Hon loggade in i chatrummet med sitt nickname, Reporter, och hon log lite för sig själv. Hon började nästan skratta för sig själv när det blinkade på skärmen:
[Långt ner i halsen]: Välkommen!
”Jaha, det är väl bara att börja intervjua”, tänkte hon för sig själv. ”Om någon kommer bakom mig och kollar nu så undrar de nog vad jag besöker för sorts sajt.”
[Reporter]: Vem är du?
[Långt ner i halsen]: Du kan kalla mig en källa på regeringskansliet. Jag jobbar väldigt nära ministrarna.
[Reporter]: Ok, vad har du för information till oss.
[Långt ner i halsen]: Anders Gustavsson är oskyldig.
[Reporter]: Hur vet du det?
[Långt ner i halsen]: Därför att jag vet vem som skulle haft pengarna. Jag hörde dem bråka i korridoren.
[Reporter]: Men om nu Anders Gustavsson är oskyldig och dessutom vet vem som gjorde det, varför berättar han inte det för polisen.
[Långt ner i halsen]: Därför att den skyldige har en hållhake på Gustavsson och har lovat att hjälpa honom.
[Reporter]: Du påstår alltså att Gustavsson är utsatt för utpressning?
[Långt ner i halsen]: Det skulle man kunna kalla det. Det lär finnas bilder på Gustavsson i en prekär situation i samband med ett EU-möte i Lissabon nyligen.
[Reporter]: Berätta mer.
[Långt ner i halsen]: Utan att gå in på detaljer så befann sig Gustavsson tillsammans med några andra ministrar på en nattklubb där drinkarna kostade fyra gånger så mycket som den bredvid.
[Reporter]: Du menar att han gått på en porrklubb?
[Långt ner i halsen]: Om inte porrklubb så i alla fall stripklubb. Bilderna är i alla fall så pinsamma att han inte gärna vill att de ska publiceras i någon tidning. Han är ju lyckligt gift och har två barn.
[Reporter]: Tror du att han blev lurad att gå dit eller brukar han syssla med sådant?
[Långt ner i halsen]: Det är inte helt ovanligt och en stripklubb är ju egentligen ganska oskyldig, eller skulle kunna vara. Man får ta seden dit man kommer som vi brukar säga inom utrikespolitiken.
[Reporter]: Ok. Om vi återgår till mutan. Vem skulle ha mutan.
[Långt ner i halsen]: Anders Gustafsson var mottagare men det blev fel vid utbetalningen.
[Reporter]: Du skrev ju alldeles nyss att Gustavsson var oskyldig?
Nu följde en paus. Det kom inget svar från Långt ner i halsen.
[Reporter]: Hallå, försvann du eller?
Inget svar. Rebecka väntade någon minut och stirrade in i skärmen.
”Några spännande ledtrådar eller?”
Rebecka ryckte till när Jonte smög upp bakom henne och började granska skärmen.
”Ja, kanske. Det verkar som om Gustavsson kan vara oskyldig”, sa hon fortfarande lite frånvarande eftersom hon funderade över orden på skärmen.
”Det låter ju spännande. Se bara till att ingen annan tidning får reda på det, vi vill ju inte att ett sådant scoop ska läcka ut innan vi hunnit skriva om det, eller hur?” sa Jonte och log.
”Nej, jag ska försöka undersöka det i tysthet”, svarade hon.
När Jonte försvunnit kallade hon på Gert och visade honom hela konversationen med den mystiska källan. Han sken upp som en sol när han läste de sista raderna.
”Det var som sjutton. Det här kan fälla regeringen, förutsatt att källan är trovärdig. Det vet vi ju inte. Däremot vet vi ju vem som skulle haft pengarna och då har vi något att gräva i”, sa han.
Hon tittade på honom och han insåg att hon inte hade förstått. En bokstav kunde vara väldigt betydelsefull ibland.
