Men han hade fortfarande inte kommit på någon som inte lät mossig. De hade experimenterat med Magasinet Domen eller Domartidningen men det lät mer som en fackföreningstidning för anställda inom rättsväsendet.

Det var precis raka motsatsen till vad JM var. JM var folkets tidning. Det var tidningen som uppfyllde kraven hos mannen på gatan och kvinnan på frisörsalongen. De som i sin vardag utsattes för brott som polisen inte hade resurser att ta hand om.

Polisen hatade JM men poliser älskade den. Många av de allra bästa tipsen till JM kom från poliser på alla nivåer. Mycket tack vare att Svensson var pensionerad polischef.

Efter sina 30 år inom polisen hade han sett hundratals brottslingar gå fria. Att oskyldiga frikändes eller att fall där det var tveksamt om de hittat rätt gärningsman hade han inget att invända mot. Det som retade honom var när alla visste att den gripne var skyldig men då de ändå tvingades släppa honom eller henne. Ibland på grund av teknikaliteter, ibland var orsaken bristande bevis.

Han mindes vittnen som inte vågade berätta vad de visste av rädsla för att kriminella gäng skulle hämnas om de dömdes. Inom kåren suckade man när politikerna inte vågade ta tag i problemet och anpassa lagstiftningen till den verklighet som rådde nu.

- Det är ju sjukt att vi inte kan få jobba med brottsprovokation. Det är ju knappast så att man sätter dit oskyldiga människor om man går runt och låtsas vilja köpa knark eller stöldgods. Om du går fram till någon och frågar om du kan köpa lite heroin, hur stor är risken att någon som inte är knarklangare då säger ”javisst inga problem”? som en av hans kollegor uttryckt sig på en fikarast.

Folk var inte dumma i huvudet. Vanliga medborgare undrade precis samma sak. Det var ju inte så att en vanlig medborgare sprang runt på stan med en hockeybag fylld med stulna bilstereoapparater och därmed provocerades att begå brott om en civilklädd polis frågade om han fick köpa en ny Panasonic med RDS.

Och varför fick man inte skicka ut en civilklädd polis att spela berusad och ensam på stan för att sätta dit rånare och våldtäktsmän? Vad var risken? Det var ju inte vem som helst som skulle tänka ”oh, han är berusad, jag slår ner honom och tar hans plånbok och mobiltelefon”. Var fanns provokationen i det?

Han blev alltid rasande när han tänkte på det. Men sedan Judgement Magazine lanserats så hade han känt sig något lugnare.

Ett av de bästa reportagen i Judgement Magazine hade handlat om just våldtäktsmän. Under en månads tid hade tre av hans reportrar, unga, vackra tjejer vinglat omkring i högklackade skor i olika städer mellan krogarna på småtimmarna.

Hela tiden hade det funnits ett säkerhetsteam alldeles i närheten och tjejerna hade burit dold mikrofon och kamera. Han var särskilt nöjd med kamerorna som hade specialbeställts från Sydkorea och gömts i ett halsband. Bildkvaliteten hade varit utmärkt.

På en månad överfölls tjejerna mer eller mindre våldsamt 56 gånger. Några gånger av samma man vid flera tillfällen. De hade lyckats identifiera ett gäng som var ute varje helg och gjorde precis samma sak. Inga fullbordade våldtäkter utan bara sexuellt ofredande. Försök att tvinga tjejerna med sig in i bilar för att åka vidare till efterfester där de sedan skulle kräva eller tvinga sig till sexuellt umgänge.

JM:s säkerhetsteam hade sedan ingripit och i vissa fall hjälpt till att överlämna gärningsmän till polisen. Bara fem av de 56 fallen hade lett till åtal. JM hade själva valt bort ett tiotal som kändes lite för tveksamma, det var snarare tal om desperat raggande även om killarna var otrevliga var det knappast brottsligt.

Efter JM:s interna utredning så fick 20 personer stå till svars och invänta Folkets dom. Med namn, bild och vittnesmål hade de hängts ut i ett nummer av tidningen. Sedan hade läsarna fått gå in på hemsidan och fått välja – skyldig eller oskyldig. Alla 20 fälldes med klar majoritet, i de flesta fall med över 90% majoritet. Då brukade det handla om att kompisar till den anklagade som försökte rädda honom. I ett av fallen hade det faktiskt bara varit 55% för fällande dom. Det var ovanligt.

Det spelade ingen roll att det svenska rättsväsendet valde att inte åtala de skyldiga. JM hade sett till att hänga ut dem och därmed kunde folk gå tryggare på gatan. Eller?

En vecka senare hade någon dessutom straffat en av våldtäktsmännen genom att misshandla honom. Det hade fått Svensson att tvivla en aning även om debatten i JM:s forum på hemsidan gav stöd för tidningen. Majoriteten tyckte att det var den rätta medicinen. Om inte samhället tog ansvar fick individen göra det. Det är trots allt individerna som tillsammans utgör samhället.

Mest klockrena var dock avslöjanden som gällde skojare och bedragare. Där hade JM effektivt satt stopp för ett par byggfirmor och andra affärsmän genom att grundligt berätta vilka de var och vad de gjorde. Dessa artiklar byggde på polisens material från nedlagda utredningar där bevis saknades men där alla visste att de var skyldiga. Eller fall där åklagare nöjt sig med dagsböter men där skojarna fortsatte sin verksamhet som om ingenting hänt.

Ekonomiskt hade JM blivit en ofattbar succé. Svensson hade faktiskt aldrig funderat över den aspekten när han startade projektet. Men han borde ha anat det eftersom kvällstidningar i alla år hade tjänat pengar på att publicera namn och bild på brottslingar innan de blivit dömda. De var trots allt ofta restriktiva med bild och namn även om det hade luckrats upp på senare år.

Även Expressen och Aftonbladet älskade JM. Nu kunde de också gotta sig i detaljer och bara hänvisa till JM. De sporrade varandra och läsarna köpte det. Inom loppet av ett år hade JM växt till att bli Sveriges största veckotidning och hemsidan var en av de mest besökta.

De stora mediekoncernerna ville mer än gärna köpa hans skapelse. Trots att han också hade stora kostnader. Stämningarna hade haglat tätt de senaste månaderna. I takt med att hetsen ökade så blev även JM:s reportrar ivrigare att hänga ut även tveksamma fall.

Redan från första numret hade de haft en sida med rättelser för att informera läsarna om de fall då det hade blivit faktafel i artiklarna. Svensson hade slagits för det utrymmet och var noga med att det skulle få en framskjuten placering. Han hade alltid irriterat sig på kvällspressens sätt att smyga in rättelser i en liten notis när den felaktiga uppgiften dagen innan hade dominerat löpet.

Men samtidigt tog det emot att erkänna fel eftersom det underminerade trovärdigheten för hela tidningen. Trots allt blev det en helsida där rättelser skulle redovisas tydligt. Problemet var att antalet rättelser hade ökat i takt med upplagan. Han var osäker på om det berodde på att de blivit slarvigare eller om förklaringen var att det ökande antalet ögonpar som granskade allt de skrev gjorde att fler fel upptäcktes.

Även på hemsidan hade rättelserna en framskjuten placering. En stor bild som man kunde klicka på för att få se rättelser. Även i de artiklar som innehöll fel hade rättelserna lagts in. Men en analys av statistiken talade sitt tydliga språk. Väldigt få människor läste rättelserna. Han hade själv begärt rapporten och läst den. Ungefär 28% av de som läst artikeln hade bemödat sig med att se vad som var fel i den vid ett senare tillfälle. Och då räknades inte de som läst innehållet i en annan tidning som återberättat felaktiga fakta.

Det var oftast bara bagateller som var fel. Men ibland blev det riktigt fel. Att tidningsartiklar innehåller fel är inget som förvånar, det visste han sedan sin tid på polisen att det ofta blev missförstånd när uppgifter lämnades per telefon eller slarvfel då rapporter med 50 sidor maskinskriven (eller i värsta fall handskriven) text skulle komprimeras till ett stycke på 500 tecken i en artikel.

