Nästan så man tror att det är avsiktligt?

(Klicka på bilden ifall du inte kan läsa)

Ser ni blicken på Mona? Hon har spanat in HD:s tävling…

Nisse han tittar noga åt alla håll
innan han börjar sin vandring åter
Varje morgon precis som förr han går
sin vanliga runda innan alla är uppe

Men i lyktornas sken under en rosa neonpil
jobbar flickorna ännu sent, vädjar förföriskt
till männen för att få en stund i en varm bil
Den lille mannen suckar tungt och trött
plockar upp en krossad flaska av glas
och slänger den i sin säck en aning förstrött

Utanför porten på andra sidan av gatan
ett tidningsbud, bara en liten pojke
förbannar sina frusna fingrar utav satan
och en portkod som plötsligt
utan förvarning har bytts något nytt

Stjärnorna gnistra och glimma
bakom en mur av avgasers dimma
Poliserna går sin vanliga bana
blundar och vet att de inget kan göra

Tomtenisse han tittar på höga väggar av betong
ur ett öppet fönster  strömmar en nästan vacker sång
här och var tänds ett ljus, men inte bud av hopp,
blott väckarklockar som tvingar sina ägare opp

Men där bakom trappan till hus nummer åtta
står ju en tallrik fylld till bredden av något vitt
Nisse ska just ta en tugga när han ser uti soptunnan
ett tomt paket vars innehåll ska döda en råtta

Så Nisse han ställer sig i kön på Konsum
köper en färdig korv med risgrynsgröt
hygieniskt och praktiskt förpackad såklart
Väl hemma vid spisen värmer han sin tallrik
uti sin nyinköpta mikrovågsugn

Han längtar efter tiden innan stadens sus
och den fruktansvärda tevens eviga brus
Tack och lov har han hundra år av ATP-poäng
och kan till nyår på Kanarieöarna boka en säng

SLUT

Författarens kommentarer
En modern version av Viktor Rydbergs klassiker. Säkert fler än jag som gjort det förut. Lite småkul är den väl i alla fall fortfarande mer än tio år efter att jag skrev den.

HAN VAR NÄSTAN KLAR MED sin frukost och hade redan läst första delen av tidningen när hon kom ut ur badrummet. Han hade dessutom gjort en smörgås åt henne och hällt upp en tallrik fil.
”Du får själv ta flingor,” sa han.
”Tack älskling.” Han visste att hon hatade när hennes cornflakes blev alldeles blöta, de skulle vara krispiga.
Han tände sin fjärde cigarett för dagen till sitt morgonkaffe. Sedan vek han ihop även andra delen och lämnade över den till henne innan han försvann ut i badrummet. Några minuter senare kom han tillbaks.
”Då sticker jag nu. Vi ses ikväll.”
”Okej, ha det så bra,” svarade hon samtidigt som han gav henne en puss som doftade av mint.
”Hej då Julia. Pappa kommer och hämtar dig på dagis i efter­middag så se till att vara snäll,” sa han och kramade om sin dotter.

HON HADE LÄMNAT AV JULIA på daghemmet, kört bort till skolan och parkerat bilen. Det var ett härligt väder, frisk vinterluft. Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen bort till skolans huvudbyggnad, men alldeles lagom för en cigarett om man gick långsamt och njöt av solens strålar. Det blåste knappt någonting den här dagen.
Cigaretten var nästan slut när hon kom fram till huvudingången och hon slängde resten av den på marken bredvid dörren. Det låg redan en hel hög med fimpar där och glöden slocknade snart av sig själv.
Hon sneglade upp på den vita urtavlan på väggen ovanför dörren, det var en kvart kvar till dagens första lektion. Patricia gick in i lärarrummet och hängde av sig ytterkläderna och letade fram böcker och papper som behövdes för historielektionen i klass 7A.

DET STOD EN KLUNGA MED ELEVER utanför sal 23 när hon kom gående. Verkade faktiskt som om alla kommit i tid för omväxlings skull. Berodde kanske på att de fem minuter tidigare hade haft lektion i sal 22 – som låg på andra sidan av den smala korridoren.
Några av eleverna slängde sina cigaretter på golvet innan de steg in i klassrummet. Patricia tyckte detta var lite slappt även om det städades varje dag på skolan. Det var ju skillnad om man gjorde så utomhus men hon orkade inte säga till, det var ju inte uttryckligen förbjudet.
”Okej, om alla slår upp böckerna på sidan 48 så fortsätter vi där vi var i torsdags,” sa hon samtidigt som hon delade ut en stencil med lite uppgifter till alla eleverna.
Hon tände en cigarett och började förbereda nästa lektion samtidigt som hon höll ett öga på eleverna för att se om någon behövde hjälp eller möjligen en tillsägelse. Och minsann, längst bak räckte Monika upp handen. Patricia reste sig upp och gick bort till henne.
”Behöver du hjälp?”
”Nja, jag tänkte bara fråga fröken om jag kunde få låna en cigarett av dig. Jag glömde mitt paket i skåpet. Du får en av mig på nästa lektion, jag lovar,” sa Monika.
”Okej, låt gå för den här gången,” sa Patricia och log. Hon visste mycket väl att chansen var rätt liten att hon skulle få tillbaks den, men det spelade inte så stor roll. Cigaretter hade blivit rätt billigt på senare år.
Hon tänkte tillbaks på sin egen skoltid. Då fick man absolut inte röka i klassrummet. Inte ens i korridoren eller var som helst på skolgården utan alla flickor, för det var mest flickor, samlades i speciellt utmärkta rökrutor. Hon skrattade lite för sig själv.