”Anders Gustafsson med f är statsministerns närmaste man. En ganska anonym person som internt kallas just Anders F. Det skulle kunna tyda på att Big Boss är inblandad, men det är ju inte alls säkert”, sa Gert.
”Det här är ju egentligen någonting som polisen borde utreda, inte vi”, sa Rebecka som samtidigt kände en adrenalinkick av möjligheten till årets avslöjande.

När Rebecka kom tillbaks från lunchen loggade hon på nytt in på sin webmail. Återigen var inkorgen fylld med spam, skräpmail som gjorde reklam för allt från viagra till avfallskvarnar. Hon suckade och började markera de mail som skulle slängas.
Hon kryssade för ett mail med rubriken ”Important documents” och skulle just trycka på den lilla papperskorgssymbolen som innebar att alla förkryssade mail raderades från inboxen. Men hon hejdade sig och av någon anledning då hon lade märke till att det fanns en ganska stor bifogad fil i just det mailet och hon klickade upp det.
Dear Mrs Lindstrom,
I have been asked by a contact in Sweden to mail you these documents containing evidence of the money paid to a Mr Anders Gustafsson to be passed on to his boss.
Best regards,
Pete
Hon läste mailet några gånger för sig själv. Sedan öppnade hon den bifogade pdf-filen som visade sig vara kopior på kontoutdrag. Det såg ut som om det hade skett flera utbetalningar från en bank i Bahrain och sammanlagt ett par hundratusen dollar hade satts in på Gustafssons konto.
”Jag förstår inte, här står det ju Gustafsson med f på alla utbetalningarna. Varför anklagar de då Gustavsson?” frågade Rebecka samtidigt som hon bläddrade bland kontoutdragen som hon nu hade skrivit ut på papper.
”Här har vi något”, sa Gert och tittade på ett papper.
Ett av de åtta kontoutdragen hade en annan mottagare än de övriga sju. Här stod det Gustavsson med v och kontonumret var ett annat än de andra. Det var till och med en annan bank.
”Bingo?”
”Ja, kanske. Men det här säger ju fortfarande bara en del av sanningen. Det är nog inte det enklaste att få reda på vem som betalat ut pengarna”, svarade Gert.
”Dessutom har han ju enligt det här utdraget fått 25 000 dollar till sitt konto. Var det ett misstag eller var det ett sätt att köpa hans tystnad?”
”Det saknas en pusselbit eller två. Är det polisen eller kvällstidningarna som har gjort kopplingen mellan mutorna och nyföretagarskatten?” frågade Gert.
”Bra fråga, jag ska läsa igenom alla artiklar igen för att se om de hänvisar till en poliskälla eller vittnesuppgifter. Men det kan ju också vara en ren spekulation.”
Hon plöjde igenom alla tidningsartiklar ännu en gång, dessutom ringde hon en kontakt på Stockholmspolisen. Resultatet av den snabba undersökningen pekade på att tv hade spekulerat i en koppling varpå tidningarna hade fortsatt på samma spår. Det visade sig att någon anonym och okänd källa hade sagt något till en tv-reporter som genast vidarebefordrat uppgiften till tv-tittare och resten av pressdrevet.
Hon hade kört fast och bestämde sig för att ringa Martin trots allt. Hon behövde just nu prata med någon som inte jobbade på FAQ.

Rebecka hade nästan skrivit klart sin artikel. Jonte var helnöjd där han stod inne i sitt rum och tittade på framsidan till FAQ:s premiärnummer som ropade ut:
”Mutskandalen – svaren på alla dina frågor”
Han bläddrade i utskrifter på de färdiga sidorna. Det enda som saknades var Rebeckas artikel som trots allt innehöll det stora avslöjandet om kopplingen till statsministern och dennes assistent. Motivet var fortfarande höljt i dunkel men deras efterforskningar hade i alla fall visat att det inte hade någon koppling till nyföretagarskatten. Det beslutet skulle rivas upp eftersom det hade röstats igenom med en felaktig formulering, det skulle självklart inte gälla dotterbolag. Politikerna hade enhälligt hävdat att det bara var ett skrivfel, att det var en tidig version som av misstag hade godkänts. De förnekade ihärdigt att det hade något att göra med den proteststorm som blåste upp när beslutet offentliggjordes.
