I månens sken

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Stugan var ödsligt belägen, en bra bit ut på landet. Den låg vackert inbäddad i utkanten av ett skogsparti. Perfekt för en helg och Linda behövde verkligen koppla av. Men nu när hon närmade sig stugan kändes det ändå inte riktigt bra. Det hade börjat skymma och det var den där tiden när det nästan var fullmåne. När Linda var mindre, ja ganska mycket yngre hade hon varit ganska mörkrädd. Det var skymning, träden kastade långa skugor över vägen framför henne. Lite spöklikt var det allt, tänkte hon.
Linda svängde av grusvägen in på en mindre väg, det var egentligen bara två uppkörda hjulspår med en gräsremsa i mitten. Det var inte mycket trafik här ute längre. Inte sedan morfar dog.
Lindas mamma hade i alla fall tyckt att det var en bra idé, att åka iväg ut i naturen och koppla bort allting en helg. Då skulle hon kanske glömma Daniel. Ja, Daniel det var pojkvännen det. Numera kanske ex-pojkvännen. Han hade nämligen tröttnat på henne och de hade gjort slut med varandra i ett jättegräl. Hon mindes knappt hur det hade börjat egentligen. Det var någon bagatell som det så ofta är. Han var framgångsrik säljare på en datafirma, ibland hoppade han in och hjälpte till att installera datorerna på olika firmor som konsult också. Det blev många långa dagar, och en hel del sena kvällar.
Linda själv läste samtidigt på högskolan för att bli lärare. Hon hade alltid drömt om det, men nu när hon gick sista terminen var det ganska segt. Hon längtade efter att få komma ut i verkligheten och börja undervisa. Att plugga var hon ganska trött på nu efter alla år i skolbänkar och föreläsningssalar.
Hon svängde in på gårdsplanen. En flaggstång med en grön plätt runt om och sedan en stor grusplan där det dock börjat växa upp en hel del grässtrån numera. Sedan mormor och morfar gått bort så var det ingen som skötte om torpet. Lindas föräldrar var där ibland liksom moster Lotta och hennes man. Den här helgen hade dock Linda allting för sig själv.

Hon satt kvar bakom ratten en stund efter att hon stängt av motorn. Tog liksom sats och samlade sig. Andades djupt ett par gånger. ”Det är slut nu, du måste gå vidare”.
Det hade sagts en hel del hårda ord den där morgonen för två veckor sedan. Och det hade kastats en del köksredskap. Några tallrikar hade det gått åt. Egentligen ganska dumt när hon tänkte efter. Men hon blev så rasande på Daniel, han var så totalt oförstående.
Kanske var det hon som inte hade tålamod. Han var ju trots allt tvungen att tänka på sin karriär, han kunde ju inte tacka nej till jobb. Han hade bara varit anställd på firman ett par månader, fick jobbet direkt efter sista tentan. Och nu var det han som försörjde de båda och betalade för den nyinköpta tvåan i de centrala delarna av stan. Hon älskade ju honom. I alla fall hade hon gjort det ända sedan de träffades första gången. Och hon gjorde nog det ännu. Kanske.
Linda kastade tankarna åt sidan för ett ögonblick, öppnade bildörren och steg ut. Den underbara skogsluften slog emot henne. En doft av gräs och buskar och så den stora stillheten. Bara några fåglar och insekternas surrande bröt den totala tystnaden. Ett par dagar här med några sköna skogspromenader och kanske ett dopp i sjön skulle göra henne gott. Så skulle hon glömma den där, ja hon skulle inte ens tänka hans namn på hela helgen. På kvällarna skulle hon bara läsa. I väskan låg redan all kurslitteraturen till sista tentan. Två tegelstenstjocka böcker, och en tunn som dock var på engelska rakt igenom.

