Det verkar inte heller vara så svårt, om man ska tro den här analysen av hur man skriver en svensk deckare.

Lite på skoj, men också mycket allvar. Å andra sidan så bygger väldigt många romaner på en snarlik ”mall”, det finns vissa beståndsdelar som ska finnas i en berättelse för att den ska bli spännande och läsvärd. Men för den som behärskar grunderna så blir resultatet så mycket bättre när man vågar bryta mönster. Precis som inom idrotten.

Under sommaren har jag fått ännu en idé till en roman med sporttema som jag tror skulle bli väldigt rolig, en oväntad hjälte. Långt ifrån InnebandyPiraterna men ändå inte. Attans. Bäst att jag läser lite fler deckare.

Men han hade fortfarande inte kommit på någon som inte lät mossig. De hade experimenterat med Magasinet Domen eller Domartidningen men det lät mer som en fackföreningstidning för anställda inom rättsväsendet.

Det var precis raka motsatsen till vad JM var. JM var folkets tidning. Det var tidningen som uppfyllde kraven hos mannen på gatan och kvinnan på frisörsalongen. De som i sin vardag utsattes för brott som polisen inte hade resurser att ta hand om.

Polisen hatade JM men poliser älskade den. Många av de allra bästa tipsen till JM kom från poliser på alla nivåer. Mycket tack vare att Svensson var pensionerad polischef.

Efter sina 30 år inom polisen hade han sett hundratals brottslingar gå fria. Att oskyldiga frikändes eller att fall där det var tveksamt om de hittat rätt gärningsman hade han inget att invända mot. Det som retade honom var när alla visste att den gripne var skyldig men då de ändå tvingades släppa honom eller henne. Ibland på grund av teknikaliteter, ibland var orsaken bristande bevis.

Han mindes vittnen som inte vågade berätta vad de visste av rädsla för att kriminella gäng skulle hämnas om de dömdes. Inom kåren suckade man när politikerna inte vågade ta tag i problemet och anpassa lagstiftningen till den verklighet som rådde nu.

- Det är ju sjukt att vi inte kan få jobba med brottsprovokation. Det är ju knappast så att man sätter dit oskyldiga människor om man går runt och låtsas vilja köpa knark eller stöldgods. Om du går fram till någon och frågar om du kan köpa lite heroin, hur stor är risken att någon som inte är knarklangare då säger ”javisst inga problem”? som en av hans kollegor uttryckt sig på en fikarast.

Folk var inte dumma i huvudet. Vanliga medborgare undrade precis samma sak. Det var ju inte så att en vanlig medborgare sprang runt på stan med en hockeybag fylld med stulna bilstereoapparater och därmed provocerades att begå brott om en civilklädd polis frågade om han fick köpa en ny Panasonic med RDS.

Och varför fick man inte skicka ut en civilklädd polis att spela berusad och ensam på stan för att sätta dit rånare och våldtäktsmän? Vad var risken? Det var ju inte vem som helst som skulle tänka ”oh, han är berusad, jag slår ner honom och tar hans plånbok och mobiltelefon”. Var fanns provokationen i det?

Han blev alltid rasande när han tänkte på det. Men sedan Judgement Magazine lanserats så hade han känt sig något lugnare.

Ett av de bästa reportagen i Judgement Magazine hade handlat om just våldtäktsmän. Under en månads tid hade tre av hans reportrar, unga, vackra tjejer vinglat omkring i högklackade skor i olika städer mellan krogarna på småtimmarna.

Hela tiden hade det funnits ett säkerhetsteam alldeles i närheten och tjejerna hade burit dold mikrofon och kamera. Han var särskilt nöjd med kamerorna som hade specialbeställts från Sydkorea och gömts i ett halsband. Bildkvaliteten hade varit utmärkt.

På en månad överfölls tjejerna mer eller mindre våldsamt 56 gånger. Några gånger av samma man vid flera tillfällen. De hade lyckats identifiera ett gäng som var ute varje helg och gjorde precis samma sak. Inga fullbordade våldtäkter utan bara sexuellt ofredande. Försök att tvinga tjejerna med sig in i bilar för att åka vidare till efterfester där de sedan skulle kräva eller tvinga sig till sexuellt umgänge.

JM:s säkerhetsteam hade sedan ingripit och i vissa fall hjälpt till att överlämna gärningsmän till polisen. Bara fem av de 56 fallen hade lett till åtal. JM hade själva valt bort ett tiotal som kändes lite för tveksamma, det var snarare tal om desperat raggande även om killarna var otrevliga var det knappast brottsligt.

Efter JM:s interna utredning så fick 20 personer stå till svars och invänta Folkets dom. Med namn, bild och vittnesmål hade de hängts ut i ett nummer av tidningen. Sedan hade läsarna fått gå in på hemsidan och fått välja – skyldig eller oskyldig. Alla 20 fälldes med klar majoritet, i de flesta fall med över 90% majoritet. Då brukade det handla om att kompisar till den anklagade som försökte rädda honom. I ett av fallen hade det faktiskt bara varit 55% för fällande dom. Det var ovanligt.

Det spelade ingen roll att det svenska rättsväsendet valde att inte åtala de skyldiga. JM hade sett till att hänga ut dem och därmed kunde folk gå tryggare på gatan. Eller?

En vecka senare hade någon dessutom straffat en av våldtäktsmännen genom att misshandla honom. Det hade fått Svensson att tvivla en aning även om debatten i JM:s forum på hemsidan gav stöd för tidningen. Majoriteten tyckte att det var den rätta medicinen. Om inte samhället tog ansvar fick individen göra det. Det är trots allt individerna som tillsammans utgör samhället.

Mest klockrena var dock avslöjanden som gällde skojare och bedragare. Där hade JM effektivt satt stopp för ett par byggfirmor och andra affärsmän genom att grundligt berätta vilka de var och vad de gjorde. Dessa artiklar byggde på polisens material från nedlagda utredningar där bevis saknades men där alla visste att de var skyldiga. Eller fall där åklagare nöjt sig med dagsböter men där skojarna fortsatte sin verksamhet som om ingenting hänt.

