Två av huvudpersonerna i min serie InnebandyPiraterna heter just Emil och Anton. En helt omedveten hyllning till Astrid Lindgren, alltså. Anledningen till att jag valde de båda namnen var att de var bland de vanligaste pojknamnen det år som killarna föddes och jag tänkte att det därför kunde skapa igenkänning hos många unga spelare.

Nu fick det dessutom en annan kul betydelse. Lite förvånad att ingen reagerat på det tidigare faktiskt.

* * *

Jag har etablerat en ny rutin under semestern. Skrivtid varje morgon. Från början hade jag tänkt skriva mellan kl 6 och 9 men ofta har jag inte kommit igång förrän 6.30-7.00 och sedan skrivit tills resten av familjen vaknat (oftast efter åtta).

Jag skriver på den tredje boken i serien om InnebandyPiraterna. Den heter Tredje säsongen så jag behövde inte slösa någon tid på en kreativ titel. Däremot har jag ägnat en del tid åt intrigen och ett grundligt synopsis. Det gjorde jag redan för flera månader sedan och målet var att boken skulle skrivas klart och ges ut i mars-april. Men det sket sig.

Istället skriver jag nu. Läste en bok om hur man skriver en bok på 30 dagar och ett av råden där var att skriva två timmar om dagen och sikta på 1500 ord i timmen. Det lät mycket, men jag har faktiskt lyckats överträffa det tempot vid något tillfälle de senaste veckorna.

Mycket tack vare att storyn redan är klar. Jag har ett skelett som ska kläs i beskrivningar, repliker och allt annat som hör en färdig bok till. De senaste fjorton (eller femton idag) dagarna har jag därför producerat drygt 38.000 ord, ett snitt på 2500 ord/dag. Inte riktigt samma tempo som författaren av boken kalkylerade med (3000 ord/dag) men jag har pendlat mellan 1000 och 5000 ord, lite beroende på hur mycket ostörd skrivtid jag lyckats få.

En slutsats blir nämligen att jag haft väldigt svårt att få ur mig ord de gånger jag blir avbruten flera gånger på en timme av frågor från barn eller sambo. Mailen stänger jag ner helt numera för att inte lockas att läsa den, likaså twitter, G+ och Facebook. Ibland har jag förirrat mig ut på google-research efter faktauppgifter om någon plats eller annat. Då går tiden snabbt och orden blir få.

* * *

Det slår mig idag när jag summerar allt jag skrivit de sista veckorna. Jag är på väg mot en egen NaNoWriMo. Jag testade ju att genomföra den i november förra året, men då gick jag aldrig i mål. Nu har jag faktiskt bara 12.000 ord kvar till de 50.000 ord på 30 dagar som är målet i NaNoWriMo. Kanske rentav kan fixa det den här veckan?

* * *

Målet för hösten: att bibehålla 2-3 timmars skrivtid varje morgon. Innan jag fyllt skallen med intryck från nyhetssajter, innan jag engagerat mig i mailboxar och sociala medier. Bara vakna upp, sätta sig vid datorn och leva mig in i den story som för närvarande är på väg ut ur mig.

Ett första steg mot att bli författare, om inte på heltid så i alla fall som huvudsaklig syssla.

* * *

Nu är det dags att ta hand om lite adminstrativa sysslor. Bokföring och fakturering och mailboxar är inte lika kreativt som skrivande, men det är nödvändigt som företagare.

Berättelsen rullar också vidare, två parallella handlingar i nutid och dåtid som vävs samman och ledtrådar om karaktärerna.

Fjärde kapitlet idag blev bara 1683 ord (8718 tecken). Därmed är jag uppe i 7374 ord totalt, snittet är nu 1844 ord. Får se om jag kan sprinta lite under helgen när jag får loss lite fler timmar. Tror jag behöver ha lite marginal. Samtidigt börjar jag fundera över om boken verkligen kommer att landa på 30 kapitel – ett per dag denna månad?

Hur går det för er andra med NaNoWriMo-skrivandet?

Så den 25 september släpps boken. Många har väntat ivrigt på den, man kan redan lägga in bevakning på boken hos nätbokhandlarna (och för den delen be sin lokala bokhandlare att beställa hem boken) och det har redan flera personer gjort.

