* * *

Matchen mot +46ers blev aldrig riktigt spännande. Consuls gjorde en av sina absolut bästa matcher. Kalle dirigerade laget och dominerade som aldrig förr. De gjorde mål på sina chanser och dessutom vid rätt tidpunkter i matchen. Först tidigt 1-0 som svenskamerikanerna visserligen kvitterade. Sedan 2-1 bara två sekunder före första pausvilan. Som följdes upp med 3-1 bara 27 sekunder in på andra perioden.
Moståndarna arbetade sig sakta in i matchen och jagade reducering. Istället gjorde Consuls 4-1, ännu en gång bara sekunderna före periodpaus. När Charlie sköt 5-1 två minuter in på sista perioden var det avgjort. +46ers gav mer eller mindre upp, åtminstone mentalt. Helsingborg kunde spela avslappnat och nyttjade skoningslöst varje möjlighet till spelvändning. Till slut blev det hela 9-2.
– Nu visade vi alla att vi inte är så dåliga. Nu får vi se till att det blir tredje gången gillt mot Warberg också, sa Viktor.
– Fan vad gott det hade varit att slå dem. Gissa om Brian hade ångrat sig då, sa Charlie.

* * *

We Were Warberg hade dominerat rankingen under hela säsongen. Laget var en bra mix av gamla rutinerade rävar och ett par lite yngre men hungriga killar. Dessutom hade de ett beprövat och inövat spelsystem som kändes igen från Warbergs härjningar på 90-talet.
De gånger de mötte Brian var han fåordig. Charlie menade att han skämdes. Han var inte lycklig över lottningen, att riskera att skicka ut sina gamla lagkamrater. Samtidigt var det en dröm som gick i uppfyllelse, han spelade i ett lag som hade chans att vinna hela turneringen.
Det var bra tryck på läktaren. De inhyrda klackarna var större än tidigare under säsongen, Johanna hade berättat att hon och hennes kollega hade mer än 500 sångare på plats. Motståndarna hade lika många. Hon stod dock i Warbergs klack denna kväll.
Och de fick anledning att jubla direkt. Warberg tog nämligen ledningen med 1-0 i mitten av första perioden efter en ganska trevande inledning. Målskytt – Brian Jensen. Han snappade upp en dålig passning av Charlie, trampade in och sköt i bortre krysset. Otagbart för Ali i målet.
Han visade dock inga känslor. Ingen målgest. Han gick bara mot Warbergsbåset och tog emot sina lagkamraters glädje.
– Snygg passning, har du glömt att Brian inte spelar med oss längre? frågade Viktor när Charlie satt sig i båset.
– Håll käften, sa Charlie. Han skrattade inte.
– Jag tyckte det var snyggt gjort av honom. Att inte göra sin målgest och fira målet, sa Anton.
– Äh. Jag ska ge igen. Han kommer att sitta mycket i utvisningsbåset, sa Charlie.
– Gör inget dumt nu så att du själv åker ut. De har ett ruggigt powerplay, sa Emil.
– Jag känner honom. Jag vet precis vad han hatar.
Matchen hettade till redan några byten senare. Charlie började störa Brian. Reta honom med små rapp med klubban över vaderna. Vid ett tillfälle gick han fram och sköt och lät sedan klubban träffa Brian rakt på smalbenet. Han skrek högt men Charlie bad inte om ursäkt.
När de båda var på plan ett byte senare tog Charlie tag i Brians klubba och slängde iväg den när domarna hade ögonen på annat håll. Brian blev vansinnig och satsade tufft i nästa närkamp, knuffade Charlie som föll lätt mot sargen som välte med ett brak.
Brian fick fem minuter för hårt spel och en skarp tillsägelse av domarna. Charlie flinade när han gick förbi utvisningsbåset.
– Jag trodde du hade lugnat ner dig, Brian. Det är inte bra att ta onödiga utvisningar, sa Charlie.
– Du ska få igen, sa Brian.
Powerplay för Consuls som såg sin chans. Och tog den. Även utan Brian lyckades de formera en giftig uppställning och Warberg fick inte ordning på sin box. Tom sköt 1-1 och 2-1. När dessutom Kalle tryckte in en retur till 3-1 och Robin zorrade in 4-1 innan Warberg åter var fulltaligt, ja då såg det verkligen lovande ut.
Men Warberg lät sig inte rubbas. Brian höll sig kall efter att en av Warbergs veteraner hade snackat allvar med honom. Sakta men säkert åt de sig ikapp. Reducerade till 2-4 före periodvilan och i andra perioden ytterligare två mål. Kvitteringen till 4-4 gjorde Brian och den här gången knöt han båda nävarna i ett vrål efteråt och pekade på Charlie.
I sista perioden var WWW det bättre laget. Consuls hade ett kontringsläge där Robin och Tom kom ensamma mot Warbergs målvakt men ändå misslyckades med att göra mål. Istället tog halläningarna ledningen med 5-4 och i slutminuterna fullbordade Brian sitt hat trick när han sköt 6-4 i tom kasse.
De var utslagna. Efteråt vägrade Charlie ta Brian i hand. De andra gratulerade dock honom.
– Lycka till nu i resten av turneringen, Brian, sa Anton.
– Tack, det är lite blandade känslor just nu. Det är härligt att vara i semifinal men jag hade hellre varit det med er, sa Brian.
– Nästa år, sa Anton.
De kunde i alla fall glädjas åt att de fick 400 000 kronor för att ha tagit sig till kvartsfinal. Det innebar att de kunde betala av hela skulden till Johnny Ravn och att det fanns pengar kvar på kontot även efter att de betalt några extra fakturor som dykt upp de sista veckorna. Bland annat Jockes kreditkortsnota från Las Vegas på 47 000 kronor.

* * *

Stockholm Dream Team överraskade genom att besegra Prague Stars med 9-8 i sin kvartsfinal vilket innebar att det blev en helsvensk semifinal på övre halvan.
Helsinki Heroes tog däremot en planenlig storseger över Seattle med hela 8-1. De kunde vila sina stjärnor i sista perioden som de faktiskt förlorade med 0-1. Hade de inte slagit av på takten hade det sannolikt blivit tvåsiffrigt.
En tuff och jämn match mellan de båda schweiziska lagen slutade med seger för Winterthur över Lindenhofers, 4-2.
* * *

I semifinalen mot Stockholm var Warberg återigen det bättre laget. De spelade sitt spel och lät sig aldrig störas ens när stockholmarna stressade deras backar väldigt högt upp. Matchen slutade 6-3 till Warberg och Brian gjorde återigen mål för sitt nya lag.
I den andra semifinalen svängde det fram och tillbaks. Helsinki ledde med 2-1 och 5-4 innan Winterthur svarade för en mäktig vändning i tredje perioden och vann med 7-5 efter bland annat ett mål i boxplay.
Sett till säsongen var Warberg favoriter i finalen mot Winterthur. De båda lagen hade mötts i två finaler, Tianjin och Oslo, och vunnit varsin.
Det segrande laget skulle få ta emot en prischeck på hela 4,5 miljoner kronor.
– Fattar du, Brian kan få typ 250 000 kronor i segerpremier om de vinner finalen. Mer än vi kommer att få kvar att dela på, sa Viktor.
– Vi kommer nog inte att ha många tusenlappar över när vi summerar allt. De pengar vi har behövs till anmälningsavgiften nästa säsong, sa Emil.
Meningarna om Brian var delade inom laget. Många höll tummarna för Warberg och ville att de skulle vinna. De tyckte bara det var kul att Brian fick chansen att vara med om att vinna den största titeln på touren.
Men sedan var det en grupp, däribland Charlie, som tyckte att Brian var en riktig svikare. Och som menade att de kanske hade slagit Warberg med Brian i laget.
Det blev ingen titel för Brian och Warberg. Efter en mycket jämn och tät final stod schweizarna där som segrare med uddamålet, 3-2. Brian gick mållös av planen. Winterthur lyckades få kontroll på Warbergs anfallsspel och tvingade ut svenskarna mot sargen där de fick ta avslut ur väldigt dåliga vinklar.
Så Staffan Jonsson, Warbergs lagkapten, fick stå och se på när Winterthurs lagkapten Meyer lyfte den väldiga skölden där bokstäverna FWT blänkte i strålkastarljuset. Hans och lagkamraternas namn snart skulle graveras in på baksidan som de allra första mästarna i FWT-historien. De fick stående ovationer i den fullsatta arenan och Johanna och hennes kollegor sjöng tillsammans “Rivermen are the Champions of the World”.
Anton kände rysningar i kroppen. Det var den där speciella känslan, nästan som elektricitet i luften. Han var rörd och hade en klump i halsen. Glädje. Han kunde nästan se sig själv stå där nere och ta emot priset. Inför finalen hade han inte hållit på något av lagen men ju längre matchen led, desto mer kände han för Winterthurs sätt att genomföra den. De var värdiga segrare eftersom Warberg inte riktigt vågade vinna. De blev för fega och det kostade dem titeln.

* * *

– Anton, Emil. Får jag prata med er lite innan vi går, sa Jocke Wilhelmsson samtidigt som alla gick mot utgångarna och arenan tömdes.
De stannade kvar vid sina platser.
– Okej, vad vill du säga? frågade Emil.
De var redan överens om att bryta samarbetet. Jocke hade gång på gång lovat att han skulle ordna fram mer pengar precis som han lovat dem.
– Jag ville berätta att jag har sökt hjälp för mitt spelberoende, sa Jocke.
– Det var ju bra, sa Anton.
– Ja, det är ett stort steg. Det är inte så lätt att erkänna att man har problem, men jag inser nu att jag är spelmissbrukare. Jag kan inte hejda mig. Men om jag inte slutar spela så kan jag inte få ordning på min ekonomi, sa Jocke.
– Men jag lovar att ni ska få tillbaks pengarna jag är skyldig. Jag har redan satt in 25 000 kronor på bolagets konto.
– Då är det bara ett par hundratusen kvar eller så, sa Emil.
– Ja, vi får väl snacka om det där. Enligt avtalet har jag ju också rätt till procent på prispengar och…
– Nä, nu får du ta och ge dig. Du kan väl inte på allvar tro att vi är skyldiga dig pengar? sa Emil.
– Nej, nej. Men jag kanske inte är skyldig så mycket mer än det jag betalt in nu. Eller?
Emil skakade på huvudet och gick därifrån. Anton ursäktade sig och gick efter. Det var uppenbart att de skulle skaffa en ny manager till nästa säsong

* * *

Johanna hade bestämt sig för att förlänga sitt kontrakt med FWT ytterligare en säsong. De hoppades att det skulle få en hel del tid tillsammans om han fortsatte spela.
Hur det skulle gå med Consuls var fortfarande oklart. We Were Warberg ville behålla Brian som lockades av möjligheten att vinna titlar och dessutom tjäna rejält med pengar.
– Warberg vill gärna ha hit dig, Charlie och Kalle, sa Brian till Anton några dagar efter den stora finalen.
– Vill du inte hellre spela med vårt lag? Jag vill inte svika Emil och alla andra i laget, sa Anton.
– Jo, men det är ju svårt att tacka nej till ett av världens bästa lag. Vi hade ju flyt som kvalade in till Winners. Warberg kommer garanterat att vara där nästa år också.
Även om säsongen hade slutat på plus – enligt Emil nästan 100 000 kronor kvar när alla fakturor var betalda – så var finansiering av en satsning nästa säsong ännu inte hemma.

* * *

Det var mycket att tänka på för Anton när han gick där i korridoren med en golvmopp och en stor hink med vatten två veckor efter den stora finalen. Jobbet som nattstädare var inte alls lika glamoröst som att spela innebandy på en fullsatt arena med tusentals sjungade fans på läktaren. Det enda han hörde var musiken i hörlurarna.
Kalle hade inte bestämt sig om han skulle fortsätta, liksom flera av de andra spelarna i laget. Men det som oroade Anton allra mest var ändå det som Johanna hade sagt kvällen innan. Hon berättade att InnebandyPiraterna Ltd, bolaget som ägde och drev hela Floorball World Tour, hade problem med ekonomin.
– Jag hörde att FWT:s huvudsponsor har hoppat av. Det är rätt många miljoner som fattas om de inte hittar en ny huvudsponsor. Det kanske inte blir någon tour nästa säsong, älskling, sa Johanna.