Rebecka ville inte spekulera. Hon ville ha allting bekräftat innan det gick i tryck.
”Är artikeln klar?” undrade redaktionschefen Ingrid xxxx.
”Nästan. Jag måste ha ett citat från en man som anklagas för inblandning, han måste bekräfta att det gått till som det gjort”, svarade Rebecka.
”Men tidningen ska gå i tryck om en timme. Har du fått tag på den här personen? Vem är det?”
”Jag vet var jag ska få tag på honom. Det är väl dags att göra det nu. Men först ska Jonte läsa artikeln.”
Hon gick in till Jonte och lämnade över artikeln samtidigt som hon stängde dörren efter sig så att de båda var ensamma. Han satte sig ner och läste snabbt igenom texten. Sedan lade han ifrån sig pappret på bordet och tittade på Rebecka.
”Bra artikel. Men det saknas någonting eller hur?”
”Ja, jag måste ha ett par citat av dig. Du får själv välja om vi ska hänga ut ditt namn eller om du vill att jag ska skriva 31-åringen som brukar vara populärt”, svarade Rebecka.
”Imponerande att du lyckades spåra mig. Jag slarvade väl någonstans eller?”
”Ja, du skulle nog inte ha chattat med mig från internetcaféet på hörnan. Jag fick hjälp att spåra ditt ip-nummer och ägaren kände igen dig direkt när jag visade ditt foto där nere.”
”Det bevisar ingenting att jag varit på caféet, jag kanske bara surfade för att kolla min mail.”
”Nej, det är klart. Men jag tror inte det är så många av hans kunder som har ett konto i Bahrain.”
”Du är precis så duktig som jag hade hoppats. Tur att inte polisen är lika ihärdig. Då kunde det ha blivit sanning, det här du skriver på slutet om att polisen gripit en 31-årig företagsledare. Men de kommer aldrig att kunna bevisa att jag gjorde det”, sa han.
”Fanns det något motiv egentligen?”
”Tja, inte mer än att jag alltid ogillat de där gubbarna. Jag fick höra att de hade vissa ekonomiska problem och så hade jag några vänner som gärna skulle vilja ha hjälp med en stor upphandling, ett järnvägsbygge uppe i Norrland. De kommer aldrig att kunna spåra vem som ligger bakom transaktionerna men det räcker för att underminera förtroendet, de faller i nästa val.”
”Och samtidigt får du årets scoop som en bra start på din tidning?”
”Exakt. Tur kan man inte lita på, man måste satsa på säkra kort. Det var väl investerade pengar.”
”Min fråga kvarstår, vill du att jag ska skriva ut ditt namn i artikeln. Den går ju snart i tryck?”
”Hörde du inte vad jag sa tidigare. Du skriver om slutet till något i stil med att det finns kopplingar till utländska företag och polisen utreder just nu de hemliga dokument som FAQ fått tag på. Vi skickar över kontoutdragen till polisen men det går aldrig till rättegång. Det här blir skitbra!”
”Bara ett problem. Polisen kommer att gripa dig om några minuter. Förhoppningsvis kommer de civilklädda och vi kan hålla det hemligt tills FAQ kommer ut med sitt premiärnummer imorgon. Men helt säker kan man ju inte vara”, sa Rebecka.
”Vad menar du?”
”Jag håller med dig om att man inte kan lita på turen, därför valde jag att försäkra mig och storyn. Allt du berättat för mig finns på band och polisen har hört varje ord”, sa Rebecka och strax efter att hon yttrat dessa ord steg tre civilklädda poliser in på Jontes kontor.