- Det är lysande Svensson, du kan göra det som vi aldrig kan göra. Tryckfriheten är ett fantastiskt redskap. Varför har ingen kommit på det här tidigare? Fan vad skönt att du kan sätta dit alla de där skithögarna som vi tvingas släppa, sa en tidigare kollega till honom.

Den tryckta tidningen var på sitt sätt överflödig idag. Hemsidan växte hela tiden och där gick det snabbt. De fick in 100-tals tips. JM fick in vittnesmål till händelser på ett sätt som polisen aldrig skulle kunna få. Visst, det var skiftande kvalitet på dem. Att fylla i vad man sett och hört i ett formulär på en hemsida och klicka på SÄND var inte samma sak som att i ett förhörsrum tillsammans med en erfaren polis redogöra lugnt och metodiskt för vad man sett och faktiskt få frågor som tvingade vittnet att tänka till en extra gång och ifrågasätta om man verkligen mindes rätt. De försökte följa upp och intervjua nyckelvittnen. Men alla vittnesmål spelade roll för resultatet och på webben kunde de lägga ut ett mycket större antal vittnesmål, oredigerat. Det var som att publicera hela polisutredningen för allmänheten.

Då slapp man komprimeringen och alla kunde läsa allting och själv bilda sig en uppfattning. Problemet var bara att då lämpade man över reportrars och domstolars problem på allmänheten och resultatet blev att de drunknade i information och ändå nöjde sig med sammanfattningen och kanske även i viss mån vad andra tyckte.

Det fanns dessutom tecken på att JM även började påverka domstolarnas beslut. Det var ganska självklart. Hur skulle de våga fria någon som 99% av folket hade fällt? De hade ju trots allt tillgång till precis samma förundersökningsmaterial som domstolen. I vissa fall ännu mer.

Det var någonstans vid den här punkten som Svensson började inse att han hade skapat ett monster. Det var lite av Frankenstein över det hela. Han hade tagit hela rättsapparaten ett par hundra år bakåt i tiden och överlämnat ansvaret till att döma på lekmän och amatörer. JM hade blivit en skampåle där utpekade låstes fast att stå till svars för sina handlingar. Istället för att spotta och kasta sten på dem blev resultatet att de frystes ut av sina medmänniskor.

Människor som friats i domstol med dömts av folket kunde bli nekade att komma in på restauranger. Och vem skulle vilja ha en pojkvän som hängts ut som potentiell våldtäktsman? Vem ville anställa någon som offentligt hade utpekats som rånare? Vilken framtid hade dessa friade men fällda brottslingar?

Under sin tid som polis hade han träffat på vissa element som verkligen hade förverkat sin rätt att vistas ute i samhället. Människor som begick grova våldsbrott och som aldrig någonsin ångrade sig. Det fanns personer som förmodligen behövde låsas in på livstid eller som i alla fall inte skulle vistas ute i det vanliga samhället.

Det fanns stunder då han och kollegor ansåg att dessa element hade förverkat sin rätt att leva. Det var då som talet om dödsstraff dök upp. Samtidigt skulle även det vara ett steg tillbaks i utvecklingen, ansåg han själv.

JM hade självklart också utsatts för hot. Det hade kastats sten mot deras rutor. Vid ett tillfälle hade en bomb placerats utanför redaktionens dörr. Men eftersom de hade förutsett detta och hade en rigorös kamerabevakning så hade samtliga gärningsmännen ertappats och hängts ut och till och med dömts till fängelse. Ja, stenkastaren fick förstås inte fängelse men däremot för alltid utskämd i folkets ögon.

Det som ingen av dessa desperata stackare hade förstått var att en redaktion gick alltid att bygga upp igen. Egentligen borde de ha förstått eftersom de själva råkat ut för JM:s granskning och dömts av folket. Det enda som kunde sänka JM var om tidningen förlorade sin trovärdighet. Precis som de brottslingar som dagligen hängdes ut hade gjort. Det var bara tidningens läsare som kunde döma Judgement Magazine till döden.

När han väl insåg det så tog planen form snabbt. Han hade en gammal pensionerad kollega han litade på som han rådfrågade. Tillsammans förfalskade de 100-tals sidor med polisprotokoll som likt Watergate-skandalens källa sedan överlämnades anonymt i ett parkeringsgarage till en av JM:s intet ont anande reportrar. Svensson höll masken när skandalen om den sexköpande kungafamiljen nystades upp. Polisen nekade självklart när de konfronterades med uppgifterna om hur prostituerade hade transporterats i limousiner till slottet med poliseskort men när JM efterlyste vittnesmål på webben dök de upp i strid ström och Svensson började nästan undra om deras påhittade historia faktiskt var sann även om han själv hade fabricerat merparten av inläggen. Den innehöll ju så många fel. Men han visste också att det fanns gott om galna människor där ute som i jakt på uppmärksamhet mer än gärna hittade på egna vittnesmål. Det var han van vid från sin tid vid polisen där ett stort antal timmar ägnades åt meningslösa förhör där syftet mer var att tillfredsställa en psykiskt störd individs behov av uppmärksamhet än att föra utredningen framåt.

JM slog upp nyheten stort i den tryckta tidningen och på sin hemsida.
”SEXSKANDAL
I KUNGAHUSET”

Dagen därpå avslöjades bluffen i samtliga dagstidningar. JM hade publicerat falska uppgifter och mängder av fabricerade vittnesmål.

Svensson försvarade sedan sin tidning såsom alla förväntade sig och sa att det här var en isolerad händelse. Samtidigt såg han till att hans egna interna utredningar och statistik som visade på brister i webbvittnesmål och felaktiga fakta läckte ut till andra tidningar. Resultatet blev att JM-skandalen rullade vidare.

Stämningarna haglade mot tidningen. Kungen uppskattade inte att bli utpekad som regelbunden köpare av prostituerade när det inte fanns någon sanning i det. Men det som verkligen fick folket att vända sig mot dem var att JM denna gång hade attackerat folkkära och oantastliga personer. De som hade ett större förtroendekapital än tidningen var betydligt mycket svårare att fälla. På JM:s hemsida hade redan 90% av läsarna ansett dem skyldiga efter att materialet publicerats.

Men nu tvivlade folk. Två av kvällstidningarna plockade fram det väntade greppet att basunera ut på sina löpsedlar:

”Det är Du som dömer:
Judgement Magazine
skyldig eller oskyldig?”

När resultatet visade på 80% för skyldig tog Svensson beslutet att återbetala alla prenumerationer och begära hela JM i konkurs med hänvisning till alla skadestånd som troligen väntade. I sin hand höll han det sista numret av tidningen där han redovisade alla felaktigheter och även redogjorde för varför det var fel med en folkdomstol av det slag som JM hade utvecklats till. Det var ett riktigt bra nummer som kändes felfritt. Kanske det bästa på väldigt länge. En värdig final helt enkelt.

Svensson släckte lampan och låste dörren för sista gången. Han hade fått folkets dom. Det var ett brutalt uppvaknande för hela redaktionen vars medarbetare dock snabbt hade fått nya jobb på kvällstidningarna när det blev klart att JM skulle läggas ned. Inombords kände han en märklig blandning av sorg och – faktiskt – lättnad. Detta var slutet för Judgement Magazine, men frågan var om det var slutet för nutidens stupstock. Han tvivlade.

SLUT

Om novellen
Jag kan reta mig på hur folk döms direkt av media. Knapphändig information ur polisutredningar som knappt påbörjats publiceras och förstör i viss mån polisens jobb. Är tidningarna nutidens stupstockar? Berättelsen ovan är inte helt otänkbar, framför allt tv-program som Uppdrag Granskning ligger ibland farligt när då man hellre driver sin tes om sanningen än försöker belysa den med alla dess gråzoner. Verkligheten är inte bara svart eller vit. Den innehåller många färger.

