Livets trädgård

Inbäddat i grönska låg det lilla huset i utkanten av byn. Det såg ut som det alltid hade gjort. Det stora panoramafönstret som vätte ut mot havet. Där brukade tant Astrid sitta i sin gungstol och titta ut över viken. Vackert blommande rosenbuskar fyllde rabatterna som omgav huset och det hela ramades in av ett par stora björkar vars trädkronor sträckte sig över huset som ett par skyddande händer.

Den vita volvon svängde in på gräsmattan och stannade utanför trappan. En kvinna i 35-årsåldern steg ut och tittade sig omkring. Hon mindes det som om det var igår.

* * *

”Hon hade kommit cyklandes på gatan utanför och plötsligt fått syn på en liten stig som försvann in bland buskarna. Hon var precis så nyfiken som en sjuåring brukar vara och hon ställde ifrån sig cykeln vid vägkanten, vek undan en gren och gick in på stigen. När hon kommit en bit in på stigen såg hon det lilla huset. Det var väldigt gulligt. De röda bären i jordgubbslandet fångade hennes blickar direkt. Hon tittade sig omkring men ingen människa syntes till.

Katarina var tvungen att smaka och hon klättrade över det gamla staketet och gick försiktigt in mellan jordgubbsplantorna, noga med att inte trampa ner och förstöra något. Bären smakade friskt och vattnade sig i munnen på ett sätt som bara nyplockade, solmogna jordgubbar kan göra.

Plötsligt kände hon en hand på axeln och hon vände sig förskräckt om.

— Vad heter du lilla vän?
Framför hennes stod en liten gumma, mager och skraltig. Hon såg ut som hon vore hundra år gammal, men hennes ögon lyste av värme och vänligthet liksom rösten.

— Katarina, svarade den lilla flickan och svalde resterna av jordgubben. Förlåt att jag äter upp dina jordgubbar, jag trodde inte det bodde någon här.

— Det är ingen fara. Det finns så mycket bär här att jag inte orkar äta dem själv allihop.

— Vad heter du tant? frågade Katarina.

— Du kan kalla mig tant Astrid, det gör alla andra.”

* * *

Det var hennes första möte med tant Astrid. Efter det besökte Katarina henne ofta för att leka i trädgården. Tant Astrid hade alltid mycket att berätta, hon hade upplevt så mycket.

Men mest spännande med tant Astrid var ändå dungen med de små träden.
Den låg längst in i trädgården. I skuggan av en jättelik ek stod de där, utspridda i dungen. Vissa av dem inte högre än en hand, andra räckte henne nästan till midjan när hon var liten. Och framför varje träd hade någon stuckit ner en liten handtextad skylt med ett namn. David, Peter, Josefin, Eva och ytterligare några hundra. En del hade samma namn, men tant Astrid kunde ändå skilja dem åt.
— Varför har du gett träden namn tant Astrid? hade hon frågat första gången den gamla damen visade henne sin skatt.
— Det här är livets trädgård, Katarina. Ett träd för varje själ här i byn, förklarade tant Astrid.
— Menar du att alla har varsitt träd?
— Ja, du, din mamma och din pappa. Alla som är födda här i byn. Träden är själens viloplats, sade den gamla tanten och tittade ut över ett hav av små träd.
Den lilla flickan tystnade för ett ögonblick, bearbetade orden hon just hört och försökte förstå vad den gamla damen sagt.
— Jobbar du för Gud, tant Astrid? frågade Katarina.
Tant Astrid skrattade och log.
— På sätt och vis skulle man kanske kunna säga det.
Så hade tant Astrid visat henne ett litet träd alldeles intill en av de stora ekarna. ”Katarina” stod det på den lilla handtextade skylten.
— Är det jag, jag menar mitt träd? undrade Katarina och hon tittade storögt på det späda lilla trädet.
— Ja, det är det.

