Anton och Jocke stirrade på varandra. Jocke gick fram till bänken.
– Jaha, här sitter du och spionerar på mig, sa Jocke.
– Jag var nyfiken. Den där agenten verkar lite skum tycker jag. Hur mycket pengar har våra tjeckiska spelare kostat egentligen?
– Vi går tillbaks till de andra. Du och jag och Emil kan väl ta och snacka mer om det här imorgon efter matchen imorgon. Då ska jag berätta allt, sa Jocke.
De gick tillbaks till restaurangen där det fortfarande var hög stämning. Jocke satte på sig sitt största leende och högg in på sin dessert. De andra hade redan tömt sina fat. Anton följde hans exempel.

* * *

Deras första riktiga match i en turnering på Floorball World Tour. Motståndare var Bears of Lappo, ett finskt lag som varit framme i semifinal i både Oslo och Stockholm och i kvartsfinal i Helsingfors. De hade dessutom spelat Asienturneringarna och fått rankingpoäng även där. Inga före detta landslagsspelare eller inhyrda legoknektar, däremot en hel rad elitspelare som förstärkt dem efter säsongens slut. De var direktkvalificerade och dessutom seedade som sexa i turneringen.
– Kom ihåg nu, vi har allt att vinna och ingenting att förlora, sa Anton när han peppade laget i omklädningsrummet innan de skulle gå ut på plan för den första tekningen. Själv visste han att det inte riktigt var så.
Stämningen på läktarna var hög. Den ena klacken sjöng “Helsingbooorg, Helsingboorg” och jublade när de sprang in. De spelade i sina svarta tröjor eftersom Lappo var hemmalag i lottningen.
Han försökte intala sig själv att de inte hade någon press på sig. De skulle bara gå ut och spela och ha roligt. Inte tänka på att en seger var värd ytterligare 60 000 kronor i prispengar. Redan i första bytet gjorde han flera misstag. Han försökte fokusera på matchen men hela tiden dök det upp tankar på agentens möte med Jocke kvällen före. Vad skulle hända om inte de båda tjeckerna fick betalt? Skulle de ens ha råd att åka vidare till de närmsta turneringarna även utan inhyrda spelare?
I Antons andra byte frispelade han Lappos stjärna Mäkelä som blev helt fri med Emil i målet och placerade in bollen i krysset. Emil blängde på honom och Anton slog ut med armarna.
– Det var mitt fel, sa han och gick och satte sig i båset.
Lyckligtvis verkade övriga spelare inte lida av några nerver. De slog ur underläge, alla förväntade sig att finnarna skulle ta hem en enkel seger. Att inte nå semifinal skulle vara ett misslyckande för Lappos spelare.
Anton bestämde sig för att bänka sig själv. Han skyllde på lite krampkänning men sa också att han kommit helt snett in i matchen och att det var bättre att han fokuserade på att coacha.
De klarade sig bra utan honom. Deras tjeckiska stjärnbackar var strålande och de lyfte Charlie till en ny nivå. Han var överallt. Täckte defensivt och serverade sina ytterforwards Brian och Tom den ena öppnande passningen efter den andra.
Efter tolv minuter hade de vänt 0-1 till ledning med 3-1 efter två mål av Brian och ett av Tom Stenhög, som verkade ha hittat målformen lagom till de viktiga matcherna.
I andra perioden kom Bears tillbaks in i matchen, reducerade till 2-3 i ett powerplay och kvitterade sedan på en spelvändning. Där gick faktiskt Antons ersättare Andy Sundstedt bort sig och lämnade Danto ensam med tre finska spelare.
Helt jämnt inför den sista perioden. Där kändes det som om Bears of Lappo hade kopplat ett visste grepp. De skapade flera farliga chanser men lyckades inte överlista Emil i kassen. Consuls hade knappt varit över på offensiv planhalva under de första sju minuterna när Svoboda hittade Viktor med en diagonalare. Han sköt direkt och fick bra träff, målvakten var på bollen men kunde inte hindra den från att landa i bortre hörnet. 4-3 till Consuls och deras klack sjöng och dansade på läktaren. Det såg ut och lät som äkta kärlek till Consuls och uppskattning av deras insats. Även om de 20 minuter senare skulle visa samma hängivna uppskattning till ett helt annat lag.
Sedan tickade matchklockan på snabbt. Consuls spelade behärskat och chansade inte i onödan. Minuterna gick och Lappo lyfte upp laget allt mer i en jakt på kvittering. De prickade först stolpen och sedan ribban. Fyra minuter kvar. Anton stod upp och manade på sina lagkamrater.
Tre minuter. Andy drällde ännu en gång med bollen och slog en bakåtpassning till Emil som lyckligtvis räddades av backpartnern Danto.
Anton tog timeout. Under långa stunder av matchen hade han varit frånvarande. Han hade grubblat över om det verkligen var agenten eller någon helt annan som Jocke hade pratat med kvällen innan. Men nu, när matchen var inne i ett avgörande skede så var han äntligen fokuserad.
– Andy, du vilar de sista minuterna. Vi går ner på tre backar. Svoboda, Skovajsa och Danto, ni byter när ni blir trötta. Snacka med varandra. Sedan kör vi på de två kedjorna. Bara fortsätt jobba, slå en långboll om ni blir pressade. Det tar tid för dem att hämta nere i sarghörnet. Snart tar de ut målvakten och då vet ni vad vi gör, sa Anton.
– Vi avgör i tom kasse, sa Charlie.
Mycket riktigt tog Lappo ut målvakten, direkt efter timeouten. Spel sex mot fem i två och en halv minut. De etablerade genast press men Charlie lyckades bryta och skicka ner bollen djupt längs sargen. Efter det fick inte Lappo ordning på sin powerplayuppställning igen. Consuls bröt bollen gång på gång och kunde rensa undan. Ändå kändes det som om matchuret gick oändligt långsamt innan slutsignalen äntligen ljöd.
De hade vunnit. De hade besegrat ett seedat lag i första omgången och var klara för åttondelsfinal. Skulle de lyckas vinna där växte prischecken till hela 280 000 kronor.
I den matchen väntade Prague Allstars. Ett lag som fått wild card till turneringen.
* * *