Lyckligtvis löste sig mitt problem i samma ögonblick som tåget bromsade in och jag vaknade. Yrvaken hoppade jag av på perrongen och på vägen hem gick jag in på min lokala matbutik (som jag lyckligt noterade fortfarande hade både kvälls- och helgöppet) och handlade ett paket djupfryst pyttipanna. Det hade bara varit en fasansfull dröm. Mitt närlivs var fortfarande privatägt och inte en del av ett statligt monopol utan tanke på kunderna.

Författarens kommentarer
Då och då kommer man i kontakt med vård-Sverige. Började fundera över tanken på att dagligvaruhandeln drevs på samma sätt, med brist på kundfokus, som sjukhusen. Vi pratar ofta om ”vad gör de på banken efter kl 15″ men kanske borde vi diskutera vad de gör på sjukhusen där man verkligen inte kan planera sina inköp långt i förväg…

HAN VAR NÄSTAN KLAR MED sin frukost och hade redan läst första delen av tidningen när hon kom ut ur badrummet. Han hade dessutom gjort en smörgås åt henne och hällt upp en tallrik fil.
”Du får själv ta flingor,” sa han.
”Tack älskling.” Han visste att hon hatade när hennes cornflakes blev alldeles blöta, de skulle vara krispiga.
Han tände sin fjärde cigarett för dagen till sitt morgonkaffe. Sedan vek han ihop även andra delen och lämnade över den till henne innan han försvann ut i badrummet. Några minuter senare kom han tillbaks.
”Då sticker jag nu. Vi ses ikväll.”
”Okej, ha det så bra,” svarade hon samtidigt som han gav henne en puss som doftade av mint.
”Hej då Julia. Pappa kommer och hämtar dig på dagis i efter­middag så se till att vara snäll,” sa han och kramade om sin dotter.

HON HADE LÄMNAT AV JULIA på daghemmet, kört bort till skolan och parkerat bilen. Det var ett härligt väder, frisk vinterluft. Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen bort till skolans huvudbyggnad, men alldeles lagom för en cigarett om man gick långsamt och njöt av solens strålar. Det blåste knappt någonting den här dagen.
Cigaretten var nästan slut när hon kom fram till huvudingången och hon slängde resten av den på marken bredvid dörren. Det låg redan en hel hög med fimpar där och glöden slocknade snart av sig själv.
Hon sneglade upp på den vita urtavlan på väggen ovanför dörren, det var en kvart kvar till dagens första lektion. Patricia gick in i lärarrummet och hängde av sig ytterkläderna och letade fram böcker och papper som behövdes för historielektionen i klass 7A.

DET STOD EN KLUNGA MED ELEVER utanför sal 23 när hon kom gående. Verkade faktiskt som om alla kommit i tid för omväxlings skull. Berodde kanske på att de fem minuter tidigare hade haft lektion i sal 22 – som låg på andra sidan av den smala korridoren.
Några av eleverna slängde sina cigaretter på golvet innan de steg in i klassrummet. Patricia tyckte detta var lite slappt även om det städades varje dag på skolan. Det var ju skillnad om man gjorde så utomhus men hon orkade inte säga till, det var ju inte uttryckligen förbjudet.
”Okej, om alla slår upp böckerna på sidan 48 så fortsätter vi där vi var i torsdags,” sa hon samtidigt som hon delade ut en stencil med lite uppgifter till alla eleverna.
Hon tände en cigarett och började förbereda nästa lektion samtidigt som hon höll ett öga på eleverna för att se om någon behövde hjälp eller möjligen en tillsägelse. Och minsann, längst bak räckte Monika upp handen. Patricia reste sig upp och gick bort till henne.
”Behöver du hjälp?”
”Nja, jag tänkte bara fråga fröken om jag kunde få låna en cigarett av dig. Jag glömde mitt paket i skåpet. Du får en av mig på nästa lektion, jag lovar,” sa Monika.
”Okej, låt gå för den här gången,” sa Patricia och log. Hon visste mycket väl att chansen var rätt liten att hon skulle få tillbaks den, men det spelade inte så stor roll. Cigaretter hade blivit rätt billigt på senare år.
Hon tänkte tillbaks på sin egen skoltid. Då fick man absolut inte röka i klassrummet. Inte ens i korridoren eller var som helst på skolgården utan alla flickor, för det var mest flickor, samlades i speciellt utmärkta rökrutor. Hon skrattade lite för sig själv.

DET VAR JANNES TUR ATT HÄMTA Julia på dagis. Han hade kommit iväg lite tidigare från jobbet och hann därför röka en cigarett på daghemmets gård tillsammans med några ur personalen. Det var fortfarande inte tillåtet att röka inomhus på det här daghemmet. På flera andra håll i stan hade de släppt det fritt men förestånd­arinnan på Blomgatans daghem var lite gammaldags och ansåg att rök kunde vara skadligt för de små. Typiskt en icke-rökare att resonera så trots att det inte fanns några entydiga bevis.
Janne slängde sin cigarett i det stora cementfat som utgjorde askkopp och gick in till dottern. I bilen på vägen hem tände han en ny cigarett och lite skämtsamt vände han sig till Julia.
”Du kanske vill smaka på pappas cigarett idag?” sa han och skrattade.

PÅ VÄGEN HEM KÖRDE HON förbi affären för att handla lite mat till kvällen. Hon fyllde på med frukt och grönsaker, det var viktigt att äta rätt och hon hade ett tag övervägt att bli vegetarian. Så kom hon förbi cigarr- och cigarettavdelningen. Det behövdes nog ett 30-pack eller två till och hon sneglade upp mot skylten som hängde ovanför lastpallarna med cigarettkartonger.
”Handla andra varor för minst 300 kronor så får du köpa en låda med 50 cigarettpaket för endast 349 kronor”, läste hon.
Ja, det var väl lika bra att handla eftersom det skulle gå åt. Hon fimpade den cigarett hon rökt på sedan hon kom in i butiken på betonggolvet, noga med att släcka den så att det inte skulle ta eld. Det vore ju synd om alla cigaretter skulle gå upp i rök till ingen nytta.
Utvecklingen hade gått snabbt de senaste åren. Hon mindes tiden då det var svårt att röka på allmänna platser. Ett tag såg det riktigt illa ut då ett förslag om rökförbud på pubar och nattklubbar höll på att drivas igenom. Men med hjälp av tobaksföretagens miljarder så tvingade advokaterna EU att släppa rökningen fri och dessutom ta bort alla straffskatter på tobak. Det var ju konkurrensbegränsning och det kunde man ju inte ha på en fri marknad.
De där fåniga varningslapparna som ändå ingen brydde sig om hade de fått tillåtelse att ta bort efter en omskriven rättegång några månader tidigare.
Tack vare det hade alla fått råd att röka. Hårdast debatt hade det nog varit kring åldersgränserna för rökning men efterhand som antalet rökare hade ökat då priserna föll så hade den debatten också dött ut.
”Det blir 668:50, ska det dras på beloppet?” frågade kassörskan.
”Ja,” svarade Patricia och stoppade tillbaks kortet i plånboken.

NÄR PATRICIA KOM HEM så var Janne på strålande humör och han gav henne en djup kyss, fylld av rök från det bloss han nyss dragit in. Hon log mot honom samtidigt som hon blåste tillbaks den varma röken i hans ansikte.
”Vet du vad som hände för en timme sedan?”
”Nej, jag var ju inte hemma då…”
”Julia tog sitt första bloss!”
”Va? Hon är ju bara tre år gammal!”
”Ja, visst är det härligt?”
Patricia lyfte upp Julia och tryckte sitt ansikte mot henne.
”Åh, vad mamma är stolt. Du är så duktig. Vet du att jag och pappa var säkert över elva år gamla när vi började röka!”
Hon vände sig mot sin man och de tre förenades i en kram.
”Det är som jag brukar säga, älskling, det blir ingen eld utan rök,” sa Janne.