Ekonomiskt hade JM blivit en ofattbar succé. Svensson hade faktiskt aldrig funderat över den aspekten när han startade projektet. Men han borde ha anat det eftersom kvällstidningar i alla år hade tjänat pengar på att publicera namn och bild på brottslingar innan de blivit dömda. De var trots allt ofta restriktiva med bild och namn även om det hade luckrats upp på senare år.

Även Expressen och Aftonbladet älskade JM. Nu kunde de också gotta sig i detaljer och bara hänvisa till JM. De sporrade varandra och läsarna köpte det. Inom loppet av ett år hade JM växt till att bli Sveriges största veckotidning och hemsidan var en av de mest besökta.

De stora mediekoncernerna ville mer än gärna köpa hans skapelse. Trots att han också hade stora kostnader. Stämningarna hade haglat tätt de senaste månaderna. I takt med att hetsen ökade så blev även JM:s reportrar ivrigare att hänga ut även tveksamma fall.

Redan från första numret hade de haft en sida med rättelser för att informera läsarna om de fall då det hade blivit faktafel i artiklarna. Svensson hade slagits för det utrymmet och var noga med att det skulle få en framskjuten placering. Han hade alltid irriterat sig på kvällspressens sätt att smyga in rättelser i en liten notis när den felaktiga uppgiften dagen innan hade dominerat löpet.

Men samtidigt tog det emot att erkänna fel eftersom det underminerade trovärdigheten för hela tidningen. Trots allt blev det en helsida där rättelser skulle redovisas tydligt. Problemet var att antalet rättelser hade ökat i takt med upplagan. Han var osäker på om det berodde på att de blivit slarvigare eller om förklaringen var att det ökande antalet ögonpar som granskade allt de skrev gjorde att fler fel upptäcktes.

Även på hemsidan hade rättelserna en framskjuten placering. En stor bild som man kunde klicka på för att få se rättelser. Även i de artiklar som innehöll fel hade rättelserna lagts in. Men en analys av statistiken talade sitt tydliga språk. Väldigt få människor läste rättelserna. Han hade själv begärt rapporten och läst den. Ungefär 28% av de som läst artikeln hade bemödat sig med att se vad som var fel i den vid ett senare tillfälle. Och då räknades inte de som läst innehållet i en annan tidning som återberättat felaktiga fakta.

Det var oftast bara bagateller som var fel. Men ibland blev det riktigt fel. Att tidningsartiklar innehåller fel är inget som förvånar, det visste han sedan sin tid på polisen att det ofta blev missförstånd när uppgifter lämnades per telefon eller slarvfel då rapporter med 50 sidor maskinskriven (eller i värsta fall handskriven) text skulle komprimeras till ett stycke på 500 tecken i en artikel.

- Det är lysande Svensson, du kan göra det som vi aldrig kan göra. Tryckfriheten är ett fantastiskt redskap. Varför har ingen kommit på det här tidigare? Fan vad skönt att du kan sätta dit alla de där skithögarna som vi tvingas släppa, sa en tidigare kollega till honom.

Den tryckta tidningen var på sitt sätt överflödig idag. Hemsidan växte hela tiden och där gick det snabbt. De fick in 100-tals tips. JM fick in vittnesmål till händelser på ett sätt som polisen aldrig skulle kunna få. Visst, det var skiftande kvalitet på dem. Att fylla i vad man sett och hört i ett formulär på en hemsida och klicka på SÄND var inte samma sak som att i ett förhörsrum tillsammans med en erfaren polis redogöra lugnt och metodiskt för vad man sett och faktiskt få frågor som tvingade vittnet att tänka till en extra gång och ifrågasätta om man verkligen mindes rätt. De försökte följa upp och intervjua nyckelvittnen. Men alla vittnesmål spelade roll för resultatet och på webben kunde de lägga ut ett mycket större antal vittnesmål, oredigerat. Det var som att publicera hela polisutredningen för allmänheten.

Då slapp man komprimeringen och alla kunde läsa allting och själv bilda sig en uppfattning. Problemet var bara att då lämpade man över reportrars och domstolars problem på allmänheten och resultatet blev att de drunknade i information och ändå nöjde sig med sammanfattningen och kanske även i viss mån vad andra tyckte.

Det fanns dessutom tecken på att JM även började påverka domstolarnas beslut. Det var ganska självklart. Hur skulle de våga fria någon som 99% av folket hade fällt? De hade ju trots allt tillgång till precis samma förundersökningsmaterial som domstolen. I vissa fall ännu mer.

Det var någonstans vid den här punkten som Svensson började inse att han hade skapat ett monster. Det var lite av Frankenstein över det hela. Han hade tagit hela rättsapparaten ett par hundra år bakåt i tiden och överlämnat ansvaret till att döma på lekmän och amatörer. JM hade blivit en skampåle där utpekade låstes fast att stå till svars för sina handlingar. Istället för att spotta och kasta sten på dem blev resultatet att de frystes ut av sina medmänniskor.

Människor som friats i domstol med dömts av folket kunde bli nekade att komma in på restauranger. Och vem skulle vilja ha en pojkvän som hängts ut som potentiell våldtäktsman? Vem ville anställa någon som offentligt hade utpekats som rånare? Vilken framtid hade dessa friade men fällda brottslingar?

Under sin tid som polis hade han träffat på vissa element som verkligen hade förverkat sin rätt att vistas ute i samhället. Människor som begick grova våldsbrott och som aldrig någonsin ångrade sig. Det fanns personer som förmodligen behövde låsas in på livstid eller som i alla fall inte skulle vistas ute i det vanliga samhället.

Det fanns stunder då han och kollegor ansåg att dessa element hade förverkat sin rätt att leva. Det var då som talet om dödsstraff dök upp. Samtidigt skulle även det vara ett steg tillbaks i utvecklingen, ansåg han själv.

JM hade självklart också utsatts för hot. Det hade kastats sten mot deras rutor. Vid ett tillfälle hade en bomb placerats utanför redaktionens dörr. Men eftersom de hade förutsett detta och hade en rigorös kamerabevakning så hade samtliga gärningsmännen ertappats och hängts ut och till och med dömts till fängelse. Ja, stenkastaren fick förstås inte fängelse men däremot för alltid utskämd i folkets ögon.

