Vi försöker driva Hoi med en slimmad organisation genom att inte ha några anställda utan bara jobba i nätverk med frilansare och uppdragstagare. Själva lyfter vi ingen lön utan hoppas kunna få tillbaks investerad tid i pengar i framtiden.

Därför läser jag gärna om inspirerande förebilder, andra som byggt företag från noll på nolltid. Idag till exempel fastnade jag för en artikel med rubriken ”Ultralight Startups Think Big, Keep It Simple, Move Fast”.

Det låter rätt likt vad vi gör. Men ultralätt visade sig i det här fallet handla om företaget Onswipe som föddes med en idé och på sex månader hade tagit in 15 miljoner dollar  i riskkapital och hade 15 anställda. Faktum är att de redan efter tre månader hade tagit in 5 miljoner dollar i riskkapital.

Men det finns en likhet mellan Hoi och Onswipe. Grundaren till Onswipe har skrivit en bok (”The Ultralight Startup: Launching a Startup Without Clout or Capital”). Vi skrev istället vår bok innan vi startade företaget, ”Lyckas med bokutgivning”.

PS – jag upptäckte att jag inte bloggat så flitigt på sistone. Ska försöka bättra mig på den fronten. Det är inte direkt så att jag lever ett händelsefattigt liv.

Men hon har uppenbart svårt att förhålla sig till den nya vårfloden av förlag, förläggare och författare som ibland sitter på flerdubbla stolar. Det är inte lätt att veta vad som är bra innan man läst det. Vilket egentligen inte borde överraska en kritiker.

Slentrianmässigt landar hon ändå i att avfärda alla över en kam: ”Jag har läst ett stort antal egenpublicerade böcker de senaste åren och måste tyvärr säga att ytterst få av dem har hållit någon större verkshöjd. Det kan för all del ha varit trevliga läsupplevelser ändå, men summan av det hela är att man oftast ändå förstår varför förlagen har fattat de beslut de har gjort.”

Men, några få av dem hade alltså en verkshöjd? Vad nu det är och vem som bestämmer det. Kritikerna kanske?

Jag vet inte hur noga hon studerat fenomenet men jag rekommenderar att hon läser ”Lyckas med bokutgivning” för att vidga sina perspektiv. Då hade hon upptäckt att det finns en värld av ambitiösa egenutgivare som tar hjälp av professionella redaktörer, formgivare och andra som behövs för att ge ut en bok. Om och när dessa kan ses passera den vackra porten till de professionellas skara framgår inte.

Sannolikt är det så att en professionellt utgiven bok har en högre lägstanivå än en egenutgiven bok. Om man väljer ut 100 böcker slumpmässigt från etablerade förlag och enmansförlag. Men man kommer ändå att finna exempel där egenutgivna är bättre än de sämsta från etablerade förlag. Framför allt eftersom detta är en subjektiv bedömning.

Om det nu är så att proffsen är så mycket bättre, vad är de då oroliga för? De allsvenska fotbollsspelarna blir knappast nervösa om det visar sig att fler spelar fotboll i lägre divisioner. Tvärtom.

Rabes slutpoäng ”Om professionalismen börjar tappa tron på sin egen nödvändighet är litteraturen illa ute. ” Jag tror inte litteraturen är illa ute. Däremot är de professionella illa ute om de tror att vägen till att fortsätta vara bäst är att bygga murar och skratta åt amatörerna. Snarare borde de väl anstränga sig än mer och säga – nu måste vi jäklar i det vara på tårna för där ute finns det 10.000-tals andra som vill ta vår plats.

När antalet utgivna titlar i Sverige om några år passerar 10.000 per år så blir konkurrensen hårdare. Det kommer onekligen att ges ut mycket skit som recensenterna slipper idag, men det blir en större utmaning att i denna flod upptäcka och fånga de laxar som simmar där bland trädgrenarna. Litteraturkritikernas jobb blir svårare eftersom det kommer att kräva mer research än att bara välja efter vilket förlagsnamn som står på bokryggen.

