet var att någon av de övriga delägarna var villig att köpa hans andel för mer pengar än det första alternativet innebar. Alltså kunde någon köpa sig en större ägarandel än de övriga.
Var och en av de 16 spelarna i laget ägde 5 procent vardera. De återstående 20 procenten var lika fördelade mellan Emils pappa (som hade ställt upp med aktiekapitalet på
100 000 kronor) och Jocke Wilhelmsson.
Skulle det komma in nya spelare i laget fick de bli delägare genom en nyemission, vilket innebar att samtliga ägares andel minskade. Tanken var att delägarskap kunde användas som en del av en sign-on-bonus.
Om man nu inte valde att hyra in spelare utan ägarandel, som de gjort med de tjeckiska spelarna.
* * *
Emil hade två av sina fingrar ihoptejpade som ett litet paket. Han räknade med att kunna plocka bort det om några dagar. Enligt läkaren borde han vara spelklar lagom till Las Vega-turneringen utan problem. Men det kändes som ett mindre problem.
Han och Anton hade fikat nere på stan, promenerat lite på Kullagatan och letat efter nya vinterjackor. Men de gick tomhänta hemåt uppför Tågabacken.
– Vad gör vi om både Charlie och Brian försvinner? De är ju våra överlägset bästa spelare. Utan dem vinner vi inte många matcher, sa Emil och sneglade över axeln. Den sista kvarten hade han haft en känsla av att någon följde efter dem.
– Nej, då måste vi hitta två ersättare. Men de ska ju passa in i gänget och vara tillräckligt bra, sa Anton.
Emil tittade bakåt. Längre ner i backen gick en kraftigt byggd kille i svart skinnjacka. Emil kände igen killen från Kullagatan, han hade stått och tittat i skyltfönster och hela tiden befunnit sig i deras närhet.
– Kom, vi ökar takten lite. Jag tror han följer efter oss, sa Emil.
Anton nickade och de gick snabbare. När de kom upp för backen svängde de in på Karl X Gustavs gata och började halvspringa.
– Jag läste i tidningen att det var en som blev rånad här uppe i helgen, sa Emil och tittade över axeln igen. Mannen i skinnjackan hade också ökat takten.
När de kom till Lenngrensgatan tittade Emil ner mot Landborgen. En svart Mercedes ML 500 stod parkerad några meter ner med motorn igång. När föraren såg de båda ungdomarna körde han mot dem, in på Karl X Gustavs gata.
– Spring! Vi tar nästa gata ner till Landborgen, flåsade Anton.
De gjorde en rusch. På bara några sekunder var de framme vid Bengt Lidners gata, svängde runt hörnet och såg i ögonvrån att Mercedesen följde efter utan att accelerera. De sprang vidare ner mot Landborgspromenaden, där skulle bilen inte kunna följa efter dem. Mannen som följt efter dem till fots såg inte ut att vara särskilt löpstark.
Längre ner på gatan stod en man och pratade i mobiltelefon, han hade ryggen vänd mot dem.
– Ring polisen, ropade Emil.
Mannen vände sig om och tittade på dem. Han log, stoppade ner telefonen i jackfickan och ställde sig i vägen för dem.
– Jag skulle inte tro det, sa han.
De sprang ut i gatan, mannen klev ut i deras väg. Sedan sprang de på varsin sida om honom, men han lyckades få ut ett ben och fällde Emil som föll framåt.
– Aj som fan, skrek Emil när han landade hårt i asfalten, slog i sitt fingerpaket och skrapade upp handflatorna. Det skulle kännas på nästa träning, om det inte läkte snabbare än hans finger.
Anton stannade några meter längre bort och såg att mannen hade lyft upp Emil och höll honom i ett stadigt grepp. Samtidigt närmade sig den svarta bilen snabbt och tvärbromsade bredvid dem.
De bakre rutorna var mörkt tonade. Rutan på förarsidan gled ner. En bil som kostade en bra bit över 700 000 kronor, enligt Emil efteråt.
– Hoppa in grabbar. Vi behöver snacka, sa föraren. Han hade solglasögon, rakad skalle och tjurnacke. Tyget på den kortärmande skjortan var sträckt och överarmarna avslöjade att han tillbringat många timmar på gymmet.
– Vad vill ni? frågade Emil och försökte slita sig loss men kom ingenstans.
– Det gäller pengarna som ni lånat av min boss, sa föraren och spände ögonen i Emil och sa:
– Och fundera inte på att springa igen. Då väntar vi utanför ditt hus, Emil.