Det var fortfarande billigt och bra, missförstå mig rätt. Men när de väl fått in kunden och fått en beställning så dök problemet upp – hur ska vi få dem att handla igen? Kan vi verkligen använda samma erbjudande, gratis?

Det första e-handlaren gjorde var att direkt efter beställningen ge kunden ett tidsbegränsat erbjudande: om du gör den här tilläggsbeställningen inom tio minuter så får du ett specialpris. Helt lysande, bra erbjudande för kunden och dessutom en hets som gjorde att många impulsköpte och beställde 1000 extra visitkort trots att de redan handlat 500 st fler än de gör av med på tio år.

Men sedan då? När de väl levererat till kunden. Då vill man ju ha återkommande kunder?
Enkelt, tänkte e-handlaren. Vi har ju deras e-postadresser, det är bara att skicka fler erbjudanden av samma sort. De har ju visat att de gillar gratis och tidsbegränsade erbjudanden.

Så e-handlaren började skicka kreativa mail till alla sina kunder. Personligt adresserade dessutom, ”bara för dig som bor i Helsingborg”, eller ”ett erbjudande bara just för dig Kalle”.
Men beställningarna blev ändå inte så många. E-handlaren kliade sig i huvudet och skickade lite fler mail. Nästan varje dag kom det ett nytt erbjudande om gratis muggar, t-shirts, skyltar, flaggor, musmattor, banderoller, ja allt som man kunde trycka på.

Inte mycket fler beställningar för det. E-handlaren började göra tidsbegränsade utskick. Rubriker som ”Sista chansen att beställa gratis” eller ”Det här erbjudandet gäller bara i 24 timmar”.
Men eftersom kunderna fick nya mail med erbjudanden innan de ens hade hunnit fundera över om de kanske borde ”ta sista chansen”.

Vissa kunder sa till sig själva ”varför skickar de så mycket erbjudanden? Nu har jag fått 100 mail på 150 dagar efter att jag beställde 1000 visitkort. Även om jag är ute och minglar i alla mina nätverk så kommer jag inte att göra av med 1000 visitkort på 150 dagar”.

Så vissa kunder började göra det där som e-handlaren inte hade tänkt på. De tryckte på ”rapportera skräppost” i Gmail eller vilket e-postprogram de nu använde. Det fick effekt inte bara för dem själva utan för många andra då e-handlarens kommande erbjudanden om ”250 muggar gratis – endast idag!” inte hamnade i inboxen utan i skräpkorgen.

En kund gjorde dock något annorlunda. Han skickade ett mail med Sagan om Pojken och Vargen till e-handlaren.

Men han hade fortfarande inte kommit på någon som inte lät mossig. De hade experimenterat med Magasinet Domen eller Domartidningen men det lät mer som en fackföreningstidning för anställda inom rättsväsendet.

Det var precis raka motsatsen till vad JM var. JM var folkets tidning. Det var tidningen som uppfyllde kraven hos mannen på gatan och kvinnan på frisörsalongen. De som i sin vardag utsattes för brott som polisen inte hade resurser att ta hand om.

Polisen hatade JM men poliser älskade den. Många av de allra bästa tipsen till JM kom från poliser på alla nivåer. Mycket tack vare att Svensson var pensionerad polischef.

Efter sina 30 år inom polisen hade han sett hundratals brottslingar gå fria. Att oskyldiga frikändes eller att fall där det var tveksamt om de hittat rätt gärningsman hade han inget att invända mot. Det som retade honom var när alla visste att den gripne var skyldig men då de ändå tvingades släppa honom eller henne. Ibland på grund av teknikaliteter, ibland var orsaken bristande bevis.

Han mindes vittnen som inte vågade berätta vad de visste av rädsla för att kriminella gäng skulle hämnas om de dömdes. Inom kåren suckade man när politikerna inte vågade ta tag i problemet och anpassa lagstiftningen till den verklighet som rådde nu.

- Det är ju sjukt att vi inte kan få jobba med brottsprovokation. Det är ju knappast så att man sätter dit oskyldiga människor om man går runt och låtsas vilja köpa knark eller stöldgods. Om du går fram till någon och frågar om du kan köpa lite heroin, hur stor är risken att någon som inte är knarklangare då säger ”javisst inga problem”? som en av hans kollegor uttryckt sig på en fikarast.

Folk var inte dumma i huvudet. Vanliga medborgare undrade precis samma sak. Det var ju inte så att en vanlig medborgare sprang runt på stan med en hockeybag fylld med stulna bilstereoapparater och därmed provocerades att begå brott om en civilklädd polis frågade om han fick köpa en ny Panasonic med RDS.

Och varför fick man inte skicka ut en civilklädd polis att spela berusad och ensam på stan för att sätta dit rånare och våldtäktsmän? Vad var risken? Det var ju inte vem som helst som skulle tänka ”oh, han är berusad, jag slår ner honom och tar hans plånbok och mobiltelefon”. Var fanns provokationen i det?

Han blev alltid rasande när han tänkte på det. Men sedan Judgement Magazine lanserats så hade han känt sig något lugnare.

Ett av de bästa reportagen i Judgement Magazine hade handlat om just våldtäktsmän. Under en månads tid hade tre av hans reportrar, unga, vackra tjejer vinglat omkring i högklackade skor i olika städer mellan krogarna på småtimmarna.

Hela tiden hade det funnits ett säkerhetsteam alldeles i närheten och tjejerna hade burit dold mikrofon och kamera. Han var särskilt nöjd med kamerorna som hade specialbeställts från Sydkorea och gömts i ett halsband. Bildkvaliteten hade varit utmärkt.

På en månad överfölls tjejerna mer eller mindre våldsamt 56 gånger. Några gånger av samma man vid flera tillfällen. De hade lyckats identifiera ett gäng som var ute varje helg och gjorde precis samma sak. Inga fullbordade våldtäkter utan bara sexuellt ofredande. Försök att tvinga tjejerna med sig in i bilar för att åka vidare till efterfester där de sedan skulle kräva eller tvinga sig till sexuellt umgänge.

JM:s säkerhetsteam hade sedan ingripit och i vissa fall hjälpt till att överlämna gärningsmän till polisen. Bara fem av de 56 fallen hade lett till åtal. JM hade själva valt bort ett tiotal som kändes lite för tveksamma, det var snarare tal om desperat raggande även om killarna var otrevliga var det knappast brottsligt.

Efter JM:s interna utredning så fick 20 personer stå till svars och invänta Folkets dom. Med namn, bild och vittnesmål hade de hängts ut i ett nummer av tidningen. Sedan hade läsarna fått gå in på hemsidan och fått välja – skyldig eller oskyldig. Alla 20 fälldes med klar majoritet, i de flesta fall med över 90% majoritet. Då brukade det handla om att kompisar till den anklagade som försökte rädda honom. I ett av fallen hade det faktiskt bara varit 55% för fällande dom. Det var ovanligt.

Det spelade ingen roll att det svenska rättsväsendet valde att inte åtala de skyldiga. JM hade sett till att hänga ut dem och därmed kunde folk gå tryggare på gatan. Eller?

En vecka senare hade någon dessutom straffat en av våldtäktsmännen genom att misshandla honom. Det hade fått Svensson att tvivla en aning även om debatten i JM:s forum på hemsidan gav stöd för tidningen. Majoriteten tyckte att det var den rätta medicinen. Om inte samhället tog ansvar fick individen göra det. Det är trots allt individerna som tillsammans utgör samhället.

Mest klockrena var dock avslöjanden som gällde skojare och bedragare. Där hade JM effektivt satt stopp för ett par byggfirmor och andra affärsmän genom att grundligt berätta vilka de var och vad de gjorde. Dessa artiklar byggde på polisens material från nedlagda utredningar där bevis saknades men där alla visste att de var skyldiga. Eller fall där åklagare nöjt sig med dagsböter men där skojarna fortsatte sin verksamhet som om ingenting hänt.

Ekonomiskt hade JM blivit en ofattbar succé. Svensson hade faktiskt aldrig funderat över den aspekten när han startade projektet. Men han borde ha anat det eftersom kvällstidningar i alla år hade tjänat pengar på att publicera namn och bild på brottslingar innan de blivit dömda. De var trots allt ofta restriktiva med bild och namn även om det hade luckrats upp på senare år.

Även Expressen och Aftonbladet älskade JM. Nu kunde de också gotta sig i detaljer och bara hänvisa till JM. De sporrade varandra och läsarna köpte det. Inom loppet av ett år hade JM växt till att bli Sveriges största veckotidning och hemsidan var en av de mest besökta.

De stora mediekoncernerna ville mer än gärna köpa hans skapelse. Trots att han också hade stora kostnader. Stämningarna hade haglat tätt de senaste månaderna. I takt med att hetsen ökade så blev även JM:s reportrar ivrigare att hänga ut även tveksamma fall.

Redan från första numret hade de haft en sida med rättelser för att informera läsarna om de fall då det hade blivit faktafel i artiklarna. Svensson hade slagits för det utrymmet och var noga med att det skulle få en framskjuten placering. Han hade alltid irriterat sig på kvällspressens sätt att smyga in rättelser i en liten notis när den felaktiga uppgiften dagen innan hade dominerat löpet.

Men samtidigt tog det emot att erkänna fel eftersom det underminerade trovärdigheten för hela tidningen. Trots allt blev det en helsida där rättelser skulle redovisas tydligt. Problemet var att antalet rättelser hade ökat i takt med upplagan. Han var osäker på om det berodde på att de blivit slarvigare eller om förklaringen var att det ökande antalet ögonpar som granskade allt de skrev gjorde att fler fel upptäcktes.

Även på hemsidan hade rättelserna en framskjuten placering. En stor bild som man kunde klicka på för att få se rättelser. Även i de artiklar som innehöll fel hade rättelserna lagts in. Men en analys av statistiken talade sitt tydliga språk. Väldigt få människor läste rättelserna. Han hade själv begärt rapporten och läst den. Ungefär 28% av de som läst artikeln hade bemödat sig med att se vad som var fel i den vid ett senare tillfälle. Och då räknades inte de som läst innehållet i en annan tidning som återberättat felaktiga fakta.

Det var oftast bara bagateller som var fel. Men ibland blev det riktigt fel. Att tidningsartiklar innehåller fel är inget som förvånar, det visste han sedan sin tid på polisen att det ofta blev missförstånd när uppgifter lämnades per telefon eller slarvfel då rapporter med 50 sidor maskinskriven (eller i värsta fall handskriven) text skulle komprimeras till ett stycke på 500 tecken i en artikel.

- Det är lysande Svensson, du kan göra det som vi aldrig kan göra. Tryckfriheten är ett fantastiskt redskap. Varför har ingen kommit på det här tidigare? Fan vad skönt att du kan sätta dit alla de där skithögarna som vi tvingas släppa, sa en tidigare kollega till honom.

Den tryckta tidningen var på sitt sätt överflödig idag. Hemsidan växte hela tiden och där gick det snabbt. De fick in 100-tals tips. JM fick in vittnesmål till händelser på ett sätt som polisen aldrig skulle kunna få. Visst, det var skiftande kvalitet på dem. Att fylla i vad man sett och hört i ett formulär på en hemsida och klicka på SÄND var inte samma sak som att i ett förhörsrum tillsammans med en erfaren polis redogöra lugnt och metodiskt för vad man sett och faktiskt få frågor som tvingade vittnet att tänka till en extra gång och ifrågasätta om man verkligen mindes rätt. De försökte följa upp och intervjua nyckelvittnen. Men alla vittnesmål spelade roll för resultatet och på webben kunde de lägga ut ett mycket större antal vittnesmål, oredigerat. Det var som att publicera hela polisutredningen för allmänheten.

Då slapp man komprimeringen och alla kunde läsa allting och själv bilda sig en uppfattning. Problemet var bara att då lämpade man över reportrars och domstolars problem på allmänheten och resultatet blev att de drunknade i information och ändå nöjde sig med sammanfattningen och kanske även i viss mån vad andra tyckte.

Det fanns dessutom tecken på att JM även började påverka domstolarnas beslut. Det var ganska självklart. Hur skulle de våga fria någon som 99% av folket hade fällt? De hade ju trots allt tillgång till precis samma förundersökningsmaterial som domstolen. I vissa fall ännu mer.

