I torsdags var jag konferencier på en presskonferens i landets häftigaste inomhusarena – Malmö Arena. Många närvarande representanter från alla inblandade parter ville presentera en häftig nyhet: SM-finalen i innebandy flyttar till Malmö 2011 och 2012. Vad som händer därefter vet ingen.
Intresset från media var lite ljummet. Kanske journalisterna vilar upp sig inför fotbolls-VM om några veckor efter en intensiv vår med slutspel, sammanpressad allsvenska osv. Eller så är de bara genuint ointresserade av innebandy. Det är synd. Mest för dem själva.

Det är ett inte helt okontroversiellt beslut i innebandy-Sverige. De som bor norr om Stockholm gillar inte att få ännu längre till SM-finalen och de som bor i Stockholm är väl heller inte helt överlyckliga av samma anledning.

Men desto gladare miner på västkusten, från Göteborg till Ystad. Skåne, Halland och i viss mån säkert Småland och Blekinge föredrar nog en match i Malmö. För många innebär det att man kan köra dit och hem samma dag.

Och ur ett internationellt perspektiv ska man inte glömma att hela Tyskland och Danmark nu ligger inom räckhåll. Faktum är att det bara är drygt 80 mil från Prag till Malmö. Ett land där innebandyn växer för varje år.

Varför flyttar man? Klart att anledningen stavas pengar. Det är inte svårt att räkna ut att Malmö brinner mer för att få ett stort arrangemang till stan än Stockholm gör. Stockholm har ju så många andra som slåss om pengar och uppmärksamhet. Därför får innebandyn bättre villkor i Malmö än i Stockholm. Det är precis samma mekanismer som gör att Davis Cup i tennis eller Melodifestivalens delfinaler avgörs på mindre orter.

Percy Nilsson, mannen bakom Malmö Arena, konstaterade att Globen var en modern arena när den byggdes för 15 år sedan men att det hänt en del sedan dess. Jag håller med. Tänk bara att du kan åka tåg hela vägen fram till arenan, bokstavligt. Entrén till hallen ligger ungefär 80 meter från perrongen! Stationen vid arenan öppnar i december i år, i god tid innan 16 april då SM-finalen ska spelas. Med tåget är det 15 minuter till Kastrup (vilket självklart var en anledning till att Floorball World Tour valde att spela sin final där i min bok).

Av det lilla jag sett kan jag också konstatera att VIP-utrymmena är bättre i Malmö än de är i Globen. Det har faktiskt en viss betydelse. Tror även att pressen får en bättre placering här nere.

För min egen del är det såklart kanon att finalen spelas bara sju mil bort istället för 60 mil. Förhoppningsvis ska jag finnas på plats med InnebandyPiraterna på något sätt. Vad kan vara bättre än att marknadsföra en serie innebandyromaner i en arena med 12.000-13.000 innebandyfans från Sverige och världen?

* * *

En del tvekar på att arenan fylls. Det gör inte jag. Och när det blev känt att finalen skulle flyttas till Malmö tog SEI (Svensk Elitinnebandy) emot mängder av samtal från folk som ville förhandsboka biljetter.
– Förbokningarna ligger redan uppemot 1 000 biljetter, vilket är mycket glädjande. Detta då vi ännu inte har bestämt prisnivån på biljetterna. Det har inte varit något problem för de bokande. De vill bara försäkra sig om biljetter, säger Erik Nilsson på SEI.

Så fort innebandyn får välförtjänt och efterlängtat medieutrymme dyker de upp. De innebandyfientliga. Artiklar på webben får kommentarer som ”Varför skriver ni om innebandy? Det är en korpsport.” eller ”Innebandy är en fritidsgårdssysla, ingen elitidrott”.

Läs alla kommentarerna till den här HD-artikeln om SM-kvartsfinalen FCH-Warberg. En match som lockade drygt 1500 åskådare och direktsändes i TV4sport. Utöver vanliga kommentarer kring matchen dyker det upp mobbare:

Vad är det som driver dessa stackare? Förmodligen detsamma som ofta driver mobbare. Fördomar och avundsjuka.