SLUT

* * *

Consuls hade tagit in på hotell under den sista delen av turneringen för att kunna vila upp sig ordentligt mellan matcherna och slippa resorna. Det blev inte mycket dyrare än att betala tåg– och färjebiljetter varje dag.
– Nu känns det som om vi är tillbaks på touren igen. Det var lite märkligt att åka hem till mamma och äta middag efter matchen och sova i sin egen säng, sa Viktor och skrattade.
– Nej, inte mycket innebandyproffs över det, sa Robin.
I kvartsfinalen mötte de Falun Redskins, rankade strax under dem själva. Men Falun hade bara spelat fem turneringar på touren och nått kvartsfinal i de två första. Det var ett bra lag utan speciella stjärnor. Spelade ganska defensivt med giftiga kontringar.
Kvartsfinalen blev en riktigt målsnål historia. Consuls svarade på Faluns defensiv genom att spela försiktigt av rädsla för att släppa till kontringar. Första perioden bjöd bara två skott på mål för vardera laget och den andra inte mycket mer.
Publiken var inte överdrivet entusiastisk och det glesnade faktiskt på läktaren i tredje perioden. Men de som stannade kvar bjöds på en överraskande målfest när det öppnade upp sig efter ett gruff som slutade med att båda lagen fick vardera två utvisningar på fem minuter för hårt spel. Och i spel tre-mot-tre kom ytorna och målen.
Consuls matchade Charlie, Brian och Kalle. Det var en riktigt giftig kombination som redan efter fyra sekunder gav Helsingborg ledningen med 1-0. Men även Falun skapade chanser med sina tre gubbar. När båda lagen blev fulltaliga ledde Consuls med 5-4 efter ett riktigt målfyrverkeri.
När lagen åter var fem man på plan återgick matchbilden till den tidigare, men den skillnaden att Falun var tvungna att lyfta upp spelet i jakt på en kvittering. Det gav en hel del chanser men inga mål. Helsingborg höll tätt tiden ut och var klara för semifinal.
– Helt sjuk match. Nio mål på fem minuter och sedan ingenting på hela resten av matchen, sa Viktor och skrattade.
Charlie hade dock känning i ryggen och de bestämde att han skulle vila semifinalen mot Espoo Vikings. Ett tungt avbräck.
Espoo var laget som tagit sig till final inte mindre än tre gånger under säsongen – utan att lyckas vinna en enda av dem. Dessutom hade Helsingborg Consuls besegrat Espoo – i Palma. De visste att nyckeln låg i att få stopp på Antero Mäkelä som var en av de snabbaste spelarna på touren – och en av de säkraste målskyttarna.
– Okej, jag fokuserar på att sätta stopp för Mäkelä så får ni andra se till att göra målen, sa Kalle.
Han och Danto bildade det defensiva backparet, med Viktor som center samt Linus Ett och Carl som yttrar. Kalle pratade igenom taktiken med dem. Kalle skulle ligga som en igel på Mäkelä och Viktor skulle hela tiden placera sig mellan finnen och bollen för att skära av passningsvägarna.
Den andra femman skulle sedan göra målen framåt var tanken. Med Charlie på bänken blev det Robin Gonzales som fick ta över centerrollen i den formationen. Han var inte alls lika passningssäker som Charlie. Likt många andra zorrospecialister hade han en förkärlek för att plocka in bollen i hooken istället för att spela på ett tillslag. Men han kunde också slå luriga passningar med zorrofinten.
Det tog inte många byten innan Mäkelä började bli frustrerad. Kalle låg verkligen klistrad på honom i varje situation och han fick aldrig möjlighet att ta emot bollen i lugn och ro. Viktor bröt dessutom de flesta passningarna och skapade kontringslägen framåt. I andrafemman fungerade det inte lika bra. De höll dock spelet uppe och den finska andrafemman var rätt uddlös.
Espoo tog ledningen med 1-0 i powerplay efter att Kalle varit lite väl tuff i sin uppvaktning av Mäkelä. Naturligtvis var det Mäkelä som gjorde målet.
Strax därpå kvitterade Consuls efter att Viktor brutit ännu en passning med adress Antero Mäkelä. Han frispelade Carl Larsson som rundade målvakten och rullade in 1-1.
Brian fick äntligen en passning av Robin och sköt 2-1 i början av andra perioden. Sedan tog finnarna över. De kastade om lite i sina formationen och ändrade taktik. Mäkelä flyttade ner på backplats för att få utrymme för sitt skott och det gav utdelning direkt, 2-2 sköt han från mittlinjen.
– Dags för taktikbyte. Linus nu är det din tur att punktmarkera Mäkelä. Stressa honom hela tiden och markera bort honom så att han inte är spelbar, sa Kalle när de samlade sig under några sekunder, i en inofficiell timeout, efter den finska kvitteringen.
Linus gjorde ett bra jobb. Mäkelä blev återigen frustrerad och fick inga bollar att jobba med. I början av tredje perioden lyckades Linus istället stjäla bollen av honom och spela vidare till Viktor som stötte in 3-2.
Espoo pressade tillbaks Consuls men hade svårt att få riktigt bra lägen. De var för beroende av Mäkelä. Helsingborgarna höll tätt. Ända fram tills det var fem sekunder kvar av matchen. Då rasslade det i nätmaskorna bakom Emil. Men domaren hade blåst, målet var underkänt. Finnarna var rasande. De lugnade sig något när det visade sig att de hade dömt straff till Espoo. Domarparet hade hittat en fasthållning strax innan bollen gick i mål.
Mäkelä skulle såklart lägga straffen. Han gick sakta, sakta framåt. Gjorde sina skottfinter, fintade dragningar, men fortsatte rulla bollen rakt fram. När han kom till gränsen på målområdet gjorde han sitt drag. Fintade vänster med kroppen, gick åt höger. Emil la sig raklång för att täcka, Mäkelä gjorde en lång dragning förbi och lyfte bollen mot öppet mål med backhand. Den tog i ribbans underkant men studsade ut till vänster om Emil som strax fann sig själv liggande underst i en hög av spelare.
Det hände inget mer på de återstående fem sekunderna. Consuls hade vunnit och var i final. En seger ifrån en plats i den stora Winners Cup.
– Fantastisk seger killar. Ni var riktigt duktiga idag. Jag är imponerad över hur bra ni spelar taktiskt. Det här var högsta klass, sa Kalle när han klappade om dem efter slutsignalen. Han hittade hela tiden något att berömma hos dem individuellt. Han såg allt som de gjorde rätt – och självklart även fel.
Efter en riktig kämpainsats var de alltså klara för final. Där väntade överraskande Helsingör Seals som hade slagit ut storfavoriterna Zürich Sailors i semifinalen med 5-2. Det visade sig att Helsingör hade satsat allt på ett kort. Dagen innan semifinalen dök nämligen tre svenska landslagsstjärnor upp i Köpenhamn. Alla tre spelade i Superligan.
– Hur fan har de fått spelledigt av sina Superligaklubbar? frågade Viktor.
– Ingen aning. Det kan inte ha varit billigt att hyra in dem. Jag har för mig att Jocke sa att Janne Kottkvist krävde 50 000 kronor plus resor och 10 procent av prispengarna för att spela en turnering i somras, sa Emil.
Mot Zürich hade trion varit bäst på plan och legat bakom alla fem Helsingörsmålen. Dessutom hade de sedan tidigare en inhyrd tjeckisk trio och tre finska stjärnspelare. Det var inget billigt lag även om de finska och tjeckiska legoknektarna inte var av samma klass som de nya svenskarna.
– Om de inte går vidare till Winners Cup så går de nog back rejält på den här turneringen. Typ en kvarts miljon, sa Emil.
De tränade lätt tillsammans på morgonen innan finalen. Latjade med bollen, stretchade och rörde på sig för att komma igång. Flera spelare fick behandling av sjukgymnasterna som FWT tillhandahöll. Charlies rygg var bättre men de bestämde att han ändå skulle börja på bänken. De startade med samma uppställning som mot Espoo. Kalles femma skulle matchas mot svenskkedjan i Helsingör. De fick en svettig uppgift eftersom två av svenskarna var riktigt bra skyttar som snittade 25 mål per säsong, den tredje hade gjort 35 assist i Superligan säsongen innan.
Helsingör hade publikstödet från den övervägande danska publiken. De var mer högljudda än svenskarna, trots att det fanns ett 50-tal helsingborgare från Tågaborg på plats. Johanna stod i Consuls klack till Antons glädje. Hon vinkade till honom och de fick ögonkontakt på uppvärmningen. När väl matchen startat så försvann dock publiken ur hans synfält, all fokus hamnade på planen och spelet.
Det blev en riktigt tuff match. Fysiskt spel och högt tempo. Helsingör var dock precis som senast de möttes beroende av sina inhyrda spelare. Det var bara två danska spelare som spelade från start, de resterande sex satt på bänken.
En sak talade dock för Consuls. Helsingör hade inte lyckats hyra in en lika bra målvakt som vid deras senaste möte. I målet satt nämligen en ung skåning som de kände igen från juniorserien. Han var talangfull men inte alls i klass med Kratochvil.
Matchen började olyckligt för Helsingborg. En dålig tekning gav danskarnas svenska kedja öppen gata mot mål. Kottkvist tekade framåt och hans båda kedjekamrater rusade. Consuls var inte riktigt vakna, backarna gick på varsin forward medan Kottkvist klev på rakt fram och drog in bollen stenhårt i nättaket bakom Emil. Matchklockan stannade på 00:06.
– Vad fan var det som hände? frågade Viktor när han gick och satte sig på bänken.
– Du förlorade tekningen och vi gick bort oss i markeringen, sa Danto.
– Nu kan man i alla fall använda klyschan “det är gott om tid kvar”, sa Linus.
Det lättade upp stämningen. Killarna tittade på varandra och skrattade.
– Det har du rätt i. Det är bara att jobba på. Vi ska vinna den här matchen, sa Kalle.
Samtidigt på banan hade Consuls kvitterat redan innan minuten gått. Robin vann bollen på mittplan, tog upp bollen i hooken zorrade och fejkade ett pass till Brian. Istället skickade han iväg den till Tom som nöp direkt.
Mönstret höll i sig. Det var Kottkvist och hans båda kedjekamrater som skapade det mesta framåt för Helsingör medan Robin, Brian och Tom hade lekstuga i sin anfallszon när de var inne. Och det blev en riktig målfest, lagen följdes åt fram till 7-7 i slutet av andra perioden.
– De är ruggigt svåra att få stopp på. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra för få hindra dem eller öka trycket och göra fler mål på deras andrafemma, sa Kalle till Anton i andra pausen.
– Nej, det är ju inte bara Kottkvist som är bra. De är rörliga alla tre och byter positioner. De är faktiskt lika bra som Warbergs forwards, sa Anton.
– Jag kan spela sista perioden, sa Charlie.
– Är du säker på att ryggen håller? frågade Anton.
– Jag får chansa lite. Om vi förlorar är det ju långt till nästa säsong. Vinner vi så är det ju värt det. Det känns rätt okej nu efter behandlingen i förmiddags, sa Charlie och sträckte på sig.
– Ni kan väl börja med att köra vartannat byte du och Robin? sa Kalle.
Redan i första bytet spelade Charlie fram Tom till 8-7 och sedan även 9-7 ett par minuter senare. När Charlie själv sköt 10-7 trodde alla att det var avgjort. Men inte Helsingörs svenskar. Kottkvist reducerade till 10-8 med sitt tredje mål i matchen.
Och när Brian sedan drog på sig en utvisning blev det 10-9. Han hade annars hållit sig väldigt lugn under de senaste turneringarna. Och till råga på allt kvitterade Helsingör till 10-10 på ett självmål av Robin som försökte rensa undan framför eget mål men fick snedträff.
Matchen gick till förlängning. Där skapade båda lagen mängder av chanser och radade upp stolpskott och ribbträffar. Dessutom gjorde Emil ett par svettiga räddningar.
Fyra minuter in i sudden fick Consuls frislag i egen zon. Alla sprang för att byta. Utom Kalle som stod kvar vid bollen. Och på bortre långsidan, vid mittlinjen stod Carl Larsson. Kalle ropade till honom och skickade iväg en långboll. Carl hade öppen väg mot mål eftersom samtliga Helsingörs fem spelare befann sig vid sargen utanför det egna båset.
Carl sköt. Målvakten räddade men tappade bollen rakt ut och Carl kunde chippa sin egen retur över den dykande keepern. Bollen studsade en gång och rullade sedan in i mål. 11-10 till Consuls i sudden. De var klara för Winners Cup tack vare en oväntad matchhjälte.
– Du sparar dina mål till de viktiga lägena, sa Anton när han kramade om Carl.
– Ja, vi har ju andra som gör mål i varenda match, sa Carl samtidigt som han omringades av segerrusiga helsingborgare.
Kalle satt kvar på golvet nere i hörnet. Han dolde ansiktet mellan knäna. Anton sprang bort till honom.
– Är du okej?
– Ja. Det känns så jäkla skönt. Helt underbar seger. Men jag är grymt trött nu. Man är inte van att spela så intensiva matcher utan att få vila. Ja, jag har ju inte spelat en så här tuff match på flera år, sa Kalle och skrattade samtidigt som han reste sig upp och gick mot de andra i laget.
Han var nästan dubbelt så gammal som resten av spelarna men just nu kände han sig ung igen trots sina trötta ben. Det här hade han saknat. Glädjen efter en seger, delad med andra.