Men mest av allt undrar jag vilka de ”professionella författarna” är. Om det är de som lever på att skriva böcker är de ju inte speciellt många och flera av dem får dessutom finna sig i sur kritik på kultursidorna – oavsett hur mycket de tjänar och hur många som älskar deras böcker…

Låt oss börja med mat. I helgen zappade jag förbi ett program som handlade om maten i världen där det idag – om jag fattade rätt – slängs lika mer mat än vad som behövs för att mätta alla som svälter. Europa, USA och övriga industriländer slänger alltså mat för miljarder (27 procent av maten i USA slängs). Men även i Indien gick massor av grönsaker till spillo och det berättades hur bananplantager slängde bort fullt ätliga bananer i ofantliga mängder.

Det är inte utan att man tänker på hur mycket som sorteras ner i påsen för organiskt avfall. Matrester. Speciellt när man har barn som mitt i en måltid kan få för sig ”nu orkar jag inte mer” eller ”jag gillar inte” trots att man som förälder vet att det är lögn.

När jag växte upp pratades det slentrianmässigt om ”tänk på barnen i Afrika” ifall det lämnades mat på tallriken. Mina föräldrar och deras generation har trots allt upplevt ransoneringen under andra världskriget och en tid då det inte var givet att du kunde köpa mat från all världens hörn året runt.

* * *

Lyssnar på Zlatans bok som ljudbok. Inläst av Jonas Malmsjö. Som även läst in Jens Lapidus ”Livet Deluxe”. Det första kapitlet gav mig därför en något märklig upplevelse eftersom språket i Zlatans biografi är som hämtat ur ett kapitel om gangstrarna i Lapidus deckare och när berättarrösten dessutom är densamma så blev resultatet en aning förvirrande.

Men när jag väl mentalt passerat den spärren så är det en intressant historia Zlatan målar upp. Om känslan av att som barn öppna ett tomt kylskåp när det skriker i magen av hunger. Och då talar vi ändå Sverige på 1980- eller 1990-talet. I det fallet ett resultat av föräldrar fångade främst i missbruk.

Han säger det själv – hur förmedlar jag det till mina barn som aldrig upplevt det?

* * *

När man rakar sig trycker man upp en klick raklödder i handen och kladdar ut det över haka och kinder. När jag har en helt nyöppnad burk så blir det lätt en väldigt stor klick, ofta 2-3 gånger så stor som behövs och på slutet så inser jag att det kunde räckt till minst en kanske två rakningar. Istället för jag skölja ned löddret i handfatet.

Men mot slutet av burken, när trycket är lägre så kommer löddret långsammare och jag börjar snåla. Det är märkligt hur man då hushåller med löddret och de sista dropparna i burken räcker mycket längre än de första.

Samma effekt med tandkräm.

Eller för den delen en frys som du bestämt dig för att ”äta tom” innan du frostar av den. Oanade reserver blottas när du vänder på varje frysklamp och granskar varje påse med infrysta middagsrester.

* * *

2004, när jag nystartade mitt företag efter att ha sagt upp mig från en fast tjänst, blev min inkomst av tjänst (dvs resultatet i min enskilda firma) under 40.000 kr – för hela året. Hur överlevde jag? Ja, dels på besparingar men också genom att dra ner mina utgifter och snåla ordentligt i allt från mat till nöjen.

Idag skulle det vara mycket svårare att dra ner utgifterna på samma sätt eftersom jag har sambo och barn och högre omkostnader. Men erfarenheten av att ha gjort det en gång gör att det inte skrämmer mig på samma sätt som det kanske gör för den som aldrig drivit företag och är livrädd för att tappa den trygghet som de ser sin månadslön som.

* * *

Den som har oändliga resurser kan också förbruka oändliga resurser. Värt att tänka på nästa gång någon skriker efter mer resurser.

* * *

Alkohol- och narkotikamissbruk är förmodligen en större anledning till att barn far illa än arbetslösheten i Sverige. Jag inser alltmer att vi har en alltför naiv inställning till droger och vad det kostar samhället varje minut.

Hur det här hänger ihop med att bli väckt mitt i natten, exempelvis av skrikande barn, framgår dock inte.

Och det är rätt uppenbart att det naturliga är att gå och lägga sig när det blir mörkt och stiga upp när det blir ljust. Något vi moderna människor är rätt dåliga på.

Undrar om man kanske borde sova fyra timmar, stiga upp och skriva i två timmar och sedan gå och lägga sig och sova de återstående fyra timmarna? Skulle det funka tro?

Ett undantag är Äkta människor som just nu visas på SVT1 på söndagar kl 21. (Såg ni!)