DET VAR JANNES TUR ATT HÄMTA Julia på dagis. Han hade kommit iväg lite tidigare från jobbet och hann därför röka en cigarett på daghemmets gård tillsammans med några ur personalen. Det var fortfarande inte tillåtet att röka inomhus på det här daghemmet. På flera andra håll i stan hade de släppt det fritt men förestånd­arinnan på Blomgatans daghem var lite gammaldags och ansåg att rök kunde vara skadligt för de små. Typiskt en icke-rökare att resonera så trots att det inte fanns några entydiga bevis.
Janne slängde sin cigarett i det stora cementfat som utgjorde askkopp och gick in till dottern. I bilen på vägen hem tände han en ny cigarett och lite skämtsamt vände han sig till Julia.
”Du kanske vill smaka på pappas cigarett idag?” sa han och skrattade.

PÅ VÄGEN HEM KÖRDE HON förbi affären för att handla lite mat till kvällen. Hon fyllde på med frukt och grönsaker, det var viktigt att äta rätt och hon hade ett tag övervägt att bli vegetarian. Så kom hon förbi cigarr- och cigarettavdelningen. Det behövdes nog ett 30-pack eller två till och hon sneglade upp mot skylten som hängde ovanför lastpallarna med cigarettkartonger.
”Handla andra varor för minst 300 kronor så får du köpa en låda med 50 cigarettpaket för endast 349 kronor”, läste hon.
Ja, det var väl lika bra att handla eftersom det skulle gå åt. Hon fimpade den cigarett hon rökt på sedan hon kom in i butiken på betonggolvet, noga med att släcka den så att det inte skulle ta eld. Det vore ju synd om alla cigaretter skulle gå upp i rök till ingen nytta.
Utvecklingen hade gått snabbt de senaste åren. Hon mindes tiden då det var svårt att röka på allmänna platser. Ett tag såg det riktigt illa ut då ett förslag om rökförbud på pubar och nattklubbar höll på att drivas igenom. Men med hjälp av tobaksföretagens miljarder så tvingade advokaterna EU att släppa rökningen fri och dessutom ta bort alla straffskatter på tobak. Det var ju konkurrensbegränsning och det kunde man ju inte ha på en fri marknad.
De där fåniga varningslapparna som ändå ingen brydde sig om hade de fått tillåtelse att ta bort efter en omskriven rättegång några månader tidigare.
Tack vare det hade alla fått råd att röka. Hårdast debatt hade det nog varit kring åldersgränserna för rökning men efterhand som antalet rökare hade ökat då priserna föll så hade den debatten också dött ut.
”Det blir 668:50, ska det dras på beloppet?” frågade kassörskan.
”Ja,” svarade Patricia och stoppade tillbaks kortet i plånboken.

NÄR PATRICIA KOM HEM så var Janne på strålande humör och han gav henne en djup kyss, fylld av rök från det bloss han nyss dragit in. Hon log mot honom samtidigt som hon blåste tillbaks den varma röken i hans ansikte.
”Vet du vad som hände för en timme sedan?”
”Nej, jag var ju inte hemma då…”
”Julia tog sitt första bloss!”
”Va? Hon är ju bara tre år gammal!”
”Ja, visst är det härligt?”
Patricia lyfte upp Julia och tryckte sitt ansikte mot henne.
”Åh, vad mamma är stolt. Du är så duktig. Vet du att jag och pappa var säkert över elva år gamla när vi började röka!”
Hon vände sig mot sin man och de tre förenades i en kram.
”Det är som jag brukar säga, älskling, det blir ingen eld utan rök,” sa Janne.

SLUT

Författarens kommentarer
Novellen skrevs 2003, innan rökförbudet på restauranger infördes. På den tiden fanns det faktiskt en del som hårdnackat menade att flera restauranger skulle gå i konkurs och många barer få stänga när det blev rökstopp. Naturligtvis blev det inte så. De enda som drabbades var bingohallarna… Jag gillar att använda novellformen för att ta upp samhällsproblem eller funderingar om rätt och fel. Man kan överdriva mer i fiction än i debatt/kåseri som ändå ska ha verklighetsförankring. Genom överdriften kan man peka på det absurda i vissa tankegångar. Även om det i slutändan såklart är subjektivt. Novellen har publicerats i VIPstory I

SLUT

Om novellen
Kommer folk att vilja eller ens kunna läsa i en framtid där tekniken gör att de kanske inte behöver? Ersätts skriven text av ljud och bild i allt större omfattning?

