Den perfekta julklappen

Bättre sent än aldrig hette det visst. Han hade skaffat sig en vana, eller snarare ovana, att vara ute i sista minuten. Men det brukade alltid lösa sig, han var inte den typen som stressade upp sig. På jobbet fick folk panik när deadline närmade sig för ett halvfärdigt projekt. Men Johan brukade lugnt och metodiskt jobba vidare, dock ofta framåt småtimmarna dagen innan.
Den här gången var deadline av en privat karaktär. Och det skulle inte fungera att ringa och kolla med uppdragsgivaren om det gick att få en dag extra på det vis han ofta gjorde med tryckeriet när det skulle tryckas en vacker reklamfolder som art directorn inte hunnit bli klar med i tid. Tryckeriet grymtade och knorrade och till sist sa de att okej, om vi får det kl 14.00 så hinner vi.
Men det skulle inte funka den här gången. Julafton firas den 24:e december. Punkt slut. Om man inte är bortrest. Han mindes att de en gång hade firat julafton den 25:e tillsammans med Josefin (”snart fem år sedan det tog slut”) eftersom de suttit ombord på ett flygplan på väg ner till Thailand. Ja, lite hade de väl firat i flygstolarna också med världens snålaste jultallrik men det var inte riktigt läge för paketöppning där.
”God jul”, sa Belinda när hon passerade hans skrivbord, ”Du sitter inte kvar hela natten? Det är ju faktiskt julafton imorgon”.
”Nejdå, jag ska snart gå. Har en julklapp kvar att handla. Är det fler kvar där uppe?”
”Ja, Katarina och Janne sitter kvar. Du vet att affärerna stänger kl 18, va?”
”Jadå, God Jul på dig också.”
Han stängde ner mailprogrammet och webläsaren och slutligen datorn. Han stoppade ner den bärbara datorn i väskan och njöt av det välstädade skrivbordet. Den stora runda klockan på väggen närmast hans skrivbord visade tio och över nio. Det var den 23:e december. På skylten under stod det tryckt ”NEW DEHLI”. Klockan som visade svensk tid var fyra timmar efter. Lyckligtvis. Han gick upp för spiraltrappan och ropade ”God Jul” in mot korridoren där Janne och Katarina satt och fick ett unisont ”God Jul” tillbaks. Sedan gick han tillbaks ner och tog sin väska och gick med bestämda steg ut från reklambyråns kontor.
Han skulle egentligen ha gjort det här redan förra veckan. Men då hade det fortfarande varit väldigt gott om tid så det var ju ingen fara att skjuta upp det till morgondagen. Och sedan på måndagen den 22:a så var det totalt kaos på kontoret och han hade inte kört hem förrän efter midnatt. Så dags var inte butiken öppen och någon två-timmars-lunch-på-stan hade det inte funnits utrymme för de senaste veckorna. Snarare en-baguette-på-tio-minuter-vid-skrivbordet som det ofta blev.
”Men, det är lugnt. Jag har 45 minuter på mig innan de stänger”, tänkte han samtidigt som han slog igen bildörren och stoppade nyckeln i tändningslåset. ”Även om det är mycket folk så borde det inte ta mer än tio minuter att köra bort till Duka, parkera, gå, ja, jag är där senast halv sex”.
Han vred om nyckeln. Startmotorn snurrade ungefär ett varv eller två, stönade till och stod still. Det var helt dött. Han tittade upp i taket på innerbelysningen och fick plötsligt en mycket tydlig minnesbild av morgonens händelser som utspelat sig på samma plats, strax före kl nio när han plockat ut kontrollpanelen från stereon för att stoppa den i väskan men tappade den på golvet. Det var då han hade slagit på innerbelysningen för att kunna se bättre. Han hade hittat kontrollpanelen, stoppat den i väskan samtidigt som han fiskade upp mobiltelefonen som då börjat spela ledmotivet till Star Wars och sedan hade han med telefonen i ena handen, tryckt mot örat, och väskan i den andra lyckats krångla sig ur bilen, stänga dörren, klämma fast telefonen mellan örat och axeln för att frigöra en hand till att aktivera larmet och sedan rusat vidare upp mot mötet kl 9 i konferensrummet. Vad han inte hade lagt märke till var att innerbelysningen fortfarande var på. Det var den nu också. Men glödlampan hade slocknat ungefär samtidigt som batteriet var tömt.
”Skit, skit, satans jävla helvetes”, sa han först högt, sedan lite tyst för sig själv innan han lugnat sig så pass att han insåg att all världens svordomar inte skulle ge energi åt bilbatteriet.
Han steg ut ur bilen ungefär samtidigt som Katarina öppnade dörren till sin BMW som stod parkerad ett par meter bort.
”Katarina!”
”Ja?”
”Batteriet är dött. Har du möjlighet att köra mig ner till stan, jag måste in på Duka och hämta en julklapp innan de stänger.”
”Visst, jag är lite stressad men jag kan släppa dig vid Pressbyrån så är det inte så långt att gå”.
”Kanon.”
Han kastade en blick på bilen och i huvudet började han redan planera för hur han skulle ta sig tillbaks senare på kvällen med någon kompis hjälp för att få liv i bilen och köra hem den. Men nu var julklappen det viktigaste. Det fick inte bli fel.
Det var helt enkelt den perfekta julklappen. För första gången hade han tidigt vetat vad han skulle köpa till sin flickvän.
”Jaha, vem är det du ska handla julklapp till då?” frågade Katarina samtidigt som de svängde ut på gatan.
”Det är till Linda.”
”Aha, är det er första jul tillsammans?”
”Ja, vi träffades ju på juldagen förra året.”
”Så vad har du hittat för något åt henne på Duka då?”
”Jag ska köpa ett fondue-set.”
”Jaha, gillar hon det eller?”
”Hon älskar det. Det gör vi väl båda två. Vi har varit på den där fonduerestaurangen bakom teatern ett par gånger.”
”Jag minns inte heller vad den heter, men jag vet vilken du menar. Den är riktigt mysig. Men är det inte rätt jobbigt att rengöra en sån där gryta?”
