Har du hört talas om 3-metersregeln – eller matematik för bilförare

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:8 september, 2015
  • Inläggskategori:Blogg

Det talas mycket om att svenska barn är dåliga på att läsa. Men det talas mindre om att svenska bilförare är dåliga på att räkna. Det skulle behövas lite mer matematik för bilförare.

Den här sommaren har jag kört ett antal mil, inte minst på svenska motorvägar. Det är en blandning av yrkesbilister och glada amatörer. Vilken grupp som kör sämst ska vi låta vara osagt, de kör dåligt på olika sätt. Men dåliga på matte verkar många i båda grupperna vara.

Har du hört talas om 3-metersregeln? Inte. Det beror på att det inte heter 3-metersregeln utan 3-sekundersregeln. Du läste säkert om den när du tog körkort:

“För att bedöma avståndet till framförvarande fordon kan man använda sig av den s.k tresekundersregeln. Regeln innebär att det ska vara tre sekunders mellanrum mellan framförvarande- och ditt fordon. Om det är halt väglag bör du öka avståndet ytterligare.”

Tyvärr är det alltför många på motorvägen som tillämpar tre meter. För den som är lika dålig på meterskalan som britterna och amerikanarna (de använder feet) så är det mindre än en billängd. Om man inte kör en pytteliten minibil utan baksäte, men då behöver man ännu bättre avstånd med tanke på hur små deformationszoner dessa har.

Och hur stort avstånd är tre sekunder? Dvs, hur långt kör man på tre sekunder i motorvägsfart?

1 km = 1000 m
1 h = 3600 s
1 km/h = 1000/3600 m/s
1 km/h = 0,278 m/s

110 km/h = 30,58 m/s x 3 sek = 91,7 meter
90 km/h = 75 meter

Kort sagt. Bilister på svenska vägar är usla på att hålla avstånd och jag misstänker att polisen inte bötfäller många för det under ett år. Egentligen är böterna 2000 kr för detta brott, för kort avstånd till framförvarande fordon. Och indraget körkort på plats.

Så jag har ett enkelt recept: sätt upp avståndskameror på varje viadukt. Fota, före, under och efter bron. Kameran skulle betala sig på en förmiddag, det är bara att skicka böter på löpande band och dra in körkorten. Efter ett tag kanske folk hade lärt sig att inte ligga tre meter bakom i omkörningsfilen på motorvägen.

En annan grupp som är dålig på matte är lastbilschaufförer. Ibland ser man dem köra om varandra. Det sker när en av dem kör i 90 km/h och den bakom i 92 km/h med sin farthållare. Och då måste man förstås köra om. Med en hastighetsskillnad på 2 km/h tar det några minuter och under tiden samlas en lång kö av fortkörare, som inte längre kan köra för fort, bakom. Till och med de som kör lagligt bygger på kön.

Här kommer mattelektionen. Hur mycket tjänar föraren på omkörningen? 2 km/h i skillnad innebär att man kommer hur mycket längre på en timme? Just det, 2 km. På en arbetsdag, 8 timmar, hinner man då 16 km längre. Det är ju en ganska lång sträcka, om man går. Men när man kör bil i 90 km/h då tar det faktiskt bara 10 minuter och 40 sekunder att köra dessa 16 km/h.

Med andra ord: pga dåliga mattekunskaper så vill dessa lastbilschaffisar tjäna tio minuter på bekostnad av övriga bilisters tålamod.

De här två typerna av mattesnillen i kombination ger oss seriekrockar.

Men när vi pratar matematik och bilkörning så finns det en helt obegriplig del av instrumentpanelen. Jag vet inte hur det ser ut på din bil, men min skala går till 260 km/h. Mig veterligen så finns det ingenstans i Sverige där man lagligt kan använda ens halva den skalan. Så varför graderar man den så? Min bil har topphastigheten 200 km/h. Enligt tillverkaren. Varför? Kunde man inte lika gärna strypt den vid 150 km/h eller ännu lägre?

Så låt oss prioritera matematikundervisningen i skolan. Körskolan alltså.

Eller det kanske är lika bra att installera avståndsmätare i alla bilar istället som aktiveras så fort du kör över 50 km/h.

Fortsätt läsaHar du hört talas om 3-metersregeln – eller matematik för bilförare

Läs en bok för att förstå vad som händer

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:6 september, 2015
  • Inläggskategori:Blogg

Det finns väl ingen som kan undgå att påverkas av flyktingkatastrofen som pågår just nu. Hemska bilder av människor som flyter iland efter att deras båtar förlist eller att de bara fallit överbord.

Samtidigt som vi berörs av detta går livet vidare som vanligt här. Just nu, när jag skriver det här, kommer jag på mig själv med att känslan av det påminner en del om hur det är att gå vidare när någon nära anhörig dött.