När läsarna sedan ivrigt kastar sig över Andra säsongen, resultatet av sådär 200-300 timmars arbete så kommer de i bästa fall att vara trollbundna och inte våga kunna lägga ifrån sig boken. Och så 6-10 timmar senare så har de läst ut hela boken och frågar “när kommer nästa?”.

Jag fick ett smakprov på det tidigare i sommar, vid Båstad Outdoor Open då en kille köpte pocketversionen av den första boken. När han kom tillbaks efter två timmar hade han läst ungefär en tredjedel av boken och jag kunde inte låta bli att tänka “tänk om jag kunde skriva en bok lika fort som han läser den”. Fast det är kanske tur att jag och andra författare inte kan det, då hade det förmodligen kommit ut betydligt fler än 5000 titlar per år i Sverige.

Men ni kan ju trösta er med att ungefär lika lång tid som det tog för er att läsa hela boken, lika lång tid tog det för mig att gå igenom korrekturet och fixa till typograferingen av hela boken.

Det verkar inte heller vara så svårt, om man ska tro den här analysen av hur man skriver en svensk deckare.

Lite på skoj, men också mycket allvar. Å andra sidan så bygger väldigt många romaner på en snarlik ”mall”, det finns vissa beståndsdelar som ska finnas i en berättelse för att den ska bli spännande och läsvärd. Men för den som behärskar grunderna så blir resultatet så mycket bättre när man vågar bryta mönster. Precis som inom idrotten.

Under sommaren har jag fått ännu en idé till en roman med sporttema som jag tror skulle bli väldigt rolig, en oväntad hjälte. Långt ifrån InnebandyPiraterna men ändå inte. Attans. Bäst att jag läser lite fler deckare.

Helt logiskt hölls därför lanseringsfesten virtuellt, på Facebook. Knappt 100 personer hade anmält att de skulle komma och jag tror drygt hälften var där under den timme som det pågick. Utifrån eventet kan man dra några slutsatser utöver att det var kul och trevligt att ”snacka” med lite folk kring en bok som alla är intresserade av:

1. Det är för kort tid med en timme, speciellt i sociala medier där vi är rätt vana att umgås asynkront och inte alltid chatta i realtid utan ofta logga in när vi känner för det. Kanske en lanseringsdag/kväll med ett par hållpunkter då det händer något extra? T ex kl 18 utlottning, kl 20.30 intervju med xxx etc… Kl 22.30 recensioner presenteras osv…

2. Det krävs en tydlig plan och struktur och färdiga diskussionsämnen för att inte trådar ska bli för splittrade.

3. Facebook är inte rätt verktyg för virtuella lanseringsfester.

En del reagerar säkert på punkt 3. Ja, igår var det kanske delvis problem på Facebooks server som gjorde att äldre inlägg på sidan dessutom försvann och det inte gick att hitta dem igen. Men jag tror även grundproblemet är att det skapas otaliga trådar som gör det svårt att överblicka. Någon ställer en ny fråga som svar på ett helt annat inlägg och sedan är det kört att hitta tillbaks.

Dessutom dök det snabbt upp förvirring kring om festen ägde rum på eventsidan eller på bokens vanliga FB-sida. Fast det kanske inte är konstigare än på en vanlig fest, att en grupp fastar fastnar i köket medan resten minglar i vardagsrummet?

Jag har inte tidigare varit med om något event som genomförts på Facebook, däremot sett en del exempel på där man använder event-funktionen till att bjuda in till fysiska event. Där fungerar det utmärkt tycker jag, man kan snabbt sprida inbjudan och information om en match, en fest eller vad det nu är och folk kan svara med en knapptryckning ifall de kommer eller ej.

Men tydligen fungerar det inte särskilt bra om man vill ha själva festen där på Facebook, online.

Jag har ju själv haft vissa funderingar inför lanseringen av InnebandyPiraterna bok 2 i september, ifall jag skulle köra en lansering på nätet (kanske på InnebandyPiraterna – facebooksidan) för att ”alla” ska kunna följa den. Men jag tror det krävs att man hittar en bra plattform för att kunna genomföra det på ett bra sätt.

Uppenbarligen är Facebook inte det. Någon som har tips på andra plattformar på nätet som är bättre lämpade för virtuella fester? Det måste vara enkelt och snabbt att logga in, kanske genom att man loggar in med sitt FB-id eller liknande.