Innebandy förknippas med fritidsgårdar och gymnastiksalar. Inte utan anledning eftersom det var där allting började. Mobbarna har alltså bra koll på historien genom att de minns att innebandyn blev stor på fritidsgårdar och tog över på gymnastiken.
De råkar bara ha en kunskapslucka på 25-30 år. Och det gör dem förbannade när de inte förstår. De kan inte förstå hur den där sporten – som dök upp som tidsfördriv på fritidsgårdar, som blev populäraste valet på gympan i skolan och som älskades av alla åldrar till korpens glädje – plötsligt har förvandlats till en elitidrott som vill bli tagen på allvar. Och att det spelas SM-finaler i Globen och att det finns VM och att innebandy spelas i mer än 50 länder.

Fördomar är viktigt för vår överlevnad. Utan fördomar blir det svårt för en människa att fungera. Våra förfäder hade fördomar mot vilda djur och utgick ifrån att ett lejon skulle äta upp dem, även om de aldrig träffat ett lejon, och det räddade säkert många liv.

Men fördomar kan också gå till överdrift och förvandlas till rädsla för det som är främmande. Allra helst när du väljer att inte ta reda på mer och eventuellt plocka bort dina fördomar. Jag tror det är fördomar som drabbar innebandyn.

Ta bara journalister som byggt sin karriär på att följa de stora klassiska lagidrotterna; fotboll, hockey, handboll och isbandy. Kanske rentav, i sammanhanget, nymodigheten basket. De känner till dessa idrotters regler och känner sig hemma med dessa. Men plötsligt kommer innebandyn. Nya regler att lära sig. Nya lag att lära sig. Nya spelare att lära sig. Journalisten som är van att vara expert blir plötsligt en amatör, fullständigt okunnig. Det är skrämmande.

Då är det enklare att mobba. Om du inte vill eller orkar lära dig nytt så kan man alltid hacka på det nya okända och ta avstånd. Eftersom en stor del av läsarna är lika okunniga så kan dessa identifiera sig med dig som expert. Läsarna blir också mobbare.

Men det finns ett problem för journalisterna. En växande del av läsarna delar inte bilden. Dessutom dyker det upp allt fler yngre journalister som rentav spelat innebandy. Det är inget nytt, men den allra senaste generationen är dessutom stolta över att vara innebandyspelare. Det blir genast jobbigare att mobba eftersom du då ska mobba dina arbetskamrater. Och dina läsare som ser en helt annan verklighet.

Media har fortfarande stor makt. De är dessutom inte speciellt förändringsbenägna.

Jag har själv jobbat som journalist och började på Nordvästra Skånes Tidningar precis innan de slängde ut skrivmaskinerna för att gå över till datorer. I den övergången fanns det journalister som vägrade använda dator. De fortsatte skriva maskin. Vi som använt dator tidigare (det här var runt 1992-1993 och jag hade själv haft PC hemma sedan 1986) skakade på huvudet och förstod inte hur någon skulle vilja använda en skrivmaskin när det erbjöds datorer.
I det här fallet körde tidningsledningen slutligen över de motsträviga traditionalisterna som fick ett ultimatum: antingen skriver du på datorn eller så skriver du på en avskedsansökan. (Ungefär så). Och några år senare så var en del av dessa datorhatare frälsta och älskade sin dator.

Jag tror och hoppas att vi kan omvända en del av de innebandyfientliga idrottsmobbarna. Vi kan börja med att föregå med gott exempel och inte se ner på andra idrotter. Även om det kan vara tacksamt ibland att ge igen med samma mynt.

Sölve Dahlgren
är författare och fd sportjournalist som bevakat fotboll, innebandy, hockey, basket, handboll, tennis, ridsport, orientering, brottning och en mängd andra mer eller mindre välkända idrottsgrenar i varierande omfattning. Har varit chefredaktör för bland annat Tidningen Tennis, Svensk Innebandy, Fotbollmagasinet, GOAL och Pro Hockey.

PS Kan inte låta bli denna lilla anekdot. Under matchen på IH ikväll träffade jag en gammal kollega från NST i sällskap med en liten kille (10-12-årsåldern?). Vi berättade att vi hade jobbat ihop.
- På den tiden när vi hade skrivmaskiner, sa jag.
- Du har väl aldrig sett en skrivmaskin? frågade min gamle kollega (underförstått, du vet väl knappt vad det är?)
- Jodå, svarade grabben direkt. På museum.
Ouch. Men vi kan överföra det på sporten och fundera över vilka av dagens sporter som kommer att hamna på museum i framtiden. Jag tror inte att det blir innebandyn som hamnar där först.