Det som ingen av dessa desperata stackare hade förstått var att en redaktion gick alltid att bygga upp igen. Egentligen borde de ha förstått eftersom de själva råkat ut för JM:s granskning och dömts av folket. Det enda som kunde sänka JM var om tidningen förlorade sin trovärdighet. Precis som de brottslingar som dagligen hängdes ut hade gjort. Det var bara tidningens läsare som kunde döma Judgement Magazine till döden.

När han väl insåg det så tog planen form snabbt. Han hade en gammal pensionerad kollega han litade på som han rådfrågade. Tillsammans förfalskade de 100-tals sidor med polisprotokoll som likt Watergate-skandalens källa sedan överlämnades anonymt i ett parkeringsgarage till en av JM:s intet ont anande reportrar. Svensson höll masken när skandalen om den sexköpande kungafamiljen nystades upp. Polisen nekade självklart när de konfronterades med uppgifterna om hur prostituerade hade transporterats i limousiner till slottet med poliseskort men när JM efterlyste vittnesmål på webben dök de upp i strid ström och Svensson började nästan undra om deras påhittade historia faktiskt var sann även om han själv hade fabricerat merparten av inläggen. Den innehöll ju så många fel. Men han visste också att det fanns gott om galna människor där ute som i jakt på uppmärksamhet mer än gärna hittade på egna vittnesmål. Det var han van vid från sin tid vid polisen där ett stort antal timmar ägnades åt meningslösa förhör där syftet mer var att tillfredsställa en psykiskt störd individs behov av uppmärksamhet än att föra utredningen framåt.

JM slog upp nyheten stort i den tryckta tidningen och på sin hemsida.
”SEXSKANDAL
I KUNGAHUSET”

Dagen därpå avslöjades bluffen i samtliga dagstidningar. JM hade publicerat falska uppgifter och mängder av fabricerade vittnesmål.

Svensson försvarade sedan sin tidning såsom alla förväntade sig och sa att det här var en isolerad händelse. Samtidigt såg han till att hans egna interna utredningar och statistik som visade på brister i webbvittnesmål och felaktiga fakta läckte ut till andra tidningar. Resultatet blev att JM-skandalen rullade vidare.

Stämningarna haglade mot tidningen. Kungen uppskattade inte att bli utpekad som regelbunden köpare av prostituerade när det inte fanns någon sanning i det. Men det som verkligen fick folket att vända sig mot dem var att JM denna gång hade attackerat folkkära och oantastliga personer. De som hade ett större förtroendekapital än tidningen var betydligt mycket svårare att fälla. På JM:s hemsida hade redan 90% av läsarna ansett dem skyldiga efter att materialet publicerats.

Men nu tvivlade folk. Två av kvällstidningarna plockade fram det väntade greppet att basunera ut på sina löpsedlar:

”Det är Du som dömer:
Judgement Magazine
skyldig eller oskyldig?”

När resultatet visade på 80% för skyldig tog Svensson beslutet att återbetala alla prenumerationer och begära hela JM i konkurs med hänvisning till alla skadestånd som troligen väntade. I sin hand höll han det sista numret av tidningen där han redovisade alla felaktigheter och även redogjorde för varför det var fel med en folkdomstol av det slag som JM hade utvecklats till. Det var ett riktigt bra nummer som kändes felfritt. Kanske det bästa på väldigt länge. En värdig final helt enkelt.

Svensson släckte lampan och låste dörren för sista gången. Han hade fått folkets dom. Det var ett brutalt uppvaknande för hela redaktionen vars medarbetare dock snabbt hade fått nya jobb på kvällstidningarna när det blev klart att JM skulle läggas ned. Inombords kände han en märklig blandning av sorg och – faktiskt – lättnad. Detta var slutet för Judgement Magazine, men frågan var om det var slutet för nutidens stupstock. Han tvivlade.

SLUT

Om novellen
Jag kan reta mig på hur folk döms direkt av media. Knapphändig information ur polisutredningar som knappt påbörjats publiceras och förstör i viss mån polisens jobb. Är tidningarna nutidens stupstockar? Berättelsen ovan är inte helt otänkbar, framför allt tv-program som Uppdrag Granskning ligger ibland farligt när då man hellre driver sin tes om sanningen än försöker belysa den med alla dess gråzoner. Verkligheten är inte bara svart eller vit. Den innehåller många färger.

Ett par dagar senare anlände Sofia Sigridsson till Askhögen och hon suckade tungt när hon läste namnet på skylten vid entrén. Hon anmälde sig i receptionen och bara nickade när de beklagade sorgen.
Elsa Sigridsson kallades lite skämtsamt för Tant Pedant av personalen. Det var ändå ytterst kärleksfullt. Anledningen till detta öknamn var helt enkelt att hon var pedant. En extrem pedant när det gällde allt. Varje litet föremål i hennes lägenhet hade sin speciella plats. Varje morgon steg hon upp och dammtorkade alla de 167 föremålen. Hon tog ner tallrikarna som hängde på väggarna och svepte över dem med dammtrasan innan hon hängde tillbaks dem. Det var en form av ritual för henne och hon hade gjort så ända sedan hon flyttade in på Askhögen för åtta år sedan. Trots att hon det senaste året tog sig runt i lägenheten med hjälp av en rullator så fortsatte hon städa, varje dag.
I klädskåpet var alla lakan, örngott och handdukar välstrukna och vikta enligt särskilda regler. Motvilligt hade hon gått med på att låta syster Maria hjälpa henne med det, så länge som den unga sköterskan följde Tant Pedants instruktioner.
Sofia vred om nyckeln och steg in i lägenheten. Den här dagen tänkte hon bara kolla igenom den lite snabbt, framför gå igenom hennes farmors papper. Chiffonjén var olåst och när hon öppnade den fann hon ett kuvert. Utanpå stod det med gammeldags handstil som Sofia med nöd och näppe kunde tyda ”Sanningen (öppnas efter min död)”.
”Hittar du något intressant?”
Sofia blev livrädd och ryckte till av rösten bakom hennes rygg. Utan att hon märkt det hade syster Maria kommit in i lägenheten, Sofia hade lämnat dörren på glänt då hon gick in.
”Åh, förlåt jag menade inte att skrämma dig,” sa Maria.
”Ingen fara, jag fick en liten chock bara.”
Hon höll kuvertet i handen och tittade på Maria. Sedan öppnade hon det och började läsa.
”Inte så lätt att läsa skrivstil eller?”
”Nej, jag är inte riktigt van vid det. Det är bara ett par gånger om året när farmor skickar brev på min födelsedag eller till jul som jag tvingas försöka tyda det.”
”Jag kan läsa om du vill.”
”Ja, du är väl mer van.”
”Om det är okej alltså.”
”Javisst.”
Maria tog emot de två handskrivna bladen och började läsa.