* * *

Brian var ovanligt tystlåten efter matchen. Han hade inte heller stått att känna igen under matchen, han verkade ofokuserad när han missade flera bra chanser.
– Hur är det Brian? frågade Anton när de promenerade tillbaks till hotellet.
– Äh, det är okej. Är väl inte i form helt enkelt.
– Du är inte sjuk eller?
– Nej, nej. Det sitter i skallen. En massa funderingar.
De mötte Jocke i lobbyn på hotellet. Han hade dykt upp i Köpenhamn lagom till kvartsfinalen och var som vanligt på strålande humör. Han verkade aldrig särskilt bekymrad trots att han var skyldig dem över 100 000 kronor och hade fått göra sig av med sin BMW för att han inte hade längre hade råd.
– Har du berättat för dem ännu, Brian? frågade Jocke.
– Nej, sa Brian och tittade ner i golvet.
– Oj. Ja, men det är väl bra nyheter ändå, sa Jocke.
– Vadå? sa Anton.
– Jag träffade Warbergs manager i Vegas och gjorde en deal med honom. Då visste jag ju inte att ni skulle lyckas kvala in till Winners Cup, det var ju helt osannolikt, sa Jocke.
– Vad har du gjort?
– Brian ska spela med Warberg i Winners. Jag har hyrt ut honom, vi tjänar 50 000 kronor på det, sa Jocke triumferande.
– Men va fan, sa Anton. Är du helt dum i huvudet? En av våra bästa spelare. Och hur kul är det för Brian?
– Det var ju Brians idé, sa Jocke och verkade förvånad över Antons reaktion. Han var övertygad om att han äntligen hade gjort något smart och dragit in pengar till den ansträngda lagkassan.
– Jag… jag trodde ju inte att vi skulle kvala in. Och jag var tvungen att ta beslutet innan vi åkte hit, sa Brian fortfarande med blicken fokuserad på den röda heltäckningsmattan.

* * *

De skildes åt på Knutpunkten i Helsingborg. Hon skulle ta tåget vidare mot Halmstad och han skulle ta bussen upp till Tågaborg. Hade det inte varit för att hennes tåg gick bara 20 minuter efter att de stigit av färjan så hade de nog stått kvar och kramats längre.
– Ja, då säger vi väl hej, sa hon.
– Men vi ses ju snart igen. Du kommer ner till Köpenhamn om en vecka eller?
– Ja, jag är ledig första veckan som ni kvalar så jag missar kanske någon match. De matcherna spelas ju mest i små hallar där det knappt finns någon läktare. Inte mycket lönt med en klack där.
– Vi får hoppas att du hamnar i vår klack när vi spelar, sa han och tryckte hennes tätt intill sig.
– Ja, annars ska jag be om att byta. Eller så ser jag till att klacken är helt tyst, sa hon och skrattade och pussade honom.
Han vinkade av henne vid rulltrappan. Sedan åkte de åt varsitt håll.
Hemma väntade hela familjen på honom. Han kunde berätta om sina fantastiska upplevelser i Las Vegas, Grand Canyon och San Fransisco. Pappa Josef och mamma Kristina kände igen sig. De hade själva gjort en liknande resa drygt 20 år tidigare. Han berättade om hur laget hade utvecklats och den fantastiska förstärkning de skulle få när Kalle bestämt sig för att göra comeback.
– Så nu har ni bara en turnering kvar då. Vad ska du göra sen? frågade hans pappa.
– Vi har väl två turneringar kvar. Vi ska ju vinna i Köpenhamn, då får vi spela Winners i Malmö, sa Anton och försökte låta självsäker.
– Visst, det glömde jag. Det är klart att ni fixar det. Nu när Kalle ska spela också, sa Josef som försökte dölja att han inte trodde på det.
– Vi ska försöka åka ner och titta på er i alla fall några matcher. Nu när det är så nära, sa Kristina.
– Ja, absolut. När har ni första matchen? frågade Josef.
De hade sett en hel del av lagets matcher på webben, men ännu inte någon live.
Sedan kom också de oundvikliga frågorna från pappan om vad Anton tänkt göra när sista matchen på FWT var spelad. Hade han tänkt söka jobb? Hur tänkte han försörja sig?
– Vi får väl se hur det går först. Men jag hade nog tänkt jobba ett par månader i väntan på att nästa säsong börjar i mars, sa Anton.
– Så även om du får tag på ett jobb så tänker du säga upp dig igen och åka iväg på touren? frågade Josef.
– Ja, det är klart, sa Anton.
Josef suckade. Efter att ha pratat med Emils pappa hade han förstått att de fortfarande inte tjänat en enda krona på den första säsongen utan snarare låg back. Han hade svårt att förstå hur sonen trodde att det skulle gå att fortsätta på samma sätt.

* * *

De fick tre träningar tillsammans innan allvaret började. Den första träningen var riktigt usel och Anton kände sig nervös på kvällen. Alla passningar låg en halvmeter fel, ingen av målskyttarna prickade målet som de brukade. Tom Stenhög gjorde inte ett mål när de spelade fem-mot-fem den sista halvtimmen.
Men det blev bättre redan nästa dag. Anton röt till i omklädningsrummet och luftade sin frustration och oro. Alla nickade instämmande och gick sedan ut och körde på som de brukade. Tom och Brian hade fått tillbaks precisionen i sina skott.
– Jag tycker det ser bra ut. Ni blir bättre och bättre hela tiden, sa Kalle efteråt.
– Hur känns det själv?
– Jodå, det ska bli kul att spela. Men lite nervös är jag allt. Ni har ju höga förväntningar på mig.
– Skönt att det blir en mjukstart då. Imorgon spelar vi mot ett kompisgäng med byggnadsarbetare hörde jag. De spelar nog fysiskt och fult men jag tror inte de är speciellt snabba eller tekniska, sa Viktor.
Det var en stor turnering med över 300 lag. Emil hade hittat åtminstone ett dussin riktigt tuffa konkurrenter när han granskade lottningen. Lag som låg högre eller strax under dem på rankingen. Samtidigt hade han hört att många av de etablerade FWT-lagen hade sämre trupper med sig här än de haft tidigare under hösten och sommaren.
– Nån sa att Zürich Elephants saknar sina tre bästa poängplockare eftersom de spelar i ligan nu. De lär inte vinna den här turneringen utan dem, sa Viktor.
Matcherna spelades dock på kvällarna vilket gjorde att ett par lag i den danska ligan deltog. De hade lyckats flytta sina seriematcher för att kunna delta i hela Last Chance Cup.
De märkte dock snabbt att det framför allt var ett stort antal svenska och danska korplag eller kompisgäng som hade anmält sig. En anledning var att de fick biljetter till det stora slutspelet i Malmö Arena där arrangörerna hoppades kunna fylla hallen samtliga dagar. Ett led i den strategin var att locka över 100 korplag att spela Last Chance Cup.
För att ytterligare underlätta hade man lagt delar av kvalturneringen i Malmö så att de svenska lagen skulle slippa åka över till Köpenhamn, i alla fall de första omgångarna.
De 64 bäst rankade lagen, däribland Helsingborg Consuls, gick dock in först i huvudturneringen som bestod av 128 lag. Övriga 64 kom från kvalturneringen.

* * *

Sista chansen, Last Chance Cup var upplagd så att vinnaren tog allt. Inga prispengar för något annat lag än just slutsegrarna genom att de var klara för Winners Cup. De höll nere kostnaderna genom att pendla fram och tillbaks med tåget varje dag i början av veckan. De var lyckligt lottade på det sättet.
Första omgången mot Limhamn Hammers. Inledningsvis ganska fysiskt spel, Limhamn hade i alla fall ett par spelare som var hyfsade. Men Consuls slog spiken i kistan redan innan första perioden var över. Då sköt nämligen Brian 5-0, hans tredje mål i matchen. Sedan rann det iväg och Helsingborg vann med hela 12-0.
Till andra omgången återstod bara några enstaka kvallag som lyckats skrälla. I övrigt var det lag som spelat ett antal turneringar på touren och därmed betydligt tuffare motstånd. Trondheim Teamsters hade dock bara 50 rankingpoäng. En jämn första period slutade 1-1, sedan höjde Consuls tempot i andra perioden och vann den med 3-0. I tredje perioden bevakade man ledningen och kunde vinna med 5-2 utan att ha tagit ut sig.
– Det ser ju bra ut det här. Men det är väl nu allvaret börjar, sa Kalle.
– Ja, Frölunda Cowboys är till och med rankade högre än oss. Det kan nog bli tufft ifall de har samma lag som tidigare på touren, sa Anton.
Lyckligtvis hade inte Frölunda det. Två spelare från Pixbo hade lämnat vilket blev kännbart även om det fanns flera före detta div 1-spelare i Cowboys trupp. Frölunda skaffade sig en ledning med 1-0 tidigt och höll sedan tätt. De försvarade sig med fyra spelare i box och hade sedan en man som fiskade vid mittlinjen efter kontringar. Mållös mittperiod. Consuls började bli frustrerade. Ledde skotten med 24-5 men gjorde inte mål.
– Börja lyfta in lite mer långbollar på mål och jobba på returerna. Vi måste störa dem på något sätt, sa Kalle.
Anton avancerade på kanten och mindes vad Kalle sagt. Redan före mittlinjen drog han iväg bollen och såg hur Brian och Tom störtade mot mål. En Frölundaback vevade för att rensa men fick inte träff på bollen som istället studsade förbi målvakten. 1-1 på ett långskott.
Därefter lossnade det och Frölundas målvakt tappade in flera enkla skott. Consuls vann med 4-2 och var klara för fjärde omgången.
Där väntade Brno Wolves. Ett lag som oftast åkt ut i första eller andra omgången av alla turneringar. Förutom i Denver där tjeckerna tog sig hela vägen till final. De hade tappat några nyckelspelare sedan sommaren men i gengäld värvat in två spelare från ett annat tjeckiskt FWT-lag som inte deltog i Last Chance Cup.
Mot Brno visade Kalle på allvar vad han kunde. Han var precis överallt och stängde ytorna för de tjeckiska stjärnorna. Dessutom lugnade han ner spelet, höll i bollen när det behövdes och slog de avgörande passningarna. Den första perioden dominerade Consuls fullständigt, ledde med 3-0. Andra perioden ett bottennapp där de började slarva med uppspelen och släppte till tre kontringar varav tjeckerna nyttjade två. 3-2 inför sista perioden och det kände som om matchen var på väg att svänga.
– Vi får fan inte åka ur redan innan kvartsfinalen, sa Viktor när han satte sig på en bänk i omklädningsrummet och lät klubban falla till golvet.

* * *

Warberg förlorade sedan finalen mot Lindenhofers från Schweiz med 4-5 trots ledning med 3-1. Segern i Las Vegas var Lindenhofers första titel och två veckor tidigare hade deras landsmän från Winterthur stått som segrare i Denver. Jackpot för Schweiz i USA alltså.
Stämningen i hallen var bättre än i semifinalerna. De drygt 3 000 stolarna var fyllda. Det satt fler spelare och därmed innebandyintresserade på läktarna. Alla spelare hade rätt till biljetter till de matcher på FWT när de inte själva spelade. De köpte till rabatterat pris. Däremot var det obligatoriskt att se till att biljetterna nyttjades och att stolarna inte stod tomma.
Publiksnittet på matcherna i Las Vegas landade ändå över 2 000 åskådare, betydligt mer än hemma i Superligan men inte i klass med turneringarna i Prag och Zürich. Eller Stockholm och Helsingfors där det också varit utsålt från kvartsfinalerna och framåt.

* * *

Efter Las Vegas-turneringen var det uppehåll en vecka på Floorball World Tour. Veckan därpå spelades Second Chance Cup i London, dit det inte fanns något kvalspel. Den riktade sig enbart till de lag som varit i final men inte vunnit några titlar under säsongen. De fick en andra chans att kvalificera sig till den stora avslutningen Winners Cup.
Dit kunde maximalt 16 lag kvalificera sig. Eftersom några lag vunnit mer än en titel skulle det dock bli färre lag än så denna säsong.
När de vanliga turneringarna var spelade hade sju lag kvalificerat sig till WC: We Were Warberg (fyra titlar), Helsinki Heroes (4), Winterthur Rivermen (2), Prague Stars (2), Lindenhofers (1), Seattle Clouds (1) och Stockholm Dream Team (1). Med ett lag från Second Chance och ett från Last Chance skulle alltså nio lag göra upp om den stora mästartiteln.
Second Chance Cup blev en rätt liten turnering. Eftersom många av de lag som vunnit titlar också hade varit i final flera gånger återstod bara fem finallag som inte heller hade någon titel. Två schweiziska – Zürich Sailors och Zürich Elephants, finska Espoo Vikings, tjeckiska Brno Wolves och San Fransisco +46ers, ett amerikanskt lag som nästan bara bestod av svenskar bosatta i Kalifornien.
Därför hade tourledningen beslutat att fylla upp med de bästa lagen som nått semifinal under säsongen. Det innebar att även Bears of Lappo, Peking Ducks och Fredrikshavn Hawks fick chansen.
– Varför fick inte vi chansen? frågade Linus Ett när de läste om vilka lag som fått extraplatserna till London.
– Vi har för lite rankingpoäng. Hade vi kvalat in till någon mer turnering så kanske. Peking och Fredrikshavn ligger inte så långt före oss, sa Viktor.
– Eller om vi hade gått till final här i Vegas, då hade vi också haft en plats, sa Emil.
Efter Las Vegas splittrades laget upp i flera grupper. Först hade de planerat att åka hem till Sverige hela gänget för att kunna träna och ladda inför Last Chance Cup. Men sedan dök den ena efter den andra upp och undrade om det gick att ta en annan väg hem, lägga till några dagar för att kunna göra en liten resa när de ändå var iväg.
Så det slutade med att Ali, Joel, Linus Ett och Carl åkte hem till Sverige direkt. Danto och Andy bestämde sig för att ta bussen till Los Angeles och flyga därifrån en och en halv vecka senare.
Emil, Viktor, Charlie och Brian ville se Second Chance Cup och stannade därför i Vegas en vecka extra och flög därefter till London. Emil hade haft fullt sjå att boka om deras biljetter efter önskemål – och dessutom letade han boende åt sitt gäng.
– Det går att leva billigt i Vegas om man vill. Jag har hittat ett hotell med rum till oss fyra för 150 kronor per natt och där har de en buffé som bara kostar 80 kronor. Så vi kan slappa och ta det lugnt, sa Emil samtidigt som han packade sin väska på morgonen, dagen efter finalen.
Linus Två, Tom och Robin valde också att stanna kvar i Vegas efter att Emil berättat det. De bokade genast ett rum på samma hotell och fick visserligen betala 200 kronor för sitt rum. Däremot tänkte de åka hem till Sverige och strunta i London.
Och Jocke, han var väldigt otydlig med vart han skulle ta vägen. Några dagar till vid spelborden i Las Vegas och sedan skulle han resa vidare någonstans. Han hade i alla fall fått tag på ett nytt kreditkort på något sätt.
De var åtminstone seedade i Last Chance Cup och skulle slippa spela de allra första omgångarna. Därmed kunde de få två-tre träningar tillsammans innan det var dags att resa till Köpenhamn. Det borde räcka om alla skötte sin individuella träning fram tills dess. Dessutom skulle de allra första matcherna förmodligen inte bjuda på det allra svåraste motståndet heller.
Kvar var Anton som skulle välja resväg. Efter dejten med Johanna hade han börjat fundera på att fråga henne om hon ville resa med honom. Han visste att hon skulle vara ledig fram tills turneringen i London började. Han ville få mer tid med henne ensam, utan hans och hennes rumskompisar. Men han visste inte om hon var redo att dela rum med honom, eller om det var för tidigt.
– Har du bestämt vad du ska göra Anton? frågade Emil. Det finns säkert plats för dig hos Linus och de andra eller så får du väl bo på golvet hos oss.
– Jag ska träffa Johanna efter frukost och snacka med henne.