”Nej, jag tror inte det. Det är gjutjärn så den ska ju vara inoljad. Linda sade själv att ’en sån där borde vi skaffa, då kunde vi bjuda hem lite folk på middag’ när vi tittade på den i skylfönstret för ett par månader sedan.”
”Så då har hon valt ut den själv, har hon önskat sig den också?”
”Nej, hon tillhör de där tjejerna som tycker att killen själv ska fundera ut något personligt så att det blir en överraskning”, sa han och log mot Katarina.
Hon skrattade.
”Det är faktiskt roligare om det blir så,” sa hon.
Klockan på instrumentpanelen visade 17:38 när han tackade henne för skjutsen och hoppade ut ur bilen. Det hade tagit ovanligt lång tid att komma ner och han tyckte att det hade känts som om varenda rödljus lyste just rött så att de fick bromsa in vid varje korsning.
Men det var fortfarande gott om tid. Från Pressbyrån till Duka var det inte mer än tio minuters promenad, i rask halvspringande takt skulle han avverka det på halva tiden räknade han med. När han passerat runt hörnet och in på gågatan insåg han genast att det inte skulle fungera att springa. Framför honom var det kaos. Det var ett hav av svart, rött, vitt och en hel massa andra färger. En och annan tomteluva skymtade, i övrigt dominerade de svarta och grå mössorna i folkhavet som vällde fram från alla håll. Folk med fullpackade papperskassar med stora otympliga paket under armarna. Han såg en man men ett par slalomskidor inslagna i vackert julpapper som bar dem över axeln och sånär däckade en kvinna då han vände sig om för att titta i ett skyltfönster och svingade skidorna mot henne strax över hennes hjässa.
Han kastade sig in i folkmassan och försökte vara så hövlig som tiden tillät honom.
”Ursäkta, kan jag, tack,” sa han sådär 27 gånger inom loppet av de fjorton minuter och 47 sekunder som det krävdes för att han skulle forcera den mänskliga mur som gågatan utgjorde dan före dopparedan. Han tittade på armbandsuret, den visade två minuter över sex och han hade ytterligare 25 meter kvar. Lyckligtvis så var han medveten om att klockan gick före. En ren säkerhetsåtgärd som många gånger hade räddat honom från att missa tåg och komma för sent till möten. Klockan var 17:59 då han kom fram till dörren till Duka. Han öppnade dörren och släppte ut en medelålders dam med blå mössa som bar ett stort paket i famnen, hon tackade för hjälpen och försvann in i folkhavet.
Johan blev plötsligt mycket lugn då han i samma stund såg butikens öppettider på en handskriven skylt vid dörren, ”23/12 öppet kl 10-19”.
Han gick bort till bordet där Fonduegrytorna stod. Men han kunde inte hitta några lådor. Ett set stod framme tillsammans med en skylt med priser för hela setet och delarna var för sig.
”I värsta fall kan jag väl köpa den som står framme, jag kanske till och med kan få lite rabatt”, tänkte han när han lyckades hitta en ledig expedit.
”Nej, tyvärr. Den kan jag inte sälja, den är redan bortlovad. Och tyvärr sålde jag det sista fondue-setet för två minuter sedan, det var en dam med en blå mössa, minns jag. Men vi har ett annat, lite billigare set också,” sa den kvinnliga expediten och pekade på ett bord bredvid.
”Nej, det ska vara den här,” sa han och funderade i ungefär 12 sekunder innan han plötsligt rusade ut ur butiken. Han mindes att kvinnan gått till höger, in i den människoklunga som han nyss forcerat.
Han sprang in i en gränd och ut på en sidogata till gågatan, tvärbromsade och nästintill hoppade över en barnvagn och den förskräckta mamman som sköt vagnen framför sig skrek efter honom något som han inte uppfattade. I sitt minne letade han efter bilder av kvinnan. Hade han inte sett henne förut? Han kunde inte placera henne. Han kunde, när han nu tänkte efter, inte ens säga om hon varit blond eller brunett. Eller kanske gråhårig. Nej, hon hade inte varit över 45 ens. Eller? Samtidigt sprang han runt hörnet och närmade sig Pressbyrån och början på gågatan. Han spanade efter blå mössor. Han mindes knappt ens hur mössan hade sett ut. Däremot började bilden av paketet i hennes famn te sig allt tydligare. Han visste exakt hur stor kartongen hade varit. Han hade själv hållit i ett sådant paket på han 27 dagar tidigare hade stått och tittat på Fondue-setet inne på Duka och konstaterat att den vägde så mycket att det var bäst att handla det en dag då han hade bilen med sig. (”Det där jävla bilbatteriet skulle jag ha bytt ut för länge sedan, det är alltid strul när det blir kallt ute”).
I samma stund så klarnade hans sinne och han insåg hur dum han nyss hade varit. Han tittade lite omkring sig och såg ett 50-tal blå mössor runtomkring sig i vimlet. Han började springa igen.
Den här gången sprang han åter längs sidogatan (”Tänk om jag hade gjort det från början, då hade jag nog hunnit före den där kärringen”) tillbaks mot butiken.
”Finns det fortfarande en butik till här i stan?” frågade han flåsande samtidigt som han stödde händerna mot knäna och försökte återfå andningen i normal takt.
”Ja.”
”Tror du att de har några Fondue-set kvar?” frågade han.
”Ja. Det har de faktiskt. Jag ringde dem efter att du rusat iväg och de har lagt undan en till dig. Jag hade tur, de skulle precis gå hem,” berättade expediten med ett leende.
”Har inte de öppet till kl 19?”
”Nej, det är bara vi. Det är ju mest folk här i city. Men vi, och de förstås, har öppet ett par timmar imorgon om du har möjlighet att komma förbi då. Du vet var den ligger eller?”
”Jadå. Tack för hjälpen. Du har räddat min julafton,” sa han och log.