”Denna berättelse kommer säkert som en chock för er men jag vill ändå dela med mig av den till er. Det är viktigt för mig att jag lämnar jorden på samma sätt som jag levt större delen av mitt liv – med gott samvete.
Jag inledde min brottsliga bana väldigt sent och till skillnad från resten av mitt liv var de framför allt en slump.
Det började en helt vanlig dag då en ung man började jobba på här på Askhögen. Han heter Robert och verkade vara en väldigt sympatisk ung man. Men en dag när han trodde att jag sov märkte jag att han öppnade en låda i min chiffonjé. Han letade efter min handväska som han också hittade. I den hittade han också min börs och samtidigt som han öppnade börsen så öppnade jag mina ögon och sa till honom: ’Hittar du några pengar i den får du gärna ge dem till mig.’
Tydligen skrämde jag honom rejält för han tappade både börsen och handväskan som föll i golvet och han fumlade när han skulle plocka upp dem. Han fick inte fram ett ord.
När jag frågade om det var han som låg bakom stölderna här på hemmet så spelade han först oförstående och sedan nekade han tills han insåg att det var lika bra att erkänna. Han frågade om jag tänkte anmäla honom och då frågade jag honom varför han hade stulit från oss stackars pensionärer som inte har det särskilt fett.
Han berättade en tårdrypande historia om spelskulder och hur han har en stor familj att försörja och vill att hans barn ska kunna ha det bra.
Jag visste egentligen inte om jag skulle tro honom. Jag menar, hur pålitlig kan den vara som stjäl från pensionärer?
Men samtidigt tyckte jag inte så synd om de andra gamlingarna här på hemmet. En del av dem hånar mig och kallar mig Tant Pedant. Bara för att jag inte tillbringar de sista åren av mitt liv med att glo på teveapparaten?
Så jag bestämde mig för att göra ett avtal med Robert. Han skulle få köpa min tystnad. Han hade inget val utan gick med på det och därmed förvandlades jag till maffiadrottning.
Jag hjälpte honom aldrig med stölderna. Men däremot fick han många goda råd och tips av mig om vilka pensionärer som är lämpligast att stjäla från. Vissa av dem som bor här är ju så senila att du skulle kunna tömma hela deras rum utan att de skulle märka något.
Dessutom förklarade jag för honom vad han kan ta och omsätta i pengar. Min käre man drev tidigare en antikaffär så jag har fortfarande bra koll på vad som är värdefullt. Jag är ju inte senil ännu.
Med min hjälp blomstrade verksamheten. Tack vare pengarna från Robert så kunde jag också unna mig lite mer lyx i vardagen och intressanta nöjen. Robert visade sig vara en riktigt sympatisk man, trots att han är en tjuv, och han tog mig med ut på middagar, teaterbesök och andra begivenheter.
Men samtidigt har jag haft ganska dåligt samvete för det här och flera gånger funderat på om jag ska anmäla honom. På senare tid har jag haft mardrömmar om att Robert tar död på mig genom att knuffa ut mig nerför en trappa eller förgifta mig.
Det är därför jag skriver det här brevet. Om något skulle hända mig så vill jag att alla ska veta att Robert Andersson är ansvarig för all brottslighet som skett här på Askhögen.
Även jag bär ett ansvar och jag hoppas att ni kan förlåta mig för det. Även du Gud.
Varma hälsningar
Elsa Sigridsson”

Sofia och Maria tittade förstummade på varandra. Hon visste direkt vilken kollega det handlade om, en oerhört hjälpsam man som alltid varit väldigt engagerad och suttit och pratat med de äldre på hemmet i många timmar varje dag, även utanför sina ordinarie arbetspass.
”Jag vill prata med chefen här på hemmet,” sa Sofia.
”Självklart, det förstår jag,” sa Maria och lämnade över brevet. Därefter visade hon Sofia vägen till Elisabeths kontor.
Det blev ett snabbt möte mellan de båda. Redan efter ett par minuter ringde Elisabeth till polisen som däremot tog närmare en halvtimme på sig för att komma till Askhögen. De tittade igenom Tant Pedants lägenhet och de förhörde Sofia som fick berätta hur och var hon hittat brevet. Den ene polismannen läste brevet noga när de återvänt till Elisabeths kontor.
”Känner du igen din farmors handstil?” frågade han.
”Ja, helt säker är jag ju inte men det ser ut som den. Ni får väl jämföra med något annat hon har skrivit. Jag har nog något brev från henne därhemma,” sa Sofia.
”Och du har berättat exakt för oss vad hon sa på sjukhuset?”
”Ja, det är klart. Så noga som jag kunde komma ihåg. Det var ju ganska osammanhängande och inte alldeles lätt att förstå.”
De båda tittade på varandra och nickade.
”Kan du kalla hit syster Maria?” sa en av dem till Elisabeth.