En tanke som slår mig är att man skulle kunna bygga en temporär festsida, kanske bara en bloggpost och sedan använda Disqus som jag har här på sajten. Där går det att ”tråda” konversationer inom kommentarerna och det borde vara hyfsat enkelt att få en överblick?

Förmodligen kommer jag att koppla på Disqus även på InnebandyPiraterna.

Just det, gå nu och köp Anns bok.
(Kommer att uppdatera med länk så snart boken finns tillgänglig hos internetbokhandlarna, tills dess läs mer om henne på Ann Ljungberg författarcoach)

En av idéerna med att flytta den här sajten till WP var att jag skulle börja använda den som blogg, mer regelbundet. Jag ska fokusera på mitt författande men kommer såklart även att beröra bok-, media- och sportvärlden.

Just nu jobbar jag med uppföljaren till InnebandyPiraterna – Första säsongen, som fantasifullt nog är döpt till ”Andra säsongen”. Det är en intressant process, jag försöker komma ihåg vad jag gjorde bra förra gången och vilka misstag jag ska undvika att upprepa. Jag tänkte försöka använda snöflingemetoden för att skriva en roman. Men jag misstänker att jag gör min egen variant eftersom det funkade rätt bra med första boken.

Igår blev det inte något skrivet på boken, istället ledde en fråga per mail till att jag skrev en artikel till Berättarskolan som handlar om hur man kan få sin novell publicerad.

Tanken är också att jag framöver ska skriva fler noveller och publicera dem här. Jag har en del idéer, ska bara ta mig tid att skriva ner dem.

Ett annat projekt som inte landat ännu är VIPstorys återkomst. Just nu får jag hjälp att gå igenom de insända novellerna och jag har fått in lite artiklar och påbörjat en sidplan. Dessutom ska jag ju flytta hela sajten till nytt webbhotell och WordPress, det är ett antal timmars jobb. Men som kommer att spara tid när det är gjort.

Jag sjösatte förresten ett annat projekt i januari, en webbsajt kallad InnebandyNyheter.se som helt enkelt är en sajt med nyheter om innebandy. Just nu pryds den av reklam för min bok  InnebandyPiraterna, men förmodligen kommer jag att försöka sälja lite utrymme även till andra företag för att få den att gå runt.

Annars är jag rätt nöjd med att InnebandyPiraternas fansida på Facebook växer stadigt, snart 200 medlemmar.

När började du skriva?
- Jag skrev ”mini-böcker” redan när jag var 7-8 år och började några år senare fylla hela skrivhäften med berättelser. Sedan har jag skrivit till och från under hela mitt liv. Under en period höll jag på mycket med tecknade serier, något som säkert också påverkat mitt sätt att skriva.

Hur skulle du beskriva vad som karaktäriserar dina berättelser?
- Om man tittar på de berättelser jag skrivit mest på senare år så handlar det ofta om samhället vi lever i och hur det utvecklas. Noveller som Judgement Magazine reflekterar mycket över olika företeelser. Även Lyckligt ovetande har sådana undertoner. Jag skulle vilja skriva mer med humor som exempelvis En massmailares bekännelse. Men humor är svårt att skriva bra.

Hur många ej slutförda berättelser har du liggande?
- Oj, det är många. Framför allt om vi räknar dem där jag skrivit ner en idé till titel och så några rader med stödord som kan ligga till grund för en novell eller i vissa fall en roman. Men jag har dem samlade i pärmar och brukar plocka fram dem ibland och förverkliga vissa av dem. Ett av de största skrivprojekten jag har liggande är Five Star City som jag började skriva på för mer än tio år sedan, ja frågan är om det inte snart är 15 år sedan. Den har jag börjat om med vid flera tillfällen just för att min egen syn på saker och ting förändras. Jag hoppas kunna slutföra den snart.

Vilka är dina inspirationskällor eller favoritförfattare?
- Som yngre läste jag mycket Stephen King vilket syntes på en del av mina tidiga berättelser som ofta hade skräckteman. King ersattes av Michael Crichton, John Grisham och Dan Brown. Sedan försöker jag läsa lite olika författare. Jag gillar böcker som griper tag i mig och gör det svårt att lägga ner den. Grisham talar om ”page-turners”, som gör att du ringer och sjukanmäler dig från jobbet för att du vill stanna hemma och läsa ut den bok du håller på med.

