Drömmen om Nobelpriset
Plötsligt ringde telefonen. Ja, plötsligt och plötsligt det var egentligen inte så överraskande. Den brukar ju göra det någon gång varje dag. Och ibland är det faktiskt ingen telefonsäljare som vill försöka lura mig att jag har ett dyrt telefonabonnemang som kan bli billigare om jag binder det på 48 månader.
- Är det Sölve Dahlgren? frågade rösten på andra sidan. Ja, eller i andra änden av den trådlösa förbindelse som band samman vårt samtal denna fuktiga oktobermorgon när löven tyngdes av några timmars ymnigt regnande som dessutom hade blött ner barnvagnen fullständigt när jag några timmar tidigare sprang genom vattenpölarna till dagis.
- Ja, det är jag.
- Det är Peter Englund från Svenska Akademien.
- Va?
- Du vet vem jag är?
- Ja, det är klart.
- Bra. Då förstår du varför jag ringer?
- Eh, nä…?
- Du har fått Nobelpriset i litteratur.
- Skojar du?
- Nej, jag är fullt allvarlig. Jag var lite orolig över att jag hade försagt mig när jag nämnde innebandypiraterna.se på min blogg efter bokmässan men ingen av vadslagningsfirmorna upptäckte det.
- Wow, oj. Jag vet inte vad jag ska säga.
- Du behöver inte säga så mycket nu, men du kommer att få prata desto mer i eftermiddag när media från hela världen ringer och vill intervjua dig.
- Men, varför jag? Är det inte lite ovanligt att ni utser en författare som kanske inte är sådär… litterär?
- Jo, men nu ville vi tysta alla som gnäller om att det bara är smala författare okända författare med konstiga namn som får priset.
- Då borde ni väl gett det till Dan Brown?
- Tror inte det. Då hade Jan Guillou och Liza Marklund aldrig förlåtit mig. Men vi pratade faktiskt om Stephen King.
- Honom växte jag upp med. Det här är ju fantastiskt kul. Jag visste inte att du gillade innebandy.
- Vem gillar inte innebandy? Det är flera ledamöter i Akademien som har barn och barnbarn som spelar innebandy. Det är ju en fantastisk idrott, dessutom en svensk exportsuccé. Snart lika stor som krutet.
- Jaha, det är det som är kopplingen.
- Ja, det är inte bara du som får priset. Det är lika mycket innebandyn. Idrotten har ju inte haft så stort utrymme bland tidigare pristagare heller.
- Nej, det har du nog rätt i.
- Det närmsta vi kommer är väl Hemingway som gillade fiske. Om det nu är sport?
- Ja, sportfiske finns ju.
- Nej, nu måste jag skynda mig. Det är snart dags att möta pressen. Är du redo?
- Jag sitter lite dumt till, jag står i kön på Max men…
Och där. Lika plötsligt som telefonen hade ringt lite tidigare så väcktes jag av barnskrik och doften av hamburgare försvann. Klockan lyste 05:10 och det var dags att stiga upp och plocka upp den lilla ur barnsängen.
Nobelpriset förblir en dröm. Eller?
E-handlaren och vargen
Det var en gång en e-handlare som ville sälja mycket till sina kunder. Han hade hittat ett framgångskoncept som byggde på gratis. Allting var gratis, men det kostade extra om man ville ha mer än det som var gratis. Exempelvis var fula visitkort gratis, men mot ett litet tillägg kunde man göra egna snygga visitkort.
Det var fortfarande billigt och bra, missförstå mig rätt. Men när de väl fått in kunden och fått en beställning så dök problemet upp – hur ska vi få dem att handla igen? Kan vi verkligen använda samma erbjudande, gratis?
Det första e-handlaren gjorde var att direkt efter beställningen ge kunden ett tidsbegränsat erbjudande: om du gör den här tilläggsbeställningen inom tio minuter så får du ett specialpris. Helt lysande, bra erbjudande för kunden och dessutom en hets som gjorde att många impulsköpte och beställde 1000 extra visitkort trots att de redan handlat 500 st fler än de gör av med på tio år.
Men sedan då? När de väl levererat till kunden. Då vill man ju ha återkommande kunder?
Enkelt, tänkte e-handlaren. Vi har ju deras e-postadresser, det är bara att skicka fler erbjudanden av samma sort. De har ju visat att de gillar gratis och tidsbegränsade erbjudanden.