Alla har vi varsin dator på skrivbordet och det är där vi gör allt jobb. Jag kommer in klockan 8 på morgonen och går hem kl 16.30. Däremellan klämmer jag in en fikarast på förmiddagen, en lunch på 30 minuter som intas i personalmatsalen. Den ger oss varje dag en deja vu från skolbespisningens köer och framför allt lukt och smak på det som läggs på våra tallrikar i rask takt. På eftermiddagen hinner vi med en ny fikarast.
Ungefär så ser varje dag ut och på fikarasterna ägnar vi oss mest åt att skryta över vem som har mest att göra.
Det är svårt att mäta hur mycket vi har att göra. Till dem som frågar vad jag sysslar med så brukar jag säga att jag bara skriver och läser mail mest hela dagarna. Och pratar lite i telefon förstås. Diskussionen vid fikabordet började med att Robert suckade tungt.
”Ibland känns det som om jag gör hela min avdelnings jobb. Jag skickade över 200 mail igår”, sa han lite lagom anspråkslöst, väl medveten om att det säkert var mest av alla på företaget.
”Hm, det är väl ungefär vad jag brukar skicka jag också”, svarade jag.
”Äh, nu överdriver du. Inte en chans att du skickar 200 mail på en dag?”
”Jodå.”
”Ska vi slå vad?”
”Vadå, menar du en tävling?” sa jag.
”Ja, varför inte? Den som skickar flest mail den här veckan vinner och förloraren får bjuda på O´Learys på fredag kväll.”
”Hm, ja, varför inte.”

Tävlingsinstinkten finns i de flesta män. Jag kan inte minnas någon manlig kollega som inte velat anta en utmaning, hur fånig den än må vara. På ett av mina första jobb tävlade vi i att bygga torn med suddgummin. Det går ju inte idag, tror inte att jag sett ett radergummi (som jag säger nu när jag är vuxen) på flera år.
Hur som helst, tillbaks vid min plats började jag kolla lite i outboxen (vi jobbar på ett svenskt företag som inte vill lägga extra pengar på att köpa svenska licenser till programvaran, annars hade jag skrivit Utkorgen) för att se hur mycket mail jag hade skickat de tidigare dagarna.
Det såg inte bra ut. Föregående veckas facit: måndag 37 st, tisdag 54 st, onsdag 32 st, torsdag 98 st, fredag 12 st. Hm, jag hade bara jobbat halva dagen på fredagen och dessutom suttit i möte. Vad var hemligheten med torsdagen?
”Aha”, sa jag till mig själv och log. Då hade jag haft en lång mailkorrespondens med Robert som omfattade 30 av de där mailen.

I samma ögonblick plingade det till i mailen.

”Hej, hur går det slöfock?
Jag har redan skickat 14 stycken sedan fikapausen.
/R”.

Han ledde redan med 14-0 efter en kvart. Dessutom insåg jag att Robert skulle ha ett försprång. Jag skyndade mig att reducera till 1-14 genom att skicka ett kort svar till honom ”Bra. /S”.

Mitt uppe i tanken på vår lilla tävling hade jag bortsett från det faktum att Robert satt i supporten och hans jobb var att svara på mail. Jag tyckte visserligen att min mailbox var ständigt full och att även jag skickade hur mycket mail som helst på en dag.
Jag kastade mig över de 10 mail som låg i min inbox och besvarade allihop som omväxling. De flesta fick bara ett kort:

Ok.
/S

Det var mail som jag normalt sett bara slängde över i en mapp eller rentav raderade direkt. Det var gjort på några minuter och sedan var min inbox tom.
Jag tog därför tag i min papperspost och det gjorde att jag kunde skicka iväg ytterligare fyra mail samtidigt som det till min glädje (en märklig känsla i detta sammanhang) noterade att jag hade fått tre nya mail och två svar på de mail som jag hade skickat tidigare.
Så gick timmarna fram till lunch och jag kunde summera 44 ivägskickade mail när jag och Robert skulle jämföra på lunchrasten över en kokt torsk med potatis som fick mig att undra om det inte hade varit bättre fisk än så här till och med i skolan.
Idag brydde jag mig mindre om maten eftersom Robert triumferande inledde med:
”107 stycken. Det är nog mitt rekord före lunch faktiskt. Hur går det för dig?”
”Har inte räknat riktigt, det är nog strax över 60 tror jag”
”Då får du nog sätta lite fart om det inte ska bli en fullständig utklassning.”

Efter lunch satte jag fart. Jag fick en riktig snilleblixt. Jag mailade ut till hela avdelningen för att kolla om det var någon som hade lånat min häftapparat. Förutom en idiot (en blond tjej i 40-årsåldern) som reste sig och kom bort och erbjöd mig att låna hennes kunde jag glädja mig åt 18 svar per mail inom några timmar där alla såklart skrev något i stil med ”Nej, har inte sett den.”
Inte så konstigt, den låg ju i min skrivbordslåda. Vilket var precis vad jag svarade alla 18 individuellt.

”Hoppsan, hittade den i röran. Ursäkta.
/S”

Tack vare detta hade jag plötsligt skickat 36 nya mail. Det såg bättre ut. Men det krävdes mer sådant för att jag skulle kunna ta in på Robert.

Det plingade till i mailboxen på nytt. Den här gången var det en gammal rolig historia som jag brukade dyka upp ett par gånger om året och redan efter de första raderna kände jag igen den.

På ett företag hade fem kannibaler anställts. Första arbetsdagen säger chefen:
- Ni har nu fast arbete, ni tjänar bra och ni kan äta i vår matsal, så låt nu de andra vara ifred, OK???
Kannibalerna lovar att inte röra kollegorna. Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
- Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet vad det har blivit av henne??
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen gått vänder sig en av kannibalerna till de andra:
- Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten??????
Kannibalen längst bak svarar med låg röst och skuld i blicken:
- Det var jag…
- IDIOT!! säger den förste. De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningschefer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!!!!

