Rebecka satt vid sitt skrivbord och stirrade på skärmen. Egentligen tittade hon inte på skärmen, eftersom den bara visade en skärmsläckare där färgade streck snurrade runt och bildade mönster, utan fokuserade blicken mer på Sony-loggan i nederkant samtidigt som hennes tankar vandrade.
Det borde vara ganska enkelt att komma igång. Hon kände sig inspirerad och hade jobbat med många liknande uppdrag de senaste åren. Hon och Gert hade fått i uppdrag att följa spåret ”Han är oskyldig” vilket var lite unikt när det handlade om en politiker och där alla bevisen pekade entydigt mot honom.
Bredvid Sonyloggan hängde en post-it-lapp. En kollega hade skrivit mer skrivstil ”Ring Martin” och fäst lappen med en tejpbit för att den inte skulle ramla bort. Hon läste orden ännu en gång och suckade lite för sig själv. Hon var ganska säker på hur samtalet skulle utspela sig om hon ringde honom.
De hade talat i telefon flera gånger de senaste kvällarna. Men inte bubblande i timmar som de gjort då för några år sedan när de också bodde många mil ifrån varandra. Nej, redan efter en liten kort stund så hade samtalen denna gång urartat i hårda ord och tårar. Han var fortfarande sur för att hon hade valt jobbet före honom.
”Du fattar väl att jag inte kan flytta till Malmö och de där halvdanskarna, det går ju inte att höra vad de säger. Vad är det för fel på Stockholm? Trivs du inte? Älskar du mig inte?”, hade Martin ältat många gånger innan hon satte sig på tåget till Skåne. Han var en inbiten stockholmare. En av de där som Jonte älskade att reta genom att lägga en lokalredaktion i Stockholm.
Hon funderade på om hon trots allt skulle ringa honom. Kanske hade han ångrat att han slängde på luren i örat på henne kvällen innan.
Hon ryckte till när telefonen på hennes skrivbord gav ifrån sig en hög signal. När hon lyfte på luren var hon helt säker på att det var Martin som ringde men istället hördes en röst som på något sätt var förvrängd, kanske talade personen i en mobiltelefon med dålig mottagning eller befann sig i ett rum som ekade.
”Hallå”, hade Rebecka svarat.
”Har jag kommit till tidningen FAQ?” frågade den förvrängda rösten i andra änden av ledningen, ja om det nu inte var en mobiltelefon.
”Ja, det här är Rebecka Lindström. Vem söker du?”
”Det går bra med dig. Du är väl journalist?”
”Ja.”
”Bra. Jag har viktig information om mutskandalen.”
”Okej, vill du berätta vem du är eller?”
”Nej.”
”Anonyma källor går bra, men vi måste på något sätt kunna kontrollera dina uppgifter.”
”Ni ska få alla bevis ni behöver.”
”Kan vi träffas?”
”Ja, i ett chat-rum.”
”Chat? På Internet menar du?”
”Ja. Ge mig din mailadress så skickar jag en länk till dig inom kort.”
Rebecka läste upp sin privata mailadress, därefter lade mannen (hon tyckte det lät som en mansröst i alla fall) på luren och tryckte på en knapp för att väcka datorn. På skärmen framträdde webläsaren och hon skrev in adressen till sin webmail och loggade in. Inget mail som såg ut att komma från den mystiske mannen.
Hon öppnade ett nytt fönster och surfade runt på de dagstidningarnas hemsidor för att läsa färska artiklar om skandalen. Det fanns gott om spekulativa uppgifter och intervjuer med massor av anonyma källor som berättade om både det ena och andra.
Efter några minuter laddade hon om sidan med sin webmail och nu låg det ett mail med avsändaren ”Långt ner i halsen”. En anspelning på källan i Watergateskandalen som kändes lite, ja, hon var osäker, märklig kanske.
Mailet innehöll i sin tur bara en länk, ett inloggningsnamn och ett lösenord.
Hon loggade in i chatrummet med sitt nickname, Reporter, och hon log lite för sig själv. Hon började nästan skratta för sig själv när det blinkade på skärmen:
[Långt ner i halsen]: Välkommen!
”Jaha, det är väl bara att börja intervjua”, tänkte hon för sig själv. ”Om någon kommer bakom mig och kollar nu så undrar de nog vad jag besöker för sorts sajt.”
[Reporter]: Vem är du?
[Långt ner i halsen]: Du kan kalla mig en källa på regeringskansliet. Jag jobbar väldigt nära ministrarna.
[Reporter]: Ok, vad har du för information till oss.
[Långt ner i halsen]: Anders Gustavsson är oskyldig.