Han berättade inte riktigt hela historien för Linda på kvällen. Tillsammans åkte de ner och fick liv i hans bil före midnatt och somnade i varandras armar i soffan. Han vaknade till, stel i nacken vid fyratiden och bar in henne i sovrummet och sedan sov de tillsammans fram till strax efter tio på Julaftons morgon.
Det blev stressigt igen då han försvann iväg och sa ”jag ska bara köpa tidningen” med ett leende som avslöjade att det var en klassisk jultomtelögn som alla fäder någon gång använt då det var dags att smita ut och dra på den röda dräkten och det vita lösskägget.
Men han hann utan problem bort till Duka och tillbaks. Han hade till och med tid att packa om Fondue-kartongen i en större kartong för att maskera vad det var i den. Egentligen var det ganska meningslöst. Det var ju egentligen mest när man ger bort ett presentkort som det kan vara lite kul att stoppa det i en skokartong tillsammans med en halv rulle utrullat toalettpapper som fyllning. Bara för att mottagaren inte ska gissa vad det är direkt.
Hur som helst, klappen tog plats under granen i Lindas lägenhet. Det var där de skulle fira, tillsammans med hennes föräldrar som anlände lite senare. De hade också med sig ett par kassar med julklappar som fyllde ut de få tomrum som fanns under granen.

* * *

”Nå, hann du köpa vad du skulle igår?” frågade Berit.
”Va?”
”Du hade ju så bråttom att du inte ens han hälsa,” fortsatte Lindas mamma och Johan fick plötsligt en minnesbild av en blå mössa som suttit på hennes huvud då de kommit in genom lägenhetsdörren. Han blev plötsligt en aning kallsvettig då han insåg att Linda inom några timmar skulle vara ägare till inte bara hans Fondue-set utan också ytterligare ett.

* * *

Linda kysste honom på kinden och kröp upp intill honom i sängen. Hennes föräldrar hade kört hem, de hade diskat alla tallrikar och skålar och slängt allt presentpapper i en stor säck. De var åter ensamma.
”Jag trodde aldrig att du skulle köpa den till mig,” sa hon.
”Vilken då?”
”Fondue-setet såklart. Det var ju jättedyrt. Så därför önskade jag mig det av mamma.”
”Du inser vad jag gick igenom för att skaffa den? Din mamma behövde inte anstränga sig hälften så mycket!”
De skrattade igen och han kramade henne. Hela historien hade varit rätt rolig i efterhand, sittandes runt granen med lite distans till det hela.
”Jag vet. Jag älskar dig. Du köpte den perfekta julklappen.”
”Jag älskar dig också. Skönt att du gillade den. Nu kan vi bjuda massor av folk på fondue med två grytor.”
”Nej, det räcker med en. Vi lämnar tillbaks mammas. Jag vill ha den jag fick av Dig.”
Hon kysste honom djupt och kramade honom hårdare och han gjorde detsamma. Han tänkte för sig själv, och var nästan på vippen att säga det högt men kände att det ändå kanske inte var läge att berätta att han hade slarvat bort kvittot.

SLUT

Författarens kommentarer
Skrevs i november 2003 innan den riktiga julhetsen hade satt in. Jag använde den faktiskt som julkort till vänner och bekanta, skrev ut den på färgskrivare i ett litet häfte och skickade ut.

Senaste Inlägg

Dela på facebook
Dela på twitter