Normalt sett hade jag slängt den innan jag ens läst färdigt den. Men eftersom det nu var en tävling så var det bara att sätta igång och skicka vidare den till alla jag kände. Det blev ett individuellt mail till var och en av de 128 mottagarna i min adressbok. Det tog mig faktiskt över 200-gränsen. Så många mail hade jag aldrig skickat under en dag på jobbet tidigare och jag kände en stark tillfredsställelse.
Framför allt genererade det 22 svar i stil med ”kom med något nytt” men även 50 stycken som tyckte den var kul. Dessutom ett tiotal som inte hade hört av mig på länge och då inledde en konversation per mail för att uppdatera sig lite socialt.
Det gjorde att jag med minimal ansträngning kunde köra iväg ytterligare 100 mail inom loppet av 45 minuter. Innan jag släckte ner datorn för att gå för dagen så räknade jag ihop slutsumman i Outboxen: 326 mail. Jag kände mig riktigt nöjd.

Dagen därpå jämförde vi våra siffror. Men det var inte bara jag som hade varit flitig.
”Det blev 428 mail igår”, sa Robert stolt och tillade ”Kanonbra idé det där med att skicka iväg en rolig historia, det hade jag aldrig kommit på utan din hjälp. Hur gick det för dig?”
”326”, svarade jag och plötsligt kändes det inte lika imponerande längre.
För ovanlighetens skull så satt ingen av oss kvar hela kvarten på fikan utan skyndade oss tillbaks till våra arbetsplatser. Jag hade hunnit med ett 50-tal mail före rasten men jag hade mycket att göra om jag skulle hinna ikapp Robert.
Jag började med att gräva i skräpboxen i jakt på några kul historier. Det gällde att inte ta för grova skämt om de skulle gå att skicka ut till alla i min adressbok.
Då hittade jag den perfekta. Ett gammalt kedjebrev som gick ut på att om man inte svarade på det inom fyra timmar så skulle man drabbas av fyra dagars otur eller något i den stilen. Man skulle skicka vidare det till 10 vänner och dessutom skicka en kopia till den man fått det av. Jag skyndade mig att skicka iväg det till alla – utom Robert såklart. Han fick själv komma med idéerna framöver.
Det genererade snabbt ett 50-tal nya mail till mig. Men det kändes inte helt naturligt att komma på något att svara på de mailen. Det väckte tanken som jag sedan tog upp på lunchrasten.

”Du, jag tycker att den här tävlingen inte blir riktigt objektiv. Jag menar, jag får ju rätt mycket mail som jag aldrig svarar på. Det är ju också ett mått på hur mycket man jobbar.”
”Hm, du menar att vi borde räkna även de inkommande mailen?” svarade Robert.
”Ja, då blir det ju två mått. Jag får ju lätt fler mail än jag skickar iväg”, sa jag.
”Okej, då kör vi på det från och med idag. Ja, vi kan ju gå in och räkna igår också om det känns bättre för dig?”
”Absolut.”
På kvällen när jag gick hem kände jag mig riktigt nöjd. Min mailskillnad (skickade – mottagna) mail låg denna dag på 434 – 578.

Dagen därpå så kunde vi jämföra och Robert hade faktiskt inte lika stor ledning längre. Han siffror var 442 – 425. Han abonnerade nog inte på lika många nyhetsbrev som jag gjorde. Det hade han nog kommit på när vi jämförde på onsdagen så var han också uppe i fler mottagna än skickade. Jag nådde då 534 – 625 medan han kom upp i 542 – 590.

På torsdagen kom jag på den riktiga snilleblixten. Dels gick jag in och anmälde mig till en nyhetstjänst som skickade ut pressmeddelanden individuellt vilket betydde att det plingade ungefär var 5:e minut med ett nytt mail och under en dag blev det runt 100 mail bara därifrån. Men den riktigt stora grejen var att jag vidarebefordrade alla mail från en extern mailadress som jag inte hade använt på länge eftersom det kom så mycket spam (skräppost) till den. Det gjorde att jag plötsligt fick 100-tals nya mail som kunde komma förbi företagets spamfilter.
Det tog visserligen rätt mycket tid att slänga alla mail så jag hade vissa problem att hinna med det jag skulle göra, men det var det värt.
Dessutom lyckades jag hitta en funktion för out-of-office-reply som lagrade alla automatiska svar i min Skickat-mapp. Det var ju rätt vanligt att folk glömde stänga av sin Out-Of-Office när de kom tillbaks från semestern. Allra bäst var att det genererade en massa svarsmail från vänliga människor som påpekade att jag hade glömt det och dem kunde jag i min tur svara lika vänligt och tacka för att de påpekade det.
På torsdagskvällen satte jag ett fantastiskt rekord. 948 – 1456. Robert var faktiskt lite chockad på fredagsfikan då han insåg att jag för första gången var i ledning.

Kanske var det hans desperation som gjorde att han strax före lunch skickade ut ett mail till samtliga anställda på företaget där det stod:

”Hej, jag har en vän vars katt igår födde 8 små söta kattungar som nu söker ny husse eller matte. Hör av er per mail till mig ifall ni vet någon som kan ta hand om dem.
Robert Hansson
Support”

Jag mailade honom direkt.