Det var någonstans vid den här punkten som Svensson började inse att han hade skapat ett monster. Det var lite av Frankenstein över det hela. Han hade tagit hela rättsapparaten ett par hundra år bakåt i tiden och överlämnat ansvaret till att döma på lekmän och amatörer. JM hade blivit en skampåle där utpekade låstes fast att stå till svars för sina handlingar. Istället för att spotta och kasta sten på dem blev resultatet att de frystes ut av sina medmänniskor.

Människor som friats i domstol med dömts av folket kunde bli nekade att komma in på restauranger. Och vem skulle vilja ha en pojkvän som hängts ut som potentiell våldtäktsman? Vem ville anställa någon som offentligt hade utpekats som rånare? Vilken framtid hade dessa friade men fällda brottslingar?

Under sin tid som polis hade han träffat på vissa element som verkligen hade förverkat sin rätt att vistas ute i samhället. Människor som begick grova våldsbrott och som aldrig någonsin ångrade sig. Det fanns personer som förmodligen behövde låsas in på livstid eller som i alla fall inte skulle vistas ute i det vanliga samhället.

Det fanns stunder då han och kollegor ansåg att dessa element hade förverkat sin rätt att leva. Det var då som talet om dödsstraff dök upp. Samtidigt skulle även det vara ett steg tillbaks i utvecklingen, ansåg han själv.

JM hade självklart också utsatts för hot. Det hade kastats sten mot deras rutor. Vid ett tillfälle hade en bomb placerats utanför redaktionens dörr. Men eftersom de hade förutsett detta och hade en rigorös kamerabevakning så hade samtliga gärningsmännen ertappats och hängts ut och till och med dömts till fängelse. Ja, stenkastaren fick förstås inte fängelse men däremot för alltid utskämd i folkets ögon.

Det som ingen av dessa desperata stackare hade förstått var att en redaktion gick alltid att bygga upp igen. Egentligen borde de ha förstått eftersom de själva råkat ut för JM:s granskning och dömts av folket. Det enda som kunde sänka JM var om tidningen förlorade sin trovärdighet. Precis som de brottslingar som dagligen hängdes ut hade gjort. Det var bara tidningens läsare som kunde döma Judgement Magazine till döden.

När han väl insåg det så tog planen form snabbt. Han hade en gammal pensionerad kollega han litade på som han rådfrågade. Tillsammans förfalskade de 100-tals sidor med polisprotokoll som likt Watergate-skandalens källa sedan överlämnades anonymt i ett parkeringsgarage till en av JM:s intet ont anande reportrar. Svensson höll masken när skandalen om den sexköpande kungafamiljen nystades upp. Polisen nekade självklart när de konfronterades med uppgifterna om hur prostituerade hade transporterats i limousiner till slottet med poliseskort men när JM efterlyste vittnesmål på webben dök de upp i strid ström och Svensson började nästan undra om deras påhittade historia faktiskt var sann även om han själv hade fabricerat merparten av inläggen. Den innehöll ju så många fel. Men han visste också att det fanns gott om galna människor där ute som i jakt på uppmärksamhet mer än gärna hittade på egna vittnesmål. Det var han van vid från sin tid vid polisen där ett stort antal timmar ägnades åt meningslösa förhör där syftet mer var att tillfredsställa en psykiskt störd individs behov av uppmärksamhet än att föra utredningen framåt.

JM slog upp nyheten stort i den tryckta tidningen och på sin hemsida.
”SEXSKANDAL
I KUNGAHUSET”

Dagen därpå avslöjades bluffen i samtliga dagstidningar. JM hade publicerat falska uppgifter och mängder av fabricerade vittnesmål.

Svensson försvarade sedan sin tidning såsom alla förväntade sig och sa att det här var en isolerad händelse. Samtidigt såg han till att hans egna interna utredningar och statistik som visade på brister i webbvittnesmål och felaktiga fakta läckte ut till andra tidningar. Resultatet blev att JM-skandalen rullade vidare.

Stämningarna haglade mot tidningen. Kungen uppskattade inte att bli utpekad som regelbunden köpare av prostituerade när det inte fanns någon sanning i det. Men det som verkligen fick folket att vända sig mot dem var att JM denna gång hade attackerat folkkära och oantastliga personer. De som hade ett större förtroendekapital än tidningen var betydligt mycket svårare att fälla. På JM:s hemsida hade redan 90% av läsarna ansett dem skyldiga efter att materialet publicerats.

Men nu tvivlade folk. Två av kvällstidningarna plockade fram det väntade greppet att basunera ut på sina löpsedlar:

”Det är Du som dömer:
Judgement Magazine
skyldig eller oskyldig?”

När resultatet visade på 80% för skyldig tog Svensson beslutet att återbetala alla prenumerationer och begära hela JM i konkurs med hänvisning till alla skadestånd som troligen väntade. I sin hand höll han det sista numret av tidningen där han redovisade alla felaktigheter och även redogjorde för varför det var fel med en folkdomstol av det slag som JM hade utvecklats till. Det var ett riktigt bra nummer som kändes felfritt. Kanske det bästa på väldigt länge. En värdig final helt enkelt.

Svensson släckte lampan och låste dörren för sista gången. Han hade fått folkets dom. Det var ett brutalt uppvaknande för hela redaktionen vars medarbetare dock snabbt hade fått nya jobb på kvällstidningarna när det blev klart att JM skulle läggas ned. Inombords kände han en märklig blandning av sorg och – faktiskt – lättnad. Detta var slutet för Judgement Magazine, men frågan var om det var slutet för nutidens stupstock. Han tvivlade.

SLUT

Om novellen
Jag kan reta mig på hur folk döms direkt av media. Knapphändig information ur polisutredningar som knappt påbörjats publiceras och förstör i viss mån polisens jobb. Är tidningarna nutidens stupstockar? Berättelsen ovan är inte helt otänkbar, framför allt tv-program som Uppdrag Granskning ligger ibland farligt när då man hellre driver sin tes om sanningen än försöker belysa den med alla dess gråzoner. Verkligheten är inte bara svart eller vit. Den innehåller många färger.

Lyckligtvis löste sig mitt problem i samma ögonblick som tåget bromsade in och jag vaknade. Yrvaken hoppade jag av på perrongen och på vägen hem gick jag in på min lokala matbutik (som jag lyckligt noterade fortfarande hade både kvälls- och helgöppet) och handlade ett paket djupfryst pyttipanna. Det hade bara varit en fasansfull dröm. Mitt närlivs var fortfarande privatägt och inte en del av ett statligt monopol utan tanke på kunderna.

Författarens kommentarer
Då och då kommer man i kontakt med vård-Sverige. Började fundera över tanken på att dagligvaruhandeln drevs på samma sätt, med brist på kundfokus, som sjukhusen. Vi pratar ofta om ”vad gör de på banken efter kl 15″ men kanske borde vi diskutera vad de gör på sjukhusen där man verkligen inte kan planera sina inköp långt i förväg…

Hon satt kvar bakom ratten en stund efter att hon stängt av motorn. Tog liksom sats och samlade sig. Andades djupt ett par gånger. ”Det är slut nu, du måste gå vidare”.
Det hade sagts en hel del hårda ord den där morgonen för två veckor sedan. Och det hade kastats en del köksredskap. Några tallrikar hade det gått åt. Egentligen ganska dumt när hon tänkte efter. Men hon blev så rasande på Daniel, han var så totalt oförstående.
Kanske var det hon som inte hade tålamod. Han var ju trots allt tvungen att tänka på sin karriär, han kunde ju inte tacka nej till jobb. Han hade bara varit anställd på firman ett par månader, fick jobbet direkt efter sista tentan. Och nu var det han som försörjde de båda och betalade för den nyinköpta tvåan i de centrala delarna av stan. Hon älskade ju honom. I alla fall hade hon gjort det ända sedan de träffades första gången. Och hon gjorde nog det ännu. Kanske.
Linda kastade tankarna åt sidan för ett ögonblick, öppnade bildörren och steg ut. Den underbara skogsluften slog emot henne. En doft av gräs och buskar och så den stora stillheten. Bara några fåglar och insekternas surrande bröt den totala tystnaden. Ett par dagar här med några sköna skogspromenader och kanske ett dopp i sjön skulle göra henne gott. Så skulle hon glömma den där, ja hon skulle inte ens tänka hans namn på hela helgen. På kvällarna skulle hon bara läsa. I väskan låg redan all kurslitteraturen till sista tentan. Två tegelstenstjocka böcker, och en tunn som dock var på engelska rakt igenom.

Det var helt mörkt i stugan när hon klev in. Bara månens sken lyste upp delar av köket, den välbekanta hinken med ved stod framför spisen. Hon mindes det som igår, sju år gammal gick hon ute i skogen för att plocka ved med morfar. Numera använde de inte vedspisen längre. Det fanns en kokplatta, visserligen bara med två plattor men det räckte till. Det gick förmodligen inte ens att elda i den gamla spisen längre, skorstenen hade inte sotats på åratal.
Hon trevade efter strömbrytaren till lampan i taket. Där, bakom handukkarna. Hon vippade över brytaren i andra läget, inget hände. Fram och tillbaks ett par gånger. Ingenting. Det var väl en propp som gått, tänkte hon och gick ut i bilen efter en ficklampa.
Det var inga större problem att hitta proppskåpet inne bakom dammsugaren i städskrubben. Och mycket riktigt var det en av propparna som hade gått. Efter lite lirkande så blev det ljus i stugan. Härligt. Hon bar in sin stora väska i ett av sovrummen. Plockade sedan fram ett värmeelement och ställde det mitt i stora rummet. Det var lite kyligt på nätterna och om hon skulle kunna sova utan att förfrysa fötterna behövde hon nog höja temperaturen ett par grader åtminstone.
Hon slog på elementet och då blev det svart igen.
— Jäkla proppar, skrek hon lite halvhögt för sig själv samtidigt som hon försökte känna sig fram till ficklampan som hon lagt ifrån sig på sängen. Hon hittade den och letade sig på nytt fram till proppskåpet för att få fart på elektriciteten i stugan igen. Tur att hon lyssnat till pappa och plockat med sig en hel ask med proppar. Den här gången tog hon en propp ur sin medhavda ask, de gamla som legat ovanpå proppskåpet var tydligen inte helt färska.
— Sådärja, sa hon lite triumferande när strömmen gick igång igen och lyste upp sovrummet och köket. Värmefläkten i vardagsrummet surrade försiktigt och värmen spred sig tillsammans med en doft av bränt damm. Det fick hon stå ut med.
Hon gick ut i köket och plockade upp mat och började stuva in i kylskåpet. Det var i alla fall påslaget även om det var tomt på matvaror, sånär som på en ketchupflaska och några burkar med sylt. Linda lät smörasken, osten och limpan ligga framme. Några kvällsmackor skulle hon hinna med innan det var dags att krypa till sängs.
Det fanns ingen tv-apparat i stugan så Linda kröp upp i finfåtöljen, kurade ihop sig för att hålla värmen eftersom det inte hunnit bli särskilt mycket varmare på den korta tiden. Hon öppnade boken och började läsa samtidigt som hon tog en stor tugga av en ostmacka. En klunk mjölk. Perfekt. Härligt mysigt, nu saknade hon bara en varm famn…. Nej, hon hade ju lovat sig själv att låta bli.