Judgement Magazine
Det nya numret av Judgement Magazine var färdigt. Chefredaktör Svensson tänkte precis som han gjorde varje gång det var dags för utgivning att det borde ha gått att hitta en bra svensk titel på tidningen.
Men han hade fortfarande inte kommit på någon som inte lät mossig. De hade experimenterat med Magasinet Domen eller Domartidningen men det lät mer som en fackföreningstidning för anställda inom rättsväsendet.
Read MoreÄr du akut hungrig?
Det var en helt vanlig kväll, kom hem från jobbet vid 18-tiden efter att ha stressat hela dagen. Kylskåpet var tomt som vanligt. Det stod still i hjärnan när jag försökte fundera ut något kreativt. Magen ropade efter pyttipanna med ägg och rödbetor. Ingenting i frysen. Det fanns inget att välja på, bara att åka och handla.
Begav mig bort till den mataffären i kvarteret med ett namn på tre bokstäver i versalt. Men det var mörkt och släckt i butiken. På dörren fann jag ett anslag om nya öppettider. Numera var det bara öppet vardagar kl 9-12. På eftermiddagarna, efter lunchstängt gällde kl 13-17 endast tidsbeställning. Och så avslutningen – övrig tid hänvisas till akutbutiken på Övre Sengatan.
Jag borde ha vetat det, även om jag oftast åt ute. Landstinget hade tagit över alla matbutiker när vänsterpartiet kom till makten något år tidigare. Det hade inneburit mycket bättre arbetsvillkor för butikspersonalen, nästan ingen tvingades jobba på helger och kvällar. Men för alla oss andra var det förstås mindre bra.
Jag tog bilen och körde bort till akutbutiken och tänkte att jag behövde ju ändå få lite mat till middagen. Jag insåg snabbt att det skulle ta tid. Det var nämligen lång kö där och bara en kassa var öppen. När jag stått i kö utanför butiken i en halvtimme och kom fram till dörren undrade dörrvakten:
”Är du akut hungrig?”
”Eh, va?”
”Ja, hur hungrig är du?”
”Jag behöver mat, det är tomt i kylen och frysen. Jag måste ha middag.”
”Finns det knäckebröd hemma?”
”Jo, det finns det väl.”
”Bra, då behöver du inte handla idag. Du får gå till din distriktsbutik när den öppnar.”
”Men, den är ju inte öppen kvällstid. Jag jobbar på dagarna.”
”Är du akut hungrig så löser du säkert det. Du får väl ta ledigt från jobbet om du behöver handla.”
”Men om jag är beredd att betala 100 kr för ett paket pyttipanna, det är mer än dubbelt så mycket som det kostar i vanliga fall?”
”Nej, systemet fungerar inte så. Vi kan inte ta hand om kunder som inte är akut hungriga. Är man inte utsvulten så får man ta det på dagtid och då kan du köpa pyttipanna för 39 kr.”
Jag kokade av ilska men insåg snabbt att det inte var lönt att argumentera med den statsanställde dörrvakten. Han följde bara sina direktiv från högre ort, punkt för punkt och bokstav för bokstav utan en tanke på logik och sunt förnuft.
Då fick jag syn på en skåpbil på en parkering i närheten där ett antal människor hade samlats. Jag undrade om det var hungern som orsakade hallucinationer men nog såg det ut som om det var pyttipanna som de lyfte ut ur bagaget på den blå skåpbilen. Jag gick bort till dem.
”Säljer ni pyttipanna?” undrade jag.
”Självklart, vi har allt som säljs i distriktsbutiken och vi säljer dygnet runt till dem som vill ha. Oavsett om du är akut hungrig eller bara förutseende.”
”Vad bra, vad kostar pyttipannan?”
”100 kr för 750 gram.”
”Oj, det var dyrt.”
”Inte mitt problem, vill du inte handla här får du gå på restaurang eller försöka handla dagtid på din vanliga butik.”
Plötsligt avbröts vi av blåljus. Mannen i skåpbilen slängde igen dörrarna och kastade sig in bakom ratten och försvann från parkeringen med en rivstart. Jag tittade förundrad när hans röda bakljus försvann bort längs gatan, följd av en polisbil. De kunder som hade varit lyckliga nog att hinna handla pyttipanna innan polisen slog till hoppade snabbt in i sina bilar och försvann från platsen.