”Du förstår väl att det bara är individuella mail som räknas, du kan inte räkna varje mottagare om du inte skickar ett separat mail till var och en. /S”

Tyvärr hade han tänkt på det redan. På något sätt hade han lyckats hitta en funktion som skickade det som individuella mail och sparade dessa i Skickat.

”Välkommen bort att inspektera min Skicka-mapp. Där ligger det just nu 4792 mail med subject ”Kattungar söker ny familj”. Ser ut som om du får bjuda ikväll trots allt.”

Det var bara timmar kvar av utmaningen. Jag ringde en vän som brukar kunna det där med datorer men han kände inte till att det var möjligt att göra med det mailprogram vi använde. Otroligt förargligt. Hur hårt jag än kämpade skulle jag aldrig kunna skicka så många mail för hand.
När Robert gick in på ett möte efter lunch såg jag min chans. Jag smet bort till hans skrivbord och lyckligtvis hade han glömt att logga ut. Jag tittade i hans outbox och där låg det mycket riktigt flera tusen mail sända samma dag. Jag letade desperat i inställningarna för att se var han hade ändrat men jag kunde inte hitta något, ja förutom en intressant liten sak.

När Robert kom tillbaks fanns ett mail från mig med subject (på svenska hade det hetat Ämne) ”Ny flat-tv säljes pga flytt för 10.000 kr”. Dessutom ett annat mail där jag skrev:

”Verkar som om det är kvitterat i kampen nu. Jag lyckades skicka ett engelskt också till alla dotterbolagen. Jag har 5920 mail i min Skickat-mapp.
/S”

När Robert segervisst gick förbi mitt skrivbord på väg ut från sitt möte log jag så brett att hans leende kom av sig och jag tyckte mig höra ett ”Skit!” från hans skrivbord när han läste mitt mail.

Men det tog inte många minuter innan det dök upp ett nytt mail från honom.
”Nu leder jag igen. Känn dig krossad, har skickat 12 498 mail nu.”
Jag tittade i min Skickat-mapp och där låg det mycket riktigt 12 498 mail. Jag lutade mig tillbaks i stolen och skickade ett sms till Robert där det bara stod 15 675 och efter några minuter kom det ytterligare några tusen mail i min Outbox.

Jag gick bort till honom strax före kl 16.30 då han precis stängt av sin dator.
”Jag hade 58 793 mail i min Skickat-mapp sa han triumferande.”
”Det vill jag nog se, det var precis samma som jag hade”, svarade jag.
Han startade upp sin dator och loggade in. Han startade mailprogrammet och klickade på Skickat-mappen för att stolt triumfera men fick en chock då det inte fanns mer än drygt 5000 mail där.
”Vad, men jag lovar, det låg fler där förut. Nu vill jag se din Skickat-mapp”, sa han.
Vi gick bort till min arbetsplats där jag stolt kunde visa upp hur många jag hade skickat.
”Va, det där är ju mina mail”, sa han.
”Hm, det ser ut som om det är min Skickat-mapp i alla fall. Det gäller ju att tänka på vilken avsändare man har innan man skickar iväg en massa mail”, skrattade jag.
Då förstod han att jag hade loggat in på mitt konto i hans dator och han hade varit så uppe i varv att han inte hade lagt märke till det när han började skicka ut sina nya massmail till hela företaget.
Efter någon minut lade sig hans ilska och vi kunde båda skratta gott åt det när vi gick ner till O´Learys för en burgare och några öl.

Det var en månad sedan dess nu. IT-chefen skrattade inte lika gott på måndagen. Robert klarade sig undan med en skarp varning men att jag hade skickat 50.000 mail på en dag och överbelastat deras mailserver uppskattades inte alls.
Därför skriver jag nu denna lilla bekännelse. Just nu håller jag på att maila ut mitt cv till ett antal företag. Tack och lov så slapp jag få titeln massmailare på mitt anställningsintyg från min gamla arbetsgivare och det är jag självklart mycket tacksam för.
Jag kommer också att passa mig noga för att på en fråga om hur effektiv jag är i Officepaketet svara:
”Jag är mycket snabb. En gång skickade jag nästan 50 000 mail på en och samma dag.”
Även om det faktiskt är alldeles sant.

SLUT

Om novellen: Faktiskt en novell jag är rätt nöjd med. Det här skrevs förstås innan Facebook slog igenom. Men den känns nog fortfarande lika aktuell för dem som jobbar på kontor eller använder mailen i jobbet.

”Vem skulle vilja döda dig?” frågade hon den gamla Eken men fick inget svar.
Hon tittade på stammen där någon hade slagit in en stor spik. Var det ett mordförsök? Hon hade ringt och pratat med sin dotter.
”Är du säker på att det är en ny spik mamma? Vi byggde ju trädkojor och sånt där när vi var små. Och pappa brukade väl spika upp tvättlinan där.”
”Det är klart att det är en ny spik, den är inte ens rostig och jag tror det är en kopparspik. Det syns märken efter en hammare också”, hade Elsa svarat.
Två dagar tidigare hade hon suttit uppe och vakat över sitt träd med en kopp kaffe vid köksfönstret. Hon vaknade på morgonen med huvudet på köksbordet och en nacke som var om möjligt stelare än vanligt.
”Om du bara kunde berätta vem som har gjort det här”, suckade Elsa.
Det var då det slog henne och hon rusade in i huset och upp på vinden för att leta. Det tog åtskilliga timmar men mot alla odds så hittade hon den gamla gulnade tidningen. Hemmets Veckotidning från 1969 innehöll ett reportage som hade etsat sig fast i hennes minne.