Syster Maria fick först berätta om Tant Pedants vanor och ovanor och vem hon var som person. Maria målade upp en bild av en snäll gammal dam som aldrig gjorde en fluga förnär och alltid levde efter sina rutiner.
”Men du har läst brevet hon skrev?”
”Ja. Det är ju helt ofattbart, det hade jag aldrig trott,” sa Maria.
”Du hade aldrig kunnat misstänka att hon var inblandad i stölderna?”
”Nej.”
”Stämmer det inte att du fick sluta på ditt förra arbete för att du misstänktes för att ha tagit pengar från en handikappad man?”
”Va? De anklagade mig för något jag aldrig hade gjort och sedan fick jag inte förlängt när mitt vikariat gick ut. Det blev aldrig något åtal av det.”
”Nej, utredningen lades visst ner.”
”Ja, varför drar ni upp det nu? Vi vet ju vem som är skyldig den här gången.”
”Vem då?”
”Robert och Tant Pedant, de var ju i maskopi, det står ju klart och tydligt i brevet hon lämnade efter sig.”
”Var fru Sigridsson senil?”
”Nej.”
”Hennes familj påstår att hon var det.”
”Ja, ibland. Men oftast var hon alldeles skärpt och helt klar i knoppen. Det är ju knappast så att hon var förvirrad.”
”Åt hon sömnpiller någon gång?”
”Ja, ett innan sängdags.”
”Som du gav henne?”
”Nej, hon skötte det själv. Hon skulle aldrig ta mer än ett av misstag.”
”Av misstag?”
”Om hon tog mer än ett gjorde hon det med avsikt.”
”Vilken avsikt menar du?”
”Det är väl ni som ska dra de slutsatserna.”
”Jag frågar vad du tror.”
”Om vi tänker på att hon hittades medvetslös med en burk sömnpiller i ena handen och dessutom lämnar efter sig ett sånt där brev så hade jag nog gissat på att hon inte längre stod ut med att bära sin hemlighet, hennes samvete plågade henne.”
”Verkade hon deprimerad?”
”Ja, kanske nu när ni säger det. Jag borde förstås ha reagerat tidigare. Jag var ju den som hade mest kontakt med henne.”
”Ja, vi har förstått det. Faktum är att Robert knappt hade någon kontakt alls med henne enligt Elisabeth.”
”Han smet väl in till henne utanför sina pass. Han umgås ofta med de äldre även när han inte jobbar, jag trodde det var för att han har ett varmt hjärta men tydligen är han en hjärtlös tjuv.”
”Hur visste du att fru Sigridsson dog av en överdos sömnpiller?”
”Jag vet inte vem som sa det, någon av de andra sköterskorna kanske?”
”Ingen annan visste förutom föreståndarinnan Elisabeth.”
”Då var det väl hon. Jag minns inte.”
”Borde man inte minnas vem som berättat en sådan sak?”
”Ni förstår väl att jag är chockad. En av mina patienter dör och det kanske är mitt fel för att jag borde ha tagit ifrån henne sömnpillren om hon inte var kapabel att sköta dem själv,” sa Maria och nu hade hon gråten i halsen.
”Det är i högsta grad ert fel. Du kommer att få åka med oss ner till stationen, du är misstänkt för mord.”
”Va?”
”Fru Sigridsson dog inte förrän ett par timmar efter att hon kommit till sjukhuset. Hon vaknade till liv ett tag och svamlade osammanhängande. Hennes sondotter hade svårt att förstå vad hon menade.”
”Vadå, vad har hon sagt? Hon var ju senil…”
”Du sa tidigare i förhöret att hon var skärpt.”
”Jomen, nu var hon ju döende.”
”Jag förstår. Hon pratade i alla fall om att någon hade tvingat henne att skriva ett brev och att den här personen var ond och att vi inte skulle tro ett ord.”
”Hon menade väl Robert…”
”Ja, det var vad Sofia också trodde först. Men Elsa Sigridsson hade sagt hon, alltså att det var en kvinna som tvingat henne att skriva brevet.”
Maria förstod att det var kört och hon borrade ner ansiktet djupt i sina händer. Tårarna strömmade. Hon var rasande. Det hade varit så nära att gå vägen.
”Hon är ju helt otrolig. Jag visste att jag inte kunde lita på henne. Hon lurade mig i alla fall.”
”Vem då?”
”Tant Pedant. Hon satte dit mig trots att vi var överens om att sätta dit Robert. Han är ju ett sånt helgon i alla lägen, han är bara för mycket som han fjäskar för gamlingarna och ställer upp och gör en massa utan att ens få betalt för det. Han ställer ju bara till det för oss andra som jobbar här.”
”Så du menar att fru Sigridsson också var med på stölderna?”
”Ja, det är klart att hon var. Det var precis som hon beskriver, men det var jag som hjälpte henne med stölderna. Hon hotade att skvallra på mig om jag inte gav henne pengar. Sedan åkte hon iväg med Robert på en massa olika teaterbesök och annat trams.”
”Jaha.”
”Vadå, tror ni mig inte?”
”Vi har sökt igenom hennes lägenhet utan att hitta några pengar eller tillhörigheter som inte är hennes.”
”Äh, hon har förstås gömt det någonstans.”
”Det kommer säkert att visa sig i så fall.”

