Det var en helt vanlig kväll, kom hem från jobbet vid 18-tiden efter att ha stressat hela dagen. Kylskåpet var tomt som vanligt. Det stod still i hjärnan när jag försökte fundera ut något kreativt. Magen ropade efter pyttipanna med ägg och rödbetor. Ingenting i frysen. Det fanns inget att välja på, bara att åka och handla.
Begav mig bort till den mataffären i kvarteret med ett namn på tre bokstäver i versalt. Men det var mörkt och släckt i butiken. På dörren fann jag ett anslag om nya öppettider. Numera var det bara öppet vardagar kl 9-12. På eftermiddagarna, efter lunchstängt gällde kl 13-17 endast tidsbeställning. Och så avslutningen – övrig tid hänvisas till akutbutiken på Övre Sengatan.
Jag borde ha vetat det, även om jag oftast åt ute. Landstinget hade tagit över alla matbutiker när vänsterpartiet kom till makten något år tidigare. Det hade inneburit mycket bättre arbetsvillkor för butikspersonalen, nästan ingen tvingades jobba på helger och kvällar. Men för alla oss andra var det förstås mindre bra.
Jag tog bilen och körde bort till akutbutiken och tänkte att jag behövde ju ändå få lite mat till middagen. Jag insåg snabbt att det skulle ta tid. Det var nämligen lång kö där och bara en kassa var öppen. När jag stått i kö utanför butiken i en halvtimme och kom fram till dörren undrade dörrvakten:
“Är du akut hungrig?”
“Eh, va?”
“Ja, hur hungrig är du?”
“Jag behöver mat, det är tomt i kylen och frysen. Jag måste ha middag.”
“Finns det knäckebröd hemma?”
“Jo, det finns det väl.”
“Bra, då behöver du inte handla idag. Du får gå till din distriktsbutik när den öppnar.”
“Men, den är ju inte öppen kvällstid. Jag jobbar på dagarna.”
“Är du akut hungrig så löser du säkert det. Du får väl ta ledigt från jobbet om du behöver handla.”
“Men om jag är beredd att betala 100 kr för ett paket pyttipanna, det är mer än dubbelt så mycket som det kostar i vanliga fall?”
“Nej, systemet fungerar inte så. Vi kan inte ta hand om kunder som inte är akut hungriga. Är man inte utsvulten så får man ta det på dagtid och då kan du köpa pyttipanna för 39 kr.”
Jag kokade av ilska men insåg snabbt att det inte var lönt att argumentera med den statsanställde dörrvakten. Han följde bara sina direktiv från högre ort, punkt för punkt och bokstav för bokstav utan en tanke på logik och sunt förnuft.
Då fick jag syn på en skåpbil på en parkering i närheten där ett antal människor hade samlats. Jag undrade om det var hungern som orsakade hallucinationer men nog såg det ut som om det var pyttipanna som de lyfte ut ur bagaget på den blå skåpbilen. Jag gick bort till dem.
“Säljer ni pyttipanna?” undrade jag.
“Självklart, vi har allt som säljs i distriktsbutiken och vi säljer dygnet runt till dem som vill ha. Oavsett om du är akut hungrig eller bara förutseende.”
“Vad bra, vad kostar pyttipannan?”
“100 kr för 750 gram.”
“Oj, det var dyrt.”
“Inte mitt problem, vill du inte handla här får du gå på restaurang eller försöka handla dagtid på din vanliga butik.”
Plötsligt avbröts vi av blåljus. Mannen i skåpbilen slängde igen dörrarna och kastade sig in bakom ratten och försvann från parkeringen med en rivstart. Jag tittade förundrad när hans röda bakljus försvann bort längs gatan, följd av en polisbil. De kunder som hade varit lyckliga nog att hinna handla pyttipanna innan polisen slog till hoppade snabbt in i sina bilar och försvann från platsen.
“Vad skulle jag nu göra?”
Lyckligtvis löste sig mitt problem i samma ögonblick som tåget bromsade in och jag vaknade. Yrvaken hoppade jag av på perrongen och på vägen hem gick jag in på min lokala matbutik (som jag lyckligt noterade fortfarande hade både kvälls- och helgöppet) och handlade ett paket djupfryst pyttipanna. Det hade bara varit en fasansfull dröm. Mitt närlivs var fortfarande privatägt och inte en del av ett statligt monopol utan tanke på kunderna.
Författarens kommentarer
Då och då kommer man i kontakt med vård-Sverige. Började fundera över tanken på att dagligvaruhandeln drevs på samma sätt, med brist på kundfokus, som sjukhusen. Vi pratar ofta om “vad gör de på banken efter kl 15” men kanske borde vi diskutera vad de gör på sjukhusen där man verkligen inte kan planera sina inköp långt i förväg…