”Harald kan tala med träd” var rubriken på ett reportage om en medelålders man som reste runt i Sverige och talade med träd. Han var tydligen något av en träddoktor och påstod sig ha utvecklat ett sinne som gjorde att han kunde förstå vad träden sa eller kanske tänkte. Det var ju inte så att de hade en röst att göra sig hörd med utan det handlade snarare om någon form av telepati.
”Honom måste jag ha tag på”, sa Elsa till sig själv.
Av sin dotter skulle hon inte få mycket hjälp insåg hon snabbt. Därför ringde hon till Linnea (som faktiskt hette Elsa i mellannamn efter mormor). Linnea svarade själv på sin mobiltelefon och blev ivrig när Elsa berättade om sitt problem.
”Klart jag kommer och hjälper dig mormor”, sa hon.
En kvart senare kom den unga damen cyklande in på uppfarten och ställde sin cykel framför garaget som numera endast tjänstgjorde som skrotupplag sedan Elsa sålt den gamla Volvon för snart 15 år sedan.

Över en kopp kaffe (Linnea drack jordgubbssaft och förundrades som vanligt över att det inte var några bubblor i den hos mormor) och en nybakad kanelbulle satt de båda på altanen och diskuterade problemet.
”Du mormor, det låter som om någon vill ta död på din ek. Det måste vara den elaka gubben som bor i det fula huset”, sa Linnea med ett ordval som kunde ha varit Elsas eget men nu fick henne att ryckta till när det hördes högt och ljudligt.
”Schh, så får du inte säga Linnea”, sa Elsa.
”Men, det brukar ju du säga mormor”.
”Hm, kanske inte riktigt så. Han är inte den trevligaste av mina grannar, men jag vill inte beskylla någon när jag inte vet. Det kan ju ha varit någon annan”.
”Mmm, det är klart.”
Elsa visade tidningen för Linnea.
”Det är ju super, han måste ju kunna fixa det här. Det är bara att få tag på honom”, sa Linnea triumferande.
”Jo, men den här tidningen är ju över 35 år gammal. Han har säkert flyttat sedan dess.”
”Du har ju inte flyttat sedan dess?” sa Linnea.
”Nej, det är klart. Men jag är inte som alla andra”, log Elsa och började duka undan.
Från köket hörde hon Linnea prata där ute när hon diskade. Kanske pratade hon för sig själv eller med någon kompis i den där telefonen utan sladd.
”Mormor, har du en penna?” undrade Linnea när hon kom instormande i köket. ”Ja, noll-sju-noll-åtta-sex-fyra-fyra…”
Linnea stängde av den lilla rosa telefonen och log med hela ansiktet innan hon försvann ut i trädgården igen samtidigt som hon knappade in siffrorna hon precis skrivit ner.
Elsa återgick till disken. Hon hade inte riktigt förstått dagens ungdomar och deras leksaker. Men de hade lika mycket energi som hon själv hade haft för åttio år sedan.

”Jag har fått tag på hans adress”, sa Linnea när Elsa kom ut på altanen igen.
”Va? Hur gick det till?”
”Jag ringde till tidningen. Och så fick jag prata med någon som jobbade där som kom ihåg artikeln och jag fick numret till han som hade skrivit den fast han hade slutat och så pratade jag men honom och han berättade att Harald bor i en stuga uppe vid sjön utan telefon så jag fick en adress.”
”Oj.”
”När ska vi åka dit?”
”Ja, det är väl lika bra att göra det direkt. Men jag vet inte hur vi ska ta oss dit, jag kanske får ringa färdtjänsten men jag vet inte om de kan komma direkt”.
”Det låter krångligt, mormor. Jag ringer pappa.”
”Men han jobbar väl?”
”Nä, han är ledig och ska spela golf”, sa Linnea samtidigt som hon fiskade upp den rosa leksaken och i nästa andetag fortsatte ”Hej pappa, det är jag. Kan du komma hit och köra mig och mormor till sjön?”
Linnea lämnade plötsligt över den rosa telefonen till Elsa.
”Han vill prata med dig, mormor”.

En halvtimme senare rullade en grå kombi upp utanför grinden och Linneas pappa steg ut.
”Hej, Elsa. Ville du åka upp till sjön?”
”Ja, vi tänkte gå en sväng där uppe. Men du hade ju inte behövt komma, jag kunde ju ringt färdtjänsten.”
”Ingen fara, det är på vägen upp till banan. Det är bara att ringa ifall ni vill åka hem sedan, jag ska bara träna lite så jag kan köra er hem också”, sa Linneas pappa.
De berättade inte om trädet och Harald på vägen dit. Elsa ville inte oroa sin dotters familj i onödan och Linnea ville mer än gärna ha en liten hemlighet.
”Du ser lurig ut idag Linnea, vad har du nu hittat på?” sa pappan.
”Inget speciellt. Jag ska berätta en annan dag, pappa”, sa dottern och tittade ut genom bilrutan under några minuter tills hon såg en skylt hon kände igen. ”Du kan släppa av hos här pappa”
”Jaha, men det är ju två km till sjön, skulle ni inte dit?”
”Jo, men jag känner igen mig här så vi går genom skogen sista biten eller hur mormor?”
”Javisst, det gör vi”.