Det är en riktigt bra berättelse. En sån där som jag får mig att reagera med ”varför tänkte inte jag på det, det är ju ett genialiskt upplägg”. Bara grejen att låta människor spela robotar, eller hubotar. Alla kopplingar och referenser till vårt vanliga samhälle och diskussionerna om vem som tar våra jobb och fördomar kring andra.

Det visar på styrkan i en bra berättelse, den har fortfarande dragningskraft.

Den får mig att bli sugen på att skriva igen. Det har blivit på tok för lite skönlitteratur så här långt i år. Året då jag skulle överträffa all tidigare produktion av ord och berättelser…

Har ni förresten funderat över titeln? Om du plockar bort de två prickarna i äkta så blir det ”Akta människor”. Vet inte om det är en avsiktlig referens till robotlagarna eller bara en slump.

”Jag har just varit två vändor på Coop och fyllt kundvagnen med bland annat Leif GW Persson Gustavs grabb för 49 kr, Jan Guillous Brobyggarna också 49 kronor och Mera Halv åtta hos mig för 69 kr, f-priset på den sistnämnda är 139 kronor. Det är billigare för mig som bokhandel att handla där. (…) Vad tycker författarna till dessa böcker, knappt halvåret gamla, om att de slumpas bort på det här viset? Var författarskapet inte värt mer?”

Det är svårt att protestera. Besluten om att dessa böcker ska reas är väl dessutom fattade långt innan böckerna ens kom ut till försäljning.

Hon drar även en parallell till andra branschers starka varumärken: ”Tror ni att andra märkesvaror som Orrefors, Kosta Boda, Odd Molly, Tiger, Louis Vuitton, Efva Attling, Apple med flera skulle acceptera att deras varor såldes till dessa priser; slängdes i en kundvagn och rullade på kassabandet tillsammans med mjölk, köttfärs och purjolök? Nej naturligtvis inte. Det vore ju att förstöra märkets anseende och därmed värde och framtid.”

En annan bokhandlare jag pratade med bara skakade på huvudet när jag nämnde GW:s och Guillous böcker på rean. ”Så står man i julhandeln och säger till kunderna som tycker boken är lite dyr att oh, nej det dröjer innan den kommer i pocket. Två månader senare ligger den på rean till ett pris som är lägre än vi tar för pocket. Hur många kommer att köpa nya böcker till jul nästa år?”‘

Problemet är dock till stor del även bokhandelns. Lite hönan och ägget. Både de stora förlagen och de stora kedjorna vill ha nyheter. Därför drivs böcker till en allt kortare livscykel: inbundet, kartonnage, pocket. Fullpris, kampanj, rea. Backlist existerar inte på samma sätt längre. Upp med nya titlar i hyllorna, låt dem stå några månader och sen ska de bort. Något fåtal långlivade kan få vara kvar upp till ett år om de fortsätter sälja.

På klädreorna är det framför allt det som sålt dåligt som reas bort. Det är udda storlekar, färger och plagg som dödats av vädrets nyckfullhet. Jag tror inte man fullt ut kan dra parallellen mellan märkeskläder och författare. Om en bok är alltför dyr i förhållande till konkurrenterna så kommer den inte att sälja. Om Zlatan-boken hade kostat 500 kr därför att han är ett så starkt varumärke hade boken inte nått samma försäljningsvolymer.

Nej, den stora nöten för bokhandeln att knäcka är denna: i nätbokhandeln kan du fortfarande köpa flera år gamla böcker och dessa titlar tickar på med några exemplar varje månad, år efter år. Hur kan bokhandeln finna platsen för dem i sina hyllor och dessutom motivera att de är några kronor dyrare?

Dessutom måste branschen finna ett sätt att avskaffa returrätten på böcker – utan att bokhandlarna för den skull känner sig blåsta av förlagen. Jag förstår ju att ingen bokhandlare vill handla böcker till fullt F-pris i september, låt vara med 30% rabatt, utan returrätt – om samma titel riskerar att dyka upp på rean i februari till en tredjedel av F-priset…

Idag gör jag själv något unikt: jag signerar böcker på rean. Kl 14-16 sitter jag i bokhandeln Böcker & Blad (Köpcentrat Familia i Hyllinge utanför Helsingborg). Där kommer vi att ha reapris på InnebandyPiraterna 1. Den är dock fortfarande dyrare än Leif GW Persson. Jag har inte råd att sälja mig så billigt som han gör på rean.