[Reporter]: Hur vet du det?
[Långt ner i halsen]: Därför att jag vet vem som skulle haft pengarna. Jag hörde dem bråka i korridoren.
[Reporter]: Men om nu Anders Gustavsson är oskyldig och dessutom vet vem som gjorde det, varför berättar han inte det för polisen.
[Långt ner i halsen]: Därför att den skyldige har en hållhake på Gustavsson och har lovat att hjälpa honom.
[Reporter]: Du påstår alltså att Gustavsson är utsatt för utpressning?
[Långt ner i halsen]: Det skulle man kunna kalla det. Det lär finnas bilder på Gustavsson i en prekär situation i samband med ett EU-möte i Lissabon nyligen.
[Reporter]: Berätta mer.
[Långt ner i halsen]: Utan att gå in på detaljer så befann sig Gustavsson tillsammans med några andra ministrar på en nattklubb där drinkarna kostade fyra gånger så mycket som den bredvid.
[Reporter]: Du menar att han gått på en porrklubb?
[Långt ner i halsen]: Om inte porrklubb så i alla fall stripklubb. Bilderna är i alla fall så pinsamma att han inte gärna vill att de ska publiceras i någon tidning. Han är ju lyckligt gift och har två barn.
[Reporter]: Tror du att han blev lurad att gå dit eller brukar han syssla med sådant?
[Långt ner i halsen]: Det är inte helt ovanligt och en stripklubb är ju egentligen ganska oskyldig, eller skulle kunna vara. Man får ta seden dit man kommer som vi brukar säga inom utrikespolitiken.
[Reporter]: Ok. Om vi återgår till mutan. Vem skulle ha mutan.
[Långt ner i halsen]: Anders Gustafsson var mottagare men det blev fel vid utbetalningen.
[Reporter]: Du skrev ju alldeles nyss att Gustavsson var oskyldig?
Nu följde en paus. Det kom inget svar från Långt ner i halsen.
[Reporter]: Hallå, försvann du eller?
Inget svar. Rebecka väntade någon minut och stirrade in i skärmen.
”Några spännande ledtrådar eller?”
Rebecka ryckte till när Jonte smög upp bakom henne och började granska skärmen.
”Ja, kanske. Det verkar som om Gustavsson kan vara oskyldig”, sa hon fortfarande lite frånvarande eftersom hon funderade över orden på skärmen.
”Det låter ju spännande. Se bara till att ingen annan tidning får reda på det, vi vill ju inte att ett sådant scoop ska läcka ut innan vi hunnit skriva om det, eller hur?” sa Jonte och log.
”Nej, jag ska försöka undersöka det i tysthet”, svarade hon.
När Jonte försvunnit kallade hon på Gert och visade honom hela konversationen med den mystiska källan. Han sken upp som en sol när han läste de sista raderna.
”Det var som sjutton. Det här kan fälla regeringen, förutsatt att källan är trovärdig. Det vet vi ju inte. Däremot vet vi ju vem som skulle haft pengarna och då har vi något att gräva i”, sa han.
Hon tittade på honom och han insåg att hon inte hade förstått. En bokstav kunde vara väldigt betydelsefull ibland.
”Anders Gustafsson med f är statsministerns närmaste man. En ganska anonym person som internt kallas just Anders F. Det skulle kunna tyda på att Big Boss är inblandad, men det är ju inte alls säkert”, sa Gert.
”Det här är ju egentligen någonting som polisen borde utreda, inte vi”, sa Rebecka som samtidigt kände en adrenalinkick av möjligheten till årets avslöjande.
När Rebecka kom tillbaks från lunchen loggade hon på nytt in på sin webmail. Återigen var inkorgen fylld med spam, skräpmail som gjorde reklam för allt från viagra till avfallskvarnar. Hon suckade och började markera de mail som skulle slängas.
Hon kryssade för ett mail med rubriken ”Important documents” och skulle just trycka på den lilla papperskorgssymbolen som innebar att alla förkryssade mail raderades från inboxen. Men hon hejdade sig och av någon anledning då hon lade märke till att det fanns en ganska stor bifogad fil i just det mailet och hon klickade upp det.
Dear Mrs Lindstrom,
I have been asked by a contact in Sweden to mail you these documents containing evidence of the money paid to a Mr Anders Gustafsson to be passed on to his boss.
Best regards,
Pete
Hon läste mailet några gånger för sig själv. Sedan öppnade hon den bifogade pdf-filen som visade sig vara kopior på kontoutdrag. Det såg ut som om det hade skett flera utbetalningar från en bank i Bahrain och sammanlagt ett par hundratusen dollar hade satts in på Gustafssons konto.