De vinkade efter pappan och började sedan gå uppför den lilla grusvägen. Långt där uppe mellan träden skymtade en liten stuga, kanske var det Haralds. Elsa höll Linnea i handen och kände att den lilla flickan var så ivrig och ville sprina upp till stugan. Själv kände sig Elsa nästan lite nervös, de visste ju inte alls vem Harald var. Han kanske skulle försöka jaga iväg dem med en hagelbössa. (”En man som påstod sig kunna tala med träd kunde ju inte vara helt frisk”, tänkte hon.)
När de kom fram till huset fick de genast syn på en äldre man med ett långt skägg som satt i en gammal stol på gräsmattan. Det var ingen välklippt gräsmatta som Elsas utan en ojämn vilt växande skogstomt där gräsets längd endast hölls nere av skuggan från de väldiga träd som omringade hela stugan.
Harald sov i sin stol men när främlingarna närmade sig väcktes han av sina vänner och han öppnade ögonen. Framför honom stod en gammal dam i hans egen ålder och en liten flicka. De såg inte ut som journalister.
”Jobbar ni för en tidning?” frågade Harald.
”Nej, ser det ut så?” frågade Linnea och skrattade.
”Man vet aldrig nuförtiden”, muttrade Harald. ”Vad vill ni då?”
”Du kan väl tala med träd?” sa Linnea.
”Jag har slutat med det där.”
”Men du kan?”
”Ja.”
”Bra, du måste hjälpa oss. Någon försöker mörda mormors ek.”
”Jaså, vad ska jag göra åt det?”
”Du måste prata med Eken så att den kan berätta vem som försöker mörda den”, sa Linnea.
”Det är inte så enkelt.”
”Varför det?” sa Linnea, men ett lite irriterat tonfall. Hon kunde inte förstå varför mannen var så ovillig att hjälpa till. ”Du kan säkert få lite pengar av mormor om du gör det.”
”Det handlar inte om pengar. Jag har svurit att aldrig göra det där igen. Jag har inte lämnat den här stugan sedan 1982.”
”Va?”
”Ja, det var innan du föddes lilla vän. Sätt er ner så ska jag hämta lite att dricka, ni ser törstiga ut. Vill du ha kaffe eller saft?” sa han och vände sig mot Elsa.
”Ett glas saft blir bra för mig också.”

De satte sig ner i de vita trädgårdsstolarna runt ett vitmålat gammalt bord med stålben och en bordsskiva bestående av vita brädor med någon centimeters glipa mellan varje. Det behövde målas om, färgen hade börjat flagna på flera ställen, noterade Elsa.
Harald berättade om sitt liv som trädpratare. När han stod på toppen under 1970-talet reste han runt i hela Sverige och hjälpte folk som hade problem med sina träd. Han kunde snabbt få reda på om det var sjukdom eller tristess som var roten till det onda.
Men så började han få en ny typ av uppdrag. En kriminalkommissarie hade läst om Harald och behövde hjälp att lösa ett mord som hade begåtts i en trädgård, mitt i ett villakvarter. Ingen visste vem som hade gjort det, mannen som bodde i huset och hade varit hemma när det skedde utan att höra och se något, bedyrade sin oskuld.
Harald kallades in för att förhöra ett äppelträd, en gammal ek och två pilar. Pilarna hade inte sett mycket eftersom det hade hängt tvätt mellan dem och mordplatsen. Men äppelträdet och eken var samstämmiga och kunde intyga att det inte var mannen i huset som gjort det. Istället pekade de ut en annan gärningsman, Gustafsson, som bodde längre ner på gatan som dessutom nyfiken tittade på när polisen förhörde träden med Haralds hjälp.
Gustafsson greps och fälldes så småningom för dråp. Han släpptes fri ett antal år senare efter att ha uppfört sig exemplariskt på fängelset. Tydligen var han ändå inte helt frisk. Hans kamrater på fängelset berättade senare hur han svurit att hämnas på den som satte dit honom.
”Två veckor efter att Gustafsson flyttat hem sågade någon ner eken och äppelträden, hällde bensin över och tände på. De såg en maskerad man springa från platsen men Gustafsson hade alibi och pilarna kunde inte peka ut någon skyldig”, sa Harald och en tår trillade längs hans kind.
”Efter det svor jag att aldrig mer låta ett träd behöva vittna. Jag flyttade upp hit till min sommarstuga och har bott här sedan dess. Mina barn kommer hit med mat varje vecka och jag trivs fantastiskt bra, omgiven av mina vänner”, sa Harald och pekade runtomkring på träden som omfamnade huset och tomten.
Linnea hade suttit stilla och tyst under hela berättelsen, bortsett från några små korta frågor. Men hon klurade på någonting.
”Jag såg en film på tv där det var en familj som vittnade mot maffian. Efter rättegången så fick de flytta till en annan stad och fick nya namn och barnen fick börja i en ny skola och låtsas vara några andra för att inte maffian skulle hitta dem.”
Harald och Elsa tittade oförstående på varandra och Linnea.
”Ja, de kunde väl gjort så med träden också. Flyttat dem till en skog någonstans och sedan hade inte mördaren vetat var de fanns så han kunde inte hämnas”, sa Linnea.
Då började faktiskt Elsa och Harald skratta. Träd med skyddad identitet var det ingen som hade tänkt på.
”Ja, det hade kanske varit en bra idé. Du är rätt smart”, sa Harald.
”Fattar inte varför ingen tänkte på det”, sa Linnea.