* * *

De möttes nere vid poolen. De hade två timmar på sig innan det var dags att checka ut så han hade föreslagit ett sista dopp. Han var nyfiken på att se henne i bikini.
Johanna kom nedsläntrande en minut före halv tio. Hon hade en lång ljusgrå T-shirt, några storlekar för stor som räckte halvvägs ner på hennes lår. Håret var uppsatt i en knut i nacken.
– Hej, sa hon och gick fram och kramade om honom. Och kysste honom.
– Så, vad har du planerat? Vart reser du idag? frågade han.
– Jag tänkte kolla med dig. Egentligen är jag bokad på ett plan härifrån sent ikväll till Chicago och sen till Köpenhamn.
– Det låter som om vi kanske är bokade på samma plan.
– Jag hade först planerat en vecka i Sverige eftersom jag inte varit hemma sedan midsommar. Men samtidigt känns det dumt att åka hem nu när vi träffats, vi kunde ju ta en resa här i USA när vi ändå är här.
– Ja, det gör vi. Någonstans du vill åka? Jag skulle gärna se Grand Canyon innan vi lämnar Las Vegas. Det ska ju vara skithäftigt.
– Det kan vi göra. Sedan skulle vi kunna flyga till San Fransisco, det är jättevackert. Jag bodde där som au pair för två år sedan och har lovat att komma tillbaks och hälsa på min familj någon gång.
– Det här är första gången jag är i USA så jag vill gärna se Kalifornien.
– Vi får skynda oss att boka om. Men det vore skönt med ett sista dopp innan vi åker, sa Johanna och drog av sig sin T-shirt och hoppade i poolen.
Det fick en härlig resa tillsammans. Via au pair-familjens kontakter fick de tillgång till en lägenhet i Russian Hill nära den legendariska blomstersmyckade serpentinvägen på Lombard Street. Johanna visade honom runt i stan, de besökte turistfällorna som fängelseön Alcatraz och åkte runt med de gamla öppna spårvagnarna. Han kände igen många gator från biljakter i Hollywoodfilmer. De tog sig över Golden Gate-bron.
Men hon tog honom också med till en del andra platser i stan som hon lärt sig uppskatta. Dagarna gick fort. Enda gången som det kändes lite långtråkigt var avresan då de fick kliva av planet precis när de kommit ombord och vänta fyra timmar på att planet skulle repareras innan de fick lyfta i riktning mot Europa.
– Jag har haft jättekul de här dagarna, sa hon när de satt på planet och såg London långt nere under sig.
– Jag med. Vi kan väl njuta här i London också, även om du ska jobba.
– Ja, det är ju bara kvällarna. Plus lite repetitioner och möten. Men jag kommer att ha rätt mycket ledig tid hoppas jag, sa hon och lutade huvudet mot hans axel.

* * *

Emil hade haft kontakt med Johnny Ravn och deras egen redovisningskonsult hemma i Helsingborg. De hade betalat av hela lånet på 500 000 kronor. Men fortfarande återstod en stor del.
– Det är kanon grabbar. Räntan är upp i 116 000 kronor just nu. Hur vill ni göra med den betalningen? frågade Ravn.
– Vi har bestämt oss för att köra allting på företaget. Vi vill inte syssla med några svarta pengar, sa Emil.
– Okej, inga problem. Jag kan skicka en faktura. Då är skulden 116 gånger två, alltså 232. Men tänk på att det fortsätter ticka ränta varje vecka tills ni betalt.
– Jo, vi vet. Vi får försöka kvala in till Winners Cup i Malmö, sa Emil.
– Hör av er när jag ska skicka fakturan, sa Ravn.
– Okej. Det ska jag göra.
– Och lycka till.
– Tack, sa Emil och tryckte bort samtalet.
– Vad sa han? frågade Anton som suttit bredvid och lyssnat.
– Han önskade oss lycka till. Men det viktigaste är att vi är skyldiga 232 000 kronor. Och skulden fortsätter växa så efter Winners Cup är den uppe i 266 000 kronor. Vi måste bara vinna Last Chance, sa Emil.
– Hur mycket har vi på kontot?
– Vi kommer att ha max 40 000 kronor nästa vecka. Vinner vi Last Chance och kvalar in till Winners Cup är vi garanterade minst 240 000 kronor. Då klarar vi det precis.
– Men hur lätt blir det? Vinna hela den turneringen? Alla lag som inte är direktkvalificerade kommer ju att vara med där, sa Anton.
– Visst, men de allra bästa är inte med. Vi slipper Warberg, Heroes och Winterthur till exempel. Sedan kanske en del lag tänker som du, att det är för svårt att vinna och struntar i att åka dit. Då har ju innebandysäsongen börjat hemma i Sverige också.
– Ja, vi har ju inget val. Vinner vi inte så får vi dela upp skulden mellan oss. Hur mycket blir det?
– Runt 15 000 kronor per skalle. Det kunde varit värre.
* * *

Second Chance Cup i London var en turnering där man faktiskt kunde se alla matcher som spelades utan att tröttna. Arrangörerna hade fördelat kvartsfinalerna med två matcher per kväll, måndag till torsdag. Sedan semifinaler på fredagen och final på lördagen. Vissa lag fick alltså en rejält lång vila, medan andra kunde få spela tre matcher på tre dagar. Det sportsliga hade fått ge vika för det ekonomiska.
Zürich Sailors och Zürich Elephants hade lottats mot varandra i en derbykvartsfinal som vanns av Sailors. De övriga kvartsfinalerna slutade så här: Espoo Vikings-Fredrikshavn Hawks 6-1, Brno Wolves-Bears of Lappo 9-8 och slutligen San Fransisco +46ers-Peking Ducks 5-2.
I semifinalerna möttes sedan Sailors och Vikings i den ena, en jämn och hård kamp som slutligen vanns av finnarna. Många på läktaren menade att det var den moraliska finalen eftersom både Brno och San Fransisco hade sämre ranking.
– San Fransisco har ju bara fem poäng mer än vi. Bara för att de skrällde i Stockholm och gick till final som de är med här, sa Charlie.
– Ja, hade vi gått till final i Las Vegas hade vi spelat här, sa Viktor.
San Fransisco visade sig dock vara riktigt bra. De hade hyrt in en del förstärkningar till London-turneringen, jämfört med det lag de ställt upp med i Las Vegas – där de åkte ut redan i andra omgången. Brno räckte inte till, det blev seger för svensk-amerikanerna med 7-3.
Final mellan Zürich Sailors och San Fransisco +46ers. Schweizarna hade nästan tre gånger så mycket rankingpoäng som +46ers. Men de var också slitna. De hade haft tuffa matcher på vägen fram till finalen även om de fått vila en dag mer än +46ers. I semifinalen mot Espoo skadade en av deras stjärnor knäet och en annan fick matchstraff och var därmed avstängd i finalen.
I en mycket jämn och dramatisk final stod det 7-7 efter ordinarie tid. I förlängningen avgjorde +46ers på en kontring och sköt 8-7. Stort jubel på läktaren. Både schweizarna i Elephants och finnarna i Lappo verkade tycka att det var bättre att +46ers gick vidare när de själva var utslagna för de applåderade segrarna.
– Wow, tänk att det kunde varit vi. Men de var faktiskt riktigt bra i den här matchen. Han med nr 88 var väl inte med i Vegas? frågade Viktor.
– Nej, han var superbra. Undrar om inte han spelar i Superligan hemma i Sverige, tycker jag känner igen honom från någon av FCH:s matcher. Han måste ha fått spelledigt eller så har han lagt av, sa Charlie.
– Killar, vi har fortfarande chansen. Nästa vecka i Köpenhamn, sa Emil.

* * *

Hon hade lyckats övertala FWT-killarna att ge henne ett eget dubbelrum i London så att hon och Anton kunde bo tillsammans. Inte samma hotell som Emil och de andra grabbarna, men på samma gata. Och inte långt ifrån hallen där turneringen spelades. Hotellet höll inte alls samma standard som det i Vegas men var ändå mysigt.
Johanna och Anton halvlåg på sängen. Kramades. Kände på varandra. Anton njöt av beröringen och att känna värmen från Johanna. Hennes andedräkt mot hans kind. Det kändes som om han kanske skulle få ha sex med henne ikväll. Eller inte. Han tänkte inte ta initiativet, var lite rädd att hon skulle säga nej och bli stött. Trots att hennes kyssar sade något annat. Två dagar tidigare hade han fått se henne nästan naken.
Hans hand gled upp under hennes tröja igen. Fumlade lite, fastnade i tyget men nådde målet. Hon protesterade inte utan fortsatte kyssa honom.
Då ringde hans mobiltelefon. Han hejdade sig ett tag, funderade på om han skulle ta den. Istället fortsatte han. Men då tog hon hans hand och förde bort den.
– Det är dumt att missa ett samtal, det kan ju vara något viktigt. Vi kan fortsätta sen, sa hon och reste sig upp och gick bort och tog telefonen och svarade:
– Antons telefon, det är Johanna.
Den som ringt upp sa något.
– Okej, ett ögonblick så ska du få prata med honom, sa hon och gick bort till Anton, kysste honom på munnen. Hon räckte över mobilen och sa:
– Jag går på toaletten så du får prata i fred. Jag tyckte han sa att han hette Kalle.

* * *

De satt på läktaren och såg Warberg köra över Vikings med 7-3 utan att förta sig. Det var klasskillnad i passningsspelet. Vikings saknade visserligen en av sina bästa spelare som hoppade runt på läktaren med kryckor.
– Hur ska vi göra för att besegra dem imorgon? frågade Anton.
– Det gäller att alla spelare gör sitt livs match. Vi skakade ju dem i Zürich, sa Viktor.
– Jo, men då vilade de ju några av sina bästa spelare och bjöd in oss i matchen. Det lär de inte göra i en semifinal. Då går de nog för fullt i 60 minuter.
– Vi har spelat riktigt bra här i Vegas. Knepen Kalle lärde oss innan vi åkte var mer värdefulla än vi förstod. Vi stressar inte upp oss lika mycket och har blivit bättre på att bevaka ledningar, sa Viktor.
– Jo. Det är klart att vi har chansen. Det hade varit kul att gå till final.
– En finalplats skulle innebära att vi kan betala tillbaks skulden och dessutom säkrar nästan hela finansieringen för nästa säsong, sa Emil som suttit tyst och studerat Warbergs målvakt.
– Han är riktigt duktig, gör inga avancerade räddningar men sitter hela tiden i vägen, fortsatte han.

* * *

När de kom tillbaks till hotellet gick de genom casinot, något som var svårt att undvika oavsett vart man gick i Vegas.
De fick syn på Jocke som stod vid ett av rouletteborden och satsade friskt. Framför sig hade han en stor hög med marker. Bredvid honom stod två unga tjejer några år äldre än dem själva, klädda i korta svarta klänningar, lite väl urringade,  skor med minst 10 cm klack. Jocke jublade ännu en gång och rakade in en hög marker till.
De gick fram till bordet för att titta närmare.
– Hallå Jocke, verkar som om det går bra för dig ikväll, sa Anton.
– Jajamensan. Jennifer och Josie för tur med sig. De är tvillingar.
De hälsade på tjejerna som höll sig tätt intill Jocke. Han lade ut sina marker i högar runt siffran 24 och satsade en hög på svart. Croupiern stoppade insatserna och kulan landade på 30. Rött. Jocke förlorade allt han satsat men lade genast ut nya marker på samma ställe.
– Det är mitt turnummer, sa han och log.
Berget av marker krympte snabbt. Några minuter senare var allt borta. Jocke plockade fram plånboken och tittade djupt i den. Räknade sina sedlar. Övervägde alternativen.
– Nej, vi kanske ska ta en paus från det hör. Man kan inte vinna hela tiden. Kan jag bjuda er på en drink tjejer? sa han och gick till baren med sitt sällskap.
Anton och Emil gick vidare upp till rummet.
– Vad tror du oddsen är för att Jocke är spelmissbrukare? frågade Emil.