”Vad skulle jag nu göra?”
Lyckligtvis löste sig mitt problem i samma ögonblick som tåget bromsade in och jag vaknade. Yrvaken hoppade jag av på perrongen och på vägen hem gick jag in på min lokala matbutik (som jag lyckligt noterade fortfarande hade både kvälls- och helgöppet) och handlade ett paket djupfryst pyttipanna. Det hade bara varit en fasansfull dröm. Mitt närlivs var fortfarande privatägt och inte en del av ett statligt monopol utan tanke på kunderna.
Författarens kommentarer
Då och då kommer man i kontakt med vård-Sverige. Började fundera över tanken på att dagligvaruhandeln drevs på samma sätt, med brist på kundfokus, som sjukhusen. Vi pratar ofta om ”vad gör de på banken efter kl 15″ men kanske borde vi diskutera vad de gör på sjukhusen där man verkligen inte kan planera sina inköp långt i förväg…
I månens sken
Stugan var ödsligt belägen, en bra bit ut på landet. Den låg vackert inbäddad i utkanten av ett skogsparti. Perfekt för en helg och Linda behövde verkligen koppla av. Men nu när hon närmade sig stugan kändes det ändå inte riktigt bra. Det hade börjat skymma och det var den där tiden när det nästan var fullmåne. När Linda var mindre, ja ganska mycket yngre hade hon varit ganska mörkrädd. Det var skymning, träden kastade långa skugor över vägen framför henne. Lite spöklikt var det allt, tänkte hon.
Linda svängde av grusvägen in på en mindre väg, det var egentligen bara två uppkörda hjulspår med en gräsremsa i mitten. Det var inte mycket trafik här ute längre. Inte sedan morfar dog.
Lindas mamma hade i alla fall tyckt att det var en bra idé, att åka iväg ut i naturen och koppla bort allting en helg. Då skulle hon kanske glömma Daniel. Ja, Daniel det var pojkvännen det. Numera kanske ex-pojkvännen. Han hade nämligen tröttnat på henne och de hade gjort slut med varandra i ett jättegräl. Hon mindes knappt hur det hade börjat egentligen. Det var någon bagatell som det så ofta är. Han var framgångsrik säljare på en datafirma, ibland hoppade han in och hjälpte till att installera datorerna på olika firmor som konsult också. Det blev många långa dagar, och en hel del sena kvällar.
Linda själv läste samtidigt på högskolan för att bli lärare. Hon hade alltid drömt om det, men nu när hon gick sista terminen var det ganska segt. Hon längtade efter att få komma ut i verkligheten och börja undervisa. Att plugga var hon ganska trött på nu efter alla år i skolbänkar och föreläsningssalar.
Hon svängde in på gårdsplanen. En flaggstång med en grön plätt runt om och sedan en stor grusplan där det dock börjat växa upp en hel del grässtrån numera. Sedan mormor och morfar gått bort så var det ingen som skötte om torpet. Lindas föräldrar var där ibland liksom moster Lotta och hennes man. Den här helgen hade dock Linda allting för sig själv.
Hon satt kvar bakom ratten en stund efter att hon stängt av motorn. Tog liksom sats och samlade sig. Andades djupt ett par gånger. ”Det är slut nu, du måste gå vidare”.
Det hade sagts en hel del hårda ord den där morgonen för två veckor sedan. Och det hade kastats en del köksredskap. Några tallrikar hade det gått åt. Egentligen ganska dumt när hon tänkte efter. Men hon blev så rasande på Daniel, han var så totalt oförstående.
Kanske var det hon som inte hade tålamod. Han var ju trots allt tvungen att tänka på sin karriär, han kunde ju inte tacka nej till jobb. Han hade bara varit anställd på firman ett par månader, fick jobbet direkt efter sista tentan. Och nu var det han som försörjde de båda och betalade för den nyinköpta tvåan i de centrala delarna av stan. Hon älskade ju honom. I alla fall hade hon gjort det ända sedan de träffades första gången. Och hon gjorde nog det ännu. Kanske.