Det var helt mörkt i stugan när hon klev in. Bara månens sken lyste upp delar av köket, den välbekanta hinken med ved stod framför spisen. Hon mindes det som igår, sju år gammal gick hon ute i skogen för att plocka ved med morfar. Numera använde de inte vedspisen längre. Det fanns en kokplatta, visserligen bara med två plattor men det räckte till. Det gick förmodligen inte ens att elda i den gamla spisen längre, skorstenen hade inte sotats på åratal.
Hon trevade efter strömbrytaren till lampan i taket. Där, bakom handukkarna. Hon vippade över brytaren i andra läget, inget hände. Fram och tillbaks ett par gånger. Ingenting. Det var väl en propp som gått, tänkte hon och gick ut i bilen efter en ficklampa.
Det var inga större problem att hitta proppskåpet inne bakom dammsugaren i städskrubben. Och mycket riktigt var det en av propparna som hade gått. Efter lite lirkande så blev det ljus i stugan. Härligt. Hon bar in sin stora väska i ett av sovrummen. Plockade sedan fram ett värmeelement och ställde det mitt i stora rummet. Det var lite kyligt på nätterna och om hon skulle kunna sova utan att förfrysa fötterna behövde hon nog höja temperaturen ett par grader åtminstone.
Hon slog på elementet och då blev det svart igen.
— Jäkla proppar, skrek hon lite halvhögt för sig själv samtidigt som hon försökte känna sig fram till ficklampan som hon lagt ifrån sig på sängen. Hon hittade den och letade sig på nytt fram till proppskåpet för att få fart på elektriciteten i stugan igen. Tur att hon lyssnat till pappa och plockat med sig en hel ask med proppar. Den här gången tog hon en propp ur sin medhavda ask, de gamla som legat ovanpå proppskåpet var tydligen inte helt färska.
— Sådärja, sa hon lite triumferande när strömmen gick igång igen och lyste upp sovrummet och köket. Värmefläkten i vardagsrummet surrade försiktigt och värmen spred sig tillsammans med en doft av bränt damm. Det fick hon stå ut med.
Hon gick ut i köket och plockade upp mat och började stuva in i kylskåpet. Det var i alla fall påslaget även om det var tomt på matvaror, sånär som på en ketchupflaska och några burkar med sylt. Linda lät smörasken, osten och limpan ligga framme. Några kvällsmackor skulle hon hinna med innan det var dags att krypa till sängs.
Det fanns ingen tv-apparat i stugan så Linda kröp upp i finfåtöljen, kurade ihop sig för att hålla värmen eftersom det inte hunnit bli särskilt mycket varmare på den korta tiden. Hon öppnade boken och började läsa samtidigt som hon tog en stor tugga av en ostmacka. En klunk mjölk. Perfekt. Härligt mysigt, nu saknade hon bara en varm famn…. Nej, hon hade ju lovat sig själv att låta bli.

Hon ryckte till av ett ljud. Något slog emot fönstret och hon slet åt sig ficklampan som hon placerat strategiskt på bordet bredvid fåtöljen som säkerhet om proppen skulle gå på nytt. Hon riktade lampan i dit ljudet hade kommit ifrån och lyste upp fönstret. Två ögon och ett par flaxande vingar som slog emot fönsterrutan. För ett ögonblick stelnade hon till och spände hela kroppen innan hon kort konstaterade ”jäkla uggla” och musklerna slappnade av på nytt.
Hon läste vidare i boken. Det här var ganska intressant faktiskt. Inlärningssvårigheter och vad man kunde göra åt det. Kanske skulle hon bli speciallärare, då gjorde man verkligen en viktig insats, tänkte hon och sträckte sig efter ostmackan på fatet. Då såg hon plötsligt en skugga på väggen. Ganska tydligt faktiskt, en stor gestalt som befann sig bakom henne… Hon vände sig om blixtsnabbt. Ingen där. Och när hon vände tillbaks huvudet var skuggan borta på nytt. Det var nog bara inbillning i alla fall. Då hörde hon ett ylande ljud, en hund kanske på granngården. Men närmsta hus låg ju ett par kilometer längre neråt vägen. Kanske hade den slitit sig och smitit iväg. Då kände hon plötsligt att något tungt lade sig på hennes axel, och sedan nästan i samma ögonblick en svidande smärta som om någon rivit henne.
— Aj, skrek hon och vände sig om och stirrade in i två gula ögon och hon…
Skrrtch..poff…
Bilden blev först till ett vitt streck, minskade sedan till en liten lysande prick mitt i innan den försvann och slocknade ut. Det var helt svart.
— Typiskt alltså. Det var max tio minuter kvar av filmen alltså. Nu är den väl helt död förstås, sa Johan med en suck.
— Jaha, det är väl bara att köpa en ny TV. Jag har ändå sett slutet på filmen. Den där Daniel har ångrat sig och kommer efter henne, han kommer till stugan precis som monstret ska… oj, jag kanske inte ska berätta hur det slutar? sa Peter.
— Tja, det spelar ingen större roll. Det var ingen särskilt bra film om jag ska vara helt ärlig, sa Johan och tryckte förgäves på fjärrkontrollen. TV:ns bildruta förblev svart och han slängde uppgivet fjärrkontrollen åt sidan och fortsatte:
— Vad gör vi nu då?
— Vet inte riktigt, det är kanske dags att dra sig hemåt, svarade Peter och kastade ett öga på sitt armbandsur. Fem över tio.
— Jag ska i alla fall ha något att käka nu. En pizza eller nått. Är du hungrig?
— Visst.