”Jag förstår inte, här står det ju Gustafsson med f på alla utbetalningarna. Varför anklagar de då Gustavsson?” frågade Rebecka samtidigt som hon bläddrade bland kontoutdragen som hon nu hade skrivit ut på papper.
”Här har vi något”, sa Gert och tittade på ett papper.
Ett av de åtta kontoutdragen hade en annan mottagare än de övriga sju. Här stod det Gustavsson med v och kontonumret var ett annat än de andra. Det var till och med en annan bank.
”Bingo?”
”Ja, kanske. Men det här säger ju fortfarande bara en del av sanningen. Det är nog inte det enklaste att få reda på vem som betalat ut pengarna”, svarade Gert.
”Dessutom har han ju enligt det här utdraget fått 25 000 dollar till sitt konto. Var det ett misstag eller var det ett sätt att köpa hans tystnad?”
”Det saknas en pusselbit eller två. Är det polisen eller kvällstidningarna som har gjort kopplingen mellan mutorna och nyföretagarskatten?” frågade Gert.
”Bra fråga, jag ska läsa igenom alla artiklar igen för att se om de hänvisar till en poliskälla eller vittnesuppgifter. Men det kan ju också vara en ren spekulation.”
Hon plöjde igenom alla tidningsartiklar ännu en gång, dessutom ringde hon en kontakt på Stockholmspolisen. Resultatet av den snabba undersökningen pekade på att tv hade spekulerat i en koppling varpå tidningarna hade fortsatt på samma spår. Det visade sig att någon anonym och okänd källa hade sagt något till en tv-reporter som genast vidarebefordrat uppgiften till tv-tittare och resten av pressdrevet.
Hon hade kört fast och bestämde sig för att ringa Martin trots allt. Hon behövde just nu prata med någon som inte jobbade på FAQ.
Rebecka hade nästan skrivit klart sin artikel. Jonte var helnöjd där han stod inne i sitt rum och tittade på framsidan till FAQ:s premiärnummer som ropade ut:
”Mutskandalen – svaren på alla dina frågor”
Han bläddrade i utskrifter på de färdiga sidorna. Det enda som saknades var Rebeckas artikel som trots allt innehöll det stora avslöjandet om kopplingen till statsministern och dennes assistent. Motivet var fortfarande höljt i dunkel men deras efterforskningar hade i alla fall visat att det inte hade någon koppling till nyföretagarskatten. Det beslutet skulle rivas upp eftersom det hade röstats igenom med en felaktig formulering, det skulle självklart inte gälla dotterbolag. Politikerna hade enhälligt hävdat att det bara var ett skrivfel, att det var en tidig version som av misstag hade godkänts. De förnekade ihärdigt att det hade något att göra med den proteststorm som blåste upp när beslutet offentliggjordes.
Rebecka ville inte spekulera. Hon ville ha allting bekräftat innan det gick i tryck.
”Är artikeln klar?” undrade redaktionschefen Ingrid xxxx.
”Nästan. Jag måste ha ett citat från en man som anklagas för inblandning, han måste bekräfta att det gått till som det gjort”, svarade Rebecka.
”Men tidningen ska gå i tryck om en timme. Har du fått tag på den här personen? Vem är det?”
”Jag vet var jag ska få tag på honom. Det är väl dags att göra det nu. Men först ska Jonte läsa artikeln.”
Hon gick in till Jonte och lämnade över artikeln samtidigt som hon stängde dörren efter sig så att de båda var ensamma. Han satte sig ner och läste snabbt igenom texten. Sedan lade han ifrån sig pappret på bordet och tittade på Rebecka.
”Bra artikel. Men det saknas någonting eller hur?”
”Ja, jag måste ha ett par citat av dig. Du får själv välja om vi ska hänga ut ditt namn eller om du vill att jag ska skriva 31-åringen som brukar vara populärt”, svarade Rebecka.
”Imponerande att du lyckades spåra mig. Jag slarvade väl någonstans eller?”
”Ja, du skulle nog inte ha chattat med mig från internetcaféet på hörnan. Jag fick hjälp att spåra ditt ip-nummer och ägaren kände igen dig direkt när jag visade ditt foto där nere.”
”Det bevisar ingenting att jag varit på caféet, jag kanske bara surfade för att kolla min mail.”
”Nej, det är klart. Men jag tror inte det är så många av hans kunder som har ett konto i Bahrain.”
”Du är precis så duktig som jag hade hoppats. Tur att inte polisen är lika ihärdig. Då kunde det ha blivit sanning, det här du skriver på slutet om att polisen gripit en 31-årig företagsledare. Men de kommer aldrig att kunna bevisa att jag gjorde det”, sa han.