De satt på Jockes hotellrum. Han hade beställt upp hamburgare och pommes till dem alla tre. Anton och Emil hade inte berättat för någon annan i laget om mötet. Inte ens för Viktor.
– Jag är tacksam om ni håller det här för er själva, det jag tänker berätta. Vi vill ju inte sprida någon oro i laget nu när vi börjat vinna, sa Jocke.
– Anton har berättat om ditt möte med agenten igår. Vad är det för skum typ och hur ser avtalet ut för Svoboda och Skovajsa egentligen? frågade Emil.
– Det var inte agenten jag träffade igår, sa Jocke.
Sedan fortsatte han med att redovisa avtalet för de två inhyrda tjeckiska spelarna. De två kostade 2000 euro, drygt 20 000 kronor vardera per turnering i fast arvode, plus 10 procent av prispengarna per man.
– Så du menar att vi just nu får betala 72 000 kronor för deras insatser i Prag? sa Emil som var snabb på huvudräkning.
– Ja, men det är ju fortfarande en bra affär. Vi har ju redan säkrat 160 000 kronor så det är ju 90 000 kronor i vinst även när vi betalt deras lön. Vinner ni imorgon också så har vi mer än 180 000 kronor inspelade.
– Jag tycker det låter vansinnigt dyrt. Tänk om vi hade förlorat idag, då hade mer än hälften av prispengarna gått till att betala tjeckerna, sa Anton.
– Det är en kortsiktig lösning. Vi får hoppas att vi kan hitta någon rutinerad svensk som vill spela med er. Kalle kanske. Men jag kände att vi var tvungna att göra något för att lyfta laget så att vi lyckades kvala in snabbare.
– Om det inte var agenten du träffade igår, vem var det då? frågade Anton.
– En kille jag känner. Jag behövde få loss pengar snabbt och med mina betalningsanmärkningar kan man inte gärna låna på banken. Så jag tog ett snabblån av hans boss.
– Hur mycket pengar är du skyldig honom?
– 550 000 kronor.
– Det är mycket pengar. Är det därifrån pengarna till laget har kommit? frågade Emil.
– Ja. Jag fick bara in 150 000 kronor i sponsring så jag bestämde mig för att satsa pengarna själv istället.
– Men du hade inga pengar?
– Jag hade kunnat få loss dem om jag sålt en av mina lägenheter. Om ni vinner tre matcher till i den här turneringen så kan jag betala tillbaks hela lånet och vi har säkrat pengar att kunna fortsätta.
– Då skulle vi vara i final. Det låter inte riktigt realistiskt. Och om vi inte gör det, vad händer då?
– Då gör vi det i Lindau eller Zürich. Det är ingen panik.
– Men killen igår sa ju att skulden ökar för varje vecka.
– Jo, visserligen. Men jämfört med hur mycket pengar ni kan spela in så är det under kontroll. I värsta fall får jag väl fixa fram pengar på annat sätt.
– Hur hög ränta är det egentligen? frågade Emil.
– En procent per vecka. Jag hade hoppats få in några andra sponsorer eller att ni skulle lyckats kvala in till Stockholm eller Helsingfors så att jag kunde betalt av på lånet långt tidigare. Men nu blev det ju inte så. Fast segern igår ger ju uppmärksamhet hemma i Sverige också. Det kan öppna för nya sponsordealar. Det här löser sig. Se bara till att vinna imorgon.