Hon ryckte till av ett ljud. Något slog emot fönstret och hon slet åt sig ficklampan som hon placerat strategiskt på bordet bredvid fåtöljen som säkerhet om proppen skulle gå på nytt. Hon riktade lampan i dit ljudet hade kommit ifrån och lyste upp fönstret. Två ögon och ett par flaxande vingar som slog emot fönsterrutan. För ett ögonblick stelnade hon till och spände hela kroppen innan hon kort konstaterade ”jäkla uggla” och musklerna slappnade av på nytt.
Hon läste vidare i boken. Det här var ganska intressant faktiskt. Inlärningssvårigheter och vad man kunde göra åt det. Kanske skulle hon bli speciallärare, då gjorde man verkligen en viktig insats, tänkte hon och sträckte sig efter ostmackan på fatet. Då såg hon plötsligt en skugga på väggen. Ganska tydligt faktiskt, en stor gestalt som befann sig bakom henne… Hon vände sig om blixtsnabbt. Ingen där. Och när hon vände tillbaks huvudet var skuggan borta på nytt. Det var nog bara inbillning i alla fall. Då hörde hon ett ylande ljud, en hund kanske på granngården. Men närmsta hus låg ju ett par kilometer längre neråt vägen. Kanske hade den slitit sig och smitit iväg. Då kände hon plötsligt att något tungt lade sig på hennes axel, och sedan nästan i samma ögonblick en svidande smärta som om någon rivit henne.
— Aj, skrek hon och vände sig om och stirrade in i två gula ögon och hon…
Skrrtch..poff…
Bilden blev först till ett vitt streck, minskade sedan till en liten lysande prick mitt i innan den försvann och slocknade ut. Det var helt svart.
— Typiskt alltså. Det var max tio minuter kvar av filmen alltså. Nu är den väl helt död förstås, sa Johan med en suck.
— Jaha, det är väl bara att köpa en ny TV. Jag har ändå sett slutet på filmen. Den där Daniel har ångrat sig och kommer efter henne, han kommer till stugan precis som monstret ska… oj, jag kanske inte ska berätta hur det slutar? sa Peter.
— Tja, det spelar ingen större roll. Det var ingen särskilt bra film om jag ska vara helt ärlig, sa Johan och tryckte förgäves på fjärrkontrollen. TV:ns bildruta förblev svart och han slängde uppgivet fjärrkontrollen åt sidan och fortsatte:
— Vad gör vi nu då?
— Vet inte riktigt, det är kanske dags att dra sig hemåt, svarade Peter och kastade ett öga på sitt armbandsur. Fem över tio.
— Jag ska i alla fall ha något att käka nu. En pizza eller nått. Är du hungrig?
— Visst.

De båda kamraterna släntrade ut i köket. I förortsvillan var kylskåpet som vanligt välfyllt. Johans mamma släpade hem den ena kassen efter den andra från ICA-butiken. Djupfrysta piroger och pan-pizzor gick alltid åt med tonåringar i huset. Just den här helgen var det föräldrafritt, Johans mamma hade rest till Stockholm på en kurs och tagit med sig pappa för att förena nytta med nöje. Det var ju inte så ofta de fick chansen att åka till huvudstaden.
Johan funderade på att ringa Katarina, flickvännen. Hon borde vara hemma från jobbet vid det här laget. Men han tänkte vänta tills Peter gått. Först skulle han slänga i sig en bit pizza. Han öppnade dörren till frysen och behövde inte leta särskilt länge för att finna vad han sökte. Fram med två tallrikar och sedan in i microvågsugnen. Två minuter blev nog lagom.
Peter satte sig vid köksbordet medan Johan ställde fram två glas och en stor flaska Cola. Bestick såklart och… ”Vad var det?” Han hejdade sig och lyssnade. Det lät som någonting skrapande mot en ruta i något av somrummen i andra änden av huset.
— Hörde du?
— Äh, det är väl bara någon gren som slår emot. Eller tror du att det är varulven som kommer, det är ju faktiskt månsken ute, sa Peter och skrattade.
Johan ryckte på axlarna och fortsatte. Han kastade ett öga på micron, 0:14 visade displayen och nedräkningen fortsatte. Alldeles strax klart. Men innan den hunnit ner till noll och plingat så hördes ett nytt ljud, ett klirrande ljud och en tung duns. Någonting hade krossat en ruta i ett av rummen.
Nu bleknade till och med Peter lite om nosen. Speciellt när de båda hörde fotsteg och så röster. Det gick inte att urskilja vad de sade. Men någon gick omkring i rummet där inne. De båda kamraterna tittade på varandra och hoppade lika högt när microvågsugnen gav ifrån sig ett ljudligt ”pling!”…

— Hörde du, det är någon hemma, sa plötsligt en röst långt därinne och ett dörrhandtag vreds om.
Johan och Peter stirrade på varandra. Panik. Skulle de fly. Johan tänkte på basebollträet som låg i hans rum på andra våningen. Han skulle kanske hinna uppför trappan innan de kom ut i korridoren, men i samma ögonblick så klev den förste mannen ut ur sovrummet. Han bar en svart huva som dolde ansiktet och i den ena handen höll han ett gevär.
— Vi sticker, skrek Peter och rusade mot altandörren. Johan var bara steget efter.
Då brann ett skott av och krossade en av fönsterrutorna i vardagsrummet. Glassplittret spreds över mattan och golvet. Klirrande av glas och sedan en isande tystnad innan rånaren öppnade munnen.
— Gör inget dumt grabbar, sa mannen med en mörk stämma samtidigt som hans kumpan klev in i rummet, även han beväpnad med något som liknade en hagelbössa.
De tvingades bryskt ner på golvet av de båda männen. Peter slog i axeln när den ene mannen knuffade omkull honom han ramlade mot soffbordet. Men det var inte rätt läge att börja bråka kände han och höll därför tyst.
— Vad ska vi göra med dem. Binda dem här och sedan rensa huset? sa den ene mannen.
— Ja, det låter bra. Ni är väl ensamma hemma eller hur pojkar?
— Jaaaaa, sa Johan med en ynklig stämma.
Då ringde det plötsligt på ytterdörren. Och nästan samtidigt började någon banka otåligt på dörren.
— Hallå är det någon hemma? Vad sysslar ni med egentligen, ropade någon därute. Det var grannen som hört skottet och rånarna tittade desperat på varandra. En av dem rusade bort till dörren och avlossade sin bössa som blåste upp ett stort hål i dörren.
Den andre riktade sitt gevär mot de båda tonåringarna som vettskrämda låg med huvudet ner mot golvet och… klick…
”…det finns inget tvättmedel som…”
— Det är inte klokt vilken smörja de visar på TV nu för tiden. Bara en massa våld och skjutande hela tiden, sa Astrid.
— Jag håller helt med dig kära du. Det var sista gången vi såg den där, ja vad var det den hette egentligen. Nu börjar i alla fall Trädgårdsextra på tvåan, det är vad jag kallar television det, svarade Gustav samtidigt som han bytte kanal med fjärrkontrollen.
På TV.n spelades nu istället vackra bilder av grönskande trädgårdar. Och det gamla paret nickade förnöjt mot varandra medan grannens hund ylade ute på gården. Det var ju trots allt fullmåne den här kvällen…

SLUT

Författarens kommentarer
Skrev som ett bidrag till en novelltävling (Nej, jag fick inget pris) och publicerades senare i VIPstory II. Skrevs 1996 eler 1997.

Nisse han tittar noga åt alla håll
innan han börjar sin vandring åter
Varje morgon precis som förr han går
sin vanliga runda innan alla är uppe

Men i lyktornas sken under en rosa neonpil
jobbar flickorna ännu sent, vädjar förföriskt
till männen för att få en stund i en varm bil
Den lille mannen suckar tungt och trött
plockar upp en krossad flaska av glas
och slänger den i sin säck en aning förstrött

Utanför porten på andra sidan av gatan
ett tidningsbud, bara en liten pojke
förbannar sina frusna fingrar utav satan
och en portkod som plötsligt
utan förvarning har bytts något nytt

Stjärnorna gnistra och glimma
bakom en mur av avgasers dimma
Poliserna går sin vanliga bana
blundar och vet att de inget kan göra

Tomtenisse han tittar på höga väggar av betong
ur ett öppet fönster  strömmar en nästan vacker sång
här och var tänds ett ljus, men inte bud av hopp,
blott väckarklockar som tvingar sina ägare opp

Men där bakom trappan till hus nummer åtta
står ju en tallrik fylld till bredden av något vitt
Nisse ska just ta en tugga när han ser uti soptunnan
ett tomt paket vars innehåll ska döda en råtta

Så Nisse han ställer sig i kön på Konsum
köper en färdig korv med risgrynsgröt
hygieniskt och praktiskt förpackad såklart
Väl hemma vid spisen värmer han sin tallrik
uti sin nyinköpta mikrovågsugn

Han längtar efter tiden innan stadens sus
och den fruktansvärda tevens eviga brus
Tack och lov har han hundra år av ATP-poäng
och kan till nyår på Kanarieöarna boka en säng

SLUT

Författarens kommentarer
En modern version av Viktor Rydbergs klassiker. Säkert fler än jag som gjort det förut. Lite småkul är den väl i alla fall fortfarande mer än tio år efter att jag skrev den.

HAN VAR NÄSTAN KLAR MED sin frukost och hade redan läst första delen av tidningen när hon kom ut ur badrummet. Han hade dessutom gjort en smörgås åt henne och hällt upp en tallrik fil.
”Du får själv ta flingor,” sa han.
”Tack älskling.” Han visste att hon hatade när hennes cornflakes blev alldeles blöta, de skulle vara krispiga.
Han tände sin fjärde cigarett för dagen till sitt morgonkaffe. Sedan vek han ihop även andra delen och lämnade över den till henne innan han försvann ut i badrummet. Några minuter senare kom han tillbaks.
”Då sticker jag nu. Vi ses ikväll.”
”Okej, ha det så bra,” svarade hon samtidigt som han gav henne en puss som doftade av mint.
”Hej då Julia. Pappa kommer och hämtar dig på dagis i efter­middag så se till att vara snäll,” sa han och kramade om sin dotter.

HON HADE LÄMNAT AV JULIA på daghemmet, kört bort till skolan och parkerat bilen. Det var ett härligt väder, frisk vinterluft. Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen bort till skolans huvudbyggnad, men alldeles lagom för en cigarett om man gick långsamt och njöt av solens strålar. Det blåste knappt någonting den här dagen.
Cigaretten var nästan slut när hon kom fram till huvudingången och hon slängde resten av den på marken bredvid dörren. Det låg redan en hel hög med fimpar där och glöden slocknade snart av sig själv.
Hon sneglade upp på den vita urtavlan på väggen ovanför dörren, det var en kvart kvar till dagens första lektion. Patricia gick in i lärarrummet och hängde av sig ytterkläderna och letade fram böcker och papper som behövdes för historielektionen i klass 7A.

DET STOD EN KLUNGA MED ELEVER utanför sal 23 när hon kom gående. Verkade faktiskt som om alla kommit i tid för omväxlings skull. Berodde kanske på att de fem minuter tidigare hade haft lektion i sal 22 – som låg på andra sidan av den smala korridoren.
Några av eleverna slängde sina cigaretter på golvet innan de steg in i klassrummet. Patricia tyckte detta var lite slappt även om det städades varje dag på skolan. Det var ju skillnad om man gjorde så utomhus men hon orkade inte säga till, det var ju inte uttryckligen förbjudet.
”Okej, om alla slår upp böckerna på sidan 48 så fortsätter vi där vi var i torsdags,” sa hon samtidigt som hon delade ut en stencil med lite uppgifter till alla eleverna.
Hon tände en cigarett och började förbereda nästa lektion samtidigt som hon höll ett öga på eleverna för att se om någon behövde hjälp eller möjligen en tillsägelse. Och minsann, längst bak räckte Monika upp handen. Patricia reste sig upp och gick bort till henne.
”Behöver du hjälp?”
”Nja, jag tänkte bara fråga fröken om jag kunde få låna en cigarett av dig. Jag glömde mitt paket i skåpet. Du får en av mig på nästa lektion, jag lovar,” sa Monika.
”Okej, låt gå för den här gången,” sa Patricia och log. Hon visste mycket väl att chansen var rätt liten att hon skulle få tillbaks den, men det spelade inte så stor roll. Cigaretter hade blivit rätt billigt på senare år.
Hon tänkte tillbaks på sin egen skoltid. Då fick man absolut inte röka i klassrummet. Inte ens i korridoren eller var som helst på skolgården utan alla flickor, för det var mest flickor, samlades i speciellt utmärkta rökrutor. Hon skrattade lite för sig själv.

DET VAR JANNES TUR ATT HÄMTA Julia på dagis. Han hade kommit iväg lite tidigare från jobbet och hann därför röka en cigarett på daghemmets gård tillsammans med några ur personalen. Det var fortfarande inte tillåtet att röka inomhus på det här daghemmet. På flera andra håll i stan hade de släppt det fritt men förestånd­arinnan på Blomgatans daghem var lite gammaldags och ansåg att rök kunde vara skadligt för de små. Typiskt en icke-rökare att resonera så trots att det inte fanns några entydiga bevis.
Janne slängde sin cigarett i det stora cementfat som utgjorde askkopp och gick in till dottern. I bilen på vägen hem tände han en ny cigarett och lite skämtsamt vände han sig till Julia.
”Du kanske vill smaka på pappas cigarett idag?” sa han och skrattade.