Det var kanske inte helt oväntat att Linnea också skulle lyckas övertyga Harald om att hjälpa dem. Bortsett från den lilla flickans raka argument så tyckte han också synd om den gamla damen som verkade hysa en genuin kärlek för trädet. Var det någonting som Harald hade respekt för så var det känslor till träd.
”För det är ju faktiskt så att trädet kan rädda sitt eget liv om det kan berätta för dig vem som försöker mörda den så det är ju faktiskt en väldigt stor skillnad jämfört med det som du berättade innan”, sa Linnea.
Hennes pappa tog inte sin dotter riktigt på allvar när han hämtade dem med bilen och hon presenterade Harald med orden ”han kan tala med träd”. Istället hälsade han bara och körde dem hem till huset och släppte av dem alla.
”Du får snart skynda dig hem, Linnea, vi äter klockan fem.”
”Jaja, pappa”.

De tre gick fram till Eken och tittade upp mot trädkronorna där ljuset strålade fram genom grenarna.
”Vilket vackert träd”, sa Harald högt.
”Tack”, hörde han inne i sitt huvud. Det var Eken.
”Hur mår du?”
”Bara bra. Spiken känns knappt. Jag är lite orolig för den gamla damen, hon klarar nog inte av att sköta den här trädgården många år till.”
”Vi människor lever ju inte lika länge som er, det har du rätt i”, tänkte Harald. Han behövde inte prata eftersom det inte var genom luftens vibrationer som Eken uppfattade hans ord. Han pratade bara högt för att ställa vissa frågor som Elsa och Linnea lika gärna kunde få höra. Sedan fanns det andra saker som de kanske inte ville höra som fick stanna mellan Harald och Eken.
”Vem slog spiken i dig?”
”Det var mannen som bodde i det här huset tillsammans med damen. Han slutade med det för många år sedan, han bara försvann. Sedan var hon ledsen i många veckor.”
”Du menar att det är en gammal spik?”
”Ja. Det var flera spikar faktiskt. Jag tror de skulle sätta upp en tvättlina eller någonting.”
”Men de här märkena i din bark, här är ju ett hål efter ett spik som dragits ut också. Det är ju färska märken.”
”Ja, det var mannen i huset bredvid. Elake Bengtsson brukar damen kalla honom. Han var inne här en dag när hon inte var hemma och drog upp lite maskrosor ur gräsmattan. Han brukar göra det ibland. Och så var han framme och tittade på mig och sa att ’det var en ståtlig ek, en sådan skulle man haft till barnen’. Då såg han spiken i stammen. Han tänkte någonting om kopparspik och så gick han in till sig och hämtade en hammare och började dra ut spikarna. Men innan han hann dra ut den sista spiken så kom det en bil ute på gatan och då sprang han in till sig själv igen.”
Harald log när han klappade om Eken och vände sig till de båda andra för att berätta hur det låg till.
Elsa skämdes.
”Jag får nog ta och bjuda in Bengtsson på en kopp kaffe”, sa hon.
”Så det var ingen som försökte mörda Eken?” sa Linnea besviken.
”Nej, det var någon som av misstag höll på att ta död på den och någon som försökte rädda livet på den men blev bortskrämd innan han hann göra det”, sa Harald.
”Jaha, då har vi löst mysteriet i alla fall. Kommer Eken att överleva då om den har haft en spik i sig så länge?”
”Ja, det tror jag säkert. Det tar väldigt många år innan en spik dödar ett träd – även om det är koppar i den”, sa Harald.
”Jag tror det är dags för oss att äta någonting. Kanske jag får bjuda dig på middag som tack för hjälpen?” frågade Elsa.
”Gärna det, nu när ni har lyckats locka ut mig från skogen. Det känns faktiskt riktigt skönt, jag inser att jag faktiskt saknar det här lite grann.”
”Vad blir det för mat?” frågade Linnea.
”Det får du fråga din mamma om för du ska nog cykla hem nu. Klockan är snart fem. Har du glömt det?”
”Oj, vi ses en annan dag mormor”.
Eken tittade över häckarna när Linnea cyklade längs gatan. Den kunde faktiskt se henne även på nästa gata och nästan hela vägen hem till hennes föräldrar där den blickade ut över det stora villaområdet samtidigt som Harald och Elsa gick in i det gamla huset tillsammans.

SLUT

© 2006 Sölve Dahlgren

Om novellen
Det började med titeln som är en lek med ”Mannen som kunde tala med hästar”. Bara en tanke, ifall man kunde tala med träd och vilken nytta man i så fall skulle kunna ha av det.