Det är dags att vi börjar prata om pappafetman

Jag heter Sölve Dahlgren och är författare. Men jag är inte bara författare, jag är pappa också. Du har säkert läst om barnfetma. Det är allvarligt, inget att skämta om. Men jag tror att vi måste ta en annan sak på allvar och börja prata om det.

Föräldrafetma, eller om vi ska vara ärliga – pappafetma.

Det smyger sig på dig, plötsligt vaknar du en morgon ställer dig på vågen för att se vad du väger och så är det något i vägen. Hade du varit kvinna så hade den logiska slutsatsen varit att du vore gravid. Men de allra flesta gissar istället på ölmage.

Men om du nu inte dricker öl varje dag? Var kommer magen då ifrån? Du har förmodligen drabbats av pappafetma.

Det börjar redan när barnen är små. Så små att de själva inte kan lägga upp på tallriken, men stora nog för att kunna äta själva med kniv, gaffel, sked och ärligt talat ofta med fingrarna.

“Jag är mätt”, säger barnen när tallriken är halvfull eller halvtom, beroende på med vems ögon man ser det.

“Men lite till orkar du väl, en halv potatis?”

“Nä!”, säger barnen och skjuter demonstrativt tallriken ifrån sig.

Redan innan det här händer har mamma frågat om någon vill ha mer och barnen sagt nej.

“Då får pappa ta det sista”, säger hon redan innan du hunnit reagera och så ligger det en halv kycklingfilé på din tallrik. Och vad du ska säga? Nej? Det vore ju ingen bra förebild för barnen med tanke på nästa måltid. Det är då du inser att det är vansinne att laga fyra vuxenportioner till två vuxna och två barn. Det blir alltid över. Möjligen med undantag för när det blir pannkakor och sylt.

Så du trycker i dig maten och blir mer än mätt. I bästa fall är det faktiskt gott, i värsta fall har man ansträngt sig för att göra något som barnen gillar och som de vuxna egentligen inte är så förtjusta i. Typ falukorv som smälter i munnen, fast inte på det där positva sättet som tv-kockarna säger om en delikatess.

När du svalt det sista så ställer du dig vid diskbänken och står där med de halvfulla tallrikarna och gör dig redo att slänga dem i den bruna papperspåsen för organiskt avfall. Har ni tänkt på det där ordet organiskt förresten? Leverpastej måste ju definitivt vara organiskt avfall. Ett sidospår. Du ska just skrapa ner matresterna i avfallspåsen när du hör dina föräldrars ord eka:

“Tänk på barnen i Afrika”.

Det var ju så vi växte upp på 70-talet. Klart att man skulle äta upp allt på tallriken. Att slänga mat är ju orättvist mot de som svälter i Afrika. Tydligen fungerade inte det där så bra eftersom vi slänger mer mat än någonsin idag, om jag förstått det rätt.

Jag hatar att slänga mat. Allra helst mat som blir liggande i kylskåpet för att man tänker “vi äter det där imorgon”.

En gång frågade min dotter vad det skulle bli för mat till middag. Jag svarade med ett leende att vi skulle äta rester. Hon tittade på mig med stora ögon och sa:

“Va, ska vi äta matrester? Bläh vad äckligt.”

Men så står vi pappor där med just matrester på en tallrik och ser samtidigt på näthinnan hur utsvultna barn i Afrika på Rapport (ni minns det där programmet som visades på den tiden när det fanns tv-tablåer) och tänker att jag kan ju inte slänga det här.

Så vi äter allt som inte ser ut som om barnen tuggat eller fingrat på. Och det är så pappafetma uppstår. Det har inget alls med chips, öl och för mycket tid i tv-soffan att göra. Det är för att vi tänker på de svältande barnen och dessutom tar ansvar för miljön och minskar sopberget. Kom ihåg det nästa gång du möter en pappa med för stor mage!

Fotnot: Tyckte du det här var lite kul? I så fall kanske du gillar min roman Fem stjärnor för Färglösa som balanserar mellan skämt och allvar.

One thought on “Det är dags att vi börjar prata om pappafetman”

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*