De båda kamraterna släntrade ut i köket. I förortsvillan var kylskåpet som vanligt välfyllt. Johans mamma släpade hem den ena kassen efter den andra från ICA-butiken. Djupfrysta piroger och pan-pizzor gick alltid åt med tonåringar i huset. Just den här helgen var det föräldrafritt, Johans mamma hade rest till Stockholm på en kurs och tagit med sig pappa för att förena nytta med nöje. Det var ju inte så ofta de fick chansen att åka till huvudstaden.
Johan funderade på att ringa Katarina, flickvännen. Hon borde vara hemma från jobbet vid det här laget. Men han tänkte vänta tills Peter gått. Först skulle han slänga i sig en bit pizza. Han öppnade dörren till frysen och behövde inte leta särskilt länge för att finna vad han sökte. Fram med två tallrikar och sedan in i microvågsugnen. Två minuter blev nog lagom.
Peter satte sig vid köksbordet medan Johan ställde fram två glas och en stor flaska Cola. Bestick såklart och… ”Vad var det?” Han hejdade sig och lyssnade. Det lät som någonting skrapande mot en ruta i något av somrummen i andra änden av huset.
— Hörde du?
— Äh, det är väl bara någon gren som slår emot. Eller tror du att det är varulven som kommer, det är ju faktiskt månsken ute, sa Peter och skrattade.
Johan ryckte på axlarna och fortsatte. Han kastade ett öga på micron, 0:14 visade displayen och nedräkningen fortsatte. Alldeles strax klart. Men innan den hunnit ner till noll och plingat så hördes ett nytt ljud, ett klirrande ljud och en tung duns. Någonting hade krossat en ruta i ett av rummen.
Nu bleknade till och med Peter lite om nosen. Speciellt när de båda hörde fotsteg och så röster. Det gick inte att urskilja vad de sade. Men någon gick omkring i rummet där inne. De båda kamraterna tittade på varandra och hoppade lika högt när microvågsugnen gav ifrån sig ett ljudligt ”pling!”…

— Hörde du, det är någon hemma, sa plötsligt en röst långt därinne och ett dörrhandtag vreds om.
Johan och Peter stirrade på varandra. Panik. Skulle de fly. Johan tänkte på basebollträet som låg i hans rum på andra våningen. Han skulle kanske hinna uppför trappan innan de kom ut i korridoren, men i samma ögonblick så klev den förste mannen ut ur sovrummet. Han bar en svart huva som dolde ansiktet och i den ena handen höll han ett gevär.
— Vi sticker, skrek Peter och rusade mot altandörren. Johan var bara steget efter.
Då brann ett skott av och krossade en av fönsterrutorna i vardagsrummet. Glassplittret spreds över mattan och golvet. Klirrande av glas och sedan en isande tystnad innan rånaren öppnade munnen.
— Gör inget dumt grabbar, sa mannen med en mörk stämma samtidigt som hans kumpan klev in i rummet, även han beväpnad med något som liknade en hagelbössa.
De tvingades bryskt ner på golvet av de båda männen. Peter slog i axeln när den ene mannen knuffade omkull honom han ramlade mot soffbordet. Men det var inte rätt läge att börja bråka kände han och höll därför tyst.
— Vad ska vi göra med dem. Binda dem här och sedan rensa huset? sa den ene mannen.
— Ja, det låter bra. Ni är väl ensamma hemma eller hur pojkar?
— Jaaaaa, sa Johan med en ynklig stämma.
Då ringde det plötsligt på ytterdörren. Och nästan samtidigt började någon banka otåligt på dörren.
— Hallå är det någon hemma? Vad sysslar ni med egentligen, ropade någon därute. Det var grannen som hört skottet och rånarna tittade desperat på varandra. En av dem rusade bort till dörren och avlossade sin bössa som blåste upp ett stort hål i dörren.
Den andre riktade sitt gevär mot de båda tonåringarna som vettskrämda låg med huvudet ner mot golvet och… klick…
”…det finns inget tvättmedel som…”
— Det är inte klokt vilken smörja de visar på TV nu för tiden. Bara en massa våld och skjutande hela tiden, sa Astrid.
— Jag håller helt med dig kära du. Det var sista gången vi såg den där, ja vad var det den hette egentligen. Nu börjar i alla fall Trädgårdsextra på tvåan, det är vad jag kallar television det, svarade Gustav samtidigt som han bytte kanal med fjärrkontrollen.
På TV.n spelades nu istället vackra bilder av grönskande trädgårdar. Och det gamla paret nickade förnöjt mot varandra medan grannens hund ylade ute på gården. Det var ju trots allt fullmåne den här kvällen…