”Fanns det något motiv egentligen?”
”Tja, inte mer än att jag alltid ogillat de där gubbarna. Jag fick höra att de hade vissa ekonomiska problem och så hade jag några vänner som gärna skulle vilja ha hjälp med en stor upphandling, ett järnvägsbygge uppe i Norrland. De kommer aldrig att kunna spåra vem som ligger bakom transaktionerna men det räcker för att underminera förtroendet, de faller i nästa val.”
”Och samtidigt får du årets scoop som en bra start på din tidning?”
”Exakt. Tur kan man inte lita på, man måste satsa på säkra kort. Det var väl investerade pengar.”
”Min fråga kvarstår, vill du att jag ska skriva ut ditt namn i artikeln. Den går ju snart i tryck?”
”Hörde du inte vad jag sa tidigare. Du skriver om slutet till något i stil med att det finns kopplingar till utländska företag och polisen utreder just nu de hemliga dokument som FAQ fått tag på. Vi skickar över kontoutdragen till polisen men det går aldrig till rättegång. Det här blir skitbra!”
”Bara ett problem. Polisen kommer att gripa dig om några minuter. Förhoppningsvis kommer de civilklädda och vi kan hålla det hemligt tills FAQ kommer ut med sitt premiärnummer imorgon. Men helt säker kan man ju inte vara”, sa Rebecka.
”Vad menar du?”
”Jag håller med dig om att man inte kan lita på turen, därför valde jag att försäkra mig och storyn. Allt du berättat för mig finns på band och polisen har hört varje ord”, sa Rebecka och strax efter att hon yttrat dessa ord steg tre civilklädda poliser in på Jontes kontor.
Som väntat blev premiärnumret av FAQ en storsäljare. De fick credit för storyn om mutskandalen i varje tidning och tv-kanal över hela Sverige och även utanför landets gränser. Rebecka kände sig nöjd med vad hon åstadkommit. Under helgen pratade hon ut med Martin som dessutom hade hjälpt henne att spåra ip-numret. Han lovade att överväga en flytt till Skåne, bara han slapp bosätta sig i Malmö.
På måndagsmorgonen fick hon ett tjockt kuvert. Det var adresserat till henne och poststämplat i Malmö på fredagen. Hon sprättade upp det och tog ut pappersbunten. Överst låg ett brev från Jonte.
Hej Rebecka!
När jag skriver dessa rader är jag inte säker på om du har lyckats lista ut de ledtrådar jag gett dig, men jag utgår ifrån det. Jag utgår också ifrån att helgens upplaga av FAQ:s första nummer är slutsåld.
Nu måste jag tyvärr erkänna att jag lurat dig. Jag kommer dock att hålla tyst i förhören några dagar till så att du verkligen får ensamrätt även på den här storyn. Det är ju som man brukar säga, uppföljaren som du säljer minst lika många tidningar till på.
Nej, jag är inte inblandad i mutskandalen. Det är inte heller vänner till mig som ligger bakom, tvärtom. Det är mycket möjligt att jag hamnar i trubbel på grund av att jag vilselett dig och polisen i den här affären men ärligt talat så tycker jag det är viktigare att FAQ blir en succé. Sverige behöver vår tidning. Jag litar på att du gör det rätta i den här situationen.
Med vänliga hälsningar
Jonte
Hon bläddrade snabbt bland dokumenten. Här fanns alla namn på kontoinnehavare och kopior på kontrakt och upphandlingar. Hon förstod inte hur Jonte hade kommit över allt, kanske med hjälp av privatdetektiver. Men varför skulle han vilja ta på sig skulden, om än bara tillfälligt? Kanske ville han ge de riktiga skurkarna chansen att sopa igen vissa spår och fly landet. Hon funderade på om hon borde lämna över bevismaterialet direkt till polisen eller ej.
Hon log lite för sig själv. Jonte hade lyckats. Han hade satt hela media-Sverige på pottkanten. Visserligen kunde hon tycka att han hade fuskat. Å andra sidan hade de levererat en vattentät tidning utan spekulationer. Allt som stod i FAQ var svar på de frågor som ställdes, med den fakta som stod tillbuds då.
Hon tittade sig omkring. Sedan tog hon brevet, gick bort till dokumentförstöraren i skrivarrummet, matade ner A4-arket och tittade på när Jontes bekännelse förvandlades till pappersstrimlor. Hon återvände till sitt skrivbord, hämtade resten av dokumenten och gick bort till Gert för att berätta att de hade en riktigt bra story att jobba med den här veckan också.
SLUT