Det som inte framgår i dessa refuseringsstorys är förstås hur mycket bearbetning som originalmanuset fått genomgå innan publicering. Är det omfattande omskrivningar? Det vet bara förlaget och författaren.

Men likväl, ett manus inskickat till ett förlag är och förblir ett lotteri. Det gäller att det hamnar hos rätt person vid rätt tidpunkt. Min egen debutroman InnebandyPiraterna – Första säsongen hamnade aldrig i manuslavinen på de stora förlagen.
Fast på sätt och vis gjorde den det. Och där tror jag att manuset hanterades på samma sätt som Stieg Larssons hos Piratförlaget.

Det var på Bokmässan 2004 som jag träffade några från B Wahlströms förlag och vi började prata lite om en idé jag hade kring en serie ungdomsböcker om innebandy. De tyckte det lät spännande och bad mig återkomma med några provkapitel. Några månader senare skickade jag in tre kapitel ihop med ett synopsis och väntade och hoppades. Men det kom inget svar.
Jag skickade till och med några mejl och försökte nå personen som jag pratat med på mässan. Utan framgång. Ett halvår senare läste jag att Wahlströms hade köpts upp av ICA-Förlaget. Kanske var det förklaringen. Det ledde tydligen också till ändrade strategier och de beryktade gröna och röda ryggarna blev historia.

När jag nu läser de där inledande kapitlen så ser jag också, självkritiskt men även objektivt, att de förmodligen inte var tillräckligt fängslande. Visserligen byggde jag upp en spänning, men det var för mycket transportsträcka. För lite inledande action faktiskt.
Grundstoryn i boken var ett gäng 12-13-åriga killar som startar ett eget innebandylag. Jag skrev aldrig ens färdigt hela boken, den ligger kvar ofullbordad på hårddisken trots att det finns en outline och även idéer på fler böcker i samma serie.
Fyra år senare började jag skriva det som blev InnebandyPiraterna och ganska exakt fem år efter att jag skickat in det där manuset till Wahlströms gav jag ut boken på eget förlag. Utan att ha brytt mig om att skicka manuset till ett enda förlag. Vilket i sin tur ledde fram till att jag idag har inte bara ett utan två förlag och gett ut tre böcker med en fjärde och femte på gång före årsskiftet.

Noterade ni att jag skrev två händelser som triggade mitt blogginlägg? Ja, det andra var ännu ett i raden av oanmälda manus eller förfrågningar om att skicka manus till mitt eget förlag, Dahlgrens Förlag. Trots att jag på hemsidans kontaktsida skriver:
“För närvarande tar vi inte emot några manus från författare.”
Jag vet inte om man kan bli mer tydlig än så? Om man skickar sina manus även till förlag som uttryckligen undanbett sig det så får man nog räkna med att bli refuserad – eller inte ens få svar. (Även om jag brukar skicka ett vänligt nej-tack-mail)

Å andra sidan kan det hända vem som helst. Att man inte ens blir läst. Det hände till och med Stieg Larsson. Undrar om den där manusbunten på mitt skrivbord är nästa Stieg Larsson? Det vore verkligen ironi.

GW skriver en text med glimten i ögat och några gliringar till Ranelid, i Expressen, som inleds:

Den globala försäljningen av Stieg Larssons tre romaner om brott närmar sig raskt hundra miljoner. En framgång utan jämförelse i vår svenska litteraturhistoria. Faktum är att världens bokhandlare under loppet av några timmar – dygnet om, året om – säljer lika många Larsson som Björn Ranelid av egen kraft lyckas kränga av sina egna alster under ett helt år, ”utanför bokhandeln” så att säga.
Mest intressant i artikeln är dock egentligen den parallell som GW drar mellan Stieg Larsson och våra världsberömda kvinnor: Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren. Att berätta utan hämningar, kallar han det.

Men hans krönika genererar såklart en uppföljning där Ranelid får slå tillbaka.

När det gäller barnuppfostran läser jag ofta att man ska akta sig för att bara uppmärksamma då barnen gör fel.

Detta eftersom uppmärksamhet är positiv för barnet som i värsta fall bara får detta när de gör något dumt. Det finns till och med en hel bok med metoden att uppmärksamma det positiva och tona ner det negativa, Fina fisken av Ken Blanchard. Klart läsvärd och tänkvärd.

Man inser själv hur ofta man gör fel och skäller och förstorar när det är något fel, men i det omvända fallet så kommenterar vi en fantastisk bedrift med “vad bra”. (När det gäller småbarn är vi nog dock rätt bra på att hissa bedrifter som att stoppa en sked mat i munnen istället för bredvid, kanske försvinner det på vägen när barnen blir äldre?).

Nu tror jag inte kvällstidningarna är så intresserade av den boken eftersom deras signal till författare verkar vara: bråka mer så skriver vi om er! Det räcker inte ens med att vara kaxig och vilja sälja en miljon böcker.

För egen del så hoppas jag kunna göra min första utomhussignering till helgen. Vi får hoppas att det inte regnar, men jag får se till att ta med en vattenfast penna…

Men det finns ju fler författare på andra sidan som fortfarande drar in stora pengar varje år. Inte minst Astrid Lindgren.

För egen del dröjer det nog ett bra tag innan jag kvalar in på den där topplistan. Juli månad ser inte ut att bli någon stor försäljningsmånad för mig. Däremot hoppas jag på ett rejält lyft i augusti och inte minst september då jag släpper InnebandyPiraterna – Första säsongen i pocketformat samt uppföljaren Andra säsongen.

Det känns som om bokbranschen gärna vill jaga trender, man letar efter böcker som liknar de som är framgångsrika. När vampyrböckerna (exempelvis Twilight-serien av Stephenie Meyer) började sälja så kom plötsligt en flod av böcker med vampyrer.
Nu sägs nästa stora trend vara änglar, och som författare skulle man ju då kunna frestas att hoppa på denna trend. Eller kanske rentav korsa den och skriva om en vampyr som mot alla odds blir ängel?
Fast samtidigt – de som blir riktigt framgångsrika är ju inte de som kopierar en trend utan de som startar en. De som skriver en bok som ingen annan hade funderat över och därigenom påverkar hela branschen. Som bryter mönstret helt enkelt.

Jag tror att det är det som Stieg Larsson gjorde med sina böcker. De står på listan över sommarläsning tillsammans med en del annat. Tänkte försöka läsa lite mer skönlitterärt än jag gjort de senaste månaderna.

Sedan ska jag ju slutföra uppföljaren till InnebandyPiraterna, och kanske påbörja ett annat romanprojekt som legat och grott i några år nu. En bredare historia som kan tilltala fler än sportintresserade.