SLUT

Författarens kommentarer
Skrev som ett bidrag till en novelltävling (Nej, jag fick inget pris) och publicerades senare i VIPstory II. Skrevs 1996 eler 1997.

Fortsätt läsaI månens sken

Tomten II – återkomsten

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Midvinternattens köld är svår
folk fryser om fingrar och tår
Och nu snart vid århundradets slut
fler än Tomten har hittat upp och ut

Nisse han tittar noga åt alla håll
innan han börjar sin vandring åter
Varje morgon precis som förr han går
sin vanliga runda innan alla är uppe

Men i lyktornas sken under en rosa neonpil
jobbar flickorna ännu sent, vädjar förföriskt
till männen för att få en stund i en varm bil
Den lille mannen suckar tungt och trött
plockar upp en krossad flaska av glas
och slänger den i sin säck en aning förstrött

Utanför porten på andra sidan av gatan
ett tidningsbud, bara en liten pojke
förbannar sina frusna fingrar utav satan
och en portkod som plötsligt
utan förvarning har bytts något nytt

Stjärnorna gnistra och glimma
bakom en mur av avgasers dimma
Poliserna går sin vanliga bana
blundar och vet att de inget kan göra

Tomtenisse han tittar på höga väggar av betong
ur ett öppet fönster  strömmar en nästan vacker sång
här och var tänds ett ljus, men inte bud av hopp,
blott väckarklockar som tvingar sina ägare opp

Men där bakom trappan till hus nummer åtta
står ju en tallrik fylld till bredden av något vitt
Nisse ska just ta en tugga när han ser uti soptunnan
ett tomt paket vars innehåll ska döda en råtta

Så Nisse han ställer sig i kön på Konsum
köper en färdig korv med risgrynsgröt
hygieniskt och praktiskt förpackad såklart
Väl hemma vid spisen värmer han sin tallrik
uti sin nyinköpta mikrovågsugn

Han längtar efter tiden innan stadens sus
och den fruktansvärda tevens eviga brus
Tack och lov har han hundra år av ATP-poäng
och kan till nyår på Kanarieöarna boka en säng

SLUT

Författarens kommentarer
En modern version av Viktor Rydbergs klassiker. Säkert fler än jag som gjort det förut. Lite småkul är den väl i alla fall fortfarande mer än tio år efter att jag skrev den.

Fortsätt läsaTomten II – återkomsten

Ingen eld utan rök

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

HON STRÄCKTE SIG EFTER SIN MOBILTELEFON som låg på nattduksbordet bredvid sängen och tände displayen för att kunna se vad den visade. Kvart i sju. Hon stängde av alarmet som annars skulle ha ringt 07.25 och lade ner mobilen och plockade upp cigarettpaketet och tändaren. Snabbt fiskade hon upp en cigarett, placerade den mellan läpparna och tände den.
”Det här var precis vad jag behövde,” tänkte hon och blåste ut ett stort rökmoln mot taket. En skön känsla av välbehag spred sig i hennes kropp.
Patricia hade en ganska lugn dag framför sig. Det var måndag och hon började inte jobba förrän kl nio.
”God morgon älskling, får jag också?” frågade Janne som just slagit upp ögonen. Han sträckte sig närmare henne och hon lämnade över den vita pinnen som glödde i ena änden.
”Det är klart,” sa hon, sträckte sig efter paketet och plockade fram ytterligare en cigarett.
De låg tätt intill varandra och rökte färdigt under tystnad innan de fimpade i askkoppen på nattduksbordet. Sedan steg de upp och han öppnade fönstret en bit för att släppa ut lite av röken som fyllde det lilla sovrummet. Då vaknade också Julia som låg i sin barnsäng vid fotändan av föräldrarnas dubbelsäng.
”Hon vill nog ha frukost,” skrattade Janne och kysste sin sambo innan han försvann ut i badrummet.