Linda kastade tankarna åt sidan för ett ögonblick, öppnade bildörren och steg ut. Den underbara skogsluften slog emot henne. En doft av gräs och buskar och så den stora stillheten. Bara några fåglar och insekternas surrande bröt den totala tystnaden. Ett par dagar här med några sköna skogspromenader och kanske ett dopp i sjön skulle göra henne gott. Så skulle hon glömma den där, ja hon skulle inte ens tänka hans namn på hela helgen. På kvällarna skulle hon bara läsa. I väskan låg redan all kurslitteraturen till sista tentan. Två tegelstenstjocka böcker, och en tunn som dock var på engelska rakt igenom.
Det var helt mörkt i stugan när hon klev in. Bara månens sken lyste upp delar av köket, den välbekanta hinken med ved stod framför spisen. Hon mindes det som igår, sju år gammal gick hon ute i skogen för att plocka ved med morfar. Numera använde de inte vedspisen längre. Det fanns en kokplatta, visserligen bara med två plattor men det räckte till. Det gick förmodligen inte ens att elda i den gamla spisen längre, skorstenen hade inte sotats på åratal.
Hon trevade efter strömbrytaren till lampan i taket. Där, bakom handukkarna. Hon vippade över brytaren i andra läget, inget hände. Fram och tillbaks ett par gånger. Ingenting. Det var väl en propp som gått, tänkte hon och gick ut i bilen efter en ficklampa.
Det var inga större problem att hitta proppskåpet inne bakom dammsugaren i städskrubben. Och mycket riktigt var det en av propparna som hade gått. Efter lite lirkande så blev det ljus i stugan. Härligt. Hon bar in sin stora väska i ett av sovrummen. Plockade sedan fram ett värmeelement och ställde det mitt i stora rummet. Det var lite kyligt på nätterna och om hon skulle kunna sova utan att förfrysa fötterna behövde hon nog höja temperaturen ett par grader åtminstone.
Hon slog på elementet och då blev det svart igen.
— Jäkla proppar, skrek hon lite halvhögt för sig själv samtidigt som hon försökte känna sig fram till ficklampan som hon lagt ifrån sig på sängen. Hon hittade den och letade sig på nytt fram till proppskåpet för att få fart på elektriciteten i stugan igen. Tur att hon lyssnat till pappa och plockat med sig en hel ask med proppar. Den här gången tog hon en propp ur sin medhavda ask, de gamla som legat ovanpå proppskåpet var tydligen inte helt färska.
— Sådärja, sa hon lite triumferande när strömmen gick igång igen och lyste upp sovrummet och köket. Värmefläkten i vardagsrummet surrade försiktigt och värmen spred sig tillsammans med en doft av bränt damm. Det fick hon stå ut med.
Hon gick ut i köket och plockade upp mat och började stuva in i kylskåpet. Det var i alla fall påslaget även om det var tomt på matvaror, sånär som på en ketchupflaska och några burkar med sylt. Linda lät smörasken, osten och limpan ligga framme. Några kvällsmackor skulle hon hinna med innan det var dags att krypa till sängs.
Det fanns ingen tv-apparat i stugan så Linda kröp upp i finfåtöljen, kurade ihop sig för att hålla värmen eftersom det inte hunnit bli särskilt mycket varmare på den korta tiden. Hon öppnade boken och började läsa samtidigt som hon tog en stor tugga av en ostmacka. En klunk mjölk. Perfekt. Härligt mysigt, nu saknade hon bara en varm famn…. Nej, hon hade ju lovat sig själv att låta bli.
Hon ryckte till av ett ljud. Något slog emot fönstret och hon slet åt sig ficklampan som hon placerat strategiskt på bordet bredvid fåtöljen som säkerhet om proppen skulle gå på nytt. Hon riktade lampan i dit ljudet hade kommit ifrån och lyste upp fönstret. Två ögon och ett par flaxande vingar som slog emot fönsterrutan. För ett ögonblick stelnade hon till och spände hela kroppen innan hon kort konstaterade ”jäkla uggla” och musklerna slappnade av på nytt.
Hon läste vidare i boken. Det här var ganska intressant faktiskt. Inlärningssvårigheter och vad man kunde göra åt det. Kanske skulle hon bli speciallärare, då gjorde man verkligen en viktig insats, tänkte hon och sträckte sig efter ostmackan på fatet. Då såg hon plötsligt en skugga på väggen. Ganska tydligt faktiskt, en stor gestalt som befann sig bakom henne… Hon vände sig om blixtsnabbt. Ingen där. Och när hon vände tillbaks huvudet var skuggan borta på nytt. Det var nog bara inbillning i alla fall. Då hörde hon ett ylande ljud, en hund kanske på granngården. Men närmsta hus låg ju ett par kilometer längre neråt vägen. Kanske hade den slitit sig och smitit iväg. Då kände hon plötsligt att något tungt lade sig på hennes axel, och sedan nästan i samma ögonblick en svidande smärta som om någon rivit henne.