PÅ VÄGEN HEM KÖRDE HON förbi affären för att handla lite mat till kvällen. Hon fyllde på med frukt och grönsaker, det var viktigt att äta rätt och hon hade ett tag övervägt att bli vegetarian. Så kom hon förbi cigarr- och cigarettavdelningen. Det behövdes nog ett 30-pack eller två till och hon sneglade upp mot skylten som hängde ovanför lastpallarna med cigarettkartonger.
”Handla andra varor för minst 300 kronor så får du köpa en låda med 50 cigarettpaket för endast 349 kronor”, läste hon.
Ja, det var väl lika bra att handla eftersom det skulle gå åt. Hon fimpade den cigarett hon rökt på sedan hon kom in i butiken på betonggolvet, noga med att släcka den så att det inte skulle ta eld. Det vore ju synd om alla cigaretter skulle gå upp i rök till ingen nytta.
Utvecklingen hade gått snabbt de senaste åren. Hon mindes tiden då det var svårt att röka på allmänna platser. Ett tag såg det riktigt illa ut då ett förslag om rökförbud på pubar och nattklubbar höll på att drivas igenom. Men med hjälp av tobaksföretagens miljarder så tvingade advokaterna EU att släppa rökningen fri och dessutom ta bort alla straffskatter på tobak. Det var ju konkurrensbegränsning och det kunde man ju inte ha på en fri marknad.
De där fåniga varningslapparna som ändå ingen brydde sig om hade de fått tillåtelse att ta bort efter en omskriven rättegång några månader tidigare.
Tack vare det hade alla fått råd att röka. Hårdast debatt hade det nog varit kring åldersgränserna för rökning men efterhand som antalet rökare hade ökat då priserna föll så hade den debatten också dött ut.
”Det blir 668:50, ska det dras på beloppet?” frågade kassörskan.
”Ja,” svarade Patricia och stoppade tillbaks kortet i plånboken.

NÄR PATRICIA KOM HEM så var Janne på strålande humör och han gav henne en djup kyss, fylld av rök från det bloss han nyss dragit in. Hon log mot honom samtidigt som hon blåste tillbaks den varma röken i hans ansikte.
”Vet du vad som hände för en timme sedan?”
”Nej, jag var ju inte hemma då…”
”Julia tog sitt första bloss!”
”Va? Hon är ju bara tre år gammal!”
”Ja, visst är det härligt?”
Patricia lyfte upp Julia och tryckte sitt ansikte mot henne.
”Åh, vad mamma är stolt. Du är så duktig. Vet du att jag och pappa var säkert över elva år gamla när vi började röka!”
Hon vände sig mot sin man och de tre förenades i en kram.
”Det är som jag brukar säga, älskling, det blir ingen eld utan rök,” sa Janne.

SLUT

Författarens kommentarer
Novellen skrevs 2003, innan rökförbudet på restauranger infördes. På den tiden fanns det faktiskt en del som hårdnackat menade att flera restauranger skulle gå i konkurs och många barer få stänga när det blev rökstopp. Naturligtvis blev det inte så. De enda som drabbades var bingohallarna… Jag gillar att använda novellformen för att ta upp samhällsproblem eller funderingar om rätt och fel. Man kan överdriva mer i fiction än i debatt/kåseri som ändå ska ha verklighetsförankring. Genom överdriften kan man peka på det absurda i vissa tankegångar. Även om det i slutändan såklart är subjektivt. Novellen har publicerats i VIPstory I

* * *

Georg vaknade strax före nio. Inte av sig själv utan av högljudda hantverkare som höll på att renovera grannfastigheten. I vanliga fall stördes han sällan av ljudet från gatan även om han bodde på en livlig gata men sommartid var han tvungen att ha fönstret på glänt för att få lite frisk luft och om möjligt sänka temperaturen i sovrummet till en hygglig nivå.
Han insåg genast att det inte var någon idé att ligga kvar i sängen. Han tittade på armbandsuret som låg på sängbordet och konstaterade att det ändå var dags att stiga upp.
En snabb dusch och på med arbetskläderna. Just idag bestod arbetskläderna av ett par svarta shorts med många fickor, en ljusblå pikétröja och en vit keps. Han drog i snöret till rullgardinen och lät den åka upp med ett smack. Solen sken ute och det såg ut att bli ännu en dag då kvicksilvret steg upp över 25 gradersstrecket.
Han gick ut i köket, plockade fram en tallrik, strimlade en banan och hällde på fil och flingor. Ett glas juice och ett knäckebröd.
”Måste komma ihåg att handla bröd på vägen hem”, tänkte han precis som han gjort dagen innan men ändå glömt det.
Han satte sig ner vid köksbordet och tittade ut över hustaken på den blå himlen. Det här hade alla förutsättningar att bli en härlig dag.

* * *

Samtidigt som hon läste tidningen, åt frukost och lyssnade på morgonnyheterna på radion så skickade Johanna iväg ett kort sms till Petra, Mia och Jessica.
”Strandväder? Jag är där halv elva”, skrev hon och la ifrån sig mobiltelefonen på köksbordet.
Inom loppet av några minuter pep och vibrerade mobilen flera gånger.
”Hinner tyvärr inte till stranden idag, fika ikväll?”, messade Jessica.
”Ska handla nu, kanske kommer ner vid tolv”, skrev Mia.
”Gärna. Har precis vaknat…”, skrev Petra.
”En av tre är inte så illa”, tänkte Johanna samtidigt som hon läste dagens huvudnyhet i DN – ett avslöjande om att svenska kycklingar inte alls mådde så mycket bättre än de utländska.
Samtidigt som hon borstade tänderna passade hon på att kolla sin mail på den bärbara datorn som stod uppställd i ett hörn i vardagsrummet. Hon hade fått 20 nya skräpmail, alla på engelska, från företag som ville sälja allt ifrån billiga lån till billiga flickor. Ett mail från hennes pappa som undrade om hon ville komma och äta middag i helgen och så ett från Monica som var på semester på Kreta. Inte så många rader, mest information om hur härligt vädret var, hur billiga drinkar de hade köpt i baren och att de bara låg på stranden och njöt av livet. Johanna skrev tillbaks och skröt om hur vackert vädret var här hemma och att Monica missade massor.
Det tog inte mer än fem minuter att packa ryggsäcken med alla strandtillbehör, inklusive en 1,5 liters PET-flaska fylld med kallt vatten. Det tog minst dubbelt så lång tid att smörja in hela kroppen med solskyddsfaktor 8.

* * *

Klockan 10 var Georg på plats på sin arbetsplats. Det var en lagom tid att öppna butiken även om stranden redan hade börjat fyllas på. Men det var inte hans största kunder som kommit så tidigt utan barnfamiljer som oftast var så förutseende att de packade ner både dryck och fika i sina kylväskor innan de cyklade – eller körde sin alldeles för stora luftkonditionerade stadsjeep – hemifrån.
Kiosken hade funnits intill stranden så länge Georg kunde minnas. I alla fall hade han själv minnen av hur han tillsammans med sina syskon hade stått i kön där och väntat ivrigt på att få handla en våffla med tre stora kulor glass. (”Alltid tre kulor trots att han och andra barn i sexårsåldern ytterst sällan hann äta upp alla innan glassen smält och runnit ut eller någon av kulorna ramlat av då lutningen på våfflan blev alltför stor. Egentligen hade det varit bättre att sälja bägare till barn men vadå, hur kul är att äta ur en miniatyr-plasthink-av-papper?”)
Jennie satt redan utanför kiosken och väntade. Hon var en 17-årig pigg tjej, alltid på gott humör som hjälpte honom med försäljningen i glassluckan i samtidigt som han själv stod för maten. (”Om man nu ska kalla baguetter för mat, men det är ju i alla fall mer mättande än glass”).

* * *

Johanna sträckte sig ner i facket på ryggsäcken och fiskade upp den vibrerande mobiltelefonen som med dess begränsade tonutbud spelade något som skulle föreställa Star Wars-temat.
”Hej”, svarade hon eftersom hon redan på displayen såg vem det var som ringde.
”Okej, var ligger du?” frågade Petra.
”Ungefär där vi brukar, längs staketet, ungefär 20 meter från kiosken”.
”Vilken kiosk?”
”Den blå”.
”Okej, jag har precis ställt cykeln och går neråt mot stranden nu.”
”Jag ligger precis bakom familjen med den stora röda parasollen.”
”Den ser jag.”
”Jag ställer mig upp”, sa Johanna och vinkade.
”Nu ser jag dig!”
”Bra,” sa Johanna samtidigt som hon lade på och stoppade ner mobilen igen.
Petra slängde ner sin väska i sanden och började bre ut sin fleecefilt bredvid Johannas. Sedan tog hon av sig tröjan och lade sig ner för att sola.

* * *

”Är det bra så?”
”Ja.”
”Då blir det 90 kronor”, sa Georg och slog in summan på kassaapparaten, tog emot en hundralapp och lämnade växel till en solbränd (”snarare röd än brun, du kanske inte borde ha gått hit idag, grabben?”) ung kille som handlat två baguetter, en cola och en ramlösa.
Georg torkade bort en liten svettdroppe ur pannan, det var trots fläktarna ganska varmt i den enkla träbyggnad som inhyste hans lilla strandrestaurang (”om McDonalds får kalla sig restaurang så kan väl jag göra det?”).
”Kan jag ta en kort paus?”, frågade Jennie.
”Okej, men bara ett par minuter.”
”Tack. Jag kommer snart.”
Hon plockade en kall Ramlösa ur kylen och gick ut och satte sig på en sten i solen. Trots att hon jobbade i kiosken nästan varje dag hade hon hunnit skaffa sig en fin solbränna.
Georg försökte under tiden servera både baguetter och glassar till barnfamiljer, pensionärer och utsvultna tonåringar. Det gick ganska bra och när köerna började växa sig alltför långa kände Jennie sitt ansvar och återvände till glassluckan.

* * *

Johanna läste i sin bok, en gammal Liza Marklund-pocket som blivit stående i bokhyllan en längre tid i väntan på semester och ledig tid för läsande. Eller rättare sagt försökte läsa. Petra och Mia – som alldeles nyss hade guidats till deras strandposition med mobilens hjälp – läste varsin tidning och visade hela tiden varandra spännande nyheter.
”Nej, titta hon har också opererat brösten nu,” sa Petra.
”Usch, det ser ju hemskt ut. Alldeles för stora.”
”Visste du att han hade en ny älskarinna?”, fortsatte Petra och pekade på rubriken under.
”Ja, jag läste det i Aftonbladet igår. Hon är visst bara 19 år gammal.”
”Bara barnet, vad vet hon om vad ett förhållande innebär?”
”Äh, han bara leker med henne förstås. Gubbsjuk. Han kunde bjudit mig till Barbados istället.”
De bläddrade och läste och var tysta under några minuter tills de åter fastnade för någon häpnadsväckande nyhet i Se & Hör (Mia) eller Aftonbladet (Petra).
Johanna slog ihop boken och stoppade ner den i ryggsäcken igen. Det gick inte att koncentrera sig på vad som hände i boken med detta pladdrande i bakgrunden. Dessutom började hon bli hungrig.
”Jag ska gå och handla något att äta”, sa hon, ”vill ni ha någonting?”
”Nej, jag åt innan jag cyklade hit”, sa Mia.
”Jag känner mig inte hungrig än. Men du kan få köpa en Ramlösa.”