* * *

Prague Allstars hade fått en special invite – ett wild card – till turneringen. Det var ett lag som satts ihop speciellt för Prag-turneringen, ett kändislag. Arrangörerna räknade med att få extra publicitet och locka publik som inte skulle gå på innebandy i vanliga fall. Strategin hade lyckats, det var mycket journalister och fotografer på plats. Plus två tv-team.
Bland namnen i truppen fanns flera folkkära sommarlediga NHL-proffs och före detta fotbollsstjärnor. Kryddat med en friidrottare. Plus någon som bara var känd för att vara känd från någon dokusåpa på tv.
– Vilken jävla freak show, sa Robin Gonzales när de läste om Allstars på turneringens hemsida.
– Det är ju kul för de tjeckiska innebandyspelarna som försöker kvala in att de här pajasarna får ett frikort till turneringen, sa Viktor och skrattade när han fick höra att en av spelarna i laget hade tävlat för Tjeckien i Melodifestivalen.
Men Prague Allstars hade på något sätt ändå lyckats vinna första omgången i turneringen. Laget bestod nämligen inte enbart av stjärnor från andra idrotter och misslyckade tv-kändisar.
– Den viktigaste spelaren i laget är en tidigare tjeckisk landslagsspelare i innebandy och ett par till är aktiva i den tjeckiska högstaligan. Inte minst målvakten som är på gränsen till landslaget, sa Svoboda.
Anton var tillbaks på plan. Han gjorde ingen av sina bästa matcher men var ändå klart godkänd. Ungefär så var det med hela laget. Helsingborg Consuls spelade bra, men inte något utöver det vanliga.
Förutom den inhyrda klacken höll precis alla andra i arenan på Allstars. De jublade varje gång de gjorde något bra, och varje gång de gjorde bort sig. Efter halva matchen ledde Consuls med 6-4. Då toppade Allstars upp laget, tv-kändisarna utan spelsinne bänkades och ett tidigare hockeyproffs som inte hade någon kondition fick vila.
Det lyfte motståndarna. Samtidigt som Consuls inte kunde göra mer än att gå ner på folk. De matchade sina bästa spelare hårdare men Charlie och Brian orkade inte riktigt då de fick för mycket speltid. Allstars kvitterade till 6-6 och i mitten av sista perioden tog de ledningen med 7-6. I slutet av matchen satsade Consuls allt framåt. Samtidigt försvarade sig Allstars tufft. Det var slag på klubbor och våldsamma tacklingar i nästan varje situation. Domarna hade höjt ribban rejält under matchens andra halva.
– Det är helt sjukt. De kan göra nästan vad som helst. Det där hade varit matchstraff om de hade dömt som de brukar, sa Brian när han reste sig efter att ha knuffats över sargen bakom mål. Den här gången höll han sig kall och gav inte igen.
Visserligen släppte domarna även en hel del regelbrott från helsingborgarnas sida. Men det var ändå Consuls som förlorade på bedömningsnivån. Allstars gjorde både 8-6 och 9-6 innan matchklockan hade passerat 56 minuter.
De var utslagna.
– Vad var det som hände? Vi är ju ett bättre lag än dem. Vi borde ha vunnit den här matchen, sa Viktor
– Vi saknar alldeles för många kilo muskler idag. Så enkelt är det. De spelade mer fysiskt än något annat lag vi mött hittills och vi klarade inte av det, sa Anton.

* * *

På kvällen tog Emil ett snack med Anton. Han hade gått igenom ekonomin tillsammans med den ekonomiansvarige på redovisningsbyrån hemma i Helsingborg.
– Jocke har tagit lånet på vårt företag.
– Va?
– Ja, laget alltså. Vårt bolag är belånat. Vi har en skuld på 500 000 kronor till något företag i Malmö som jag aldrig hört talas om. Det är något skumt med det tror jag. De som sitter i styrelsen sitter i mängder av andra bolag som gått i konkurs. Det är nog bara målvakter.
– Målvakter?
– Ja, inte innebandymålvakter utan bolagsmålvakter. De betalar en alkis någon tusenlapp för att han ska skriva på papper och bli styrelseledamot. När sedan de riktiga ägarna driver företaget i konkurs finns det inga pengar kvar och målvakten har ingen aning om verksamheten och kan inte heller betala några skulder.
– Men hur kunde Jocke ta ett lån i vårt namn?
– Jocke fick ju rätt att skriva på avtal, att teckna firman precis som du, jag och Viktor. Det var ju för att han skulle kunna skriva sponsoravtal var tanken. Han har inte rätt att ta ut några större summor pengar från företagets konto men tydligen var det inga problem att ta ett lån på en halv miljon, sa Emil och fortsatte:
– Låneavtalet är nog bara för att det ska se snyggt ut. Där står visserligen att räntan är 1 procent, men inte per vecka utan per år och det är en väldigt låg ränta för att vara ett företagslån. Förmodligen betalar Jocke den riktiga räntan kontant till de som lånat ut pengarna och det syns inte i redovisningen.
– Hur vet du allt det här?
– Jag har läst en del på nätet om ekonomisk brottslighet och frågat runt lite bland folk jag känner. Det gäller att veta vad man ska se upp för när man gör affärer med folk. Det här är tydliga varningssignaler. Jag fattar inte vad Jocke tänkte på. I värsta fall har han lånat pengarna av maffian i Malmö.