— Aj, skrek hon och vände sig om och stirrade in i två gula ögon och hon…
Skrrtch..poff…
Bilden blev först till ett vitt streck, minskade sedan till en liten lysande prick mitt i innan den försvann och slocknade ut. Det var helt svart.
— Typiskt alltså. Det var max tio minuter kvar av filmen alltså. Nu är den väl helt död förstås, sa Johan med en suck.
— Jaha, det är väl bara att köpa en ny TV. Jag har ändå sett slutet på filmen. Den där Daniel har ångrat sig och kommer efter henne, han kommer till stugan precis som monstret ska… oj, jag kanske inte ska berätta hur det slutar? sa Peter.
— Tja, det spelar ingen större roll. Det var ingen särskilt bra film om jag ska vara helt ärlig, sa Johan och tryckte förgäves på fjärrkontrollen. TV:ns bildruta förblev svart och han slängde uppgivet fjärrkontrollen åt sidan och fortsatte:
— Vad gör vi nu då?
— Vet inte riktigt, det är kanske dags att dra sig hemåt, svarade Peter och kastade ett öga på sitt armbandsur. Fem över tio.
— Jag ska i alla fall ha något att käka nu. En pizza eller nått. Är du hungrig?
— Visst.
De båda kamraterna släntrade ut i köket. I förortsvillan var kylskåpet som vanligt välfyllt. Johans mamma släpade hem den ena kassen efter den andra från ICA-butiken. Djupfrysta piroger och pan-pizzor gick alltid åt med tonåringar i huset. Just den här helgen var det föräldrafritt, Johans mamma hade rest till Stockholm på en kurs och tagit med sig pappa för att förena nytta med nöje. Det var ju inte så ofta de fick chansen att åka till huvudstaden.
Johan funderade på att ringa Katarina, flickvännen. Hon borde vara hemma från jobbet vid det här laget. Men han tänkte vänta tills Peter gått. Först skulle han slänga i sig en bit pizza. Han öppnade dörren till frysen och behövde inte leta särskilt länge för att finna vad han sökte. Fram med två tallrikar och sedan in i microvågsugnen. Två minuter blev nog lagom.
Peter satte sig vid köksbordet medan Johan ställde fram två glas och en stor flaska Cola. Bestick såklart och… ”Vad var det?” Han hejdade sig och lyssnade. Det lät som någonting skrapande mot en ruta i något av somrummen i andra änden av huset.
— Hörde du?
— Äh, det är väl bara någon gren som slår emot. Eller tror du att det är varulven som kommer, det är ju faktiskt månsken ute, sa Peter och skrattade.
Johan ryckte på axlarna och fortsatte. Han kastade ett öga på micron, 0:14 visade displayen och nedräkningen fortsatte. Alldeles strax klart. Men innan den hunnit ner till noll och plingat så hördes ett nytt ljud, ett klirrande ljud och en tung duns. Någonting hade krossat en ruta i ett av rummen.
Nu bleknade till och med Peter lite om nosen. Speciellt när de båda hörde fotsteg och så röster. Det gick inte att urskilja vad de sade. Men någon gick omkring i rummet där inne. De båda kamraterna tittade på varandra och hoppade lika högt när microvågsugnen gav ifrån sig ett ljudligt ”pling!”…
— Hörde du, det är någon hemma, sa plötsligt en röst långt därinne och ett dörrhandtag vreds om.
Johan och Peter stirrade på varandra. Panik. Skulle de fly. Johan tänkte på basebollträet som låg i hans rum på andra våningen. Han skulle kanske hinna uppför trappan innan de kom ut i korridoren, men i samma ögonblick så klev den förste mannen ut ur sovrummet. Han bar en svart huva som dolde ansiktet och i den ena handen höll han ett gevär.
— Vi sticker, skrek Peter och rusade mot altandörren. Johan var bara steget efter.