* * *

Kön var inte så farligt lång. En pappa med sin son stod alldeles framför henne och framför dem ett gäng med fyra tonårstjejer. Allra längst fram en tjej runt 30 som var vagt bekant, kanske hade hon gått i parallellklass på gymnasiet? Sonen frågade sin pappa ungefär en gång i minuten om det inte var deras tur snart och pappan svarade tålmodigt ”jodå, snart är det vår tur. Det är bara fem personer före oss i kön”.
Johanna roade sig med att studera folk som gick förbi. Det syntes tydligt vilka som var där för att visa upp sig, vilka som struntade fullständigt i att de gick klädda i en tio år gammal baddräkt (”fast var baddräkten tillräckligt gammal var den retro och väldigt inne”) och de som egentligen inte alls ville vara på stranden utan tvingats dit av familjen eller någon annan.
”Vad får det lov att vara idag då?”
Hon väcktes ur sina tankar av en munter röst inifrån luckan och när hon tittade upp möttes hon av en varm blick och ett leende (”snygga smilgropar”) som utstrålade en vilja att tillfredställa kunden.
”Eh, en Ramlösa,” var det första hon kunde klämma ur sig.
”Jaha, inget annat. Vi har riktigt fina baguetter idag.”
”Jo, det är klart att jag ska ha något att äta också. Ramlösan är till min kompis.” Hon fann sig någorlunda snabbt och fick kontroll på situationen.
”Vi har fyra olika fyllningar att välja på räkröra, ost-å-skinka, kötbullar-rödbetssallad och tonfisk. 50 för räkorna, 40 för tonfisk eller köttbullar och 30 för ost-å-skinka.”
”Då blir det räkor.”
”Man måste unna sig lite ibland. Har du semester eller?”
”Ja,” svarade hon samtidigt som hennes hjärna arbetade febrilt med att försöka lista ut om han antydde att de hade träffats tidigare, kände hon igen honom? Hon blev osäker.
”Då får du njuta ordentligt. Fyra veckor eller?” fortsatte han lugnt samtidigt som han plockade fram en baguette ur en kyl bakom sig. ”Den är gjord idag. Hoppas den ska smaka,” tillade han.
”Har haft en vecka och har tre veckor kvar,” sa hon och studerade honom uppifrån och ned.
”En baguette till dig och en Ramlösa till din kompis. Ska du ha något att dricka själv också?”
”Jag tar också en Ramlösa,” sa hon och noterade att han var skärpt, ovanligt för någon som stod i en enkel, tillfällig kiosk.
”Då ska vi se, 50 plus två gånger 15 gör 80 kronor.”
”Själv då, ska du ha semester hela vintern fram till nästa sommar?” sa hon och räckte över en hundralapp.
”Nej, det blir väl några veckor till här sedan får jag väl hitta på något annat. Det löser sig alltid. Varsågod en tjuga tillbaka. Ha en trevlig dag.”
”Du också.”
Johanna gick tillbaks mot stranden och precis innan hon försvann runt en gräsbeklädd kulle vände hon sig halvt om och kastade en blick över axeln mot killen i luckan. Han tittade rakt på henne, log åt att ha blivit avslöjad och återgick till damen längst fram i kön. Hon vände sig om och fortsatte tillbaks till Mia och Petra.
”Trevlig kille, men det verkar lite slappt att inte ha något riktigt jobb. Han måste väl i alla fall ha fyllt 30,” tänkte Johanna för sig själv.
Hennes vänner var mitt uppe i en diskussion kring vilka av Vännerna (i tv-serien) som var gifta och singel eller hade barn och hade knarkat eller hotade hoppa av eller skulle spela in film. Johanna lämnade över den ena PET-flaskan till Petra och kastade sig sedan över sin baguette.

* * *

Georg hade ätit, vilat middag och läst ett kapitel i John Grishams senaste roman. Klockan hade passerat åtta och utanför fönstret var himlen vackert sommar-röd-blå. En liten kvällspromenad innan läggdags var inte fel. Han satte på sig sina sandaler, gick nerför trapporna och ut på gatan.
Han passerade uteserveringen på hörnan där alla stolar var upptagna av folk som tog en kall öl och lite varm mat. Georg hade själv övervägt att äta någonting ute på stan men till slut ändå bestämt sig för att det var mer ekonomiskt att laga till något själv, lite laxfilé i ugnen serverad med en kall potatissallad på färskpotatis var klart okej.
Han gillade att ta långa kvällspromenader, både själv eller i sällskap med vänner eller någon flickvän. För tillfället hade han inte någon av det sistnämnda slaget. Han hade lätt för att träffa tjejer men helt uppenbart var det många som skrämdes bort när de väl lärde känna honom. Inte för hans person, kanske för hans åsikter.

* * *

Johanna och hennes vänner betalade och reste sig från bordet. De hade cyklat direkt hem från stranden, duschat och bytt om och sedan återvänt till restaurangen vid strandkanten. Nu hade de suttit där i två timmar, ätit pasta och druckit rödvin och det var dags att återvända in till stan. Petra och Mia skulle båda iväg på sitt håll.
”Vi hörs imorgon, får se om det blir stranden. Jag kanske ska spela golf med Micke om han tar ledigt, ” sa Petra och syftade då på sin sambo som jobbade som säljare och verkade ha obegränsade möjligheter att ta ledigt, i alla fall om det gällde golfspelande. Han hade inte alls samma möjligheter att få ledigt för att ta emot en hantverkare eller besiktiga bilen. Så verkade det i alla fall. Men annars var han en rätt trevlig grabb.
”Jag måste jobba några timmar imorgon, så jag skippar stranden. En fika på kvällen kanske?” sa Mia.
”Okej, jag ska nog ner om det blir fint väder. I alla fall några timmar. Om jag inte är helt röd när jag vaknar imorgon bitti,” sa Johanna innan de skildes åt.
Hon promenerade in mot stan, tittade ut över havet som låg nästintill spegelblankt nu. Det blåste en mycket svag bris och luften var fortfarande varm.

* * *

Så gott som alla uteserveringar var fyllda med glada människor som samtalade över en öl eller en kopp kaffe, te, cappuccino eller någon annat svårstavad dryck.
När han närmade sig hamnpromenaden tyckte han sig se en bekant tjej på avstånd, visst var det hon som handlat räkbaguetten tidigare på dagen? När de båda promenerat ytterligare några meter såg han att han haft rätt.
”Hej, igen,” sa hon.
”Hejsan. Ute på en kvällspromenad?” (”Hm, var det dumt sagt, det var väl ganska självklart egentligen.”)
”Ja, vi var nere och åt på Palmen.”
”Trevligt. En härlig kväll, man känner sig verkligen lockad att ta en öl.”
”En fika, vore trevligt.” (”Vänta nu, bjöd han verkligen bjudit in mig på fika eller var det jag som tog initiativet nu? Svårt att veta ibland”)
”Gärna det. Var?” (”Bjöd jag in till en fika? Jag hade ju inte tänkt dricka öl i alla fall, det var ju bara som jag sa att jag var sugen, jag tänkte ju inte göra det. Men en kopp te är väl okej. Hon verkar schysst.”)

* * *

Halvvägs ner genom koppen så flöt samtalet på obehindrat och från artiga fraser om vädret arbetade de sig vidare mot att lära känna varandra så smått. De klassiska jobb- och i-vilken-del-av-stan-bor-du-frågorna närmade sig obönhörligen om de inte tänkte fortsätta kallprata.
”Vad gör du annars då, när du inte ligger på stranden?” sa han.
”Jag jobbar som butikschef på Sisters här i stan. Jag gillar verkligen…”
”Jag menade vad du gillar att göra på fritiden, förutom att ligga på stranden,” avbröt han henne med ett leende.
”Jaså.” (”Vad ovanligt, alla frågar alltid vad du jobbar med, det är första frågan nio gånger av tio, den tionde är var bor du eller brukar du gå hit ofta?”)
”Jag vet, det är väl vanligast att man börjar prata om vad man jobbar med. Men jag tycker inte det säger så mycket om folk egentligen. Det spelar väl ingen roll om jag är städare när hela mitt liv kretsar kring föreningslivet där jag är ordförande i en folkdansförening eller om jag jobbar som försäkringsmäklare men lägger all min fritid på att spela golf eller drakflygning. Om nu inte ditt jobb är ditt liv och då är man oftast rätt illa ute.” (”Skit också, nu pladdrade jag på alldeles för mycket, alldeles för tidigt. Le, var avslappnad, ska jag avväpna det jag sa alldeles precis eller…”)
Hon var tyst för ett ögonblick men fann sig snart.
”Det har du alldeles rätt i. Ja, vad gör jag egentligen. Jag gillar att umgås med mina vänner, fika på stan, gå på bio, läsa bra böcker, håller på och tar grönt kort så jag kan spela golf med mina golftokiga vänner. Visst är mitt jobb viktigt för mig, jag lägger ner mycket tid på det. Men jag står inte och faller med det, jag värderar min fritid högt. Vad gör du själv då när du inte säljer baguetter till flickorna på stranden?”
”Jag försöker njuta av livet. Jag läser en hel del, faktiskt och sedan gillar jag att tillbringa tid ute i naturen. Jag hatar att tälta men vandrar gärna i orörd vildmark vilket är en lite knepig kombination. Jag reste mycket förr men har dragit ner en del på det, svårt att hitta resmål som är orörda och inte ger för mycket informationsintryck. Funderar lite på att skaffa en segelbåt.” (”Efter hundra försök har jag ännu inte hittat ett bra sätt att förklara mitt problem. Jag måste vara en idiot.”)
”Visst är det svårt att bara rabbla upp alla sina intressen sådär på ett bräde? Man är ju intresserad av så många olika småsaker och det går lite i vågor i perioder vad det är som är roligast, eller hur?”
”Så sant.”
”Vad gjorde du innan du blev baguetteförsäljare?” (”Hm, var det för snabbt in på det där med yrken? Han kanske skäms för sitt yrke och det är därför han inte vill prata om det. Spelar ingen roll, jag måste ju få veta vad han egentligen vill med sitt liv.”)
”Du kunde inte undvika att fråga?” sa han och skrattade.
”Förlåt…”
”Ingen fara. För några år sedan sålde jag kommunikationslösningar åt ett IT-bolag. Det var rätt spännande och det fanns hur mycket som helst att göra. Jobbade 70-80 timmar i veckan och tjänade hur mycket pengar som helst. Var mångmiljonär under några månader innan börsen kraschade. Det blev inte mindre jobb när guldgrävartiderna försvann, snarare tvärtom. Kroppen säger ifrån till slut och jag insåg att jag måste hoppa av ekorrhjulet så jag sa upp mig. De hade redan börjat säga upp folk då och ett halvår senare hade 500 anställda blivit 8 och 20 kontor hade blivit ett enda, ute på ett industriområde istället för det flotta i centrum.”
”Och nu letar du andra jobb, eller?”
”Ja, jag måste ju ha något när kiosken stänger i slutet av augusti.”
”Inom IT-branschen eller något helt annat? Vad är du utbildad som?”
”Jag tänker undvika kontorsjobb. Det är för mycket informationsstress.”
”Vad menar du?”
”Nu låter jag säkert som en 50-årig gubbe, jag vet.”
”Nej, fortsätt, förklara.”
”Vi lever i ett enormt överflöd av information. En människa som levde på 1700-talet tog under ett år in lika mycket information som det finns i dagens utgåva av en vanlig morgontidning. Inser du vilka kontraster? Självklart är vi mer lärda än de var på den tiden, jag säger inte att jag vill tillbaks till det sättet att leva. Det intressanta är hur mycket oväsentlig information vi tar emot. Bläddra i ett nummer av en vanlig kvällstidning. För att bli sålda och lästa så vinklas rubrikerna och innehållet och den som skriker högst om död och skräck syns mest. Vi bombarderas med propaganda och halvsanningar.”
”Oj.”
”Ursäkta om jag tog i.”
”Nej, det är ingen fara. Jag har själv funderat på det ibland. Framför allt all den här kändishysterin som råder för tillfället som jag tycker är helt ointressant. Eller rättare sagt, den är löjlig men det är ändå lätt att stanna upp och läsa på löpsedlarna eller…”
”Ursäkta, är ni klara? Vi stänger nu,” sa servitrisen och började plocka upp deras tomma muggar på en bricka. De var ensamma kvar på serveringen.
”Vill du ta en promenad?” sa hon.
”Gärna.” (”Hon blev inte totalt bortskrämd i alla fall.”)

* * *

Hon lät honom följa henne hem, fram till porten i alla fall. De stod där och tittade på varandra för ett ögonblick, hon flyttade sig lite närmare och tittade upp på honom. Han lade armarna om henne för att ge henne en kram och hon besvarade den med en snabb kyss. Som blev till en lite längre kyss.
”Jag hade trevligt idag,” sa hon.
”Jag också.”
”Så… har du ett telefonnummer kanske?”
”Självklart, ” sa han och hon fick leta fram papper och penna i sin handväska. ”11 22 33”.
”Enkelt att komma ihåg. Har du mobil också, du jobbar väl imorgon som vanligt?”
”Ja, det är jobb varje dag, om det inte är för dåligt väder förstås. Men, nej, jag har ingen mobil. Lämnade tillbaks den när jag slutade på FVC och sedan har jag inte skaffat någon ny. Men jag har faktiskt en telefonsvarare hemma”
”Okej. Jag ringer dig. God natt.”
”God natt.”
En lång kram och en kyss innan hon försvann in genom sin port och han styrde sina steg hemåt. Hon tittade efter honom där han vandrade neråt gatan.