Maria dömdes för stölderna däremot kunde det inte bevisas att hon mördat Elsa Sigridsson eller om Elsa hade begått självmord. Hon avskedades från sin tjänst pga oaktsamhet med sömnpiller samt förstås den fällande domen som också innebar att hon fick tillbringa en tid bakom lås och bom i ett rum som var betydligt mindre hemtrevligt än lägenheterna på Askhögen. Under rättegången höll hon fast vid att Tant Pedant var den som tvingat henne att fortsätta med stölderna och att de tillsammans stulit för mycket stora belopp. Men polisen lyckades inte finna några bevis för detta.
Sofia kopplade ner sig från nätet efter att ha läst artikeln på Aftonbladets hemsida om den 38-åriga sköterska som fällts för stölder på äldreboendet Askhögen.
Hon tänkte tillbaks på den där dagen då Tant Pedant hade gått bort. Hon hade aldrig vaknat till liv, Sofia hade suttit bredvid hennes säng på sjukhuset och precis som hennes farmor hade tänkt så fick hon både en och två timmar på egen hand med henne. När hon sa till sjukhuspersonalen att farmor hade pratat så hade de inte riktigt litat på henne men en sköterska hade nickat och sagt att det kunde hända.
Hon mindes hur polisen förhört henne och Maria. Dagen efter förhören hade hon åkt till järnvägsstationen, hon hade nämligen en biljett bokad med tåget som skulle ta henne till Stockholm och dessutom en flygbiljett som farmor köpt till henne flera veckor före sin död. Hon hade hela tiden tittat sig omkring noga för att se att hon inte var förföljd. Hon gick till och med in på toaletten innan hon tog av sig den vänstra stöveln och plockade upp nyckeln till förvaringsboxen.
När Sofia vred om nyckeln och öppnade skåpet kunde hon knappt tro att det var sant även om Tant Pedant hade berättat det för henne. Allting fungerade exakt så som Tant Pedant hade instruerat henne, från brevet till vittnesmålet och nu det här. I skåpet låg en svart ryggsäck, hon kände på den och den var fylld med någonting.
Hon tog på sig ryggsäcken och drog sedan sin resväska efter sig bort till tåget. Inte förrän hon satt på sitt hotellrum i Stockholm vågade hon öppna ryggsäcken. Överst låg ett brev. Sedan en handduk och inlindad i den ett 20-tal kuvert med olika summor antecknade utanpå ”23.400:-” och ”27.500:-” stod det på de första två.
Sofia började läsa brevet.
”Jag hoppas att det är rätt person som läser dessa rader. Jag har faktiskt textat dem eftersom jag vet att du kanske har svårt att läsa min vanliga skrivstil. Det här är mitt arv. Kalla det maffiapengar men jag hoppas de hjälper dig att uppnå dina drömmar. Det ligger 189 640 kronor i den här väskan, allting i omärkta sedlar av olika valörer. Tack för att du kom och hälsade på mig varje vecka.
Farmor”
Hon öppnade det första kuvertet och såg att det var fyllt med hundralappar. Tant Pedant hade planerat varje detalj, in i det sista.

* * *

Sofia återvände till nutid, satte på sig solglasögonen och steg ut från Internetcaféet i Sydney. På ryggen hade hon den svarta ryggsäcken som hennes farmor hade lämnat efter sig.

SLUT

Novellen skrevs i januari 2004, publicerades i VIPstory I under pseudonymen Agnes Rosenknopp.

”Vem skulle vilja döda dig?” frågade hon den gamla Eken men fick inget svar.
Hon tittade på stammen där någon hade slagit in en stor spik. Var det ett mordförsök? Hon hade ringt och pratat med sin dotter.
”Är du säker på att det är en ny spik mamma? Vi byggde ju trädkojor och sånt där när vi var små. Och pappa brukade väl spika upp tvättlinan där.”
”Det är klart att det är en ny spik, den är inte ens rostig och jag tror det är en kopparspik. Det syns märken efter en hammare också”, hade Elsa svarat.
Två dagar tidigare hade hon suttit uppe och vakat över sitt träd med en kopp kaffe vid köksfönstret. Hon vaknade på morgonen med huvudet på köksbordet och en nacke som var om möjligt stelare än vanligt.
”Om du bara kunde berätta vem som har gjort det här”, suckade Elsa.
Det var då det slog henne och hon rusade in i huset och upp på vinden för att leta. Det tog åtskilliga timmar men mot alla odds så hittade hon den gamla gulnade tidningen. Hemmets Veckotidning från 1969 innehöll ett reportage som hade etsat sig fast i hennes minne.

”Harald kan tala med träd” var rubriken på ett reportage om en medelålders man som reste runt i Sverige och talade med träd. Han var tydligen något av en träddoktor och påstod sig ha utvecklat ett sinne som gjorde att han kunde förstå vad träden sa eller kanske tänkte. Det var ju inte så att de hade en röst att göra sig hörd med utan det handlade snarare om någon form av telepati.
”Honom måste jag ha tag på”, sa Elsa till sig själv.
Av sin dotter skulle hon inte få mycket hjälp insåg hon snabbt. Därför ringde hon till Linnea (som faktiskt hette Elsa i mellannamn efter mormor). Linnea svarade själv på sin mobiltelefon och blev ivrig när Elsa berättade om sitt problem.
”Klart jag kommer och hjälper dig mormor”, sa hon.
En kvart senare kom den unga damen cyklande in på uppfarten och ställde sin cykel framför garaget som numera endast tjänstgjorde som skrotupplag sedan Elsa sålt den gamla Volvon för snart 15 år sedan.

Över en kopp kaffe (Linnea drack jordgubbssaft och förundrades som vanligt över att det inte var några bubblor i den hos mormor) och en nybakad kanelbulle satt de båda på altanen och diskuterade problemet.
”Du mormor, det låter som om någon vill ta död på din ek. Det måste vara den elaka gubben som bor i det fula huset”, sa Linnea med ett ordval som kunde ha varit Elsas eget men nu fick henne att ryckta till när det hördes högt och ljudligt.
”Schh, så får du inte säga Linnea”, sa Elsa.
”Men, det brukar ju du säga mormor”.
”Hm, kanske inte riktigt så. Han är inte den trevligaste av mina grannar, men jag vill inte beskylla någon när jag inte vet. Det kan ju ha varit någon annan”.
”Mmm, det är klart.”
Elsa visade tidningen för Linnea.
”Det är ju super, han måste ju kunna fixa det här. Det är bara att få tag på honom”, sa Linnea triumferande.
”Jo, men den här tidningen är ju över 35 år gammal. Han har säkert flyttat sedan dess.”
”Du har ju inte flyttat sedan dess?” sa Linnea.
”Nej, det är klart. Men jag är inte som alla andra”, log Elsa och började duka undan.
Från köket hörde hon Linnea prata där ute när hon diskade. Kanske pratade hon för sig själv eller med någon kompis i den där telefonen utan sladd.
”Mormor, har du en penna?” undrade Linnea när hon kom instormande i köket. ”Ja, noll-sju-noll-åtta-sex-fyra-fyra…”
Linnea stängde av den lilla rosa telefonen och log med hela ansiktet innan hon försvann ut i trädgården igen samtidigt som hon knappade in siffrorna hon precis skrivit ner.
Elsa återgick till disken. Hon hade inte riktigt förstått dagens ungdomar och deras leksaker. Men de hade lika mycket energi som hon själv hade haft för åttio år sedan.