Då brann ett skott av och krossade en av fönsterrutorna i vardagsrummet. Glassplittret spreds över mattan och golvet. Klirrande av glas och sedan en isande tystnad innan rånaren öppnade munnen.
— Gör inget dumt grabbar, sa mannen med en mörk stämma samtidigt som hans kumpan klev in i rummet, även han beväpnad med något som liknade en hagelbössa.
De tvingades bryskt ner på golvet av de båda männen. Peter slog i axeln när den ene mannen knuffade omkull honom han ramlade mot soffbordet. Men det var inte rätt läge att börja bråka kände han och höll därför tyst.
— Vad ska vi göra med dem. Binda dem här och sedan rensa huset? sa den ene mannen.
— Ja, det låter bra. Ni är väl ensamma hemma eller hur pojkar?
— Jaaaaa, sa Johan med en ynklig stämma.
Då ringde det plötsligt på ytterdörren. Och nästan samtidigt började någon banka otåligt på dörren.
— Hallå är det någon hemma? Vad sysslar ni med egentligen, ropade någon därute. Det var grannen som hört skottet och rånarna tittade desperat på varandra. En av dem rusade bort till dörren och avlossade sin bössa som blåste upp ett stort hål i dörren.
Den andre riktade sitt gevär mot de båda tonåringarna som vettskrämda låg med huvudet ner mot golvet och… klick…
”…det finns inget tvättmedel som…”
— Det är inte klokt vilken smörja de visar på TV nu för tiden. Bara en massa våld och skjutande hela tiden, sa Astrid.
— Jag håller helt med dig kära du. Det var sista gången vi såg den där, ja vad var det den hette egentligen. Nu börjar i alla fall Trädgårdsextra på tvåan, det är vad jag kallar television det, svarade Gustav samtidigt som han bytte kanal med fjärrkontrollen.
På TV.n spelades nu istället vackra bilder av grönskande trädgårdar. Och det gamla paret nickade förnöjt mot varandra medan grannens hund ylade ute på gården. Det var ju trots allt fullmåne den här kvällen…
SLUT
Författarens kommentarer
Skrev som ett bidrag till en novelltävling (Nej, jag fick inget pris) och publicerades senare i VIPstory II. Skrevs 1996 eler 1997.
Tomten II – återkomsten
Midvinternattens köld är svår
folk fryser om fingrar och tår
Och nu snart vid århundradets slut
fler än Tomten har hittat upp och ut
Nisse han tittar noga åt alla håll
innan han börjar sin vandring åter
Varje morgon precis som förr han går
sin vanliga runda innan alla är uppe
Men i lyktornas sken under en rosa neonpil
jobbar flickorna ännu sent, vädjar förföriskt
till männen för att få en stund i en varm bil
Den lille mannen suckar tungt och trött
plockar upp en krossad flaska av glas
och slänger den i sin säck en aning förstrött
Utanför porten på andra sidan av gatan
ett tidningsbud, bara en liten pojke
förbannar sina frusna fingrar utav satan
och en portkod som plötsligt
utan förvarning har bytts något nytt
Stjärnorna gnistra och glimma
bakom en mur av avgasers dimma
Poliserna går sin vanliga bana
blundar och vet att de inget kan göra
Tomtenisse han tittar på höga väggar av betong
ur ett öppet fönster strömmar en nästan vacker sång
här och var tänds ett ljus, men inte bud av hopp,
blott väckarklockar som tvingar sina ägare opp
Men där bakom trappan till hus nummer åtta
står ju en tallrik fylld till bredden av något vitt
Nisse ska just ta en tugga när han ser uti soptunnan
ett tomt paket vars innehåll ska döda en råtta
Så Nisse han ställer sig i kön på Konsum
köper en färdig korv med risgrynsgröt
hygieniskt och praktiskt förpackad såklart
Väl hemma vid spisen värmer han sin tallrik
uti sin nyinköpta mikrovågsugn
Han längtar efter tiden innan stadens sus
och den fruktansvärda tevens eviga brus
Tack och lov har han hundra år av ATP-poäng
och kan till nyår på Kanarieöarna boka en säng
SLUT
Författarens kommentarer
En modern version av Viktor Rydbergs klassiker. Säkert fler än jag som gjort det förut. Lite småkul är den väl i alla fall fortfarande mer än tio år efter att jag skrev den.
Senaste kommentarer