SLUT

Författarens kommentarer
Novellen skrevs 2003, innan rökförbudet på restauranger infördes. På den tiden fanns det faktiskt en del som hårdnackat menade att flera restauranger skulle gå i konkurs och många barer få stänga när det blev rökstopp. Naturligtvis blev det inte så. De enda som drabbades var bingohallarna… Jag gillar att använda novellformen för att ta upp samhällsproblem eller funderingar om rätt och fel. Man kan överdriva mer i fiction än i debatt/kåseri som ändå ska ha verklighetsförankring. Genom överdriften kan man peka på det absurda i vissa tankegångar. Även om det i slutändan såklart är subjektivt. Novellen har publicerats i VIPstory I

* * *

Georg vaknade strax före nio. Inte av sig själv utan av högljudda hantverkare som höll på att renovera grannfastigheten. I vanliga fall stördes han sällan av ljudet från gatan även om han bodde på en livlig gata men sommartid var han tvungen att ha fönstret på glänt för att få lite frisk luft och om möjligt sänka temperaturen i sovrummet till en hygglig nivå.
Han insåg genast att det inte var någon idé att ligga kvar i sängen. Han tittade på armbandsuret som låg på sängbordet och konstaterade att det ändå var dags att stiga upp.
En snabb dusch och på med arbetskläderna. Just idag bestod arbetskläderna av ett par svarta shorts med många fickor, en ljusblå pikétröja och en vit keps. Han drog i snöret till rullgardinen och lät den åka upp med ett smack. Solen sken ute och det såg ut att bli ännu en dag då kvicksilvret steg upp över 25 gradersstrecket.
Han gick ut i köket, plockade fram en tallrik, strimlade en banan och hällde på fil och flingor. Ett glas juice och ett knäckebröd.
”Måste komma ihåg att handla bröd på vägen hem”, tänkte han precis som han gjort dagen innan men ändå glömt det.
Han satte sig ner vid köksbordet och tittade ut över hustaken på den blå himlen. Det här hade alla förutsättningar att bli en härlig dag.

* * *

Samtidigt som hon läste tidningen, åt frukost och lyssnade på morgonnyheterna på radion så skickade Johanna iväg ett kort sms till Petra, Mia och Jessica.
”Strandväder? Jag är där halv elva”, skrev hon och la ifrån sig mobiltelefonen på köksbordet.
Inom loppet av några minuter pep och vibrerade mobilen flera gånger.
”Hinner tyvärr inte till stranden idag, fika ikväll?”, messade Jessica.
”Ska handla nu, kanske kommer ner vid tolv”, skrev Mia.
”Gärna. Har precis vaknat…”, skrev Petra.
”En av tre är inte så illa”, tänkte Johanna samtidigt som hon läste dagens huvudnyhet i DN – ett avslöjande om att svenska kycklingar inte alls mådde så mycket bättre än de utländska.
Samtidigt som hon borstade tänderna passade hon på att kolla sin mail på den bärbara datorn som stod uppställd i ett hörn i vardagsrummet. Hon hade fått 20 nya skräpmail, alla på engelska, från företag som ville sälja allt ifrån billiga lån till billiga flickor. Ett mail från hennes pappa som undrade om hon ville komma och äta middag i helgen och så ett från Monica som var på semester på Kreta. Inte så många rader, mest information om hur härligt vädret var, hur billiga drinkar de hade köpt i baren och att de bara låg på stranden och njöt av livet. Johanna skrev tillbaks och skröt om hur vackert vädret var här hemma och att Monica missade massor.
Det tog inte mer än fem minuter att packa ryggsäcken med alla strandtillbehör, inklusive en 1,5 liters PET-flaska fylld med kallt vatten. Det tog minst dubbelt så lång tid att smörja in hela kroppen med solskyddsfaktor 8.

* * *

Klockan 10 var Georg på plats på sin arbetsplats. Det var en lagom tid att öppna butiken även om stranden redan hade börjat fyllas på. Men det var inte hans största kunder som kommit så tidigt utan barnfamiljer som oftast var så förutseende att de packade ner både dryck och fika i sina kylväskor innan de cyklade – eller körde sin alldeles för stora luftkonditionerade stadsjeep – hemifrån.
Kiosken hade funnits intill stranden så länge Georg kunde minnas. I alla fall hade han själv minnen av hur han tillsammans med sina syskon hade stått i kön där och väntat ivrigt på att få handla en våffla med tre stora kulor glass. (”Alltid tre kulor trots att han och andra barn i sexårsåldern ytterst sällan hann äta upp alla innan glassen smält och runnit ut eller någon av kulorna ramlat av då lutningen på våfflan blev alltför stor. Egentligen hade det varit bättre att sälja bägare till barn men vadå, hur kul är att äta ur en miniatyr-plasthink-av-papper?”)
Jennie satt redan utanför kiosken och väntade. Hon var en 17-årig pigg tjej, alltid på gott humör som hjälpte honom med försäljningen i glassluckan i samtidigt som han själv stod för maten. (”Om man nu ska kalla baguetter för mat, men det är ju i alla fall mer mättande än glass”).

* * *

Johanna sträckte sig ner i facket på ryggsäcken och fiskade upp den vibrerande mobiltelefonen som med dess begränsade tonutbud spelade något som skulle föreställa Star Wars-temat.
”Hej”, svarade hon eftersom hon redan på displayen såg vem det var som ringde.
”Okej, var ligger du?” frågade Petra.
”Ungefär där vi brukar, längs staketet, ungefär 20 meter från kiosken”.
”Vilken kiosk?”
”Den blå”.
”Okej, jag har precis ställt cykeln och går neråt mot stranden nu.”
”Jag ligger precis bakom familjen med den stora röda parasollen.”
”Den ser jag.”
”Jag ställer mig upp”, sa Johanna och vinkade.
”Nu ser jag dig!”
”Bra,” sa Johanna samtidigt som hon lade på och stoppade ner mobilen igen.
Petra slängde ner sin väska i sanden och började bre ut sin fleecefilt bredvid Johannas. Sedan tog hon av sig tröjan och lade sig ner för att sola.

* * *

”Är det bra så?”
”Ja.”
”Då blir det 90 kronor”, sa Georg och slog in summan på kassaapparaten, tog emot en hundralapp och lämnade växel till en solbränd (”snarare röd än brun, du kanske inte borde ha gått hit idag, grabben?”) ung kille som handlat två baguetter, en cola och en ramlösa.
Georg torkade bort en liten svettdroppe ur pannan, det var trots fläktarna ganska varmt i den enkla träbyggnad som inhyste hans lilla strandrestaurang (”om McDonalds får kalla sig restaurang så kan väl jag göra det?”).
”Kan jag ta en kort paus?”, frågade Jennie.
”Okej, men bara ett par minuter.”
”Tack. Jag kommer snart.”
Hon plockade en kall Ramlösa ur kylen och gick ut och satte sig på en sten i solen. Trots att hon jobbade i kiosken nästan varje dag hade hon hunnit skaffa sig en fin solbränna.
Georg försökte under tiden servera både baguetter och glassar till barnfamiljer, pensionärer och utsvultna tonåringar. Det gick ganska bra och när köerna började växa sig alltför långa kände Jennie sitt ansvar och återvände till glassluckan.