”Jag har fått tag på hans adress”, sa Linnea när Elsa kom ut på altanen igen.
”Va? Hur gick det till?”
”Jag ringde till tidningen. Och så fick jag prata med någon som jobbade där som kom ihåg artikeln och jag fick numret till han som hade skrivit den fast han hade slutat och så pratade jag men honom och han berättade att Harald bor i en stuga uppe vid sjön utan telefon så jag fick en adress.”
”Oj.”
”När ska vi åka dit?”
”Ja, det är väl lika bra att göra det direkt. Men jag vet inte hur vi ska ta oss dit, jag kanske får ringa färdtjänsten men jag vet inte om de kan komma direkt”.
”Det låter krångligt, mormor. Jag ringer pappa.”
”Men han jobbar väl?”
”Nä, han är ledig och ska spela golf”, sa Linnea samtidigt som hon fiskade upp den rosa leksaken och i nästa andetag fortsatte ”Hej pappa, det är jag. Kan du komma hit och köra mig och mormor till sjön?”
Linnea lämnade plötsligt över den rosa telefonen till Elsa.
”Han vill prata med dig, mormor”.

En halvtimme senare rullade en grå kombi upp utanför grinden och Linneas pappa steg ut.
”Hej, Elsa. Ville du åka upp till sjön?”
”Ja, vi tänkte gå en sväng där uppe. Men du hade ju inte behövt komma, jag kunde ju ringt färdtjänsten.”
”Ingen fara, det är på vägen upp till banan. Det är bara att ringa ifall ni vill åka hem sedan, jag ska bara träna lite så jag kan köra er hem också”, sa Linneas pappa.
De berättade inte om trädet och Harald på vägen dit. Elsa ville inte oroa sin dotters familj i onödan och Linnea ville mer än gärna ha en liten hemlighet.
”Du ser lurig ut idag Linnea, vad har du nu hittat på?” sa pappan.
”Inget speciellt. Jag ska berätta en annan dag, pappa”, sa dottern och tittade ut genom bilrutan under några minuter tills hon såg en skylt hon kände igen. ”Du kan släppa av hos här pappa”
”Jaha, men det är ju två km till sjön, skulle ni inte dit?”
”Jo, men jag känner igen mig här så vi går genom skogen sista biten eller hur mormor?”
”Javisst, det gör vi”.

De vinkade efter pappan och började sedan gå uppför den lilla grusvägen. Långt där uppe mellan träden skymtade en liten stuga, kanske var det Haralds. Elsa höll Linnea i handen och kände att den lilla flickan var så ivrig och ville sprina upp till stugan. Själv kände sig Elsa nästan lite nervös, de visste ju inte alls vem Harald var. Han kanske skulle försöka jaga iväg dem med en hagelbössa. (”En man som påstod sig kunna tala med träd kunde ju inte vara helt frisk”, tänkte hon.)
När de kom fram till huset fick de genast syn på en äldre man med ett långt skägg som satt i en gammal stol på gräsmattan. Det var ingen välklippt gräsmatta som Elsas utan en ojämn vilt växande skogstomt där gräsets längd endast hölls nere av skuggan från de väldiga träd som omringade hela stugan.
Harald sov i sin stol men när främlingarna närmade sig väcktes han av sina vänner och han öppnade ögonen. Framför honom stod en gammal dam i hans egen ålder och en liten flicka. De såg inte ut som journalister.
”Jobbar ni för en tidning?” frågade Harald.
”Nej, ser det ut så?” frågade Linnea och skrattade.
”Man vet aldrig nuförtiden”, muttrade Harald. ”Vad vill ni då?”
”Du kan väl tala med träd?” sa Linnea.
”Jag har slutat med det där.”
”Men du kan?”
”Ja.”
”Bra, du måste hjälpa oss. Någon försöker mörda mormors ek.”
”Jaså, vad ska jag göra åt det?”
”Du måste prata med Eken så att den kan berätta vem som försöker mörda den”, sa Linnea.
”Det är inte så enkelt.”
”Varför det?” sa Linnea, men ett lite irriterat tonfall. Hon kunde inte förstå varför mannen var så ovillig att hjälpa till. ”Du kan säkert få lite pengar av mormor om du gör det.”
”Det handlar inte om pengar. Jag har svurit att aldrig göra det där igen. Jag har inte lämnat den här stugan sedan 1982.”
”Va?”
”Ja, det var innan du föddes lilla vän. Sätt er ner så ska jag hämta lite att dricka, ni ser törstiga ut. Vill du ha kaffe eller saft?” sa han och vände sig mot Elsa.
”Ett glas saft blir bra för mig också.”

