InnebandyPiraterna 1-24: Sista chansen till slutspel

– Ja, det är Anton, sa han.
– Hej, det är Kalle Grönlund. Jag tänkte höra om ni fortfarande har behov av en gammal veteran i laget.
– Ja, det är klart. Är du sugen?
– Jo, jag har bestämt mig. Jag läste om era framgångar i Las Vegas och att ni skulle spela i Köpenhamn härnäst. Då är det ju inte så lång resa heller.
– Det stämmer. Det vore kanon. Vi kommer hem några dagar innan turneringen så vi hinner med tre träningspass tillsammans tror jag, sa Anton.
– Det blir säkert bra. Behöver ni några uppgifter för att registrera mig som spelare och så?
Anton fick Kalles personnummer och bad sedan Emil att registrera Kalle. Eftersom han inte spelat någon match tidigare i FWT gick det snabbt, redan nästa dag dök han upp i deras trupp. En nyhet som gav ett visst eko i innebandy-Sverige även om Karl-Anton Grönlund numera var bortglömd av många.
– Toppen, vi hörs när vi är tillbaks i Sverige, sa Anton innan han lade på.
Johanna kom tillbaks in i rummet ungefär samtidigt. Anton stod tyst och bara stirrade på sin telefon.
– Var det goda eller dåliga nyheter? frågade hon.
– Goda. Helt underbara faktiskt. Kalle Grönlund gör comeback, han ska spela med oss i Köpenhamn! sa han och omfamnade henne.
– Var det han, den gamle landslagsspelaren som du pratade om innan som hade avslutat sin karriär i förtid och gett sig iväg till Asien?
– Ja, just det. Han är grymt bra. Du ska få se, han är nog en av de bästa spelarna i hela FWT. Jag måste ringa Emil, sa Anton.
Den romantiska förtrollningen var för tillfället bruten. Fokus var tillbaks på innebandyn igen.

* * *

De skildes åt på Knutpunkten i Helsingborg. Hon skulle ta tåget vidare mot Halmstad och han skulle ta bussen upp till Tågaborg. Hade det inte varit för att hennes tåg gick bara 20 minuter efter att de stigit av färjan så hade de nog stått kvar och kramats längre.
– Ja, då säger vi väl hej, sa hon.
– Men vi ses ju snart igen. Du kommer ner till Köpenhamn om en vecka eller?
– Ja, jag är ledig första veckan som ni kvalar så jag missar kanske någon match. De matcherna spelas ju mest i små hallar där det knappt finns någon läktare. Inte mycket lönt med en klack där.
– Vi får hoppas att du hamnar i vår klack när vi spelar, sa han och tryckte hennes tätt intill sig.
– Ja, annars ska jag be om att byta. Eller så ser jag till att klacken är helt tyst, sa hon och skrattade och pussade honom.
Han vinkade av henne vid rulltrappan. Sedan åkte de åt varsitt håll.
Hemma väntade hela familjen på honom. Han kunde berätta om sina fantastiska upplevelser i Las Vegas, Grand Canyon och San Fransisco. Pappa Josef och mamma Kristina kände igen sig. De hade själva gjort en liknande resa drygt 20 år tidigare. Han berättade om hur laget hade utvecklats och den fantastiska förstärkning de skulle få när Kalle bestämt sig för att göra comeback.
– Så nu har ni bara en turnering kvar då. Vad ska du göra sen? frågade hans pappa.
– Vi har väl två turneringar kvar. Vi ska ju vinna i Köpenhamn, då får vi spela Winners i Malmö, sa Anton och försökte låta självsäker.
– Visst, det glömde jag. Det är klart att ni fixar det. Nu när Kalle ska spela också, sa Josef som försökte dölja att han inte trodde på det.
– Vi ska försöka åka ner och titta på er i alla fall några matcher. Nu när det är så nära, sa Kristina.
– Ja, absolut. När har ni första matchen? frågade Josef.
De hade sett en hel del av lagets matcher på webben, men ännu inte någon live.
Sedan kom också de oundvikliga frågorna från pappan om vad Anton tänkt göra när sista matchen på FWT var spelad. Hade han tänkt söka jobb? Hur tänkte han försörja sig?
– Vi får väl se hur det går först. Men jag hade nog tänkt jobba ett par månader i väntan på att nästa säsong börjar i mars, sa Anton.
– Så även om du får tag på ett jobb så tänker du säga upp dig igen och åka iväg på touren? frågade Josef.
– Ja, det är klart, sa Anton.
Josef suckade. Efter att ha pratat med Emils pappa hade han förstått att de fortfarande inte tjänat en enda krona på den första säsongen utan snarare låg back. Han hade svårt att förstå hur sonen trodde att det skulle gå att fortsätta på samma sätt.