* * *

Johanna läste i sin bok, en gammal Liza Marklund-pocket som blivit stående i bokhyllan en längre tid i väntan på semester och ledig tid för läsande. Eller rättare sagt försökte läsa. Petra och Mia – som alldeles nyss hade guidats till deras strandposition med mobilens hjälp – läste varsin tidning och visade hela tiden varandra spännande nyheter.
”Nej, titta hon har också opererat brösten nu,” sa Petra.
”Usch, det ser ju hemskt ut. Alldeles för stora.”
”Visste du att han hade en ny älskarinna?”, fortsatte Petra och pekade på rubriken under.
”Ja, jag läste det i Aftonbladet igår. Hon är visst bara 19 år gammal.”
”Bara barnet, vad vet hon om vad ett förhållande innebär?”
”Äh, han bara leker med henne förstås. Gubbsjuk. Han kunde bjudit mig till Barbados istället.”
De bläddrade och läste och var tysta under några minuter tills de åter fastnade för någon häpnadsväckande nyhet i Se & Hör (Mia) eller Aftonbladet (Petra).
Johanna slog ihop boken och stoppade ner den i ryggsäcken igen. Det gick inte att koncentrera sig på vad som hände i boken med detta pladdrande i bakgrunden. Dessutom började hon bli hungrig.
”Jag ska gå och handla något att äta”, sa hon, ”vill ni ha någonting?”
”Nej, jag åt innan jag cyklade hit”, sa Mia.
”Jag känner mig inte hungrig än. Men du kan få köpa en Ramlösa.”

* * *

Kön var inte så farligt lång. En pappa med sin son stod alldeles framför henne och framför dem ett gäng med fyra tonårstjejer. Allra längst fram en tjej runt 30 som var vagt bekant, kanske hade hon gått i parallellklass på gymnasiet? Sonen frågade sin pappa ungefär en gång i minuten om det inte var deras tur snart och pappan svarade tålmodigt ”jodå, snart är det vår tur. Det är bara fem personer före oss i kön”.
Johanna roade sig med att studera folk som gick förbi. Det syntes tydligt vilka som var där för att visa upp sig, vilka som struntade fullständigt i att de gick klädda i en tio år gammal baddräkt (”fast var baddräkten tillräckligt gammal var den retro och väldigt inne”) och de som egentligen inte alls ville vara på stranden utan tvingats dit av familjen eller någon annan.
”Vad får det lov att vara idag då?”
Hon väcktes ur sina tankar av en munter röst inifrån luckan och när hon tittade upp möttes hon av en varm blick och ett leende (”snygga smilgropar”) som utstrålade en vilja att tillfredställa kunden.
”Eh, en Ramlösa,” var det första hon kunde klämma ur sig.
”Jaha, inget annat. Vi har riktigt fina baguetter idag.”
”Jo, det är klart att jag ska ha något att äta också. Ramlösan är till min kompis.” Hon fann sig någorlunda snabbt och fick kontroll på situationen.
”Vi har fyra olika fyllningar att välja på räkröra, ost-å-skinka, kötbullar-rödbetssallad och tonfisk. 50 för räkorna, 40 för tonfisk eller köttbullar och 30 för ost-å-skinka.”
”Då blir det räkor.”
”Man måste unna sig lite ibland. Har du semester eller?”
”Ja,” svarade hon samtidigt som hennes hjärna arbetade febrilt med att försöka lista ut om han antydde att de hade träffats tidigare, kände hon igen honom? Hon blev osäker.
”Då får du njuta ordentligt. Fyra veckor eller?” fortsatte han lugnt samtidigt som han plockade fram en baguette ur en kyl bakom sig. ”Den är gjord idag. Hoppas den ska smaka,” tillade han.
”Har haft en vecka och har tre veckor kvar,” sa hon och studerade honom uppifrån och ned.
”En baguette till dig och en Ramlösa till din kompis. Ska du ha något att dricka själv också?”
”Jag tar också en Ramlösa,” sa hon och noterade att han var skärpt, ovanligt för någon som stod i en enkel, tillfällig kiosk.
”Då ska vi se, 50 plus två gånger 15 gör 80 kronor.”
”Själv då, ska du ha semester hela vintern fram till nästa sommar?” sa hon och räckte över en hundralapp.
”Nej, det blir väl några veckor till här sedan får jag väl hitta på något annat. Det löser sig alltid. Varsågod en tjuga tillbaka. Ha en trevlig dag.”
”Du också.”
Johanna gick tillbaks mot stranden och precis innan hon försvann runt en gräsbeklädd kulle vände hon sig halvt om och kastade en blick över axeln mot killen i luckan. Han tittade rakt på henne, log åt att ha blivit avslöjad och återgick till damen längst fram i kön. Hon vände sig om och fortsatte tillbaks till Mia och Petra.
”Trevlig kille, men det verkar lite slappt att inte ha något riktigt jobb. Han måste väl i alla fall ha fyllt 30,” tänkte Johanna för sig själv.
Hennes vänner var mitt uppe i en diskussion kring vilka av Vännerna (i tv-serien) som var gifta och singel eller hade barn och hade knarkat eller hotade hoppa av eller skulle spela in film. Johanna lämnade över den ena PET-flaskan till Petra och kastade sig sedan över sin baguette.

* * *

Georg hade ätit, vilat middag och läst ett kapitel i John Grishams senaste roman. Klockan hade passerat åtta och utanför fönstret var himlen vackert sommar-röd-blå. En liten kvällspromenad innan läggdags var inte fel. Han satte på sig sina sandaler, gick nerför trapporna och ut på gatan.
Han passerade uteserveringen på hörnan där alla stolar var upptagna av folk som tog en kall öl och lite varm mat. Georg hade själv övervägt att äta någonting ute på stan men till slut ändå bestämt sig för att det var mer ekonomiskt att laga till något själv, lite laxfilé i ugnen serverad med en kall potatissallad på färskpotatis var klart okej.
Han gillade att ta långa kvällspromenader, både själv eller i sällskap med vänner eller någon flickvän. För tillfället hade han inte någon av det sistnämnda slaget. Han hade lätt för att träffa tjejer men helt uppenbart var det många som skrämdes bort när de väl lärde känna honom. Inte för hans person, kanske för hans åsikter.

* * *

Johanna och hennes vänner betalade och reste sig från bordet. De hade cyklat direkt hem från stranden, duschat och bytt om och sedan återvänt till restaurangen vid strandkanten. Nu hade de suttit där i två timmar, ätit pasta och druckit rödvin och det var dags att återvända in till stan. Petra och Mia skulle båda iväg på sitt håll.
”Vi hörs imorgon, får se om det blir stranden. Jag kanske ska spela golf med Micke om han tar ledigt, ” sa Petra och syftade då på sin sambo som jobbade som säljare och verkade ha obegränsade möjligheter att ta ledigt, i alla fall om det gällde golfspelande. Han hade inte alls samma möjligheter att få ledigt för att ta emot en hantverkare eller besiktiga bilen. Så verkade det i alla fall. Men annars var han en rätt trevlig grabb.
”Jag måste jobba några timmar imorgon, så jag skippar stranden. En fika på kvällen kanske?” sa Mia.
”Okej, jag ska nog ner om det blir fint väder. I alla fall några timmar. Om jag inte är helt röd när jag vaknar imorgon bitti,” sa Johanna innan de skildes åt.
Hon promenerade in mot stan, tittade ut över havet som låg nästintill spegelblankt nu. Det blåste en mycket svag bris och luften var fortfarande varm.

* * *

Så gott som alla uteserveringar var fyllda med glada människor som samtalade över en öl eller en kopp kaffe, te, cappuccino eller någon annat svårstavad dryck.
När han närmade sig hamnpromenaden tyckte han sig se en bekant tjej på avstånd, visst var det hon som handlat räkbaguetten tidigare på dagen? När de båda promenerat ytterligare några meter såg han att han haft rätt.
”Hej, igen,” sa hon.
”Hejsan. Ute på en kvällspromenad?” (”Hm, var det dumt sagt, det var väl ganska självklart egentligen.”)
”Ja, vi var nere och åt på Palmen.”
”Trevligt. En härlig kväll, man känner sig verkligen lockad att ta en öl.”
”En fika, vore trevligt.” (”Vänta nu, bjöd han verkligen bjudit in mig på fika eller var det jag som tog initiativet nu? Svårt att veta ibland”)
”Gärna det. Var?” (”Bjöd jag in till en fika? Jag hade ju inte tänkt dricka öl i alla fall, det var ju bara som jag sa att jag var sugen, jag tänkte ju inte göra det. Men en kopp te är väl okej. Hon verkar schysst.”)