* * *

Följande morgon väcktes Georg inte av hantverkarna på andra sidan gatan. De hade fönstren stängda den här dagen eftersom regnet öste ner. Det piskade mot fönsterrutorna i Georgs lägenhet och han slog upp ögonen.
”Härligt, det regnar,” tänkte han. (”Vilken ironi egentligen att man kan njuta av dåligt väder på sommaren. Enda tillfället jag gör det annars är om jag behöver städa eller fixa något inomhus och det känns som om jag kan göra det med gott samvete eftersom det ändå är för dåligt väder för att kunna hitta på något utomhus.”)
Han steg upp och ordnade frukost samtidigt som han läste vidare i Grishams bok som nu började bli så spännande att det var svårt att lägga ifrån sig den. Hade inte telefonen ringt så hade säkert suttit försjunken i den ytterligare några timmar i läsfåtöljen.
”Hallå, det är Georg.”
”Hej, det är Johanna. Från igår.”
”Jodå, jag minns dig.”
”Det regnar ute.”
”Jo, jag har märkt det.”
”Jag menar att du ska väl inte jobba idag när det är sånt här väder eller?”
”Nej, det är nog inte mycket lönt. Kommer att vara rätt tomt på stranden, gissar jag…”
”Så, jag tänkte att du kanske hade lust att hitta på något?”
”Gärna. Några förslag?”
”Nja, jag tänkte att jag kan komma bort till dig så kan vi fundera tillsammans?”
”Visst, jag ska bara diska upp lite och städa undan det värsta så jag inte skrämmer slag på dig”.
”Hur lång tid behöver du?”
”Ge mig en timme.”
”Okej, vilken adress var det du bodde på?”
”Skeppsgatan 34. Det står Elofsson på porttelefonen.”
”Skeppsgatan 34? Då ses vi snart.”
Han lade på, och tittade sig omkring i lägenheten. Han hade dammsugit bara två dagar tidigare så det var relativt välstädat. Han gick ut i köket och diskade tallrikar och glas innan han gick ut och borstade tänderna. På vägen dit kastade han en blick i spegeln och konstaterade att klädvalet fick duga. Ett par tunna linnebyxor som var riktigt somriga och en svart pikétröja.

* * *

Hon ringde på dörren. Det svåraste ögonblicket väntade. Skulle hon kyssa honom direkt eller bara krama honom?
Han tittade sig i spegeln, rättade till tröjan och kastade återigen en blick in i vardagsrummet. Det var tillräckligt städat för att han skulle våga släppa in sin egen mor, så det skulle nog duga åt en tjej i hans egen ålder. (”Hur gammal var hon egentligen, det hade han aldrig frågat?”)
”Hej, stig på.”
”Hej igen,” sa hon och tog ett kliv över tröskeln, gav honom en varm kram. Ingen kyss.
Hon gick försiktigt inåt i lägenheten för att utforska den. En inspektion skulle ge svar på frågan vem han egentligen var. Om nu en lägenhet egentligen kan säga det, hon hade sett flera exempel på motsatsen.
Det första hon lade märke till var att lägenheten var väldigt ren, inte mycket prydnadssaker, bara ett fåtal växter. Två fåtöljer och en tvåsitsig soffa, en liten bokhylla, i övrigt inte mycket möbler. Ingen tv.
”Ingen teve?”
”Nej, jag har valt bort det. Alldeles för lätt att slösa bort sin tid framför den. För mycket information dessutom.”
”Just det, du gillade inte informationsstress. Ingen dagstidning heller?”
”Nej.”
(”Oj, varken tv eller tidning. Vad gör han med sin tid? Läser? Inte så värst mycket böcker heller…”)
”Snygg lägenhet. Är det en trea eller?” sa hon när de kom ut ur sovrummet och hon tittade mot den stängda dörren i slutet av korridoren.
”Ja. Det rummet använder jag som förråd. En massa grejer som jag egentligen skulle ha kastat eller sålt. Sånt som tillhör mitt gamla liv.”
”Är det där du förvarar dina hemligheter?” (”Undrar om dörren är låst?)
”Hm, nja, skulle man kanske kunna säga…” Hon hade inte lagt märke till att han ryckte till lite av frågan. Men hon studerade dörren och han undrade vad som rörde sig i hennes tankar just i detta ögonblick.
”Nu blir jag nyfiken. Får jag kolla?”
”Nej, jag vet inte.”
”Kom igen nu.” (”Vad döljer han? Sexleksaker? En modelljärnväg? Porrtidningar?”)
”Det är inget att se.” (”Hon kommer att tycka att jag är knäpp. Jag borde ha gjort mig av med allt som jag sa från början, fattar inte varför jag sparar det. Kunde ju sälja och få pengar för dem.”)
”Verkar som om du döljer någonting?” (”Vad kan det vara i rummet egentligen?”)
”Okej, om du så gärna vill. Det är inte låst.”
Hon gick bort till dörren, tittade på honom och sökte en det-är-okej-att-jag-tittar-eller-blick och tyckte sig få något i den vägen när han ryckte på axlarna och hon öppnade dörren på glänt. Det var mörkt där inne, hon famlade efter en strömbrytare och lyckades slutligen tända taklampan. Det var en enda röra i rummet. Hyllor längs väggarna fyllda med prylar. En stor tv-apparat, större än något hon sett tidigare hemma hos någon, stod på golvet. På hyllorna fanns ytterligare fem, nej sex tv-apparater i olika tumstorlekar. Videoapparater, dvd-spelare och sladdar i mängder. Ett par datorer och några datorskärmar trängdes på hyllorna med skrivare och kartonger som innehållet olika programvaror till datorerna. Den ena väggen var fylld med gamla VHS-videoband och ett 100-tal DVD-filmer. På översta hyllan låg det högar med CD-skivor, hon kunde inte avgöra om det var musik eller något annat på dem, de var i alla fall inte köpta i skivbutiken.
”Oj,” sa hon.
”Jag har funderat på att sälja skiten, men det har inte blivit av…”
”Fungerar alla?”
”Ja, allting funkar. Vissa är som nya, hade knappt använt dem när jag bestämde mig för att göra något åt det.”
”Göra något åt det?”
”Ja, mitt problem. Det är väl lika bra att berätta det.”
”Vad?” (”Är han skräpsamlare? Har han ett källarförråd som ser ännu värre ut än det här?”)
”Jag är infoist.”
”Info-vad?”
”Infoist.”
”Vad är det för något?”
”Ja, jag vet inte om det är någon etablerad term, det är inte så att jag varit hos någon psykolog eller nått. Det är vad jag själv kommit fram till och kallar det för. Jag är beroende av information.”
”Och den botar du genom att stänga in alla datorer och tv-apparater i ett rum och säga upp prenumerationen på dagstidningen?”
”En del av det, ja.”
”Är du som typ en alkoholist då att du inte kan sluta, titta på tv eller?”
”Det är en ganska bra liknelse. Jag blev besatt av att veta mer om ett ämne. Framför allt blev jag slav under nyhetsflödet. Jag kunde kolla text-tv flera gånger i timmen för att se om det hänt något. Jag skaffade fler tv-apparater och lät dem vara igång hela tiden, hade CNN på den ena och Sky News på en annan. Jag hade inte bara en dagstidning utan alla de stora, DN, Svenskan, GP, Sydsvenskan och köpte även alla kvällstidningarna på vägen hem från jobbet. Jag vet inte om jag kan säga att jag läste dem, hur skulle jag hinna det? Jag skummade rubriker.”
”Men då lärde du dig väl egentligen inte mycket om de olika ämnena?”
”Nej, det gör man ju inte genom en dagstidning. Så jag tittade på dokumentärer på tv i olika ämnen. Ändlösa nyhetssändningar. Och jag köpte böcker som jag aldrig hann läsa. Och så började jag surfa på nätet. Där finns det ju hur mycket som helst att ösa ur.”
”Det låter jobbigt. Problem att sova också?”
”Det är klart. Det fanns ju gott om ska-bara-först-saker att göra innan jag gick och la mig. Som att kolla text-tv, kolla mailen, kolla den där hemsidan som jag läst om i någon artikel eller hört om på tv, och titta på sena nyheterna på alla kanalerna, och bara se klart den där intressanta dokumentären och det programmet. Jag led av en ständigt påmind rädsla för att missa något viktigt.”
Han skakade på huvudet och stängde dörren till sitt gamla liv på nytt. De gick ut i vardagsrummet.
”Men det måste väl vara bättre att titta på sånt som du gjorde än att bli slav under såporna som vissa av mina kompisar. De följer alla möjliga serier och tittar på alla doku-såpor.”
”Kanske, men samtidigt så vet de att det är helt meningslöst. Jag tror det är lättare att tröttna eller sluta titta på dem. Jag tittade ju på en massa ´nyttiga´ program och nyheter. Utbudet är än större och det finns hur mycket som helst att lära sig.”
”Så du fann ingen annan utväg än att sluta helt? Det gick inte att trappa ner?”
”Tja, jag försökte. Jag sa upp mitt kabel-tv-abonnemang och försökte sluta titta på tv. Det gick inte förrän jag ställde undan alla tv-apparaterna i det här rummet. Jag vet det låter, knäppt.”
”Nejdå,” sa hon och avbröt sitt skratt.
”Hur som helst så hjälpte det inte. Jag fick ju hur mycket tid som helst över när jag slutade titta på tv och den tillbringade jag vid datorn. Där kunde jag söka direkt på informationen som jag ville ha och jag engagerade mig i diskussionsgrupper på nätet och fick flera hundra mail om dagen. Helt vansinnigt. Först satt jag på jobbet i tio timmar, sedan fortsatte jag hemma fram till två på natten och sov fyra-fem timmar innan det var dags att stiga upp. Jag mådde inte bra fysiskt heller då, det blev sällan någon träning.”
”Kompisar då?”
”Inget problem, jag umgicks mest med dem på jobbet och alla var mer eller mindre som jag där. Väldigt många led av samma problem utan att veta om det. Jag säger inte att alla var lika beroende som jag, eller besatta kanske man ska säga. Men det är många som är Internetmissbrukare i branschen.”
”Så när tog du steget då?”
”Jag bestämde mig på nyårsafton 1999. Den 2 januari sade jag upp mig och fick gå på dagen, utan uppsägningstid. Alla tyckte jag var helt galen. Min mamma undrade om jag inte kunde gå ner till halvtid istället för att säga upp mig, jag tjänade ju mer än dubbelt så mycket som hon gjorde. Hon förstod aldrig riktigt hur IT-branschen såg ut,” sa han och log åt minnet.
”Och sedan stängde du in datorerna också i rummet?”
”Japp. Allihop. Sade upp Internetabonnemanget och plockade bort alla sladdar och kablar. Lägenheten blev klart mycket mer lättstädad. Även om jag hade trådlöst tangentbord så låg det rätt många meter telefonsladdar och olika kablar överallt…”
”Okej, jag tror jag förstår dig lite bättre. Jag får väl låsa in min fjärrkontroll och gömma dagstidningarna när du kommer på besök hos mig,” sa hon och kramade honom. Han var ändå charmig, och den här hemligheten var inte så hemsk som de andra hon kunde ha föreställt sig.

* * *

Georg och Johanna trivdes allt bättre med varandra. De umgicks så gott som dagligen. Det hände att han läste rubrikerna på hennes morgontidning. Men han aktade sig noga för att öppna den. Vid ett tillfälle var han ytterst när att bläddra till sidan 6 efter att ha läst om en spännande skandal, just som han tog tag i tidningen nedre hörn för att vända blad lade Johanna sin hand över hans och omfamnade honom.
”Jag tror inte det där är bra för dig,” sa hon och tryckte sig mot honom.
”Jaså, har du ett bättre förslag?”
”Ja,” svarade hon och drog honom ut ur köket och in i sovrummet.
”Trevligt att bli räddad undan avgrunden på det här viset,” skrattade han samtidigt som han landade bland hennes mjukisdjur.