Kvinnan återvände till nuet. Hon tog fram en nyckel och låste upp ytterdörren till det lilla huset, öppnade och steg in. Tavlorna hängde kvar på väggarna. Det luktade precis som det alltid hade gjort. En lukt som skvallrade om nybakta bullar och jordgubbssaft när någon kom på besök en vacker sommardag. Det tycktes som om somrarna alltid var fina på den tiden, när hon var ung.
Hon kände sig lite illa till mods, det var inte roligt att gå igenom och städa ett dödsbo. Ingen tv, ingen radio, inte ens en gång telefon fanns det i stugan. Det var bara tyst och livlöst.
Det hade gått väldigt fort allting. Tant Astrid hade verkat så pigg vid besöket förra veckan. Kanske gav hon ett lite förvirrat intryck trots allt. Speciellt när hon började tala om arvet. Det var precis som om tant Astrid visste att det var dags att vandra vidare.
”–Det är din tur nu Katarina. Du är utvald. Du måste föra arvet vidare och bevara byn för framtiden, hade tant Astrid sagt.
— Vad pratar du nu för strunt?
— Det är dags att jag ger mig av. Jag har väntat länge på att du skulle komma.
— Ge dig av, vad menar du? Ska du flytta? hade Katarina förvånad undrat.
Tant Astrid hade inte svarat inte utan bara gått in och lagt sig på sin säng. Katarina hade följt efter.
— Hur är det, mår du inte bra? Ska jag ringa efter doktorn?
— Sssch. Kom.
Katarina hade satt sig på sängkanten och tagit den rynkiga, skröpliga handen i sin.
— Du måste ta hand om Livets Trädgård. Sköt om träden, döp de nyfödda och begrav de döda. Vakta dem från människor. Akta dig för människorna!
I nästa stund hade tant Astrid tagit sitt sista andetag och slutit ögonen för evigt. Doktorn kunde inget göra, det var försent. Den gamla damen hade somnat in i sitt lilla hus.

Kvinnan plockade ner tavlor, böcker och prydnadssaker i flyttkartonger. Det var trots allt inte så mycket prylar, det var en rätt liten stuga den gamla damen lämnat efter sig. Hon stuvade in kartongerna i bakluckan. Precis när hon slängt in det sista hörde hon hur en annan bil närmade sig. En mörkblå Saab dök fram ur trädens gröna famn. Den svängde upp på gräsmattan och parkerade bredvid den vita Volvon.
— Välkommen. Katarina Andersson.
— Hej. Kenneth Johansson.
— Var det svårt att hitta hit eller?
— Nej, jag fick en bra vägbeskrivning. Verkligen en trevlig liten by det här. Ett par snygga kåkar de byggt nere vid hamnen, sa mannen med en tydlig stockholmsdialekt.
— Jodå, men det är inte alla som gillar dem. De äldre i byn vill helst bevara den gamla bebyggelsen.
— Det är klart, men inget står för evigt. Jag tror ju inte att jag kommer att bevara det här gamla rucklet, sa han och pekade på huset bredvid dem.
Katarina kände en rysning i kroppen. Det var egentligen först nu hon insåg att tant Astrids hus skulle komma att rivas för att ge plats åt en sommarstuga med åtta-tio rum och swimmingpool åt en direktör från Stockholm.
— Det är ju läget man vill åt. Det är helt klart värt pengarna. Två miljoner sa vi väl, fortsatte han.
Papperna skrevs på och de båda steg in i sina bilar och åkte iväg. Katarina kastade en sista blick bort mot dungen där 487 träd, alla försedda med en namnskylt, stod planterade i skydd av en jättelik ek.
”Vidskeplig gammal tant”, tänkte Katarina innan hon stängde bildörren.

Några veckor senare var bygget igång. Ett tiotal byggarbetare bröt den fridfulla tystnaden då de startade sina maskiner.
— Wow, kolla in Bobby. En hel hög bonzai-träd, helfräckt, sa killen som körde bulldozern.
— Hoppsan, vilken jäkla massa träd också. Men hon var visst lite tokig, kärringen som bodde här alltså.
— Ska vi verkligen jämna allt det här med marken, förstöra alla träden alltså.
— Jepp, det ska visst bli en pool här eller nått. Bara att sätta fart, grabben, sa den äldre mannen.
Det första skalvet kom nästan samtidigt som den stora grävskopan fläkte undan de hundra yttersta träden och förvandlade det som en gång varit en lummig grön oas till ett berg av jord, sten och rötter. Sedan gick allt väldigt fort. Marken liksom öppnade sig framför bulldozern som rasade ner i marken. Föraren och ytterligare ett par man ramlade följde med ner i djupet. Sprickor öppnade sig tvärs över gräsmattan. Det lilla huset knäcktes på mitten och med ett brak rämnade väggarna. Resterna försvann ner i jorden. Det som byggts upp under flera generationer raserades på sekunder och inom loppet av några minuter fanns inte längre den lilla byn.
Lika plötsligt som naturkatastrofen inträffat, lika snabbt blev det tyst igen. Och det var en isande tystnad. Inga glada skratt av lekande barn, inga gräsklippare, det hördes ingen musik någonstans. Inte heller någon fågelsång. Det var bara tyst. Dödstyst.