* * *

Oddsen för att de själva skulle vinna semifinalen mot Warberg var åtta gånger pengarna. En Warbergsseger skulle bara ge 1,40 gånger tillbaks.
We Were Warberg kopplade greppet om matchen direkt. Med ett högt passningstempo lät de knappt Consuls låna bollen i första perioden. Men storspel av Ali, som fått chansen i målet, gjorde att det stod 0-0 halvvägs in i andra. När sedan Consuls fick straff efter att Tom Stenhög dragits ner under en kontring så tändes hoppet.
Men Robin Gonzales som oftast var en säker straffskytt med sin zorrofint misslyckades helt. Bollen rullade ur hooken samtidigt som han skulle dra den över målvaktens ben.
– Jag hade ju redan lurat honom. Fan vad knäckande, sa han.
Istället fick de powerplay. Och Robin en chans att revanschera sig. Efter 1:50 av utvisningen spelade Robin fram Brian som sköt 1-0. Stort kramkalas.
Sedan var det slut på det roliga. Warberg gjorde två snabba mål när de blivit fulltaliga. Och i tredje perioden höll de i bollen, spelade runt och ökade på till 3-1 och 4-1. Med fyra minuter kvar av matchen hade Consuls mer eller mindre gett upp. De chansade och plockade ut Ali för att spela sex-mot-fem men fick istället se 1-5 i tom kasse.
De var utslagna men hade i alla fall vunnit 575 000 kronor.

* * *

Förlusten mot Warberg var väntad men ändå svårsmält. Varje förlust i en turnering kändes men det var nästan värre att förlora i en semifinal än i första omgången eller kvalet. Märkligt nog. Det berodde förmodligen på att de förlorade mer ju högre nivån var. Anton log lite för sig själv åt tanken att en finalförlust nog hade svidit ännu mer än semifinalförlusten. Då hade de ju varit ännu närmre skölden.
Han hade i alla fall något att se fram emot, förutom att de skulle få se en spännande innebandymatch mellan tourens två bästa lag just nu. Efter semifinalen hade han mött Johanna bakom läktaren och tagit mod till sig.
– Du, Johanna är du sugen på att ta en fika eller hitta på något annat? frågade han.
– Jag och tjejerna tänkte ta en promenad på stan ikväll direkt efter den andra semifinalen. Bort till Bellagio och kolla vattenshowen och sen äta middag någonstans. Du får gärna hänga med om du vill.
– Det låter ju trevligt.
– Du kan ta med någon av de andra killarna om du inte vill vara själv med tre tjejer.
– Okej, kanske det.
Han funderade ett tag men tog slutligen med sig Viktor och Emil. Han ångrade det senare eftersom Viktor blev väldigt ivrig i sina försök att imponera på Denise, en av de andra tjejerna. Hon fnittrade lite, gillade uppmärksamheten men var egentligen rätt ointresserad.
Johanna däremot visade Anton att han inte hade haft fel. När de stod i folkmassan framför Bellagios stora vattenmassor och imponerades av hur vattenspelet hade synkats med tonerna av klassisk musik tryckte hon sig närmare honom. Hennes hand tog tag i hans. Kramade lite lätt. Deras blickar möttes. Ett besvarat leende.
Sedan gick de hand i hand bort till restaurangen. Det blev ingen av de flerstjärniga på Bellagio eller de andra lyxhotellen. Istället förde tjejerna dem med in på Denny’s, en klassisk amerikansk diner.
– Inte det mest glamorösa men det är bra priser och snabb service, sa Johanna när de slog sig ner i den dygnet-runt-öppna restaurangen.
– Det är helt okej. Vår matbudget är inte heller så stor, sa Emil medan han studerade menyn och direkt hittade en kycklingrätt som serverades i en rykande het stekpanna tillsammans med lök, hash browns, ost och varma tortillabröd.
– Jag trodde ni skulle bjuda oss på middag. Ni spelade väl in en halv miljon i prispengar idag, sa Denise.
– Ja, det gjorde vi. Men resan till Las Vegas med hotell och mat för hela laget äter upp hälften av prispengarna. Vi har ju en del att ta igen också sen tidigare turneringar. Om man inte kvalar in är det ren förlust, sa Emil.
– Det är tufft. Vi får betalt oavsett hur det går i matchen även om det inte är mycket, sa Johanna.
– Hur är det att jobba i kören? frågade Viktor.
– Det är kul. Framför allt när publiken hänger på. Här i Las Vegas är det väl lite si och så med det. De har inte samma kultur som vi i Europa att sjunga sånger på matcherna tror jag. Men i Schweiz och Tjeckien var det riktigt bra. Där behövde vi bara sätta igång dem så klarade de sig själva, sa Johanna.
– På kvartsfinalerna här var det ju nästan bara vi som sjöng. Min kör kunde ju knappt texterna, det var någon kyrkokör som de hade hyrt in. De kunde ingenting om innebandy i alla fall. En av dem undrade varför ni inte hade hjälmar, sa Denise och skrattade.
Efter att de avslutat middagen promenerade de hem till hotellet tillsammans. Klockan hade passerat midnatt.
– Visserligen har vi sovmorgon imorgon, men jag tror ändå att vi ska gå upp på rummet nu, sa Johanna när de kom till Excalibur.
– Ja, det ska väl vi också. Kanske kolla någon film innan vi somnar, sa Anton som fortfarande höll henne i handen.
Hon tryckte sig närmre honom, hennes ansikte närmade sig och deras läppar möttes. Hon höll kvar några sekunder och släppte sedan.
– Jag har haft trevligt ikväll. Vi får göra om det. Kanske på en finare restaurang, sa hon.
– Och kanske bara vi två, sa han lite tystare.
– Det tycker jag också, sa hon.
– Hallå Anton, ska du med? Eller blir det bortamatch för dig ikväll? ropade Viktor längre bort i korridoren.

* * *

Medan Anton, Emil och Viktor var ute på stan med tjejerna låg Brian och Charlie som vanligt nere vid poolen och tog det lugnt. Ett par spelare i Warberg som gick förbi och stannade till och hälsade.
– Tjena killar, bra match ni gjorde igår.
– Tack, men det räckte ju inte den här gången heller, sa Charlie.
– Så du tackade nej till Warberg i Superligan? frågade Warbergs lagkapten Staffan Jonsson och tittade på Brian.
– Ja, det lockade mer med Vegas än Varberg, flinade han.
– Det kan till och med jag hålla med om. Ni blir ju bättre och bättre för varje turnering. Ni ska väl spela vidare nästa säsong? frågade Warbergs lagkapten.
– Ja, det hoppas jag. Vi behöver vinna lite fler matcher så att vi drar in mer pengar, sa Brian.
– Jo, det är tufft förstår jag. Att tvingas kvala eller åka ut i första omgången. Vi är ju lyckligt lottade som redan spelat in flera miljoner. Men ni är välkomna att spela med oss. Ifall ni inte anmäler ert lag till nästa säsong, sa Jonsson.
– Erbjuder du oss ett kontrakt?
– Vi har några spelare som eventuellt lägger av efter den här säsongen. Dessutom tänkte vi bredda truppen lite för att orka med alla matcher bättre. Så vi har plats för flera. Ni två platsar säkert hos oss, kanske er målvakt också han var duktig. Och lagkaptenen, Stankovic, sa Jonsson.
– Jag har inga planer på att lämna Consuls, vi har ett talangfullt lag på gång, sa Charlie.
– Det har jag all respekt för. Men det är en fördel att värva spelare som vet lite om hur det är att spela på touren. Som sagt, skulle det gå åt skogen med ert eget lag eller om ni är sugna på att vinna titlar så är det bara att höra av er. Här är mitt mobilnummer, sa Jonsson och lämnade sitt kort till Brian.
– Aldrig att jag skriver på för Warberg, sa Charlie när Jonsson och de andra hade gått.

* * *

Frukost ingick inte heller upptäckte de snabbt. Det var ytterligare ett område där hotellet kunde tjäna pengar på sina gäster. Den stora frukostbuffén kostade 13 dollar per person.
– Jag tror man kan äta billigare om man går ut på stan. Fast det är ju bekvämt att käka här. Och bra käk. Vi får bestämma gemensamt hur vi ska göra med måltiderna, sa Emil efter att de satt upp notan på rummet.
Jocke bodde på Mirage men hade sagt att han skulle försöka boka om och flytta till deras hotell. När de kom ner till träningen så dök han i alla fall upp där. Solbränd och med solglasögon. Anton tyckte att han luktade sprit.
Från hotellet kunde de åka gratis med en tram, typ spårvagn, mellan Excalibur och Mandalay Bay Hotel och den mässhall där de skulle spela sina matcher. Först hade det snackats om att matcherna skulle gå inne i Mandalay Bay Events Center, en stor arena med plats för upp till 12.000 åskådare men det visade sig snart att det handlade om en tillfälligt uppbyggd läktare med plats för några tusen åskådare.
Inne på arenan var det mesta sig likt från de europeiska tävlingarna. Riktiga innebandymål, sarger och nästan samma golv. De körde ett lätt träningspass mest för att få igång cirkulationen och känna på bollen. Väskorna hade fortfarande inte dykt upp så för en del spelare blev det till att spela in sig med helt nya klubbor. Brian svor en del när skotten inte alls hamnade där han ville.
– Hur kan du skjuta med den här klubban? frågade han Viktor.
– Jag skjuter inte så ofta. Den är till för att slå passningar med. Du blir nog tvungen att ändra på din spelstil, sa Viktor och flinade.
– Jaha, vem ska då göra målen?
Efter träningen tog de sin utrustning, åkte tillbaks till hotellet och gick ut och duschade vid poolen. Emil och Anton stannade kvar för ett möte med Jocke, de satte sig på en restaurang vid Mandalay Bay. Inne på hotellet var det inte mycket som skvallrade om att det pågick en innebandyturnering i världsklass. Innebandy var ingen stor sport i Las Vegas.

– Okej, Jocke. Vi har träffat Johnny Ravn så vi vet allt om dina affärer, sa Emil.
– Jag hörde det. Då vet ni också att jag har lite strul med det ekonomiska för tillfället. Som jag sagt innan så sitter en del pengar fast i lägenheter och andra investeringar som det inte är läge att sälja just nu. Men det ordnar sig.
– Du säger hela tiden att det ordnar sig. Men nu tvingas vi ta ansvar för dina tavlor, sa Emil.
– Jo, men…
– Inga men. Jag är trött på dina löften. Consuls ska inte betala mer än lånet och den årliga räntan på 1 procent. Det motsvarar max 2500 kronor för de här månaderna. Allt annat är din personliga skuld, sa Emil.
– Jo, det vet jag. Men det löser sig snart. Jag är inte orolig.
– Det borde du vara. Det hade varit bättre om du hade varit ärlig från början om att det gick trögt att få in pengar.
– Men jag hade en sponsor som var nästan klar. I väntan på att det skulle bli klart och att de skulle betala ut pengarna så tog jag lånet. Sedan hoppade den sponsorn av och jag stod där med skulden. Jag hoppades att ni skulle kunna spela in pengarna snabbt eller att jag skulle hitta en ny sponsor.
– Varför berättade du inte då?
– Det var ju pinsamt. Och jag ville inte störa er uppladdning. Jag har hela tiden sagt att jag ska lösa det och det kommer jag att göra om jag får chansen. Jag ska träffa en potentiell sponsor här i Vegas imorgon. Ett amerikanskt företag som är beredda att gå in med stora summor, sa Jocke.
– Det låter bra. Men vi har inte snackat färdigt om det här, sa Emil.
Han och Anton återvände till hotellet.
– Jag tror inte ett dugg på någonting han säger, sa Emil.
– Men det kan ju vara som han säger. Och att han blev nervös? sa Anton.
– Jag tror han har mer problem än bara ekonomiska, sa Emil.

* * *

Matchdag. Fortfarande hade de inte fått några väskor. Lyckligtvis hade Brian träffat en representant för det klubbmärke han använde och berättat sin story. Efter ett par timmar dök klubbtillverkaren upp med tio helt nya klubbor, tre av dem exakt likadana som dem Brian blivit av med.
– De sa att vi kunde höra av oss om vi ville diskutera ett samarbete eller sponsring, sa Brian när han berättade för Emil och Viktor.