* * *

Halvvägs ner genom koppen så flöt samtalet på obehindrat och från artiga fraser om vädret arbetade de sig vidare mot att lära känna varandra så smått. De klassiska jobb- och i-vilken-del-av-stan-bor-du-frågorna närmade sig obönhörligen om de inte tänkte fortsätta kallprata.
”Vad gör du annars då, när du inte ligger på stranden?” sa han.
”Jag jobbar som butikschef på Sisters här i stan. Jag gillar verkligen…”
”Jag menade vad du gillar att göra på fritiden, förutom att ligga på stranden,” avbröt han henne med ett leende.
”Jaså.” (”Vad ovanligt, alla frågar alltid vad du jobbar med, det är första frågan nio gånger av tio, den tionde är var bor du eller brukar du gå hit ofta?”)
”Jag vet, det är väl vanligast att man börjar prata om vad man jobbar med. Men jag tycker inte det säger så mycket om folk egentligen. Det spelar väl ingen roll om jag är städare när hela mitt liv kretsar kring föreningslivet där jag är ordförande i en folkdansförening eller om jag jobbar som försäkringsmäklare men lägger all min fritid på att spela golf eller drakflygning. Om nu inte ditt jobb är ditt liv och då är man oftast rätt illa ute.” (”Skit också, nu pladdrade jag på alldeles för mycket, alldeles för tidigt. Le, var avslappnad, ska jag avväpna det jag sa alldeles precis eller…”)
Hon var tyst för ett ögonblick men fann sig snart.
”Det har du alldeles rätt i. Ja, vad gör jag egentligen. Jag gillar att umgås med mina vänner, fika på stan, gå på bio, läsa bra böcker, håller på och tar grönt kort så jag kan spela golf med mina golftokiga vänner. Visst är mitt jobb viktigt för mig, jag lägger ner mycket tid på det. Men jag står inte och faller med det, jag värderar min fritid högt. Vad gör du själv då när du inte säljer baguetter till flickorna på stranden?”
”Jag försöker njuta av livet. Jag läser en hel del, faktiskt och sedan gillar jag att tillbringa tid ute i naturen. Jag hatar att tälta men vandrar gärna i orörd vildmark vilket är en lite knepig kombination. Jag reste mycket förr men har dragit ner en del på det, svårt att hitta resmål som är orörda och inte ger för mycket informationsintryck. Funderar lite på att skaffa en segelbåt.” (”Efter hundra försök har jag ännu inte hittat ett bra sätt att förklara mitt problem. Jag måste vara en idiot.”)
”Visst är det svårt att bara rabbla upp alla sina intressen sådär på ett bräde? Man är ju intresserad av så många olika småsaker och det går lite i vågor i perioder vad det är som är roligast, eller hur?”
”Så sant.”
”Vad gjorde du innan du blev baguetteförsäljare?” (”Hm, var det för snabbt in på det där med yrken? Han kanske skäms för sitt yrke och det är därför han inte vill prata om det. Spelar ingen roll, jag måste ju få veta vad han egentligen vill med sitt liv.”)
”Du kunde inte undvika att fråga?” sa han och skrattade.
”Förlåt…”
”Ingen fara. För några år sedan sålde jag kommunikationslösningar åt ett IT-bolag. Det var rätt spännande och det fanns hur mycket som helst att göra. Jobbade 70-80 timmar i veckan och tjänade hur mycket pengar som helst. Var mångmiljonär under några månader innan börsen kraschade. Det blev inte mindre jobb när guldgrävartiderna försvann, snarare tvärtom. Kroppen säger ifrån till slut och jag insåg att jag måste hoppa av ekorrhjulet så jag sa upp mig. De hade redan börjat säga upp folk då och ett halvår senare hade 500 anställda blivit 8 och 20 kontor hade blivit ett enda, ute på ett industriområde istället för det flotta i centrum.”
”Och nu letar du andra jobb, eller?”
”Ja, jag måste ju ha något när kiosken stänger i slutet av augusti.”
”Inom IT-branschen eller något helt annat? Vad är du utbildad som?”
”Jag tänker undvika kontorsjobb. Det är för mycket informationsstress.”
”Vad menar du?”
”Nu låter jag säkert som en 50-årig gubbe, jag vet.”
”Nej, fortsätt, förklara.”
”Vi lever i ett enormt överflöd av information. En människa som levde på 1700-talet tog under ett år in lika mycket information som det finns i dagens utgåva av en vanlig morgontidning. Inser du vilka kontraster? Självklart är vi mer lärda än de var på den tiden, jag säger inte att jag vill tillbaks till det sättet att leva. Det intressanta är hur mycket oväsentlig information vi tar emot. Bläddra i ett nummer av en vanlig kvällstidning. För att bli sålda och lästa så vinklas rubrikerna och innehållet och den som skriker högst om död och skräck syns mest. Vi bombarderas med propaganda och halvsanningar.”
”Oj.”
”Ursäkta om jag tog i.”
”Nej, det är ingen fara. Jag har själv funderat på det ibland. Framför allt all den här kändishysterin som råder för tillfället som jag tycker är helt ointressant. Eller rättare sagt, den är löjlig men det är ändå lätt att stanna upp och läsa på löpsedlarna eller…”
”Ursäkta, är ni klara? Vi stänger nu,” sa servitrisen och började plocka upp deras tomma muggar på en bricka. De var ensamma kvar på serveringen.
”Vill du ta en promenad?” sa hon.
”Gärna.” (”Hon blev inte totalt bortskrämd i alla fall.”)

* * *

Hon lät honom följa henne hem, fram till porten i alla fall. De stod där och tittade på varandra för ett ögonblick, hon flyttade sig lite närmare och tittade upp på honom. Han lade armarna om henne för att ge henne en kram och hon besvarade den med en snabb kyss. Som blev till en lite längre kyss.
”Jag hade trevligt idag,” sa hon.
”Jag också.”
”Så… har du ett telefonnummer kanske?”
”Självklart, ” sa han och hon fick leta fram papper och penna i sin handväska. ”11 22 33”.
”Enkelt att komma ihåg. Har du mobil också, du jobbar väl imorgon som vanligt?”
”Ja, det är jobb varje dag, om det inte är för dåligt väder förstås. Men, nej, jag har ingen mobil. Lämnade tillbaks den när jag slutade på FVC och sedan har jag inte skaffat någon ny. Men jag har faktiskt en telefonsvarare hemma”
”Okej. Jag ringer dig. God natt.”
”God natt.”
En lång kram och en kyss innan hon försvann in genom sin port och han styrde sina steg hemåt. Hon tittade efter honom där han vandrade neråt gatan.

* * *

Följande morgon väcktes Georg inte av hantverkarna på andra sidan gatan. De hade fönstren stängda den här dagen eftersom regnet öste ner. Det piskade mot fönsterrutorna i Georgs lägenhet och han slog upp ögonen.
”Härligt, det regnar,” tänkte han. (”Vilken ironi egentligen att man kan njuta av dåligt väder på sommaren. Enda tillfället jag gör det annars är om jag behöver städa eller fixa något inomhus och det känns som om jag kan göra det med gott samvete eftersom det ändå är för dåligt väder för att kunna hitta på något utomhus.”)
Han steg upp och ordnade frukost samtidigt som han läste vidare i Grishams bok som nu började bli så spännande att det var svårt att lägga ifrån sig den. Hade inte telefonen ringt så hade säkert suttit försjunken i den ytterligare några timmar i läsfåtöljen.
”Hallå, det är Georg.”
”Hej, det är Johanna. Från igår.”
”Jodå, jag minns dig.”
”Det regnar ute.”
”Jo, jag har märkt det.”
”Jag menar att du ska väl inte jobba idag när det är sånt här väder eller?”
”Nej, det är nog inte mycket lönt. Kommer att vara rätt tomt på stranden, gissar jag…”
”Så, jag tänkte att du kanske hade lust att hitta på något?”
”Gärna. Några förslag?”
”Nja, jag tänkte att jag kan komma bort till dig så kan vi fundera tillsammans?”
”Visst, jag ska bara diska upp lite och städa undan det värsta så jag inte skrämmer slag på dig”.
”Hur lång tid behöver du?”
”Ge mig en timme.”
”Okej, vilken adress var det du bodde på?”
”Skeppsgatan 34. Det står Elofsson på porttelefonen.”
”Skeppsgatan 34? Då ses vi snart.”
Han lade på, och tittade sig omkring i lägenheten. Han hade dammsugit bara två dagar tidigare så det var relativt välstädat. Han gick ut i köket och diskade tallrikar och glas innan han gick ut och borstade tänderna. På vägen dit kastade han en blick i spegeln och konstaterade att klädvalet fick duga. Ett par tunna linnebyxor som var riktigt somriga och en svart pikétröja.