Katarina höll på att ramla av stolen då hon slog upp på sju-nyheterna.
”400 personer tros ha omkommit i en jordbävning som inträffade för ett par timmar sedan i…”
Hela den by där hon växt upp var utplånad. Hennes föräldrar bodde fortfarande kvar i ett hus, ett par hundra meter från tant Astrid. Allt var borta. På TV-skärmen flimrade det förbi bilder från räddningsaktionen. Raserade hus och gator. Brandmän som letade i ruinerna efter överlevande. Flera av husen hade uppslukats helt av jorden och man var tvungen att gräva sig ner till dem.
Plötsligt såg hon tv-bilder från tant Astrids trädgård. En bulldozer stack upp ur jorden. Hon skymtade resterna av flera små träd…
Hon hörde tant Astrids ord ringa i bakhuvudet. Du måste ta hand om Livets Trädgård. Sköt om träden, döp de nyfödda och begrav de döda. Vakta dem från människor. Akta dig för människorna!
Hon kastade en blick bort mot fönstret i lägenheten. Där stod ett miniatyrträd i en kruka. Nedpetad i blomjorden stod en liten handtextad skylt med namnet ”Katarina”.
Vilken tur att jag tog den med mig, tänkte hon. Annars hade kanske jag också varit död nu.
Bredvid krukan satt hennes katt Leonardo och tittade ut genom fönstret. Leonardo tröttnade plötsligt på utsikten och vände sig mot krukan. Strök sig sakta mot grenarna och petade försiktigt på stammen.
Katarina upptäckte i sista stund vad som höll på att hända och reste sig blixtsnabbt ur soffan, tog ett par steg och kastade sig raklång den sista biten för att hinna fånga krukan med händerna, precis innan den slog i marken och krossades. Puh, det var nära ögat.
Hon satte sig upp på golvet och ställde krukan framför sig på golvet. Studerade den noga. Tankarna malde och snurrade i huvudet på henne. Visst vattnade jag väl den häromdan? Hon stack ner ett finger och kände på jorden. Var den inte lite torr? Eller? Kunde man vattna för mycket?
Och så gick det upp för henne, det stora problemet: hur länge kunde egentligen ett träd leva i en kruka, i en unken lägenhet? Var skulle hon annars våga plantera sitt träd. Den enda överlevande från Livets trädgård…
Hon studerade trädet närmare. Det var en art som hon aldrig tidigare sett någonstans. Hon blev lite förskräckt då hon hittade några vissna, gulnade och torkade blad som hängde på en gren. Trädet hade åldrats. Några kvistar i toppen hade också förlorat sin färg. Hon kände försiktigt på dem men den bröts och föll ner på golvet.
Plötsligt slog det henne. Hon rusade in i badrummet och tittade sig i spegeln. Hon såg säkert tio år äldre ut. Påsarna under ögonen, rynkor som började visa sig i ansiktet.

Klockan ringde klockan fem. Dags att gå till jobbet. Men den gamla kvinnan orkade knappt stiga upp ur sängen. På väg till köket föll hon ihop på golvet och reste sig aldrig mer.

–Vem är hon egentligen?
–Ingen aning. Lägenheten tillhör en Katarina Andersson, men hon är bara 32 år. Den här kvinnan är i 70-årsåldern, gissar jag, svarade rättsläkaren samtidigt som han packade ihop sina prylar i en svart väska.
–Inga tecken på att hon utsatts för våld? frågade kommisarien.
–Nej, det ser ut som om en naturlig död. Hon blev för gammal helt enkelt.
Vid det stora fönstret satt Leonardo. Bredvid honom fanns resterna av ett träd. Nu återstod bara en murken stam, alla löv hade för länge sedan fallit av.
–Se, vad synd. Det här bonzaiträdet har dött, sa en av polismännen.
–Inte så konstigt, sa rättsläkaren vars stora hobby var just miniatyrträd. Idiotiskt att placera den här i solen. Den här arten tål inte solljus utan lever bara i skuggan av större träd.
–Jaha, men det visste tydligen inte den gamla tanten.
På vägen ut slängde rättsläkaren resterna av det gamla trädet i en sopcontainer. Samtidigt bar ambulansmännen in den gamla kvinnan, insvept i en svart filt. Men man lyckades aldrig identifiera den döda kvinnan och Katarina Andersson återfanns aldrig.

SLUT

”Vad som än händer och sker i livet — glöm aldrig var du har dina rötter.”
Okänd tänkare

Novellen skrevs 1995 tänkt som en rysare i veckotidning. Publicerad i VIPstory nr 1/2004.

Senaste Inlägg

Dela på facebook
Dela på twitter