Ovanpå det: det perfekta vore förstås att släppa boken på sin egen 40-årsdag, göra födelsedagsfesten till bokrelease. Två flugor på smällen samtidigt. Inte nog med att vänner och bekanta sannolikt skulle känna sig mer tvungna att dyka upp på en 40-årsfest än en bokrelease, media borde ju älska en sån sak?

En bok om 40-årskris som släpps på författarens 40-årsdag? Kan det bli bättre?

Bara en detalj som fallerade. Jag missade deadline för boken. Ja, den är faktiskt inte mer färdigskriven idag än den var i augusti när jag skrev ner en grov outline. Möjligen mer bearbetad i skallen, men inte i nedskrivna ord.

Nu är ju inte idén om att släppa en bok på sin 40-årsdag helt unik. Faktum är att en författare på Hoi Förlag (som jag är en av grundarna till) släpper en bok samma dag som han fyller 40 – Christan Wass. Han har dessutom skrivit en självbiografi (Invalido) som börjar med hur hans liv förändrades på några sekunder, för tjugo år sedan. Det är en bok som berör och som jag tror kommer att få många läsare under våren. Läs den!

Och min egen bok då? Den som jag nu väckt ditt intresse för? Jag intalar mig att det kanske ändå är bättre att skriva om något som man vet. Att skriva en bok om någon som får (eller snarare skapar) en 40-årskris på sin 40-årsdag borde kunna göras med större trovärdighet och inlevelse om författaren själv passerat 40.

Det kan vara ytterligare en finessrik prokrastinering. Men det funkar å andra sidan inte många dagar till.

Så det är bara att börja skriva den där boken. Imorgon.

Den andra deltävlingen tyckte jag hade många vinnarkandidater, den första betydligt blekare liksom den tredje i lördags där kändes det som om det bara fanns en riktig vinnarkandidat (Molly Sandén) – därför var det på sätt och vis logiskt att Björn Ranelid tog sig vidare.

Man kan tycka att det är annorlunda, konstnärligt och spännande med en sångerska i par med en textförfattare som pratar. Men hade jag varit en av 100-tals andra aspirerande sångare som inte fick plats i festivalen hade jag nog blivit lika upprörd som finlitterära författare blir över att böcker med ytligt och banalt språk dominerar topplistorna.

När man ser Ranelid på scen kan man inte låta bli att få känslan av Let’s Dance: ett proffs försöker få en amatör att följa med. Melodifestivalen blir Let’s Sing. Ranelid blir för Melodifestivalen vad Lasse Brandeby blev för Let’s Dance. Förmodligen är han medveten om det, men struntar helt och hållet i det. Han får PR och det gynnar honom i hans riktiga karriär – författarskapet.

Det är nu betydligt fler som sett Björn Ranelid sjunga och dansa än som läst en enda av hans böcker. För att prata e-handel: hur många av dessa kan han konvertera till bokköpare? Och – blir en seger i Globen startskottet för en internationell författarkarriär? Allt kan hända i en tävling där ironiska sms-röster väger lika tungt som experter.

Det är inte ovanligt att debuterande författare, inte minst egenutgivare, blir besvikna när deras bok efter ett par månader fortfarande ”bara” sålt några hundra exemplar. De glömmer att ett författarskap är något som tar tid att bygga. På Hoi Förlag brukar vi säga till författarna att utgivningsdagen är startskottet på loppet och det är inte ett 100-meterslopp utan ett maratonlopp som startar.

En amerikansk blogg som jag följer sporadiskt är Kristine Kathryn Rusch som i ett blogginlägg påminner om att läsaren lätt glöms bort i allt det här marknadsförandet. Jag håller inte med om att man ska vänta med marknadsföring tills man gett ut sin tionde bok, däremot att man inte får glömma bort skrivtid.

Själv har jag ju börjat skriva en serie böcker, InnebandyPiraterna. Den första boken kom i november 2009, den tredje i december 2011. En bok om året tycker många författare är tufft att hinna med, men läsarna vill ha betydligt mycket mer än så. Jag har hundratals eller tusentals läsare som väntar på fler böcker i serien. Häromdagen fick jag ett mejl som gjorde mig lite extra glad.

Så TACK! Kommer det fler delar? Det skulle vi behöva!

Behöver man en tydligare signal om att det är dags att dedicera mer skrivtid åt nästa bok i serien?