Jag har varit på föräldramöten på skolan där det är lite problem för att kommunen glömt bort att det faktiskt är mycket fler elever som börjar än som slutar. Det leder till att det är rörigt med scheman och det visar sig att lokaler är för små och barnen får gå fram och tillbaka mellan olika hus. Man kan tycka att det är idiotiskt, att ingen ansvarig lyssnade när föräldrarna varnade för precis detta för tre-fyra månader sedan.

Men sedan i nästa ögonblick. Vad gnäller vi för? När tusentals familjer just nu går flera mil efter att ha fått lämna hus och hem bakom sig. Som flyr till ett land som de vet absolut ingenting om. Där vädret förmodligen är mycket sämre än de kan föreställa sig. De är förmodligen väl medvetna om att inte alla svenskar och tyskar är lika välkomnande. Det finns fortfarande folk som sympatiserar med nazismens idéer. Men alternativet är så mycket värre att de ändå ser en framtid i de här länderna i norra europa.

Vi försöker bidra. Skänka pengar. Och vi försöker förklara det som händer för våra barn.

Jag tänkte instinktivt på en bok, eller snarare en film vi såg med barnen i somras. Narnia-filmen Häxan och Lejonet. Den inleds faktiskt med några scener som är bland de mest otäcka eftersom de så uppenbart inte är en del av sagan. Det är taget ur verkligheten. Bomberna faller över London under andra världskriget och de söker sig till skyddsrummen. Därefter skickas barnen med tåg ut från storstaden, ut till landsbygden som är tryggare. Där familjer tar emot dem.

Jag berättade detta för barnen och jämförde med det som idag sker i Syrien. Människor flyr från kriget men det är inte så enkelt som att stiga ombord på ett tåg. Istället får de åka båt. Båtar som är fyllda till bristningsgränsen och där det inte finns flytvästar till alla ombord. Sen ger de sig ut på ett hav där vågorna går sju-åtta meter höga för att ta sig till ett annat land.

För ett barn räcker kanske denna bild. De förstår att vi behöver vara snälla och ta hand om dem. En av mina döttrar har till och med haft två barn i sin klass som flytt undan krig och kommit till Sverige utan mer än kläderna de hade på sig. Jag hoppas och tror att barnen skaffar sig en förståelse.

Även resten av Narniaberättelsen handlar ju om ett krig. I sagan är det enklare att förstå vem som är ond eller god. I verkligheten är det mer komplext, men i de allra flest finns det någon som spelar ut andra mot varandra. Som manipulerar och försvarar sina handlingar med hänvisning till religion eller rasbiologi, men som i de allra flesta fall drivs mer av makt och pengar än någon idiologi.

Många vuxna har läst om andra världskriget men förmodligen glömt det. Då kan det vara nyttigt att läsa eller se en film. Schindlers List är en fruktansvärd skildring av hur vanliga människor förvandlas till djur, eller nej odjur, och behandlar andra godtyckligt formerade grupper till några som inte är värda att leva.

När jag tänker på flyktingkatastrofen så dyker Lars Wilderängs serie Stjärnklart upp i huvudet. Utan att avslöja för mycket så ger den en känsla av hur det skulle vara för svenskarna att utsättas för det som sker i Syrien idag. Det är ju bara så att det är svårt att relatera till något som sker i en annan del av världen. Inte minst för att man lätt får en bild av “jaja, men de bor ju fortfarande i hyddor och de där stamkrigen har pågått i årtusenden, de är inte kloka och är vana vid det”. Men så är det ju inte. De allra flesta länder i världen är inte mycket annorlunda än Sverige idag. Dessa samhällen är mer utvecklade än Sverige var på 1940-talet, de är i stort sett på vår nivå. Som Hans Rosling påpekade i GP häromdagen.

Så för dig som har svårt att förstå, läs Wilderängs båda böcker. Inte minst den andra, Stjärnfall, målar upp en fruktansvärd bild. Som förmodligen är väldigt nära den verklighet som flyktingarna lämnar bakom sig. Om man bortser från att det i verkligheten är andra människor som står för grymheten.

Människorna som levde under andra världskriget förstod inte vidden av vad som pågick förrän efteråt.

Vi säger att det är viktigt att de som kommer hit lär sig språket. Det håller jag med om till hundra procent. Att läsa och skriva är helt avgörande för att klara sig i Sverige. Men det gäller lika mycket oss som är födda här. Den som har bra läsförståelse orkar läsa fler och längre texter och kan därmed sätta sig in i saker på ett annat sätt än den som bara orkar läsa en statusuppdatering på Facebook, rubriken och ingressen på en nyhetssajt som i bästa fall inte sprider desinformation.

Fortsätt läsaLäs en bok för att förstå vad som händer