* * *

De fick tre träningar tillsammans innan allvaret började. Den första träningen var riktigt usel och Anton kände sig nervös på kvällen. Alla passningar låg en halvmeter fel, ingen av målskyttarna prickade målet som de brukade. Tom Stenhög gjorde inte ett mål när de spelade fem-mot-fem den sista halvtimmen.
Men det blev bättre redan nästa dag. Anton röt till i omklädningsrummet och luftade sin frustration och oro. Alla nickade instämmande och gick sedan ut och körde på som de brukade. Tom och Brian hade fått tillbaks precisionen i sina skott.
– Jag tycker det ser bra ut. Ni blir bättre och bättre hela tiden, sa Kalle efteråt.
– Hur känns det själv?
– Jodå, det ska bli kul att spela. Men lite nervös är jag allt. Ni har ju höga förväntningar på mig.
– Skönt att det blir en mjukstart då. Imorgon spelar vi mot ett kompisgäng med byggnadsarbetare hörde jag. De spelar nog fysiskt och fult men jag tror inte de är speciellt snabba eller tekniska, sa Viktor.
Det var en stor turnering med över 300 lag. Emil hade hittat åtminstone ett dussin riktigt tuffa konkurrenter när han granskade lottningen. Lag som låg högre eller strax under dem på rankingen. Samtidigt hade han hört att många av de etablerade FWT-lagen hade sämre trupper med sig här än de haft tidigare under hösten och sommaren.
– Nån sa att Zürich Elephants saknar sina tre bästa poängplockare eftersom de spelar i ligan nu. De lär inte vinna den här turneringen utan dem, sa Viktor.
Matcherna spelades dock på kvällarna vilket gjorde att ett par lag i den danska ligan deltog. De hade lyckats flytta sina seriematcher för att kunna delta i hela Last Chance Cup.
De märkte dock snabbt att det framför allt var ett stort antal svenska och danska korplag eller kompisgäng som hade anmält sig. En anledning var att de fick biljetter till det stora slutspelet i Malmö Arena där arrangörerna hoppades kunna fylla hallen samtliga dagar. Ett led i den strategin var att locka över 100 korplag att spela Last Chance Cup.
För att ytterligare underlätta hade man lagt delar av kvalturneringen i Malmö så att de svenska lagen skulle slippa åka över till Köpenhamn, i alla fall de första omgångarna.
De 64 bäst rankade lagen, däribland Helsingborg Consuls, gick dock in först i huvudturneringen som bestod av 128 lag. Övriga 64 kom från kvalturneringen.

* * *

Sista chansen, Last Chance Cup var upplagd så att vinnaren tog allt. Inga prispengar för något annat lag än just slutsegrarna genom att de var klara för Winners Cup. De höll nere kostnaderna genom att pendla fram och tillbaks med tåget varje dag i början av veckan. De var lyckligt lottade på det sättet.
Första omgången mot Limhamn Hammers. Inledningsvis ganska fysiskt spel, Limhamn hade i alla fall ett par spelare som var hyfsade. Men Consuls slog spiken i kistan redan innan första perioden var över. Då sköt nämligen Brian 5-0, hans tredje mål i matchen. Sedan rann det iväg och Helsingborg vann med hela 12-0.
Till andra omgången återstod bara några enstaka kvallag som lyckats skrälla. I övrigt var det lag som spelat ett antal turneringar på touren och därmed betydligt tuffare motstånd. Trondheim Teamsters hade dock bara 50 rankingpoäng. En jämn första period slutade 1-1, sedan höjde Consuls tempot i andra perioden och vann den med 3-0. I tredje perioden bevakade man ledningen och kunde vinna med 5-2 utan att ha tagit ut sig.
– Det ser ju bra ut det här. Men det är väl nu allvaret börjar, sa Kalle.
– Ja, Frölunda Cowboys är till och med rankade högre än oss. Det kan nog bli tufft ifall de har samma lag som tidigare på touren, sa Anton.
Lyckligtvis hade inte Frölunda det. Två spelare från Pixbo hade lämnat vilket blev kännbart även om det fanns flera före detta div 1-spelare i Cowboys trupp. Frölunda skaffade sig en ledning med 1-0 tidigt och höll sedan tätt. De försvarade sig med fyra spelare i box och hade sedan en man som fiskade vid mittlinjen efter kontringar. Mållös mittperiod. Consuls började bli frustrerade. Ledde skotten med 24-5 men gjorde inte mål.
– Börja lyfta in lite mer långbollar på mål och jobba på returerna. Vi måste störa dem på något sätt, sa Kalle.
Anton avancerade på kanten och mindes vad Kalle sagt. Redan före mittlinjen drog han iväg bollen och såg hur Brian och Tom störtade mot mål. En Frölundaback vevade för att rensa men fick inte träff på bollen som istället studsade förbi målvakten. 1-1 på ett långskott.
Därefter lossnade det och Frölundas målvakt tappade in flera enkla skott. Consuls vann med 4-2 och var klara för fjärde omgången.
Där väntade Brno Wolves. Ett lag som oftast åkt ut i första eller andra omgången av alla turneringar. Förutom i Denver där tjeckerna tog sig hela vägen till final. De hade tappat några nyckelspelare sedan sommaren men i gengäld värvat in två spelare från ett annat tjeckiskt FWT-lag som inte deltog i Last Chance Cup.
Mot Brno visade Kalle på allvar vad han kunde. Han var precis överallt och stängde ytorna för de tjeckiska stjärnorna. Dessutom lugnade han ner spelet, höll i bollen när det behövdes och slog de avgörande passningarna. Den första perioden dominerade Consuls fullständigt, ledde med 3-0. Andra perioden ett bottennapp där de började slarva med uppspelen och släppte till tre kontringar varav tjeckerna nyttjade två. 3-2 inför sista perioden och det kände som om matchen var på väg att svänga.
– Vi får fan inte åka ur redan innan kvartsfinalen, sa Viktor när han satte sig på en bänk i omklädningsrummet och lät klubban falla till golvet.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*