De satte sig ner i de vita trädgårdsstolarna runt ett vitmålat gammalt bord med stålben och en bordsskiva bestående av vita brädor med någon centimeters glipa mellan varje. Det behövde målas om, färgen hade börjat flagna på flera ställen, noterade Elsa.
Harald berättade om sitt liv som trädpratare. När han stod på toppen under 1970-talet reste han runt i hela Sverige och hjälpte folk som hade problem med sina träd. Han kunde snabbt få reda på om det var sjukdom eller tristess som var roten till det onda.
Men så började han få en ny typ av uppdrag. En kriminalkommissarie hade läst om Harald och behövde hjälp att lösa ett mord som hade begåtts i en trädgård, mitt i ett villakvarter. Ingen visste vem som hade gjort det, mannen som bodde i huset och hade varit hemma när det skedde utan att höra och se något, bedyrade sin oskuld.
Harald kallades in för att förhöra ett äppelträd, en gammal ek och två pilar. Pilarna hade inte sett mycket eftersom det hade hängt tvätt mellan dem och mordplatsen. Men äppelträdet och eken var samstämmiga och kunde intyga att det inte var mannen i huset som gjort det. Istället pekade de ut en annan gärningsman, Gustafsson, som bodde längre ner på gatan som dessutom nyfiken tittade på när polisen förhörde träden med Haralds hjälp.
Gustafsson greps och fälldes så småningom för dråp. Han släpptes fri ett antal år senare efter att ha uppfört sig exemplariskt på fängelset. Tydligen var han ändå inte helt frisk. Hans kamrater på fängelset berättade senare hur han svurit att hämnas på den som satte dit honom.
”Två veckor efter att Gustafsson flyttat hem sågade någon ner eken och äppelträden, hällde bensin över och tände på. De såg en maskerad man springa från platsen men Gustafsson hade alibi och pilarna kunde inte peka ut någon skyldig”, sa Harald och en tår trillade längs hans kind.
”Efter det svor jag att aldrig mer låta ett träd behöva vittna. Jag flyttade upp hit till min sommarstuga och har bott här sedan dess. Mina barn kommer hit med mat varje vecka och jag trivs fantastiskt bra, omgiven av mina vänner”, sa Harald och pekade runtomkring på träden som omfamnade huset och tomten.
Linnea hade suttit stilla och tyst under hela berättelsen, bortsett från några små korta frågor. Men hon klurade på någonting.
”Jag såg en film på tv där det var en familj som vittnade mot maffian. Efter rättegången så fick de flytta till en annan stad och fick nya namn och barnen fick börja i en ny skola och låtsas vara några andra för att inte maffian skulle hitta dem.”
Harald och Elsa tittade oförstående på varandra och Linnea.
”Ja, de kunde väl gjort så med träden också. Flyttat dem till en skog någonstans och sedan hade inte mördaren vetat var de fanns så han kunde inte hämnas”, sa Linnea.
Då började faktiskt Elsa och Harald skratta. Träd med skyddad identitet var det ingen som hade tänkt på.
”Ja, det hade kanske varit en bra idé. Du är rätt smart”, sa Harald.
”Fattar inte varför ingen tänkte på det”, sa Linnea.

Det var kanske inte helt oväntat att Linnea också skulle lyckas övertyga Harald om att hjälpa dem. Bortsett från den lilla flickans raka argument så tyckte han också synd om den gamla damen som verkade hysa en genuin kärlek för trädet. Var det någonting som Harald hade respekt för så var det känslor till träd.
”För det är ju faktiskt så att trädet kan rädda sitt eget liv om det kan berätta för dig vem som försöker mörda den så det är ju faktiskt en väldigt stor skillnad jämfört med det som du berättade innan”, sa Linnea.
Hennes pappa tog inte sin dotter riktigt på allvar när han hämtade dem med bilen och hon presenterade Harald med orden ”han kan tala med träd”. Istället hälsade han bara och körde dem hem till huset och släppte av dem alla.
”Du får snart skynda dig hem, Linnea, vi äter klockan fem.”
”Jaja, pappa”.

De tre gick fram till Eken och tittade upp mot trädkronorna där ljuset strålade fram genom grenarna.
”Vilket vackert träd”, sa Harald högt.
”Tack”, hörde han inne i sitt huvud. Det var Eken.
”Hur mår du?”
”Bara bra. Spiken känns knappt. Jag är lite orolig för den gamla damen, hon klarar nog inte av att sköta den här trädgården många år till.”
”Vi människor lever ju inte lika länge som er, det har du rätt i”, tänkte Harald. Han behövde inte prata eftersom det inte var genom luftens vibrationer som Eken uppfattade hans ord. Han pratade bara högt för att ställa vissa frågor som Elsa och Linnea lika gärna kunde få höra. Sedan fanns det andra saker som de kanske inte ville höra som fick stanna mellan Harald och Eken.
”Vem slog spiken i dig?”
”Det var mannen som bodde i det här huset tillsammans med damen. Han slutade med det för många år sedan, han bara försvann. Sedan var hon ledsen i många veckor.”
”Du menar att det är en gammal spik?”
”Ja. Det var flera spikar faktiskt. Jag tror de skulle sätta upp en tvättlina eller någonting.”
”Men de här märkena i din bark, här är ju ett hål efter ett spik som dragits ut också. Det är ju färska märken.”
”Ja, det var mannen i huset bredvid. Elake Bengtsson brukar damen kalla honom. Han var inne här en dag när hon inte var hemma och drog upp lite maskrosor ur gräsmattan. Han brukar göra det ibland. Och så var han framme och tittade på mig och sa att ’det var en ståtlig ek, en sådan skulle man haft till barnen’. Då såg han spiken i stammen. Han tänkte någonting om kopparspik och så gick han in till sig och hämtade en hammare och började dra ut spikarna. Men innan han hann dra ut den sista spiken så kom det en bil ute på gatan och då sprang han in till sig själv igen.”
Harald log när han klappade om Eken och vände sig till de båda andra för att berätta hur det låg till.
Elsa skämdes.
”Jag får nog ta och bjuda in Bengtsson på en kopp kaffe”, sa hon.
”Så det var ingen som försökte mörda Eken?” sa Linnea besviken.
”Nej, det var någon som av misstag höll på att ta död på den och någon som försökte rädda livet på den men blev bortskrämd innan han hann göra det”, sa Harald.
”Jaha, då har vi löst mysteriet i alla fall. Kommer Eken att överleva då om den har haft en spik i sig så länge?”
”Ja, det tror jag säkert. Det tar väldigt många år innan en spik dödar ett träd – även om det är koppar i den”, sa Harald.
”Jag tror det är dags för oss att äta någonting. Kanske jag får bjuda dig på middag som tack för hjälpen?” frågade Elsa.
”Gärna det, nu när ni har lyckats locka ut mig från skogen. Det känns faktiskt riktigt skönt, jag inser att jag faktiskt saknar det här lite grann.”
”Vad blir det för mat?” frågade Linnea.
”Det får du fråga din mamma om för du ska nog cykla hem nu. Klockan är snart fem. Har du glömt det?”
”Oj, vi ses en annan dag mormor”.
Eken tittade över häckarna när Linnea cyklade längs gatan. Den kunde faktiskt se henne även på nästa gata och nästan hela vägen hem till hennes föräldrar där den blickade ut över det stora villaområdet samtidigt som Harald och Elsa gick in i det gamla huset tillsammans.

SLUT

© 2006 Sölve Dahlgren

Om novellen
Det började med titeln som är en lek med ”Mannen som kunde tala med hästar”. Bara en tanke, ifall man kunde tala med träd och vilken nytta man i så fall skulle kunna ha av det.