* * *

Det var alltså första gången som de gått in i en turnering tack vare sina rankingpoäng. De hade också haft hyfsat flyt med lottningen och slapp de allra bästa lagen.
De fick möta danska Fredrikshavn Hawks och skaffade sig en tidig ledning med 2-0 som de sedan lyckades bevaka. Danskarna hade fått kvala och hade ett par tuffa matcher i benen. Och kanske lite festande i huvudet för skärpan var inte riktigt vad man kunde förvänta sig. I den sista perioden reducerade Fredrikshavn till 4-2 men orkade sedan inte matchen ut.
Trots allt var det nästan fullt på läktaren. Den amerikanska publiken levde sig in i matchen trots att de uppenbarligen inte hade så bra koll på reglerna. Inte heller hockey var någon stor sport i Las Vegas. En rejält tackling gav mer applåder än ett snyggt mål.
När Brian sköt sitt andra mål i matchen halvvägs in i sista perioden var det avgjort. Matchen slutade 6-2 till Helsingborg Consuls som var vidare till åttondelsfinal och hade säkrat 160 000 kronor.
– Härligt jobbat grabbar. Det är välkomna slantar, den här resan kommer att bli dyrare än jag hade räknat med. Det går åt en hel del pengar på mat när ingenting ingick i hotellpriset, sa Emil.
I åttondelsfinalen skulle de möta Prague Stars. Ingen omöjlig uppgift om alla gjorde sitt jobb.
– Underbar seger killar, ikväll ska vi fira! ropade Jocke när han stormade in i omklädningsrummet efter slutsignalen.

* * *

I hissen upp senare på kvällen mötte Anton Johanna Lindström och två av hennes kollegor från kören.
– Grattis till segern, ni vann väl idag eller hur? sa Johanna.
– Ja, 6-2 mot Fredrikshavn.
– Du spelar i Consuls, sa en av de andra tjejerna som även hon var svenska. Anton nickade.
– Vilka har ni i nästa? frågade Johanna.
– Ostrava Birds. Vi ska kunna slå dem. Vi vill ju gå längre än i Palma, sa han.
– Ni var inte med i Denver eller?
– Nej, det blev för dyrt så vi stannade hemma. Vi hade blivit tvungna att kvala.
– Det hade ni klarat enkelt. Synd att ni inte var där, Denver var fantastiskt.
– Las Vegas är väl häftigare?
– Häftigare, men inte lika vackert tycker jag. Jag ska heja på er imorgon. Jag står i er klack, sa Johanna när hissen stannade på hennes våning.
– Vi ses, sa Anton.
Deras blickar möttes kort när hon vände sig om och log mot honom innan dörren gick igen. Han ville bjuda henne på middag eller på något annat sätt få en liten dejt. Han undrade om hon redan hade en kille eller inte.

* * *

På kvällen var det dags att fira segern. Jocke hade lovat bjuda hela laget på en äkta Vegas-show men först skulle de äta middag på en finare restaurang där det bjöds buffé. Alla gick in på rad med Jocke sist. Han skulle betala för dem alla.
– Tyvärr, sir. Det här kortet är spärrat, sa kvinnan i kassan när hon dragit hans kort.
– Jaha, konstigt. Då tar vi det här kortet istället, sa Jocke och plockade upp ett annat kort ur sin plånbok.
Hon drog kortet och fick samma besked. Spärrat. Jocke plockade fram ett nytt kort och ännu ett. Inget av hans fem kreditkort fungerade.
– Det ska finnas kredit kvar på dem. Spelar ingen roll, jag betalar kontant istället, sa han och log trots att flera svettdroppar rann ner i ögonen på honom. Han torkade av dem med kavajärmen.
Emil tittade på Anton och nickade mot Jocke. “Vad var det jag sa”, såg det ut som om han ville säga. De försökte ändå njuta av kvällen, även om alla fick betala sin egen dricka och dessutom tvingades lägga ut pengar för biljetterna till Vegasshowen som innehöll lättklädda damer, dans och en del akrobatik.
– Jag lovar att betala tillbaks när jag fått ut lite mer kontanter eller ett nytt kreditkort, sa Jocke.

* * *

På natten när Emil kopplat upp sig och kollat sina mejl fick han en ny överraskning. Revisorn hade skickat över en kopia på en faktura för ett kreditkort som de inte sett förut. Sedan tidigare hade de ett kort som Emil använde på resorna. Det nya kortet var utfärdat till Joachim Wilhelmsson.
– Jag ringde banken och spärrade kortet direkt och bad revisorn meddela banken att det inte får utfärdas något ersättningskort. Det hade en limit på 50 000 kronor. Vi måste dra in hans fullmakt att teckna vårt företag. Vem vet vilka andra fakturor som kan dyka upp framöver, sa Emil.

* * *

När de läste referaten från turneringen i Denver ångrade killarna att de inte åkt dit trots allt. Eftersom resan dit var så dyr hade ovanligt många lag valt att inte resa dit. Flera av de bästa svenska lagen hade gjort precis som Helsingborg Consuls och åkt hem till Sverige i två veckor istället.
Det gjorde att klassen på lagen var betydligt sämre än i många av de europeiska tävlingarna.
– Vi hade nog kvalat in där utan problem. Kolla vilka lag som gick vidare från kvalet, vi är bättre än alla. Och Helsingör gick till semifinal. Det säger väl allt, sa Viktor.
– Vilka legoknektar hade de hyrt till den turneringen? frågade Anton.
– Verkar vara både tjecker och finnar. Sedan tror jag de hade någon svensk också för det var en Johansson som gjorde rätt många av deras mål, men det är ingen jag hört talas om innan.
– Vi får hoppas att det är många som valt bort Las Vegas också.
Finalen i Denver vanns av Winterthur Rivermen som besegrade tjeckiska Brno Wolves. Winterthur hade besegrat We Were Warberg i sin kvartsfinal och sedan slagit ut Helsinki Heroes i semin.

* * *

Anton ringde och snackade med Kalle några dagar efter att de kommit hem. Han bjöd in dem att köra ett träningspass i ladan och de accepterade. Större delen av laget hängde med ut till Jonstorp för att nöta lite taktiska detaljer.
Kalle var ännu mer vältränad än då de hade träffat honom drygt två månader tidigare. Inte bara fysiskt, han verkade matchtränad, hade bra timing på bollen och i varje närkamp. Han hade varit en förstärkning för vilket lag som helst.
– Det verkar nästan som om du spelat innebandy sedan sist, sa Anton.
– Jo, det har jag faktiskt. Jag har tränat lite med ett oldboys-gäng, två gånger i veckan den senaste månaden. De vill att jag ska spela i korpen med dem, kanske gör det. Jag känner mig faktiskt lite sugen på att spela matcher, sa Kalle.
– Du är välkommen att hänga med oss till Vegas om du vill. Vi har ju tappat två spelare så vi kan behöva förstärkning. Ja, du hade ju platsat även om de varit kvar förstås, sa Charlie.
– Tack. Jag vet inte om jag är redo att spela på den nivån ännu, det är lite skillnad mot korpen.
– Skojar du? Vem som helst kan se att du är bäst på plan idag, sa Viktor.
– Det var snällt av dig. Vad jag menar är att kraven är större om jag ska spela med er. I korpen lirar alla för att det är skoj, det spelar inte så stor roll om man gör några misstag eller förlorar en match. Ni spelar ju på proffstouren, det är allvar, sa Kalle och tillade:
– Jag vet inte om jag är redo att spela innebandy på det viset.

* * *

Emil meddelade Johnny Ravn att de skulle ta över hela skulden. Allt hängde nu på att de lyckades i Las Vegas. Annars skulle killarna få jobba ihop pengar och betala av. Om inte Jocke tog sitt ansvar och betalade räntan ur egen ficka förstås. Men honom hade de inte hört av på flera dagar. Kanske hade han flytt till varmare länder undan alla dem som han var skyldig pengar.
– Var är Jocke? Varför var han inte med på mötet? frågade Robin efteråt.
– Ingen aning, sa Anton ärligt.
– Han är nog kvar i Frankrike, han skulle ju ta några dagar ledigt, fyllde Emil snabbt i.

* * *

De packade väskorna och reste utan Kalle, Gustav och Alex. I övrigt var alla spelare friska och skadefria. Emils finger hade läkt. Framför dem låg ett riktigt häftigt äventyr. Las Vegas var utan tvekan den mest spännande spelorten de hade besökt hittills på touren. Prag och Zürich i all ära, men Vegas hade ett helt annat rykte.
Det var också en lång resa. Först färjan till Helsingör och tåget ner till Kastrup. Sedan flyget till Chicago där de bytte plan och tillbringade drygt en timme på flygplatsen. Det var den minst galna flygrutten de kunde hitta.
– Det är inte klokt. En del flygbolag tycker att man ska flyga till London, Paris eller Frankfurt först och sedan vidare till USA. Eller också kunde man flyga till Toronto och sedan ner till Las Vegas. Lite omväg, sa Emil.
– Tja, Chicago ligger faktiskt inte så långt ifrån Toronto, sa Danto.
– Men vi slipper i alla fall en extra mellanlandning, sa Emil.
Från Chicago flög de sedan vidare till Las Vegas. De hade lyft från Kastrup 15.40 på eftermiddagen. När de landade i öknen efter nästan 13 timmars flygresa var klockan 21.05 lokal tid. De hade en tidsomställning att få rätt på innan första matchen mindre än två dagar senare.
För många spelare, däribland Anton, var det första gången de åkte iväg så långt. Anton hade aldrig varit utanför Europa tidigare.
– Synd att vi inte reser business class. De har stora fåtöljer där man kan ligga raklång när man ska sova. Dessutom serverar de champagne och helt annat käk än vi får här nere, sa Emil som själv inte rest i lyxklass utan bara läst om andra som gjort det.
– Det här är väl rätt okej. Det är ju bättre benutrymme än när man flyger mellan Ängelholm och Stockholm i alla fall, sa Anton.
– Det är nog tur det, annars hade det tagit flera dagar innan man rätat ut benen efter en sån här resa, sa Viktor som satt bredvid dem i planet.
Flygplatsen i Las Vegas var inte lika stor som den i Chicago. De flesta fick sina väskor snabbt. Men när de stått vid bagagebandet i mer än en halvtimme var det tomt på bandet sånär som på ett par väskor som hade snurrat runt hela tiden. Slutligen stannade bandet.
– Men jag har inte fått mina väskor, sa Brian.
– Inte jag heller, sa Carl Larsson.
Även Robin och Tom saknade sina väskor. Robin hade fått sina klubbor men inte den stora resväskan med skor och kläder. De övriga hade inte fått någon väska. De fick ställa sig i kö till reklamationen och fylla i blanketter med beskrivning av försvunna väskornas färg och form för att flygbolaget skulle kunna spåra dem. De angav vilket hotell de skulle bo på och fick besked att väskorna skulle köras dit så snart de hittats.
– Det är säkert inga problem, de flesta väskor som försvinner brukar dyka upp inom 48 timmar, sa den vänliga damen som tagit emot deras anmälan.
– Jaha, vi får väl hoppas att de kommer till första matchen då. Någon som spelar med samma hook som mig annars? frågade Brian.
– Nej, men du kan få låna schampoo av mig om du vill, sa Viktor och flinade.
– Vi har en reseförsäkring på alla biljetter som ger er lite pengar att köpa nya saker för om väskorna inte kommit fram efter 24 timmar, sa Emil.
– Tror du att de säljer mycket innebandyklubbor i Vegas? frågade Brian.
När de kom ut från expeditionen satt resten av laget i en soffa utanför och väntade. De samlade ihop sina väskor och gick mot utgången där taxibilar och bussar till hotellen väntade.
Precis vid dörren stod en solbränd kille i solglasögon med en stor handtextad skylt. “Helsingborg Consuls” stod det.
– Undrar om det är hotellet eller touren som har skickat en taxi? frågade Viktor.
– Nej, nej. Inte taxi. Här i Vegas är det limousin som gäller, sa chauffören.
De fick strax svaret. När de kom ut väntade tre långa limousiner. Framför en av dem stod Jocke Wilhelmsson med sitt bredaste leende och båda armarna utsträckta.
– Welcome to Las Vegas grabbar, ropade han.