* * *

Hon ringde på dörren. Det svåraste ögonblicket väntade. Skulle hon kyssa honom direkt eller bara krama honom?
Han tittade sig i spegeln, rättade till tröjan och kastade återigen en blick in i vardagsrummet. Det var tillräckligt städat för att han skulle våga släppa in sin egen mor, så det skulle nog duga åt en tjej i hans egen ålder. (”Hur gammal var hon egentligen, det hade han aldrig frågat?”)
”Hej, stig på.”
”Hej igen,” sa hon och tog ett kliv över tröskeln, gav honom en varm kram. Ingen kyss.
Hon gick försiktigt inåt i lägenheten för att utforska den. En inspektion skulle ge svar på frågan vem han egentligen var. Om nu en lägenhet egentligen kan säga det, hon hade sett flera exempel på motsatsen.
Det första hon lade märke till var att lägenheten var väldigt ren, inte mycket prydnadssaker, bara ett fåtal växter. Två fåtöljer och en tvåsitsig soffa, en liten bokhylla, i övrigt inte mycket möbler. Ingen tv.
”Ingen teve?”
”Nej, jag har valt bort det. Alldeles för lätt att slösa bort sin tid framför den. För mycket information dessutom.”
”Just det, du gillade inte informationsstress. Ingen dagstidning heller?”
”Nej.”
(”Oj, varken tv eller tidning. Vad gör han med sin tid? Läser? Inte så värst mycket böcker heller…”)
”Snygg lägenhet. Är det en trea eller?” sa hon när de kom ut ur sovrummet och hon tittade mot den stängda dörren i slutet av korridoren.
”Ja. Det rummet använder jag som förråd. En massa grejer som jag egentligen skulle ha kastat eller sålt. Sånt som tillhör mitt gamla liv.”
”Är det där du förvarar dina hemligheter?” (”Undrar om dörren är låst?)
”Hm, nja, skulle man kanske kunna säga…” Hon hade inte lagt märke till att han ryckte till lite av frågan. Men hon studerade dörren och han undrade vad som rörde sig i hennes tankar just i detta ögonblick.
”Nu blir jag nyfiken. Får jag kolla?”
”Nej, jag vet inte.”
”Kom igen nu.” (”Vad döljer han? Sexleksaker? En modelljärnväg? Porrtidningar?”)
”Det är inget att se.” (”Hon kommer att tycka att jag är knäpp. Jag borde ha gjort mig av med allt som jag sa från början, fattar inte varför jag sparar det. Kunde ju sälja och få pengar för dem.”)
”Verkar som om du döljer någonting?” (”Vad kan det vara i rummet egentligen?”)
”Okej, om du så gärna vill. Det är inte låst.”
Hon gick bort till dörren, tittade på honom och sökte en det-är-okej-att-jag-tittar-eller-blick och tyckte sig få något i den vägen när han ryckte på axlarna och hon öppnade dörren på glänt. Det var mörkt där inne, hon famlade efter en strömbrytare och lyckades slutligen tända taklampan. Det var en enda röra i rummet. Hyllor längs väggarna fyllda med prylar. En stor tv-apparat, större än något hon sett tidigare hemma hos någon, stod på golvet. På hyllorna fanns ytterligare fem, nej sex tv-apparater i olika tumstorlekar. Videoapparater, dvd-spelare och sladdar i mängder. Ett par datorer och några datorskärmar trängdes på hyllorna med skrivare och kartonger som innehållet olika programvaror till datorerna. Den ena väggen var fylld med gamla VHS-videoband och ett 100-tal DVD-filmer. På översta hyllan låg det högar med CD-skivor, hon kunde inte avgöra om det var musik eller något annat på dem, de var i alla fall inte köpta i skivbutiken.
”Oj,” sa hon.
”Jag har funderat på att sälja skiten, men det har inte blivit av…”
”Fungerar alla?”
”Ja, allting funkar. Vissa är som nya, hade knappt använt dem när jag bestämde mig för att göra något åt det.”
”Göra något åt det?”
”Ja, mitt problem. Det är väl lika bra att berätta det.”
”Vad?” (”Är han skräpsamlare? Har han ett källarförråd som ser ännu värre ut än det här?”)
”Jag är infoist.”
”Info-vad?”
”Infoist.”
”Vad är det för något?”
”Ja, jag vet inte om det är någon etablerad term, det är inte så att jag varit hos någon psykolog eller nått. Det är vad jag själv kommit fram till och kallar det för. Jag är beroende av information.”
”Och den botar du genom att stänga in alla datorer och tv-apparater i ett rum och säga upp prenumerationen på dagstidningen?”
”En del av det, ja.”
”Är du som typ en alkoholist då att du inte kan sluta, titta på tv eller?”
”Det är en ganska bra liknelse. Jag blev besatt av att veta mer om ett ämne. Framför allt blev jag slav under nyhetsflödet. Jag kunde kolla text-tv flera gånger i timmen för att se om det hänt något. Jag skaffade fler tv-apparater och lät dem vara igång hela tiden, hade CNN på den ena och Sky News på en annan. Jag hade inte bara en dagstidning utan alla de stora, DN, Svenskan, GP, Sydsvenskan och köpte även alla kvällstidningarna på vägen hem från jobbet. Jag vet inte om jag kan säga att jag läste dem, hur skulle jag hinna det? Jag skummade rubriker.”
”Men då lärde du dig väl egentligen inte mycket om de olika ämnena?”
”Nej, det gör man ju inte genom en dagstidning. Så jag tittade på dokumentärer på tv i olika ämnen. Ändlösa nyhetssändningar. Och jag köpte böcker som jag aldrig hann läsa. Och så började jag surfa på nätet. Där finns det ju hur mycket som helst att ösa ur.”
”Det låter jobbigt. Problem att sova också?”
”Det är klart. Det fanns ju gott om ska-bara-först-saker att göra innan jag gick och la mig. Som att kolla text-tv, kolla mailen, kolla den där hemsidan som jag läst om i någon artikel eller hört om på tv, och titta på sena nyheterna på alla kanalerna, och bara se klart den där intressanta dokumentären och det programmet. Jag led av en ständigt påmind rädsla för att missa något viktigt.”
Han skakade på huvudet och stängde dörren till sitt gamla liv på nytt. De gick ut i vardagsrummet.
”Men det måste väl vara bättre att titta på sånt som du gjorde än att bli slav under såporna som vissa av mina kompisar. De följer alla möjliga serier och tittar på alla doku-såpor.”
”Kanske, men samtidigt så vet de att det är helt meningslöst. Jag tror det är lättare att tröttna eller sluta titta på dem. Jag tittade ju på en massa ´nyttiga´ program och nyheter. Utbudet är än större och det finns hur mycket som helst att lära sig.”
”Så du fann ingen annan utväg än att sluta helt? Det gick inte att trappa ner?”
”Tja, jag försökte. Jag sa upp mitt kabel-tv-abonnemang och försökte sluta titta på tv. Det gick inte förrän jag ställde undan alla tv-apparaterna i det här rummet. Jag vet det låter, knäppt.”
”Nejdå,” sa hon och avbröt sitt skratt.
”Hur som helst så hjälpte det inte. Jag fick ju hur mycket tid som helst över när jag slutade titta på tv och den tillbringade jag vid datorn. Där kunde jag söka direkt på informationen som jag ville ha och jag engagerade mig i diskussionsgrupper på nätet och fick flera hundra mail om dagen. Helt vansinnigt. Först satt jag på jobbet i tio timmar, sedan fortsatte jag hemma fram till två på natten och sov fyra-fem timmar innan det var dags att stiga upp. Jag mådde inte bra fysiskt heller då, det blev sällan någon träning.”
”Kompisar då?”
”Inget problem, jag umgicks mest med dem på jobbet och alla var mer eller mindre som jag där. Väldigt många led av samma problem utan att veta om det. Jag säger inte att alla var lika beroende som jag, eller besatta kanske man ska säga. Men det är många som är Internetmissbrukare i branschen.”
”Så när tog du steget då?”
”Jag bestämde mig på nyårsafton 1999. Den 2 januari sade jag upp mig och fick gå på dagen, utan uppsägningstid. Alla tyckte jag var helt galen. Min mamma undrade om jag inte kunde gå ner till halvtid istället för att säga upp mig, jag tjänade ju mer än dubbelt så mycket som hon gjorde. Hon förstod aldrig riktigt hur IT-branschen såg ut,” sa han och log åt minnet.
”Och sedan stängde du in datorerna också i rummet?”
”Japp. Allihop. Sade upp Internetabonnemanget och plockade bort alla sladdar och kablar. Lägenheten blev klart mycket mer lättstädad. Även om jag hade trådlöst tangentbord så låg det rätt många meter telefonsladdar och olika kablar överallt…”
”Okej, jag tror jag förstår dig lite bättre. Jag får väl låsa in min fjärrkontroll och gömma dagstidningarna när du kommer på besök hos mig,” sa hon och kramade honom. Han var ändå charmig, och den här hemligheten var inte så hemsk som de andra hon kunde ha föreställt sig.