Som väntat blev premiärnumret av FAQ en storsäljare. De fick credit för storyn om mutskandalen i varje tidning och tv-kanal över hela Sverige och även utanför landets gränser. Rebecka kände sig nöjd med vad hon åstadkommit. Under helgen pratade hon ut med Martin som dessutom hade hjälpt henne att spåra ip-numret. Han lovade att överväga en flytt till Skåne, bara han slapp bosätta sig i Malmö.
På måndagsmorgonen fick hon ett tjockt kuvert. Det var adresserat till henne och poststämplat i Malmö på fredagen. Hon sprättade upp det och tog ut pappersbunten. Överst låg ett brev från Jonte.
Hej Rebecka!
När jag skriver dessa rader är jag inte säker på om du har lyckats lista ut de ledtrådar jag gett dig, men jag utgår ifrån det. Jag utgår också ifrån att helgens upplaga av FAQ:s första nummer är slutsåld.
Nu måste jag tyvärr erkänna att jag lurat dig. Jag kommer dock att hålla tyst i förhören några dagar till så att du verkligen får ensamrätt även på den här storyn. Det är ju som man brukar säga, uppföljaren som du säljer minst lika många tidningar till på.
Nej, jag är inte inblandad i mutskandalen. Det är inte heller vänner till mig som ligger bakom, tvärtom. Det är mycket möjligt att jag hamnar i trubbel på grund av att jag vilselett dig och polisen i den här affären men ärligt talat så tycker jag det är viktigare att FAQ blir en succé. Sverige behöver vår tidning. Jag litar på att du gör det rätta i den här situationen.
Med vänliga hälsningar
Jonte
Hon bläddrade snabbt bland dokumenten. Här fanns alla namn på kontoinnehavare och kopior på kontrakt och upphandlingar. Hon förstod inte hur Jonte hade kommit över allt, kanske med hjälp av privatdetektiver. Men varför skulle han vilja ta på sig skulden, om än bara tillfälligt? Kanske ville han ge de riktiga skurkarna chansen att sopa igen vissa spår och fly landet. Hon funderade på om hon borde lämna över bevismaterialet direkt till polisen eller ej.
Hon log lite för sig själv. Jonte hade lyckats. Han hade satt hela media-Sverige på pottkanten. Visserligen kunde hon tycka att han hade fuskat. Å andra sidan hade de levererat en vattentät tidning utan spekulationer. Allt som stod i FAQ var svar på de frågor som ställdes, med den fakta som stod tillbuds då.
Hon tittade sig omkring. Sedan tog hon brevet, gick bort till dokumentförstöraren i skrivarrummet, matade ner A4-arket och tittade på när Jontes bekännelse förvandlades till pappersstrimlor. Hon återvände till sitt skrivbord, hämtade resten av dokumenten och gick bort till Gert för att berätta att de hade en riktigt bra story att jobba med den här veckan också.

SLUT

Från centralstationen var det bara några minuters promenad bort till Stortorget där FAQ Media hade hyrt in sig. En liten varningsklocka kanske, likt IT-yrans dagar sökte man sig till vackra lokaler i centralt läge istället för att som många andra tidningar skaffa billiga lokaler i lite sjaskigare kvarter. Hon viftade bort tanken och insåg att det faktiskt skulle vara rätt trevligt att jobba här, med ett stort utbud av restauranger på några minuters promenadavstånd.
Receptionen var vackert designad men ändå inte överdrivet påkostad. Kvinnan som tog emot henne förklarade att Jonte Johansson skulle komma ner och hämta henne inom några minuter.
”Rebecka Lindström?” sa Jonte när han kom nerför trappan till receptionen. Han var ledigt klädd, jeans och T-shirt men utanpå den en kavaj.
”Ja.”
”Hej, Jonte Johansson. Kul att du kunde komma loss och åka ner och besöka oss. Vi går upp på redaktionen.”