1. Spelarflykten – inkl ekonomi kring utträde
2. Skulden/lånet
3. Konkurshotet
4. Las Vegas
5. Nya sponsorer
6. info till övriga ägare/spelare
7. Förstärkning nya spelare

– Konkurshotet? Är det så illa med ekonomin. Jag trodde vi låg plus nu efter segrarna i Palma? sa Viktor och tittade på de andra två. De hade ännu inte berättat om sitt möte med Johnny Ravn.
– Alla pengar som vi fått in är inte sponsorpengar. Jocke tog ett lån på en halv miljon för att vi skulle ha råd att åka iväg på de första turneringarna, sa Emil.
– Va? Men vi har väl betalt av det nu? Vi har ju spelat in massor av pengar.
– Jadå, det står här i resultatrapporten. Inspelade prispengar 540 000 kronor. Men du ser också att bara mat, resor och boende tillsammans har kostat 565 000 kronor. Sen har vi inköp av utrustning 45 000, anmälningsavgift 50 000, försäkringar 40 000, tjeckernas segerpremier och löner 172 000. Plus en massa andra oförutsedda extrakostnader. Så vi har gjort av med mycket mer än vi spelat in.
– Hur stort är lånet?
– En halv miljon.
– Och hur mycket pengar har vi egentligen då?
– Just nu har vi hälften så mycket, drygt 250 000 kronor på kontot. Så vi kan inte ens betala av hela lånet just nu. Därmed hotas vi av konkurs, sa Emil.
– Dessutom finns det ett annat problem med lånet, sa Anton och berättade hela historien om Jockes möte i Prag, hans ekonomiska situation och deras möte med Johnny Ravn dagen innan. Sedan tog han fram ett papper.
– Det är ju som värsta filmen, sa Viktor.
Emil läste innantill ur låneavtalet; “I händelse av konkurs övertas lånet av aktieägarna i förhållande till ägarandel. Samtliga delägare är personligt ansvariga för sin del av skulden. En extra avgift motsvarande 1 procent av det återstående skuldbeloppet erläggs varje vecka intill dess skulden i sin helhet är återbetald”
– Jaha, det var ju ett schysst avtal han fixade åt oss.
– Ja, det är en jäkla soppa. Vi börjar med punkt 1. Spelarflykten, sa Emil.
– Gustav och Alex lämnar. Hur gör vi med deras andelar? frågade Anton.
– De bryter sitt kontrakt, alla har ju skrivit på för två år, sa Viktor.
– Jo, visserligen men de kommer ju inte att spela för någon konkurrent. Vi har ju bestämt att man ska få ersättning utifrån resultatet under den period man spelat. Vi har ju inte tjänat några pengar ännu så då kan de inte få något. Jag tycker inte de ska ha en krona, sa Anton.
– Men ska de slippa vara med och dela på skulden om vi går i konkurs bara för att de hoppar av nu? undrade Viktor.
– Jag vet inte vad som är mest rättvist. Eftersom de hoppar av nu så får de ju inte heller vara med och dela framtida vinster. Tänk om vi vinner i Las Vegas och tjänar två och en halv miljon. Då får de ju ingenting heller, sa Emil.
– Nej, det är klart. Hur tycker du vi ska göra? frågade Anton.
– Jag tycker vi säger till dem att eftersom de bryter kontraktet i förtid så får de ingenting för sina andelar. Dessutom får de inte lov att spela för något annat FWT-lag under hela kontraktstiden. Nu tror jag inte det är någon risk att de gör det ändå.
– Så de slipper undan skulden vid en konkurs? frågade Viktor.
– Ja. Annars måste vi berätta om det och då får alla reda på det. Det är väl bättre att vi håller det för oss själva så länge eller hur? Och om de ska hjälpa till och betala på skulden borde de ju också få del av vad vi spelar in framöver. Det blir enklast att  göra så här.
– Så vad gör vi med andelarna? Ska vi fördela dem bland oss andra?
– Eller också kan vi sälja dem till en investerare. Det kan ju också vara så att vi behöver dem till nyförvärv. Jag tar ett snack med Gustav och Alex.
De lämnade frågan och gick vidare till nästa punkt. Allting hängde ihop.
– Men jag tolkar dig som att du inte tycker att vi ska gå i konkurs, Emil? frågade Anton.
– Nej, varför skulle vi göra det? Nu gäller det bara att fixa pengar så att vi kan bli av med skulden till Ravn. Det är vansinne att betala så mycket för ett lån. Det är en sjuk ränta. Det är otroligt korkat av Jocke att skriva på ett sånt avtal, sa Emil.
– Kan vi inte ta ett banklån med lägre ränta för att lösa lånet? frågade Viktor.
– Kanske. Men jag tvivlar på att de lånar ut så mycket pengar utan säkerhet. Jag kan höra med banken men jag tror att vi kommer att få gå i borgen för det personligen. Jag pratade lite med pappa om det när vi skulle ha in 100 000 kronor till aktiekapitalet och då ställde han upp med pengarna istället.
– Hur fixar vi fram en halv miljon då? Eller ännu mer?
– Vi åker till Las Vegas och tar oss till final, sa Viktor.
– Ja, det är faktiskt vår bästa chans. Jag har kollat lite med sponsorer efter att vi kom hem och alla säger att det är intressant. Till nästa säsong. Ingen är redo att lägga pengar nu. Men jag ska fortsätta jaga där också, sa Emil.
– Men vad händer om vi misslyckas i Vegas? Då ligger vi ännu mer back, sa Anton.
– Om vi åker ut i första omgången så går vi back 150 000 kronor på resan till Vegas. Men då har vi i alla fall fått uppleva Vegas. Åker vi inte dit så har vi inte en chans att tjäna ihop pengarna på något annat sätt, då kommer det att kosta oss 30 000 kronor per skalle.
– Kan vi inte kräva Jocke på pengarna? Det är ju hans fel, sa Viktor.
– Jo, det är det ju. Samtidigt så hade vi inte kunnat spela någon av turneringarna om inte han hade fixat fram pengar. Men ska man tro Ravn så har ju Jocke snart slut på sina pengar och då spelar det ingen roll om vi stämmer honom. Vi sitter ändå fast med skulden som ska betalas. Kanske en bra advokat kan häva kontraktet men det finns ingen garanti. Annat än att advokaten kommer att kosta en massa pengar, sa Emil.
Efter att de återvänt till Sverige hade de inte hört av Jocke. Han hade inte åkt med samma plan som dem utan sagt att han skulle ta några dagar i Frankrike på vägen. De skiljdes åt på flygplatsen.
Anton hade sedan ringt honom på mobilen flera gånger efter mötet med Ravn. Han nådde bara mobilsvaret, lämnade meddelanden men Jocke ringde aldrig tillbaks.
– Då är vi överrens om att köra vidare? frågade Anton.
– Ja, sa Viktor.
– Absolut, sa Emil.
Däremot återstod ett viktigt problem. Att Gustav och Alex försvann betydde bara att bredden på truppen blev sämre. Men de riskerade också att tappa sin stjärna, Charlie. Och om han försvann så skulle sannolikt även Brian lämna.
– Så hur övertalar vi Charlie att fortsätta? Ska vi berätta för honom och Brian om de ekonomiska problemen? Då kanske de stannar, sa Viktor.
– Båda två har råd att betala sin del om det blir konkurs. Jag tror inte det påverkar deras beslut. Om vi ska ha nytta av Charlie måste han spela för att han vill spela innebandy. Annars kommer han bara att fundera över att han gett upp fotbollskarriären, sa Anton.
– Och Brian stannar inte om Charlie sticker? frågade Viktor.
– Det var vad han sa i alla fall. Om vi inte kan hitta en ersättare för Charlie förstås, sa Anton.
– Det blir ju inte lätt. Han måste vara en av de bästa spelarna i Sverige, han hade ju platsat i FCH också, sa Emil.
– Men vi kanske kan hitta någon äldre spelare med rutin som är nästan lika bra som Charlie. Eller två spelare kanske. Det kan räcka för att övertyga Brian om att vi har chans att vinna i Las Vegas, då stannar han nog, sa Anton.
De enades om att jaga nya spelare. Kolla ännu en gång om det fanns några gamla FCH-spelare som fortfarande höll hög klass och kunde tänkas vara intresserade av ett äventyr.
– Vem skulle inte vara lockad av att resa till Vegas och spela innebandy? frågade Emil.
– Vi kanske skulle fråga Kalle igen, sa Viktor.

* * *

Informationen till de övriga spelarna i laget utelämnade detaljerna kring lånehajen Johnny Ravn. Emil sa bara att Jocke hade tagit ett stort lån i väntan på sponsorintäkter och att de därför egentligen låg back och verkligen behövde vinna i Las Vegas om de skulle ha råd att fortsätta nästa säsong och dra nytta av alla de inspelade rankingpoängen.
– Borde vi inte berätta att alla kan bli betalningsskyldiga också? frågade Anton när de gick igenom vad de skulle säga inför mötet.
– Vi kan vänta till efter Las Vegas. Vi kan ju alltid skylla på att vi hade missat att läsa den delen i avtalet, sa Emil.
Reaktionerna i laget var blandade. De flesta lyssnade inte särskilt noga utan tyckte väl att det inte berörde dem. Det var inte konstigare än att de under alla år i pojklaget hade fått höra hur viktigt det var att de hjälpte till att sälja julkalendrar, lotter eller att plocka skräp längs vägkanten för att dra in pengar till klubben. Skillnaden var att insatserna var större på den här nivån. Deras föräldrar riskerade att få betala mer än 25 osålda reselotter á 50 kronor styck.
En och annan var förstås nervös och undrade om det fanns risk för att de plötsligt stod i Vegas utan pengar och måste betala hemresan med egna pengar.
– Nej, vi lovar att fixa biljetter till alla, sa Emil.
– Det är klart att vi fixar det här. Gör vi succé i Vegas så ligger ju vägen öppen inför nästa säsong. Då får vi spela i Dubai, Singapore och en massa andra häftiga ställen när alla andra går runt i kylan här hemma och längtar till sommaren, sa Viktor.
Stämningen på mötet blev mot alla odds positiv. De övriga spelarna var laddade och sugna på Las Vegas och skojade om hur de skulle springa på casinona och att de kanske kunde vinna ihop pengarna där istället om det gick åt skogen på plan.
– Du kanske kan vinna ihop pengarna på poker, sa Robin till Danto som brukade spela poker på nätet och faktiskt hade vunnit en del.
– Javisst, om du satsar pengarna så kan jag spela, sa Danto.
– Om ingen har några andra frågor så bryter vi väl här, sa Anton.
– Jag har en sak att berätta, sa Charlie och reste sig upp.
På planen var han dominant, självsäker. Utanför plan lite mer tystlåten på gränsen till blyg. Framför allt i yngre år. Han hade alltid glimten i ögat men tog inte så stor plats.
– En del av er har kanske redan hört att jag varit och tränat med HIF igen. De vill att jag ska spela med dem i höst och har erbjudit mig ett A-kontrakt. Jag har funderat en del det senaste dygnet, sa Charlie.
– Nu har jag bestämt mig.

* * *

Frågan var vilket besked Gustav och Alex skulle få. Att de fick nöja sig med 5000 kronor för sina andelar, eller att de inte fick en spänn utan hade en skuld på 25 000 kronor var. Ytterligare en fråga på agendan vid mötet.
Emils pappa skulle vara skyldig 60 000 kronor för sin andel. Inte den avkastning han hade hoppats på när han investerade 100 000 kronor.

* * *

Om de fortsatte spela så skulle skulden snabbt växa. Dessutom var det bara en vanlig turnering kvar på säsongen. Efter Las Vegas väntade visserligen en turnering i London kallad Second Chance Cup. Men där fick bara lag som gått till final i någon av årets turneringar, utan att ta en titel, delta.
Sedan återstod Last Chance Cup som var öppen för alla klubbar som inte vunnit någon titel under säsongen. Den sista lilla chansen att ta en plats i den stora Winners Cup där säsongens alla titelsegrare gjorde upp om den stora FWT-skölden och miljonerna.
Om de lät bolaget gå i konkurs skulle de visserligen vara skyldiga pengar allihop men de skulle undvika att skulden växte till det dubbla över vintern innan nästa säsong började i mars.
– Anton, du vet att det finns en anledning till för oss att undvika konkurs, sa Emil.
– Vadå?
– Om vi går i konkurs så förlorar vi alla rankingpoäng som vi har spelat in. Om vi vill delta med ett nytt lag nästa säsong så börjar vi på noll igen istället för att kanske gå direkt in eller ha chans att få ett wild card i de första turneringarna borta i Asien, sa Emil.

Helsingborg Consuls hängde med i första perioden. Heroes tog tidigt ledningen med 1-0 efter att ha skapat tryck i anfallszonen under nästan tre minuter utan att Consuls lyckades få ut bollen. Men sedan höll laget tätt perioden ut.
Direkt i början av andra uppstod en tuff kampsituation framför mål, Emil försökte nå bollen samtidigt som Anton och en Helsinkispelare gjorde detsamma. Emils fingrar hamnade i kläm och han skrek av smärta.
– Fan också. Hoppas det inte är brutet, sa han och höll om sitt långfinger.
– Förlåt, det var inte meningen, sa Helsinkis spelare.
– Tack, men det hjälper inte mycket, sa Emil.
Matchläkaren gissade på en stukning men han fick ändå åka iväg och röntga handen för säkerhets skull. Ali Hassan fick istället hoppa in mellan stolparna.
Trots minimal uppvärmning storspelade Ali. Han gjorde den ena omöjliga räddningen efter den andra. I slutet av perioden fick Helsinki ett friläge, två mot en, och Ali lyckades på något sätt få upp en fot och rädda bollen som var på väg upp i krysset samtidigt som han kastade sig över i en sidoledsförflyttning.
Inför sista perioden var underläget bara 0-1 och de kände att det skulle kunna gå att vända. Ännu mer ökade hoppet då Helsinki drog på sig en utvisning direkt i början av tredje perioden. Sju utespelare på plan efter missförstånd vid ett byte.
– Nu tar vi vara på den här chansen, sa Anton.
Powerplay-uppställningen med Charlie som styrde, Brian och Tom som skyttar på varsin kant, Anton framför mål och Robin bakom mål brukade vara säker. De spelade runt, ingen som drog ner tempot genom att plocka in bollen i hooken. Inte ens Robin syndade på den fronten. Första skottläget fick Brian som skickade en projektil bara en centimeter utanför bortre stolpen.
De erövrade bollen snabbt igen och ställde upp sig. Tom fick nästa chans. Det skottet tog i hjälmen på målvakten och ut. Tredje läget, skott igen från Brian och retur från målvakten som Anton sånär lyckades trycka in. Istället rensade Helsinki. Charlie sprang ner och hämtade, avancerade upp i banan, spelade till Tom som spelade tillbaks och sedan slog Charlie bollen till Brian som laddade för skott. Men den sista passningen bröts av en Heroes-spelare som rusade mot den ensamme Ali i målet. Retfullt enkelt placerade Heikkinen bollen bredvid Ali i knähöjd. Det var 2-0.
– Det är ju så typiskt, suckade Brian.
– Slarvig passning av mig. Sorry, sa Charlie.
Det blev inget Consulsmål i powerplayet. Istället började de slarva och chansa vilket öppnade för än fler kontringar. På en av dessa kontringar kände sig Joel Magnusson tvungen att dra ner sin motspelare och det blev straff som Heikkinen nyttjade till att göra 3-0.
Där punkterades matchen. Det blev till slut 5-1 till Heroes och Consuls var utslagna. Inget Denver.