* * *

Georg och Johanna trivdes allt bättre med varandra. De umgicks så gott som dagligen. Det hände att han läste rubrikerna på hennes morgontidning. Men han aktade sig noga för att öppna den. Vid ett tillfälle var han ytterst när att bläddra till sidan 6 efter att ha läst om en spännande skandal, just som han tog tag i tidningen nedre hörn för att vända blad lade Johanna sin hand över hans och omfamnade honom.
”Jag tror inte det där är bra för dig,” sa hon och tryckte sig mot honom.
”Jaså, har du ett bättre förslag?”
”Ja,” svarade hon och drog honom ut ur köket och in i sovrummet.
”Trevligt att bli räddad undan avgrunden på det här viset,” skrattade han samtidigt som han landade bland hennes mjukisdjur.

* * *

Hon hade faktiskt förändrat sina vanor efter att de träffats. Hon hade slutat köpa kvällstidningar, däremot kunde hon fortfarande inte låta bli att bläddra i dem och läsa lite när kompisarna eller någon på jobbet hade köpt. Nyhetsprogrammen på tv såg hon också rätt ofta, det var ju ett praktiskt sätt att snabbt få grepp om vad som hade hänt plus att veta vad det skulle, eller kunde, bli för väder. Men hon försökte anpassa sig genom att inte titta på nyheterna när Georg var hemma hos henne.
Några veckor senare satt de hemma hos Johanna i soffan och tittade på tv. SVT hade precis visat en långfilmen ”Fyra bröllop och en begravning”. De satt kvar, kramades och kysstes lite. Efter filmen var det dags för nyheter och hon sträckte sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal eller rentav släcka tv:n.
”Vill du inte se nyheterna?” undrade han.
”Jo, men det är inte så viktigt. Jag stänger av för din skull.”
”Det behöver du inte göra.”
”Det spelar inte så stor roll för mig faktiskt.”
”Det gör mig inget om du tittar. Det är ju bara fem minuter i sena nyheterna eller hur?”
”Jo. Är det säkert?”
”Ja.”
”Tack,” sa hon och lutade huvudet mot honom.
Efter nyheterna dukade hon undan kopparna och tekannan medan Georg satt kvar i soffan. När hon kom tillbaks hade han bytt kanal och tittade på nyhetssändning på en annan kanal.
”Du är inte rädd att fastna i det igen?”
”Nej då, jag har det under kontroll nu. Det gäller bara att vara lagom.”
”Vad bra. Känner mig rätt trött, jag går och lägger mig. Kommer du?”
”Snart, jag ska bara kolla text-TV först.”

SLUT

Novellen skrevs under perioden juli-december 2003. Publicerad i VIPstory I under pseudonymen Andrea Z.

Han berättade inte riktigt hela historien för Linda på kvällen. Tillsammans åkte de ner och fick liv i hans bil före midnatt och somnade i varandras armar i soffan. Han vaknade till, stel i nacken vid fyratiden och bar in henne i sovrummet och sedan sov de tillsammans fram till strax efter tio på Julaftons morgon.
Det blev stressigt igen då han försvann iväg och sa ”jag ska bara köpa tidningen” med ett leende som avslöjade att det var en klassisk jultomtelögn som alla fäder någon gång använt då det var dags att smita ut och dra på den röda dräkten och det vita lösskägget.
Men han hann utan problem bort till Duka och tillbaks. Han hade till och med tid att packa om Fondue-kartongen i en större kartong för att maskera vad det var i den. Egentligen var det ganska meningslöst. Det var ju egentligen mest när man ger bort ett presentkort som det kan vara lite kul att stoppa det i en skokartong tillsammans med en halv rulle utrullat toalettpapper som fyllning. Bara för att mottagaren inte ska gissa vad det är direkt.
Hur som helst, klappen tog plats under granen i Lindas lägenhet. Det var där de skulle fira, tillsammans med hennes föräldrar som anlände lite senare. De hade också med sig ett par kassar med julklappar som fyllde ut de få tomrum som fanns under granen.

* * *

”Nå, hann du köpa vad du skulle igår?” frågade Berit.
”Va?”
”Du hade ju så bråttom att du inte ens han hälsa,” fortsatte Lindas mamma och Johan fick plötsligt en minnesbild av en blå mössa som suttit på hennes huvud då de kommit in genom lägenhetsdörren. Han blev plötsligt en aning kallsvettig då han insåg att Linda inom några timmar skulle vara ägare till inte bara hans Fondue-set utan också ytterligare ett.

* * *

Linda kysste honom på kinden och kröp upp intill honom i sängen. Hennes föräldrar hade kört hem, de hade diskat alla tallrikar och skålar och slängt allt presentpapper i en stor säck. De var åter ensamma.
”Jag trodde aldrig att du skulle köpa den till mig,” sa hon.
”Vilken då?”
”Fondue-setet såklart. Det var ju jättedyrt. Så därför önskade jag mig det av mamma.”
”Du inser vad jag gick igenom för att skaffa den? Din mamma behövde inte anstränga sig hälften så mycket!”
De skrattade igen och han kramade henne. Hela historien hade varit rätt rolig i efterhand, sittandes runt granen med lite distans till det hela.
”Jag vet. Jag älskar dig. Du köpte den perfekta julklappen.”
”Jag älskar dig också. Skönt att du gillade den. Nu kan vi bjuda massor av folk på fondue med två grytor.”
”Nej, det räcker med en. Vi lämnar tillbaks mammas. Jag vill ha den jag fick av Dig.”
Hon kysste honom djupt och kramade honom hårdare och han gjorde detsamma. Han tänkte för sig själv, och var nästan på vippen att säga det högt men kände att det ändå kanske inte var läge att berätta att han hade slarvat bort kvittot.

SLUT

Författarens kommentarer
Skrevs i november 2003 innan den riktiga julhetsen hade satt in. Jag använde den faktiskt som julkort till vänner och bekanta, skrev ut den på färgskrivare i ett litet häfte och skickade ut.