Besöker du en bokhandel nu i början av februari är det med stor sannolikhet glest i hyllorna. Ja, det kan faktiskt vara tomt på vissa hyllplan. Varför? Jo, nu har bokhandlarna returnerat alla böcker som de hade returrätt på. Framför allt de som tillhör Bokia-kedjan har många titlar med sista returdag 31 januari. (Edit: bokhandlare påpekade att det ofta är två års returrätt på vissa titlar samt att det även finns andra datum som returdag)
I vissa fall är det böcker som samma bokhandlare beställde hem extra exemplar av inför julhandeln, alltså i november. Men när de en månad senare inte sålt böckerna så bestämmer de sig för att skicka dem i retur. En del är hyllvärmare som via centrala inköp tilldelats butiken och där de inte sålt ett enda exemplar under 6-12 månader.
I andra branscher innebär en rea att man tar det som finns kvar i hyllorna och man behöver bli av med. Sedan sätter man ner priset. Först med 20%, sedan kanske 50% eller rentav 70% tills man sålt det och gjort plats för nyheter. I sista hand får det gå till välgörenhet eller återvinning.
I bokhandeln returnerar man istället. Kartong efter kartong med böcker, lastpallar fraktas tillbaks till olika lager där distributören i vissa fall skickar dem direkt till återvinning och i andra fall kontrollerar och räknar och lägger tillbaks i lagret.

Om någon vecka kommer så lastpallar med nya böcker till bokhandlarna. Böckerna som ska säljas på Bokrean. Till skillnad från andra branscher som tömmer sina egna lager så fyller alltså bokhandeln på sina lager med nya böcker som ska säljas på rea direkt. En del är sådant som gick i retur i januari förra året och sedan legat på ett lager sedan dess. En del är, hör och häpna, nytryck speciellt för mässan av stora titlar som nu ska få ett sista liv som kartonnage.
Hand upp alla som tycker det här låter sjukt.
Vore det inte bättre ekonomi att ta butikens egna osålda titlar och sänka marginalen på dem, kanske sälja dem till inköpspris (ungefär 50% av det vanliga utpriset)? Istället för att lägga tid på att räkna, packa böcker och sedan packa upp andra böcker?
Vissa bokhandlare tycker just så. Att det är sjukt. De struntar i den centralstyrda rean och dess kataloger och kör istället 20% på allt i butiken, eller plockar ut ur det egna lagret och sätter rabatter på detta. På det viset slipper de slösa frakt och arbetstid på att skicka böcker fram och tillbaks.
Dessutom: rean blir unik för just den butiken och man kan verkligen hitta spännande fynd som inte finns i kedjornas kataloger.

Dessutom har rean tappat effektivitet, inte minst eftersom det idag körs så mycket andra kampanjer och du har nätbokhandeln som pressar priserna på böcker. Frågan är hur mycket längre den överlever. När man dessutom läser i Svensk Bokhandel att rea-sortimentet för 2013 kommer att bestämmas snart så blir det bara en bekräftelse på vansinnet.

Men, jag sa ju att jag var kluven. I sann dubbelmoral kör jag nämligen några av mina egna titlar på rean. Förra året testade jag två InnebandyPiraterna-böcker på Adlibris bokrea med riktigt bra resultat. Jag ser det som ett kampanjpris.
Så jag följer upp det med en möjlighet att köpa både första och andra säsongen till kanonpris under en dryg månad. Jag hoppas förstås att det ska locka folk att köpa den tredje säsongen samtidigt – till fullpris.
Dessutom, Barkhes döttrar av Bodil Mårtensson. Den första delen i trilogin om Barkhe (tvåan kommer i maj) gavs ut i en specialutgåva: inbunden med ljudboken på MP3-CD-skiva, numrerad och signerad (av Bodil, inte av mig). Den får också gå på rea så långt lagret räcker. Ett riktigt rövarpris! Köp och ge bort!

Dessutom: jag kommer att göra en signering (!) på bokrean i år. Hos Böcker & Blad i Hyllinge ska jag fredagen den 24 februari kl 14-16 sitta och signera InnebandyPiraterna. De kommer att sälja Första säsongen till reapris. Sen har de förstås även andra och tredje säsongen.

Okej, då avslutar vi med inköpstipsen:
InnebandyPiraterna 1
InnebandyPiraterna 2
Barkhes Döttrar (Presentutgåva)  279 kr