Redaktionen såg ut precis som vilket kontorslandskap som helst. Nya fräscha möbler, nya datorer med platta skärmar och en hel del gröna växter. Några av journalisterna lyfte blicken när hon följde efter Jonte längs gången bort till ett av de inglasade rummen i bortre änden av andra våningen. Det var ingen hon kände igen sedan sin tid på Skånska Dagbladet eller från Skurup.
”Vill du ha kaffe, te eller något annat att dricka?” frågade han då de passerade fikahörnan.
”En kopp te hade varit gott”, sa hon.
Han plockade fram en mugg och visade henne var tepåsarna fanns och pekade mot automaten för påfyllning av varmvatten. Han stängde dörren efter henne när hon slagit sig ner i en av besöksstolarna framför hans skrivbord.
”Jaha, vad tror du om FAQ Sverige då?” sa Jonte och tittade på henne.
”Ja, det låter som ett väldigt intressant projekt.”
”Säg något som jag inte vet.”
”Okej. Den här typen av projekt brukar stupa på att de som startar dem inte vet tillräckligt mycket om försäljning alternativt tidningsproduktion, på att man drar på sig för stora kostnader och att man inte har kapital så att det räcker innan intäkterna överstiger utgifterna”, sa hon.
”Det var bättre. Försäljningsdelen har jag koll på, jag anställer tidningsproffs på redaktionen och vi har kapital tillräckligt för att kunna klara oss i två år utan att dra in en enda krona på varken annonser eller prenumerationer.”
”Men ägarna kanske inte accepterar förlusterna och vill pruta på kvaliteten. Så är det ju på alla dagstidningar numera…”
”Vi ska inte göra en dagstidning.”
”Nej, veckotidning. Men de är väl inte heller kända för att satsa på journalistik av hög kvalitet, i alla fall inte undersökande journalistik?”
”Precis. Därför finns det utrymme för oss. Vet du att jag skissade på det här projektet redan när jag hade OhYeah! Jag till och med presenterade idén för styrelsen som avfärdade den.”
”De trodde inte på den?”
”Nej, ett IT-bolag skulle ju inte ägna sig åt att trycka en tidning på papper. Allting skulle ju ske på internet. Vi trodde på allvar att alla papperstidningar skulle försvinna helt inom tio-tjugo år,” sa Jonte och skrattade när han tittade ut över sitt skrivbord där dagens skörd av morgon- och kvällstidningar låg i en hög blandade med utgåvor av Newsweek och Time.
”Jo, jag minns det snacket också. Men är det något i den stilen du tänker dig?” sa hon och pekade på Time. ”En svensk Time magazine?”
”Ja och nej. Det finns mycket bra med de här amerikanska tidningarna. De jobbar ofta seriöst och gräver ganska djupt. Men jag tror att det går att göra bättre. Och annorlunda. Du ska få se.”
De hade träffats en vecka tidigare då Jonte befann sig i Stockholm. Över en lunch hade hon fått berätta sitt livs historia, om uppväxten i Gantofta, hur hon läst till civilekonom i Lund och ett tag varit inne på att bli revisor men sedan kompletterat med lite juridik. Under tiden hade hon halkat in på Skånska Dagbladet där hon tillbringade ett par somrar som vikarie och hon insåg att hon ville bli journalist. Hon sökte och kom in på Skurups folkhögskola vars journalistlinje hade gott anseende, framför allt i södra Sverige. Efter ett sommarvikariat på Aftonbladet rullade sedan allt på i allt snabbare takt och hon flyttade till Stockholm, träffade kärleken och blev sambo.
Men nu satt hon på anställningsintervju nere i Malmö.
”Så vill du ha jobbet?” sa han plötsligt.
”Va?”
”Jag erbjuder dig ett jobb som reporter. Vi behöver en ung, hungrig tjej som vet hur man bevakar de kriminella. Du har precis rätt bakgrund, framför allt rätt inställning. Hur mycket tjänar du idag?”