* * *

Hon hade faktiskt förändrat sina vanor efter att de träffats. Hon hade slutat köpa kvällstidningar, däremot kunde hon fortfarande inte låta bli att bläddra i dem och läsa lite när kompisarna eller någon på jobbet hade köpt. Nyhetsprogrammen på tv såg hon också rätt ofta, det var ju ett praktiskt sätt att snabbt få grepp om vad som hade hänt plus att veta vad det skulle, eller kunde, bli för väder. Men hon försökte anpassa sig genom att inte titta på nyheterna när Georg var hemma hos henne.
Några veckor senare satt de hemma hos Johanna i soffan och tittade på tv. SVT hade precis visat en långfilmen ”Fyra bröllop och en begravning”. De satt kvar, kramades och kysstes lite. Efter filmen var det dags för nyheter och hon sträckte sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal eller rentav släcka tv:n.
”Vill du inte se nyheterna?” undrade han.
”Jo, men det är inte så viktigt. Jag stänger av för din skull.”
”Det behöver du inte göra.”
”Det spelar inte så stor roll för mig faktiskt.”
”Det gör mig inget om du tittar. Det är ju bara fem minuter i sena nyheterna eller hur?”
”Jo. Är det säkert?”
”Ja.”
”Tack,” sa hon och lutade huvudet mot honom.
Efter nyheterna dukade hon undan kopparna och tekannan medan Georg satt kvar i soffan. När hon kom tillbaks hade han bytt kanal och tittade på nyhetssändning på en annan kanal.
”Du är inte rädd att fastna i det igen?”
”Nej då, jag har det under kontroll nu. Det gäller bara att vara lagom.”
”Vad bra. Känner mig rätt trött, jag går och lägger mig. Kommer du?”
”Snart, jag ska bara kolla text-TV först.”

SLUT

Novellen skrevs under perioden juli-december 2003. Publicerad i VIPstory I under pseudonymen Andrea Z.

Ett par dagar senare anlände Sofia Sigridsson till Askhögen och hon suckade tungt när hon läste namnet på skylten vid entrén. Hon anmälde sig i receptionen och bara nickade när de beklagade sorgen.
Elsa Sigridsson kallades lite skämtsamt för Tant Pedant av personalen. Det var ändå ytterst kärleksfullt. Anledningen till detta öknamn var helt enkelt att hon var pedant. En extrem pedant när det gällde allt. Varje litet föremål i hennes lägenhet hade sin speciella plats. Varje morgon steg hon upp och dammtorkade alla de 167 föremålen. Hon tog ner tallrikarna som hängde på väggarna och svepte över dem med dammtrasan innan hon hängde tillbaks dem. Det var en form av ritual för henne och hon hade gjort så ända sedan hon flyttade in på Askhögen för åtta år sedan. Trots att hon det senaste året tog sig runt i lägenheten med hjälp av en rullator så fortsatte hon städa, varje dag.
I klädskåpet var alla lakan, örngott och handdukar välstrukna och vikta enligt särskilda regler. Motvilligt hade hon gått med på att låta syster Maria hjälpa henne med det, så länge som den unga sköterskan följde Tant Pedants instruktioner.
Sofia vred om nyckeln och steg in i lägenheten. Den här dagen tänkte hon bara kolla igenom den lite snabbt, framför gå igenom hennes farmors papper. Chiffonjén var olåst och när hon öppnade den fann hon ett kuvert. Utanpå stod det med gammeldags handstil som Sofia med nöd och näppe kunde tyda ”Sanningen (öppnas efter min död)”.
”Hittar du något intressant?”
Sofia blev livrädd och ryckte till av rösten bakom hennes rygg. Utan att hon märkt det hade syster Maria kommit in i lägenheten, Sofia hade lämnat dörren på glänt då hon gick in.
”Åh, förlåt jag menade inte att skrämma dig,” sa Maria.
”Ingen fara, jag fick en liten chock bara.”
Hon höll kuvertet i handen och tittade på Maria. Sedan öppnade hon det och började läsa.
”Inte så lätt att läsa skrivstil eller?”
”Nej, jag är inte riktigt van vid det. Det är bara ett par gånger om året när farmor skickar brev på min födelsedag eller till jul som jag tvingas försöka tyda det.”
”Jag kan läsa om du vill.”
”Ja, du är väl mer van.”
”Om det är okej alltså.”
”Javisst.”
Maria tog emot de två handskrivna bladen och började läsa.

”Denna berättelse kommer säkert som en chock för er men jag vill ändå dela med mig av den till er. Det är viktigt för mig att jag lämnar jorden på samma sätt som jag levt större delen av mitt liv – med gott samvete.
Jag inledde min brottsliga bana väldigt sent och till skillnad från resten av mitt liv var de framför allt en slump.
Det började en helt vanlig dag då en ung man började jobba på här på Askhögen. Han heter Robert och verkade vara en väldigt sympatisk ung man. Men en dag när han trodde att jag sov märkte jag att han öppnade en låda i min chiffonjé. Han letade efter min handväska som han också hittade. I den hittade han också min börs och samtidigt som han öppnade börsen så öppnade jag mina ögon och sa till honom: ’Hittar du några pengar i den får du gärna ge dem till mig.’
Tydligen skrämde jag honom rejält för han tappade både börsen och handväskan som föll i golvet och han fumlade när han skulle plocka upp dem. Han fick inte fram ett ord.
När jag frågade om det var han som låg bakom stölderna här på hemmet så spelade han först oförstående och sedan nekade han tills han insåg att det var lika bra att erkänna. Han frågade om jag tänkte anmäla honom och då frågade jag honom varför han hade stulit från oss stackars pensionärer som inte har det särskilt fett.
Han berättade en tårdrypande historia om spelskulder och hur han har en stor familj att försörja och vill att hans barn ska kunna ha det bra.
Jag visste egentligen inte om jag skulle tro honom. Jag menar, hur pålitlig kan den vara som stjäl från pensionärer?
Men samtidigt tyckte jag inte så synd om de andra gamlingarna här på hemmet. En del av dem hånar mig och kallar mig Tant Pedant. Bara för att jag inte tillbringar de sista åren av mitt liv med att glo på teveapparaten?
Så jag bestämde mig för att göra ett avtal med Robert. Han skulle få köpa min tystnad. Han hade inget val utan gick med på det och därmed förvandlades jag till maffiadrottning.
Jag hjälpte honom aldrig med stölderna. Men däremot fick han många goda råd och tips av mig om vilka pensionärer som är lämpligast att stjäla från. Vissa av dem som bor här är ju så senila att du skulle kunna tömma hela deras rum utan att de skulle märka något.
Dessutom förklarade jag för honom vad han kan ta och omsätta i pengar. Min käre man drev tidigare en antikaffär så jag har fortfarande bra koll på vad som är värdefullt. Jag är ju inte senil ännu.
Med min hjälp blomstrade verksamheten. Tack vare pengarna från Robert så kunde jag också unna mig lite mer lyx i vardagen och intressanta nöjen. Robert visade sig vara en riktigt sympatisk man, trots att han är en tjuv, och han tog mig med ut på middagar, teaterbesök och andra begivenheter.
Men samtidigt har jag haft ganska dåligt samvete för det här och flera gånger funderat på om jag ska anmäla honom. På senare tid har jag haft mardrömmar om att Robert tar död på mig genom att knuffa ut mig nerför en trappa eller förgifta mig.
Det är därför jag skriver det här brevet. Om något skulle hända mig så vill jag att alla ska veta att Robert Andersson är ansvarig för all brottslighet som skett här på Askhögen.
Även jag bär ett ansvar och jag hoppas att ni kan förlåta mig för det. Även du Gud.
Varma hälsningar
Elsa Sigridsson”

Sofia och Maria tittade förstummade på varandra. Hon visste direkt vilken kollega det handlade om, en oerhört hjälpsam man som alltid varit väldigt engagerad och suttit och pratat med de äldre på hemmet i många timmar varje dag, även utanför sina ordinarie arbetspass.
”Jag vill prata med chefen här på hemmet,” sa Sofia.
”Självklart, det förstår jag,” sa Maria och lämnade över brevet. Därefter visade hon Sofia vägen till Elisabeths kontor.
Det blev ett snabbt möte mellan de båda. Redan efter ett par minuter ringde Elisabeth till polisen som däremot tog närmare en halvtimme på sig för att komma till Askhögen. De tittade igenom Tant Pedants lägenhet och de förhörde Sofia som fick berätta hur och var hon hittat brevet. Den ene polismannen läste brevet noga när de återvänt till Elisabeths kontor.
”Känner du igen din farmors handstil?” frågade han.
”Ja, helt säker är jag ju inte men det ser ut som den. Ni får väl jämföra med något annat hon har skrivit. Jag har nog något brev från henne därhemma,” sa Sofia.
”Och du har berättat exakt för oss vad hon sa på sjukhuset?”
”Ja, det är klart. Så noga som jag kunde komma ihåg. Det var ju ganska osammanhängande och inte alldeles lätt att förstå.”
De båda tittade på varandra och nickade.
”Kan du kalla hit syster Maria?” sa en av dem till Elisabeth.

Syster Maria fick först berätta om Tant Pedants vanor och ovanor och vem hon var som person. Maria målade upp en bild av en snäll gammal dam som aldrig gjorde en fluga förnär och alltid levde efter sina rutiner.
”Men du har läst brevet hon skrev?”
”Ja. Det är ju helt ofattbart, det hade jag aldrig trott,” sa Maria.
”Du hade aldrig kunnat misstänka att hon var inblandad i stölderna?”
”Nej.”
”Stämmer det inte att du fick sluta på ditt förra arbete för att du misstänktes för att ha tagit pengar från en handikappad man?”
”Va? De anklagade mig för något jag aldrig hade gjort och sedan fick jag inte förlängt när mitt vikariat gick ut. Det blev aldrig något åtal av det.”
”Nej, utredningen lades visst ner.”
”Ja, varför drar ni upp det nu? Vi vet ju vem som är skyldig den här gången.”
”Vem då?”
”Robert och Tant Pedant, de var ju i maskopi, det står ju klart och tydligt i brevet hon lämnade efter sig.”
”Var fru Sigridsson senil?”
”Nej.”
”Hennes familj påstår att hon var det.”
”Ja, ibland. Men oftast var hon alldeles skärpt och helt klar i knoppen. Det är ju knappast så att hon var förvirrad.”
”Åt hon sömnpiller någon gång?”
”Ja, ett innan sängdags.”
”Som du gav henne?”
”Nej, hon skötte det själv. Hon skulle aldrig ta mer än ett av misstag.”
”Av misstag?”
”Om hon tog mer än ett gjorde hon det med avsikt.”
”Vilken avsikt menar du?”
”Det är väl ni som ska dra de slutsatserna.”
”Jag frågar vad du tror.”
”Om vi tänker på att hon hittades medvetslös med en burk sömnpiller i ena handen och dessutom lämnar efter sig ett sånt där brev så hade jag nog gissat på att hon inte längre stod ut med att bära sin hemlighet, hennes samvete plågade henne.”
”Verkade hon deprimerad?”
”Ja, kanske nu när ni säger det. Jag borde förstås ha reagerat tidigare. Jag var ju den som hade mest kontakt med henne.”
”Ja, vi har förstått det. Faktum är att Robert knappt hade någon kontakt alls med henne enligt Elisabeth.”
”Han smet väl in till henne utanför sina pass. Han umgås ofta med de äldre även när han inte jobbar, jag trodde det var för att han har ett varmt hjärta men tydligen är han en hjärtlös tjuv.”
”Hur visste du att fru Sigridsson dog av en överdos sömnpiller?”
”Jag vet inte vem som sa det, någon av de andra sköterskorna kanske?”
”Ingen annan visste förutom föreståndarinnan Elisabeth.”
”Då var det väl hon. Jag minns inte.”
”Borde man inte minnas vem som berättat en sådan sak?”
”Ni förstår väl att jag är chockad. En av mina patienter dör och det kanske är mitt fel för att jag borde ha tagit ifrån henne sömnpillren om hon inte var kapabel att sköta dem själv,” sa Maria och nu hade hon gråten i halsen.
”Det är i högsta grad ert fel. Du kommer att få åka med oss ner till stationen, du är misstänkt för mord.”
”Va?”
”Fru Sigridsson dog inte förrän ett par timmar efter att hon kommit till sjukhuset. Hon vaknade till liv ett tag och svamlade osammanhängande. Hennes sondotter hade svårt att förstå vad hon menade.”
”Vadå, vad har hon sagt? Hon var ju senil…”
”Du sa tidigare i förhöret att hon var skärpt.”
”Jomen, nu var hon ju döende.”
”Jag förstår. Hon pratade i alla fall om att någon hade tvingat henne att skriva ett brev och att den här personen var ond och att vi inte skulle tro ett ord.”
”Hon menade väl Robert…”
”Ja, det var vad Sofia också trodde först. Men Elsa Sigridsson hade sagt hon, alltså att det var en kvinna som tvingat henne att skriva brevet.”
Maria förstod att det var kört och hon borrade ner ansiktet djupt i sina händer. Tårarna strömmade. Hon var rasande. Det hade varit så nära att gå vägen.
”Hon är ju helt otrolig. Jag visste att jag inte kunde lita på henne. Hon lurade mig i alla fall.”
”Vem då?”
”Tant Pedant. Hon satte dit mig trots att vi var överens om att sätta dit Robert. Han är ju ett sånt helgon i alla lägen, han är bara för mycket som han fjäskar för gamlingarna och ställer upp och gör en massa utan att ens få betalt för det. Han ställer ju bara till det för oss andra som jobbar här.”
”Så du menar att fru Sigridsson också var med på stölderna?”
”Ja, det är klart att hon var. Det var precis som hon beskriver, men det var jag som hjälpte henne med stölderna. Hon hotade att skvallra på mig om jag inte gav henne pengar. Sedan åkte hon iväg med Robert på en massa olika teaterbesök och annat trams.”
”Jaha.”
”Vadå, tror ni mig inte?”
”Vi har sökt igenom hennes lägenhet utan att hitta några pengar eller tillhörigheter som inte är hennes.”
”Äh, hon har förstås gömt det någonstans.”
”Det kommer säkert att visa sig i så fall.”

