Hur stora arenor behövs i framtiden?

Innebandyn har haft lite vacklande publiksiffror den här vintern. Delvis på grund av – vintern. Snöoväder på fel dag kan innebära 20-30 procent färre åskådare. Något hockeyn är medveten om sedan många år tillbaks. Marginalåskådaren stannar hellre hemma än att köra 5-10 mil. Eller ens promenera i snöstorm.

Men för innebandyns del är nog publikminskningen lika mycket ett resultat av att åskådarna kräver mer. Kraven ökar. Så gott som alla innebandylag i Superligan har haft svårt att lyfta sina publiksiffror.

Under den gångna säsongen hade fotbollsallsvenskan än större problem. Trots ett massivt stöd med gratis redaktionell reklam och TV-bevakning så sjönk publiksiffrorna och de tvingades försöka rädda dem genom att Svenska Spel skänkte tusentals fribiljetter under hösten. Vissa klubbar, bland annat HIF, sänkte priset på vissa biljetter för att locka nya åskådare. Publiken tyckte uppenbarligen inte att underhållningen motsvarade det ordinarie priset.

Nu läser jag att även Elitserien i hockey har vikande publiksiffror. Frölunda kör en kampanj i januari med upp till 30 procent rabatt. Linköpings snitt har sjunkit från 7703 till 6500.

Så vad krävs då för att locka tillbaks publiken till arenorna? Hockeyn har i alla fall moderna arenor med bra service, i jämförelse med fotbollen. Innebandyn ska vi inte tala om, där är det ofta väldigt dålig service eftersom arenorna är idrottshallar med många år på nacken. Byggda på den tid då varm korv med bröd sågs som lagad mat. Klubbar som FC Helsingborg får trolla med knäna för att kunna ge vettig service åt publik och sponsorer.

Idrottens affärer skriver:
– Vi måste bli bättre på att erbjuda saker som du inte får i tv-soffan, säger Helber och upprepar vad alla klubbar i Elitserien just nu funderar på.

För innebandyns del är det sällan så att man kan välja att se matchen hemma i tv-soffan. Men konkurrenten är likväl tv-soffan eller datorn. Vad är det som lockar folk att lyfta på rumpan och ta sig till arenan? Vilken upplevelse ger du åskådaren som gör att de är beredda att betala ordentligt för det?

Att det finns mat och dryck av bra kvalitet på arenan tror jag numera är ett minimum. Likaså att det finns tv-skärmar där man kan se repriser på mål och andra situationer. Det är en service. Och att man samma väg kan identifiera spelare snabbt med namn och nummer. Och att du kan följa andra matcher som går samtidigt. Det sistnämnda har en del fotbolls- och hockeyklubbar inte fattat utan gömmer fortfarande matchresultaten bakom namn på sponsorer eller bokstäver. För att tvinga åskådaren att köpa ett programblad. Hål i huvudet om ni frågar mig…

Jag tror nyckeln ligger i atmosfären runtomkring arenan. Att det är hög stämning. Att det är en positiv stämning. Allt det kan man uppleva på fotbolls- och hockeyarenor men kanske framför allt på en konsert. Det är fest. Men man kan också uppleva det motsatta på idrottsarenor. Kompakt tystnad trots tusentals människor på plats. Och hat. Stora grupper som står och skriker könsord eller ”hata [motståndarlaget]”. Det är inget som lockar publik. I alla fall inte den publik som klubbarna vill ha.

På innebandyn är problemet oftast den där tystnaden som uppstår när det inte är en målchans eller het situation. Innebandyn sneglar på fotboll och hockey och önskar sig det där trycket, sångerna på läktaren och den fantastiska ljudkuliss som man kan uppleva på Rögles hemmamatcher. Men man vill samtidigt inte ha in biverkningarna – bråkstakar, fylleri och hatramsor.

I min bok ”InnebandyPiraterna – Första säsongen” har Floorball World Tour löst det genom att skapa en kör:

”Arrangörerna hade dessutom organiserat två olika körer som skulle heja fram varsitt lag. De använde ett antal officiella sånger. En del inspirerade av det som sjöngs på hockey- och fotbollsarenor runtom i Europa, andra mer gospelinfluerade. Dessutom ingick självfallet att kören sjöng “sitt” lags namn. Resten av publiken kunde sedan hänga på kören när de stöttade deras favoritlag. En del av de riktigt framgångsrika lagen hade skapat specialskrivna texter som kören kunde sjunga under deras matcher.”

Jag är övertygad om att det går att göra samma sak i verkligheten. Frågan är inte om utan när. Frågan är vilken klubb och idrott som blir först.

En annan fråga som idrottsklubbarna bör fråga sig är om de är imuna mot efterfrågan och tillgång. Denna grundläggande marknadsekonomiska teori säger att om det är brist blir det dyrt och när det är överskott så får man sänka priset.

Men fotbolls- och hockeyklubbar verkar tro att man kan bygga större arenor OCH höja priset på biljetterna. Visst, om utbyggnaden innebär höjd standard och service så funkar det. I annat fall är det egentligen tvärtom, att de borde göra färre platser med bättre komfort och service – ifall de vill höja priset. Annars handlar det om att sänka priset men sälja fler biljetter.

Och här har innebandyklubbarna också en lösning på sina funderingar. Innan arenan är full kan man inte höja priset på biljetterna. Då är det bättre att sälja fler biljetter för att öka efterfrågan och kundbasen.

Och i framtiden. Vad är det optimala egentligen? En fotbollsarena som tar 20 000 åskådare och aldrig är full, eller en fotbollsarena med 10.000 platser som har en komfort på en nivå som vi inte är vana vid och där det alltid är slutsålt?

Vad tror du är nyckeln till att locka publiken till arenorna i framtiden? Och hur mycket är du beredd att betala för en matchbiljett?

Kommentera

Your email address will not be published.

*