* * *

Trots kvartsfinalförlusten i Palma hyllades de som hjältar hemma i Helsingborg. Det blev till och med en större artikel i Lokaltidningen:
Innebandyproffs hemma igen

Killarna i Helsingborg Consuls är hemma igen efter 12 veckor på Floorball World Tour. I helgen gick de till kvartsfinal i Palma. Om två veckor packar de väskorna för att resa till Las Vegas.
– Vi har inga planer på att ge upp, säger lagkaptenen Anton Stankovic.

Den nystartade proffscirkusen Floorball World Tour (FWT) har lockat innebandylag från hela världen att anmäla sig. Fortfarande är det dock väldigt skiftande kvalitet på motståndet.
– De bästa lagen skulle nog hävda sig i Superligan, de har ju flera gamla landslagsspelare. Men de sämsta lagen som vi mött i kvalet hade inte ens haft en chans i skånska div 5, säger Anton Stankovic.
Consuls är ett ungt lag. Så sent som förra säsongen spelade laget i juniorserien (som de vann) men det finns gott om talanger. Skyttekungen Brian Jensen jagades av FCH och centern Charlie Modin kunde ha spelat allsvensk fotboll i HIF om han inte valt innebandyn.
Största framgången hittills kom i Palmas FWT-turnering dit laget hade fått ett wild card. I första omgången skrällde de mot Espoo Vikings (sjua på världsrankingen) och slog ut Botkyrka Hobbits (med flera gamla Balrogprofiler) innan det tog stopp mot Helsinki Heroes (femma på världsrankingen).
– Det var riktigt kul att vinna mot Espoo. Nu känns det som om vi har chans att klättra på världsrankingen så att vi slipper kvalspel varenda gång, säger Anton.
Precis som på tennisens ATP-tour så är de bästa lagen direktkvalificerade till varje turnering. Övriga tvingas kvala vilket helsingborgskillarna (rankade 57:a i världen) fått göra flera gånger denna sommar. Men om två veckor reser de till Las Vegas.
– Det är första gången vi går direkt in i turneringen på ranking. Annars hade vi nog inte haft råd att åka dit, säger Anton.
Det som kostar mest pengar är resorna. Så här långt har laget finansierat det genom sponsorer. Men på sikt gäller det att vinna en turnering. Slutsegrarna i Palma fick nästan 2,5 miljoner kronor jämfört med de 280 000 kronor som Consuls fick för kvartsfinalplatsen.
Även om de allra bästa spelarna fortfarande finns i Superligan så är det stora pengar i omlopp på FWT. Världsettorna We Were Warberg uppges ha tjänat närmare 15 miljoner kronor så här långt. Kanske det bara är en tidsfråga innan Consuls värvar en stjärna från FCH istället?
– Ja, varför inte. Framför allt skulle vi behöva ett par äldre rutinerade spelare. Om det är någon gammal landslagsspelare som är sugen på att spela med oss så har vi nog en plats över i truppen, skrattar Anton.

Av Johan Svensson

* * *

När de kom hem till Helsingborg var det också den tiden på året då de allsvenska klubbarna under sommaren sålt sina bästa spelare och fått ett antal skador. Så var också läget för HIF som gärna ville bredda sin trupp inför slutspurten i serien.
Därför fick Charlie redan dagen efter artikeln i Lokaltidningen ett telefonsamtal från sin agent. Han hade varit i kontakt med HIF som erbjudit Charlie att komma och träna med dem. Trots att han knappt rört en fotboll under sommaren mer än som uppvärmning inför matcherna så gick det det riktigt bra.
Dagen efter ringde agenten. HIF hade erbjudit ett kontrakt över tre månader som skulle ge honom 125 000 kronor. Dessutom med option på förlängning över de kommande två säsongerna om han gjorde bra ifrån sig.
– Det här är en jättechans för dig. Med alla skador så går du direkt in på bänken, kanske rentav från start. Ett par matcher i Allsvenskan öppnar massor av dörrar efter säsongen. Du har ju redan en massa U-landskamper på meritlistan. Jag är rätt säker på att jag kan sälja in dig till någon klubb i södra Europa, sa agenten.
– Jag måste fundera lite på det, jag har ju lovat att spela innebandy med Consuls i höst sa Charlie.

* * *

– Oj, det var ingen dålig lön de erbjuder. Men så mycket fick du väl inte i våras? frågade Anton när Charlie berättade om nyheterna.
– Nej, men då var det säkert fem-sex mittfältare i truppen som låg före mig. Nu har de sålt en av dem och tre är skadade. Tränaren sa att jag kunde räkna med att få göra flera inhopp i höst om jag skriver på, och kanske slåss om en ordinarie plats nästa säsong, sa Charlie.
– Det är lockande eller?
– Ja, det är klart. Fatta, det finns klubbar utomlands som man inte ens hört talas om innan som är beredda att betala mellan 100 000 och 200 000 kronor i månaden. Netto.
– Det är ju helt sjukt.
– Ja, men jag hamnar ju i typ Bulgarien eller Turkiet då. Inte Spanien eller Italien direkt. Men det är bra pengar.
– Du kan ju spela kvar i HIF ett par år till också innan du sticker.
– Jo.
– Du har ju egentligen skrivit på ett kontrakt med Consuls i två säsonger men det är klart att vi inte kan hindra dig om du vill spela fotboll.
– Tack. Men jag kommer att känna mig som en svikare om jag hoppar av. Det hade varit kul att hänga med till Las Vegas också.
– Ja, det är väl häftigare än att åka till Örebro? sa Anton.
– Vet inte. Jag har aldrig varit i Örebro heller.
De skrattade. Men Charlie hade ett svårt beslut att fatta de kommande dagarna. Ett val han egentligen hade grubblat över de senaste tre åren. Många andra HIF:are före honom hade valt bort innebandyn när de fyllt 15 eller 16 och fotbollsledare övertygat dem om att det aldrig skulle gå att kombinera. En och annan fotbollstalang hade också valt bort fotbollen för att innebandy var roligare, eller för att de inte ville göra en elitsatsning i någon av idrotterna.
– Vad du än väljer Charlie så gör det med hjärtat, sa Anton innan de skiljdes åt. Han hoppades att Charlie inte skulle svika dem eftersom laget verkligen behövde honom.

* * *

Inte nog med att HIF jagade Charlie. Flera andra spelare hade också fått telefonsamtal – från innebandyklubbar i närheten. Framför allt Brian som redan innan de stack ut på touren hade haft erbjudanden från FC Helsingborg och några div 1-klubbar.
Efter att de kom tillbaks till Sverige hade även Warberg ringt honom igen. De hade fått tipset av veteranerna i FWT-Warberg som tyckte han var en spelare som borde få chansen i Superligan.
– Så vad ska du göra då? Du är ju en av våra bästa spelare, sa Anton. Han hade precis berättat för Brian om erbjudandet som Charlie hade fått av HIF och vad agenten sagt.
– Jag vill hellre satsa vidare på touren med vårt lag. Men om Charlie skulle försvinna och vi inte har någon ersättare då är jag tveksam. Fortsätter han är det inget snack, då struntar jag i vilken klubb som ringer, sa Brian.
– Vi får hjälpas åt att övertala honom att skippa HIF.
– Men samtidigt, ärligt. Det måste ju vara drömmen. Han har världens chans att ta en plats och sedan få ett fett proffskontrakt om ett par månader. Nästa sommar kan han sitta vid poolen nere i Turkiet med en miljon på banken, sa Brian.
– Jag tror han tycker innebandy är roligare än fotboll.
– Vi får hoppas det.

* * *

Gustav Olofsson och Alex Andersson hade redan i Palma meddelat att de ville lämna laget. Gustav hade sökt till högskolan och kommit in och efter mycket vånda bestämt sig för att satsa på studierna. Alex hade hemlängtan och skulle söka jobb och spela innebandy med ett div 5-lag istället. Det innebar enligt deras kontrakt att de även skulle lämna bolaget som delägare.
När de startade Helsingborg Consuls AB blev också samtliga spelare delägare för rättvisans skull. I aktieägaravtalet var det reglerat vad som skulle ske när någon lämnade laget.
Det fanns två vägar. Första alternativet var att spelaren återlämnade aktierna och de fördelades sedan mellan övriga delägare. Alla fick alltså en större andel. I så fall skulle de få motsvarande sin andel av inspelade pengar minus kostnader under den tid de spelat i klubben. Men alltid minst 5 000 kronor.
Det andra alternativet var att någon av de övriga delägarna var villig att köpa hans andel för mer pengar än det första alternativet innebar. Alltså kunde någon köpa sig en större ägarandel än de övriga.
Var och en av de 16 spelarna i laget ägde 5 procent vardera. De återstående 20 procenten var lika fördelade mellan Emils pappa (som hade ställt upp med aktiekapitalet på
100 000 kronor) och Jocke Wilhelmsson.
Skulle det komma in nya spelare i laget fick de bli delägare genom en nyemission, vilket innebar att samtliga ägares andel minskade. Tanken var att delägarskap kunde användas som en del av en sign-on-bonus.
Om man nu inte valde att hyra in spelare utan ägarandel, som de gjort med de tjeckiska spelarna.

* * *

Emil hade två av sina fingrar ihoptejpade som ett litet paket. Han räknade med att kunna plocka bort det om några dagar. Enligt läkaren borde han vara spelklar lagom till Las Vega-turneringen utan problem. Men det kändes som ett mindre problem.
Han och Anton hade fikat nere på stan, promenerat lite på Kullagatan och letat efter nya vinterjackor. Men de gick tomhänta hemåt uppför Tågabacken.
– Vad gör vi om både Charlie och Brian försvinner? De är ju våra överlägset bästa spelare. Utan dem vinner vi inte många matcher, sa Emil och sneglade över axeln. Den sista kvarten hade han haft en känsla av att någon följde efter dem.
– Nej, då måste vi hitta två ersättare. Men de ska ju passa in i gänget och vara tillräckligt bra, sa Anton.
Emil tittade bakåt. Längre ner i backen gick en kraftigt byggd kille i svart skinnjacka. Emil kände igen killen från Kullagatan, han hade stått och tittat i skyltfönster och hela tiden befunnit sig i deras närhet.
– Kom, vi ökar takten lite. Jag tror han följer efter oss, sa Emil.
Anton nickade och de gick snabbare. När de kom upp för backen svängde de in på Karl X Gustavs gata och började halvspringa.
– Jag läste i tidningen att det var en som blev rånad här uppe i helgen, sa Emil och tittade över axeln igen. Mannen i skinnjackan hade också ökat takten.
När de kom till Lenngrensgatan tittade Emil ner mot Landborgen. En svart Mercedes ML 500 stod parkerad några meter ner med motorn igång. När föraren såg de båda ungdomarna körde han mot dem, in på Karl X Gustavs gata.
– Spring! Vi tar nästa gata ner till Landborgen, flåsade Anton.
De gjorde en rusch. På bara några sekunder var de framme vid Bengt Lidners gata, svängde runt hörnet och såg i ögonvrån att Mercedesen följde efter utan att accelerera. De sprang vidare ner mot Landborgspromenaden, där skulle bilen inte kunna följa efter dem. Mannen som följt efter dem till fots såg inte ut att vara särskilt löpstark.
Längre ner på gatan stod en man och pratade i mobiltelefon, han hade ryggen vänd mot dem.
– Ring polisen, ropade Emil.
Mannen vände sig om och tittade på dem. Han log, stoppade ner telefonen i jackfickan och ställde sig i vägen för dem.
– Jag skulle inte tro det, sa han.
De sprang ut i gatan, mannen klev ut i deras väg. Sedan sprang de på varsin sida om honom, men han lyckades få ut ett ben och fällde Emil som föll framåt.
– Aj som fan, skrek Emil när han landade hårt i asfalten, slog i sitt fingerpaket och skrapade upp handflatorna. Det skulle kännas på nästa träning, om det inte läkte snabbare än hans finger.
Anton stannade några meter längre bort och såg att mannen hade lyft upp Emil och höll honom i ett stadigt grepp. Samtidigt närmade sig den svarta bilen snabbt och tvärbromsade bredvid dem.
De bakre rutorna var mörkt tonade. Rutan på förarsidan gled ner. En bil som kostade en bra bit över 700 000 kronor, enligt Emil efteråt.
– Hoppa in grabbar. Vi behöver snacka, sa föraren. Han hade solglasögon, rakad skalle och tjurnacke. Tyget på den kortärmande skjortan var sträckt och överarmarna avslöjade att han tillbringat många timmar på gymmet.
– Vad vill ni? frågade Emil och försökte slita sig loss men kom ingenstans.
– Det gäller pengarna som ni lånat av min boss, sa föraren och spände ögonen i Emil och sa:
– Och fundera inte på att springa igen. Då väntar vi utanför ditt hus, Emil.