HAN VAR NÄSTAN KLAR MED sin frukost och hade redan läst första delen av tidningen när hon kom ut ur badrummet. Han hade dessutom gjort en smörgås åt henne och hällt upp en tallrik fil.
”Du får själv ta flingor,” sa han.
”Tack älskling.” Han visste att hon hatade när hennes cornflakes blev alldeles blöta, de skulle vara krispiga.
Han tände sin fjärde cigarett för dagen till sitt morgonkaffe. Sedan vek han ihop även andra delen och lämnade över den till henne innan han försvann ut i badrummet. Några minuter senare kom han tillbaks.
”Då sticker jag nu. Vi ses ikväll.”
”Okej, ha det så bra,” svarade hon samtidigt som han gav henne en puss som doftade av mint.
”Hej då Julia. Pappa kommer och hämtar dig på dagis i efter­middag så se till att vara snäll,” sa han och kramade om sin dotter.

HON HADE LÄMNAT AV JULIA på daghemmet, kört bort till skolan och parkerat bilen. Det var ett härligt väder, frisk vinterluft. Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen bort till skolans huvudbyggnad, men alldeles lagom för en cigarett om man gick långsamt och njöt av solens strålar. Det blåste knappt någonting den här dagen.
Cigaretten var nästan slut när hon kom fram till huvudingången och hon slängde resten av den på marken bredvid dörren. Det låg redan en hel hög med fimpar där och glöden slocknade snart av sig själv.
Hon sneglade upp på den vita urtavlan på väggen ovanför dörren, det var en kvart kvar till dagens första lektion. Patricia gick in i lärarrummet och hängde av sig ytterkläderna och letade fram böcker och papper som behövdes för historielektionen i klass 7A.

DET STOD EN KLUNGA MED ELEVER utanför sal 23 när hon kom gående. Verkade faktiskt som om alla kommit i tid för omväxlings skull. Berodde kanske på att de fem minuter tidigare hade haft lektion i sal 22 – som låg på andra sidan av den smala korridoren.
Några av eleverna slängde sina cigaretter på golvet innan de steg in i klassrummet. Patricia tyckte detta var lite slappt även om det städades varje dag på skolan. Det var ju skillnad om man gjorde så utomhus men hon orkade inte säga till, det var ju inte uttryckligen förbjudet.
”Okej, om alla slår upp böckerna på sidan 48 så fortsätter vi där vi var i torsdags,” sa hon samtidigt som hon delade ut en stencil med lite uppgifter till alla eleverna.
Hon tände en cigarett och började förbereda nästa lektion samtidigt som hon höll ett öga på eleverna för att se om någon behövde hjälp eller möjligen en tillsägelse. Och minsann, längst bak räckte Monika upp handen. Patricia reste sig upp och gick bort till henne.
”Behöver du hjälp?”
”Nja, jag tänkte bara fråga fröken om jag kunde få låna en cigarett av dig. Jag glömde mitt paket i skåpet. Du får en av mig på nästa lektion, jag lovar,” sa Monika.
”Okej, låt gå för den här gången,” sa Patricia och log. Hon visste mycket väl att chansen var rätt liten att hon skulle få tillbaks den, men det spelade inte så stor roll. Cigaretter hade blivit rätt billigt på senare år.
Hon tänkte tillbaks på sin egen skoltid. Då fick man absolut inte röka i klassrummet. Inte ens i korridoren eller var som helst på skolgården utan alla flickor, för det var mest flickor, samlades i speciellt utmärkta rökrutor. Hon skrattade lite för sig själv.