Maria dömdes för stölderna däremot kunde det inte bevisas att hon mördat Elsa Sigridsson eller om Elsa hade begått självmord. Hon avskedades från sin tjänst pga oaktsamhet med sömnpiller samt förstås den fällande domen som också innebar att hon fick tillbringa en tid bakom lås och bom i ett rum som var betydligt mindre hemtrevligt än lägenheterna på Askhögen. Under rättegången höll hon fast vid att Tant Pedant var den som tvingat henne att fortsätta med stölderna och att de tillsammans stulit för mycket stora belopp. Men polisen lyckades inte finna några bevis för detta.
Sofia kopplade ner sig från nätet efter att ha läst artikeln på Aftonbladets hemsida om den 38-åriga sköterska som fällts för stölder på äldreboendet Askhögen.
Hon tänkte tillbaks på den där dagen då Tant Pedant hade gått bort. Hon hade aldrig vaknat till liv, Sofia hade suttit bredvid hennes säng på sjukhuset och precis som hennes farmor hade tänkt så fick hon både en och två timmar på egen hand med henne. När hon sa till sjukhuspersonalen att farmor hade pratat så hade de inte riktigt litat på henne men en sköterska hade nickat och sagt att det kunde hända.
Hon mindes hur polisen förhört henne och Maria. Dagen efter förhören hade hon åkt till järnvägsstationen, hon hade nämligen en biljett bokad med tåget som skulle ta henne till Stockholm och dessutom en flygbiljett som farmor köpt till henne flera veckor före sin död. Hon hade hela tiden tittat sig omkring noga för att se att hon inte var förföljd. Hon gick till och med in på toaletten innan hon tog av sig den vänstra stöveln och plockade upp nyckeln till förvaringsboxen.
När Sofia vred om nyckeln och öppnade skåpet kunde hon knappt tro att det var sant även om Tant Pedant hade berättat det för henne. Allting fungerade exakt så som Tant Pedant hade instruerat henne, från brevet till vittnesmålet och nu det här. I skåpet låg en svart ryggsäck, hon kände på den och den var fylld med någonting.
Hon tog på sig ryggsäcken och drog sedan sin resväska efter sig bort till tåget. Inte förrän hon satt på sitt hotellrum i Stockholm vågade hon öppna ryggsäcken. Överst låg ett brev. Sedan en handduk och inlindad i den ett 20-tal kuvert med olika summor antecknade utanpå ”23.400:-” och ”27.500:-” stod det på de första två.
Sofia började läsa brevet.
”Jag hoppas att det är rätt person som läser dessa rader. Jag har faktiskt textat dem eftersom jag vet att du kanske har svårt att läsa min vanliga skrivstil. Det här är mitt arv. Kalla det maffiapengar men jag hoppas de hjälper dig att uppnå dina drömmar. Det ligger 189 640 kronor i den här väskan, allting i omärkta sedlar av olika valörer. Tack för att du kom och hälsade på mig varje vecka.
Farmor”
Hon öppnade det första kuvertet och såg att det var fyllt med hundralappar. Tant Pedant hade planerat varje detalj, in i det sista.

* * *

Sofia återvände till nutid, satte på sig solglasögonen och steg ut från Internetcaféet i Sydney. På ryggen hade hon den svarta ryggsäcken som hennes farmor hade lämnat efter sig.

SLUT

Novellen skrevs i januari 2004, publicerades i VIPstory I under pseudonymen Agnes Rosenknopp.

När mannen reste sig och gick hade Jeanette hunnit betala och lämna restaurangen. Hon stod utanför när han steg ut. Fortfarande hade hon inte den blekaste aning om hur hon skulle bära sig åt för att få kontakt med mannen.
Det löste sig av sig själv. Han fick syn på henne direkt och deras blickar möttes på nytt. Hon tittade bort, flackade med blicken bort mot skyltfönstren i butiken bredvid, återvände så till hans ansikte på nytt. Plötsligt började han gå rakt emot henne.
Hon lät sin handväska falla till marken. Och hukade sig lagom snabbt ner för att plocka upp den. Självklart gick han också ner på huk, och greppade snabbt handväskan innan hon hann. Med ett leende på läpparna sa han:
- Varsågod, du tappade visst den här.
- Tack, sa hon och kände rodnaden sprida sig över ansiktet. Det var lite pinsamt. Han måste ana att hon gjort det med flit, eller?
- Men vänta, jag känner igen dig. Det var du som satt inne på restaurangen nyss. Jag skulle väl aldrig glömma ett så vackert ansikte, sa han.
Hon log till svar. De började promenera nerför gatan och han presenterade sig som Anders Hansson. Han hade nyss flyttat till stan, jobbade på ett stort kontor mitt i centrum. I väntan på att flytta in i sin lägenhet bodde han fortfarande på hotell.
- Det måste vara rätt skönt, att bo på hotell menar jag. Rumsservice som städar och fixar mat när du känner för det, sa hon.
- Tja, man tröttnar rätt snabbt på det faktiskt. Jag har redan bott så i en månad nu och jag längtar efter att få sova i min egen säng.
Hon kastade ett öga på sin klocka. Den var alldeles för mycket redan och hon var tvungen att säga adjö.
- Ledsen, men jag måste tillbaks till jobbet igen, sa hon.
- Jag också. en jag vill gärna träffa dig igen. Om du har lust alltså?
- Det är klart att jag vill.
Hon fick hans visitkort med mobiltelefonnummer och allt. Egentligen avskydde hon killar som lämnade sitt visitkort. Det var så opersonligt. Hon föredrog faktiskt ett slarvigt handskrivet telefonnummer på en servett eller på baksidan av en matsedel. Men den här gången spelade en sån småsak ingen roll. Han var precis rätt man för henne, hon kände det redan.
- Jag bor på hotell Sheraton. Men annars kan du ringa mobiltelefonnumret, jag har alltid telefonen på mig, sa han innan han försvann i folkmassan.

Hon ringde till honom samma kväll. Tvekade faktiskt inte någon längre stund, något som hon annars brukade göra när det gällde män hon träffat. De pratade inte så länge per telefon, istället bestämde de träff i baren på hans hotell lite senare på kvällen.
Jeanette tittade igenom sin garderob och letade efter något snyggt att ha på sig till sin träff. En svart, kort klänning fick det bli. En snabb dusch, en stund framför spegeln och sen taxi till hotell Sheraton, ett av de dyraste och lyxigaste hotellen i hela stan. ”Men företaget betalar säkert hans räkningar”, tänkte hon.
Jeanette klev in i foajén och såg skylten med Bar/Restaurang en bit bort och styrde sina steg i den riktningen. Baren låg mysigt nersläckt i hörnet av restaurangen. Ett par äldre män i kostym skrattade högljutt längs bardisken. Vid ett par av borden satt några sällskap och samtalade lågmält. Anders Hansson satt längst in vid ett litet bord. Han fick syn på henne och vinkade till henne för att visa var han satt.
- Hej, ursäkta att jag är sen, sa hon och slog sig ner på stolen intill honom.
- Ingen fara, vad vill du ha, undrade han och vinkade till sig en servitör.
- En rom och cola, svarade hon.
- Sätt upp det på min räkning, sa Anders och servitören försvann bort mot baren för att blanda till en.
De satt och pratade om det ena och det andra. Minuterna blev till timmar.
- Tyvärr, vi stänger nu.
De båda tittade upp på servitören som stod vid bordet. De var ensamma, alla andra gäster hade gått upp på sina rum eller dragit vidare till nattklubbar som inte stängde förrän framåt morgonen. Jeanette och Anders tittade på varandra. Vart skulle de nu ta vägen. En annan bar, nattklubb, hans hotellrum eller hennes lägenhet.
De tog en promenad i sommarnatten. Det var inte särskilt kallt ute och de stannade till nere vid hamnen. Runtom i båtarna försiggick privata fester, det var fredagskväll och sommartider. De tittade varandra djupt i ögonen och sedan kysste han henne passionerat.
”Han är verkligen charmig” tänkte hon när de återvände till hotellet. Hon följde med honom upp på rummet. Hon funderade på om hon skulle stanna över natten. Vore det verkligen bra, vad skulle han tänka om hon gjorde det. Vad skulle han tänka om hon gick hem?
- Du får gärna sova över här om du vill. Vi behöver inte göra något, jag kan sova på soffan om du vill det, sa han.
Han sa precis de rätta sakerna, precis vad hon ville höra. Hon fick en lång, het godnattkyss och kröp sedan ner under täcket. Kläderna hängde på en stol vid fotändan av sängen.

Anders låg stilla på soffan och lyssnade. Det hade verkligen gått lätt. Och snygg var hon, verkligt sexig men ändå trevlig och lite flickaktig. Det lät som om hon hade somnat nu, andetagen blev långsammare och djupare.
Försiktigt reste han sig upp och smög sakta bort mot den stora dubbelsängen. Han hade lust att krypa ner bredvid henne och bara hålla om henne. Men det kunde han inte göra. Det skulle förstöra allt. Han hade inte råd med några misstag.
Han rotade igenom hennes kläder och fiskade fram handväskan. Fram med plånboken. ”Körkort, en del pengar och, bingo, ett kontokort”. Han stoppade på sig alla saker han hade nytta av och lade tillbaks plånboken i handväskan, försiktigt för att inte väcka henne.
Hon fick bli den sista på det här hotellet. Det var dags att dra vidare. Han tyckte sig redan ha känt en viss misstänksamhet hos receptionisten. Dessutom hade räkningen blivit väldigt dyr, tack vare de hutlösa priserna i baren. ”Nästa gång väljer jag minsann ett billigare hotell”, tänkte han.

Försiktigt stängde han dörren till hotellrummet bakom sig och smög iväg längs korridoren. Samtidigt som låset knäppte till öppnade hon ögonen och såg sig omkring i rummet. Sedan lyfte hon telefonen och ringde ner till hotellets växel.
- Det är bara att plocka upp honom. Han är på väg ner, sa hon.
- Det är under kontroll. Jag ser att hissen är i rörelse, svarade en mansröst i andra änden.
Hon lade på luren och lutade sig tillbaks. ”Det ska bli skönt med lita vila, efter det här”, tänkte hon.
En stund senare knackade det på dörren. En lång tanig man med mustasch, klädd i en grå rock steg in i rummet.
- Gratulerar. Det är utan tvekan rätt man vi fångat. En hotellägare från Göteborg har identifierat honom, där kallade han sig Börje Jonsson och träffade en ny kvinna varje kväll. Sedan försvann han utan att betala hotellräkningen. Du har gjort ett mycket bra jobb, Linda. Han ska inte kunna lura fler kvinnor på pengar, åtminstone inte de närmaste åren, sa den tanige och fortsatte:
- Du ska ha semester nu va? Det kan du behöva. Varför inte resa bort ett tag. Om du har tur kanske du träffar den rätte…

SLUT

Författarens kommentarer
Skrevs i all hast en kväll efter jobbet. Började som en kärleksnovell men plötsligt insåg jag att jag nog är bättre på andra typer av noveller och historien tog en ny vändning. Trots det nappade veckotidningen Allers och köpte och publicerade novellen. Skriven 1995.