Varför skickade du inte InnebandyPiraterna som manus till ett vanligt förlag?
- Faktum är att en tidig version av InnebandyPiraterna skickades till ett förlag för ett par år sedan. De letade faktiskt efter just ungdomsböcker med idrottstema. Men jag fick aldrig något svar från dem och sedan föll det i glömska. Den berättelsen hade dock inte så mycket gemensamt med det som idag är InnebandyPiraterna.
- Varje år skickas tusentals manus till olika svenska förlag. Jag vet inte exakt hur många debutanter som får chansen varje år men det handlar om kanske 20-30 stycken. Någonstans lockar det mig att ha friheten att bygga upp mitt eget förlag. Behöver jag egentligen ett förlag? Är det inte bättre att anlita en duktig redaktör som kan korrekturläsa mitt manus, en marknadsförare som hjälper mig med den biten och så vidare? Att bygga sitt eget dream team. Det finns redan bra tjänster på nätet där man med små medel kan ge ut sin bok och samtidigt göra den tillgänglig via nätbokhandlare och även fysiska bokhandlare. Hade jag legat på ett vanligt förlag är det inte troligt att jag hade fått lov att lägga ut texter gratis på nätet som jag gör idag.

Varför lägger du ut hela berättelsen på nätet gratis?
- Jag vill bli läst och nå många läsare snabbt. Den genomsnittliga upplagan på en bok i Sverige är ett par tusen exemplar. Många nya författare säljer inte ens 2000 ex och därmed når de inte heller mer än kanske 5000 läsare. Dessutom tar det ofta 1,5 år från det att man skrivit klart berättelsen tills boken finns tryckt och färdig. Nu kan jag skriva ett avsnitt och skicka ut det någon dag senare efter att jag läst det en extra gång. Och internet är en fantastisk plattform för att sprida det man skriver. Mitt mål är att få minst 10 000 läsare av InnebandyPiraterna.
- Men när hela första säsongen av InnebandyPiraterna är klar kommer jag att ge ut den i tryckt form som en samlingsutgåva. Och jag hoppas att de som verkligen gillat storyn köper boken och läser den i sin helhet. Kanske jag slänger med något extramaterial i den tryckta utgåvan.

Vilken bakgrund har du inom innebandyn? Har du spelat själv?
- Jag har spelat innebandy i div 5 under nästan två säsonger. Jag brukar säga att varken talang eller tid räckte till men sanningen är nog att det främst var talangen som brast. Jag provade även på att vara coach under vissa matcher. Men den främsta erfarenheten av innebandy har jag vid sidan om planen då jag dels bevakat innebandy åt NST (Nordvästra Skånes Tidningar) under många år och sedan jobbade med förbundets tidning Svensk Innebandy på Egmont. Jag har även suttit i styrelsen för Vv84, FC Helsingborg och Skånes Innebandyförbund. Jag var med i projektorganisationen kring VM i Sverige 2006 och ansvarade för mediafrågor, har även jobbat med SM-finalen 2005-2007. Därmed har jag haft förmånen att möta mängder av innebandymänniskor. Alltifrån spelare, ungdomsledare, elittränare till supportrar och andra. Det har gett mig perspektiv på hela kedjan från pojklag till landslag. Idag har jag lämnat alla dessa uppdrag, men erfarenheter och kontakter finns kvar.

Bygger personerna i InnebandyPiraterna på verkliga personer?
- Nej, ingen av personerna finns på riktigt. Däremot har jag lånat egenskaper från både mig själv och andra jag träffat. Man kan nog säga att Anton, Brian, Charlie och de andra är en mix av flera olika verkliga personer. Jag har fått mycket inspiration från sådant jag sett och hört under snart 20 år inom innebandyn.

Tror du att Floorball World Tour skulle kunna finnas i verkligheten?
- Absolut. Kanske inte exakt så som den ser ut i berättelsen, det är nog inte helt realistiskt att i början anordna turneringar i länder där sporten knappt existerar. Men däremot tror jag absolut att själva tävlingsformen med en tour av deltävlingar skulle fungera. Det skulle faktiskt kunna vara ett alternativ även nationellt och kunna ersätta hela vårt traditionella seriesystem och göra det mer flexibelt att tävla i innebandy. Frågan är dock om någon vågar ta steget att prova det, det är ju enklare att göra som man alltid gjort.

Läs mer om InnebandyPiraterna…