DET VAR JANNES TUR ATT HÄMTA Julia på dagis. Han hade kommit iväg lite tidigare från jobbet och hann därför röka en cigarett på daghemmets gård tillsammans med några ur personalen. Det var fortfarande inte tillåtet att röka inomhus på det här daghemmet. På flera andra håll i stan hade de släppt det fritt men förestånd­arinnan på Blomgatans daghem var lite gammaldags och ansåg att rök kunde vara skadligt för de små. Typiskt en icke-rökare att resonera så trots att det inte fanns några entydiga bevis.
Janne slängde sin cigarett i det stora cementfat som utgjorde askkopp och gick in till dottern. I bilen på vägen hem tände han en ny cigarett och lite skämtsamt vände han sig till Julia.
”Du kanske vill smaka på pappas cigarett idag?” sa han och skrattade.

PÅ VÄGEN HEM KÖRDE HON förbi affären för att handla lite mat till kvällen. Hon fyllde på med frukt och grönsaker, det var viktigt att äta rätt och hon hade ett tag övervägt att bli vegetarian. Så kom hon förbi cigarr- och cigarettavdelningen. Det behövdes nog ett 30-pack eller två till och hon sneglade upp mot skylten som hängde ovanför lastpallarna med cigarettkartonger.
”Handla andra varor för minst 300 kronor så får du köpa en låda med 50 cigarettpaket för endast 349 kronor”, läste hon.
Ja, det var väl lika bra att handla eftersom det skulle gå åt. Hon fimpade den cigarett hon rökt på sedan hon kom in i butiken på betonggolvet, noga med att släcka den så att det inte skulle ta eld. Det vore ju synd om alla cigaretter skulle gå upp i rök till ingen nytta.
Utvecklingen hade gått snabbt de senaste åren. Hon mindes tiden då det var svårt att röka på allmänna platser. Ett tag såg det riktigt illa ut då ett förslag om rökförbud på pubar och nattklubbar höll på att drivas igenom. Men med hjälp av tobaksföretagens miljarder så tvingade advokaterna EU att släppa rökningen fri och dessutom ta bort alla straffskatter på tobak. Det var ju konkurrensbegränsning och det kunde man ju inte ha på en fri marknad.
De där fåniga varningslapparna som ändå ingen brydde sig om hade de fått tillåtelse att ta bort efter en omskriven rättegång några månader tidigare.
Tack vare det hade alla fått råd att röka. Hårdast debatt hade det nog varit kring åldersgränserna för rökning men efterhand som antalet rökare hade ökat då priserna föll så hade den debatten också dött ut.
”Det blir 668:50, ska det dras på beloppet?” frågade kassörskan.
”Ja,” svarade Patricia och stoppade tillbaks kortet i plånboken.

NÄR PATRICIA KOM HEM så var Janne på strålande humör och han gav henne en djup kyss, fylld av rök från det bloss han nyss dragit in. Hon log mot honom samtidigt som hon blåste tillbaks den varma röken i hans ansikte.
”Vet du vad som hände för en timme sedan?”
”Nej, jag var ju inte hemma då…”
”Julia tog sitt första bloss!”
”Va? Hon är ju bara tre år gammal!”
”Ja, visst är det härligt?”
Patricia lyfte upp Julia och tryckte sitt ansikte mot henne.
”Åh, vad mamma är stolt. Du är så duktig. Vet du att jag och pappa var säkert över elva år gamla när vi började röka!”
Hon vände sig mot sin man och de tre förenades i en kram.
”Det är som jag brukar säga, älskling, det blir ingen eld utan rök,” sa Janne.

SLUT

Författarens kommentarer
Novellen skrevs 2003, innan rökförbudet på restauranger infördes. På den tiden fanns det faktiskt en del som hårdnackat menade att flera restauranger skulle gå i konkurs och många barer få stänga när det blev rökstopp. Naturligtvis blev det inte så. De enda som drabbades var bingohallarna… Jag gillar att använda novellformen för att ta upp samhällsproblem eller funderingar om rätt och fel. Man kan överdriva mer i fiction än i debatt/kåseri som ändå ska ha verklighetsförankring. Genom överdriften kan man peka på det absurda i vissa tankegångar. Även om det i slutändan såklart är subjektivt. Novellen har publicerats i VIPstory I

Fortsätt läsaIngen eld utan rök