”Jag har 32 000 kronor i månaden”, sa hon och tänkte att det borde vara ungefär vad hon skulle få som fast anställd, som vikarie låg hon just nu några tusenlappar lägre.
”Okej, det är väl rätt bra. Vi har inga fantasilöner här på företaget men vi är tvungna att betala lite bättre än våra konkurrenter. Du får 35 000 kronor. Låter det bra? Vi ordnar lägenhet till dig men den ingår såklart inte i lönen. Vill du bo här i centrum eller?”
”Vänta, jag måste få fundera lite och prata med min sambo. Jag trodde ett tag att vi pratade om en tjänst på Stockholmsredaktionen”, sa hon och kände sig en aning omtumlad. Hon hade inte riktigt räknat med att det skulle gå så snabbt. De hade bara suttit på hans kontor i en halvtimme.
”På lokalredaktionen i Stockholm? Ja, men jag trodde du ville jobba som riksreporter. Det här är vår centralredaktion.”
”Stockholm, en lokalredaktion?”
”Ja, visst är det härligt? Varje gång jag säger det till en stockholmare blir de sura. Men alla andra medier är så fixerade vid huvudstaden så det känns skönt att förvandla dem till en lokalredaktion”, sa Jonte och brast ut i ett gapskratt. Han pratade inte den breda malmöitiskan eftersom han var uppväxt i Lund men han var ändå lokalpatriot. En viktig anledning till att lägga FAQ Medias huvudkontor i Malmö var självklart att FAQ Danmark stod på tur om FAQ Sverige blev en succé.
”Det är klart att det låter jättekul och jag har inget emot att flytta tillbaks till Skåne”, sa hon.
”…men du måste förstås fråga din pojkvän. Självklart.”
”När behöver du ha besked?”
”Gärna så fort som möjligt. Om du tackar nej så måste jag fortsätta med andra kandidater. Jag skulle helst sett att du började direkt men du har väl uppsägningstid på en månad eller?”
”Jag har ett vikariat som går ut om tre veckor men är erbjuden en fast tjänst då.”
”Okej, kolla upp vad du behöver. Fundera. Bestäm dig. Och hör av dig snarast.”
”Okej, tack. Det ska jag göra. Det känns verkligen som en utmaning och verkligt lockande.”
Därmed var intervjun över. Hon gick som i trans nerför trappan och ut på Stortorget där solen sken. Hon kollade på klockan och vandrade ner mot centralen där hon låst in sina väskor i ett skåp, funderade på om hon skulle ta nästa tåg norrut eller om hon skulle shoppa lite. Det blev tåget och hon satt djupt försjunken i sina egna tankar när tåget rullade in på Knutpunkten i Helsingborg.
Men hon hade redan bestämt sig när hon steg av tåget. Det svåraste nu blev att förklara beslutet för Martin och hon funderade på om hon verkligen skulle göra det på telefon eller bara berätta om erbjudandet och säga att hon skulle fundera på det. Sedan fick hon se hur han reagerade. För hennes del fick han reagera hur han ville. Det spelade ingen roll, en sån här chans fick man bara en gång i livet.

Tre veckor senare befann hon sig åter på redaktionen i Malmö. Allting hade gått i ett rasande tempo efter att hon tackat ja till jobbet och samtidigt meddelat Aftonbladet att hon inte var intresserad av tjänsten hos dem. Det här var hennes första dag på det nya jobbet, helgen hade hon tillbringat i Helsingborg med sina föräldrar eftersom hon ännu inte fått någon lägenhet i Malmö. Gert rusade in på redaktionen och började rota i pappershögarna. Med tanke på att det var måndag morgon var han överraskande tidigt på plats.
”Var är fjärrkontrollen?” ropade han.
”Här”, svarade redaktionschefen Ingrid Johannesson lugnt och höll upp den svarta tingest som låg på hennes skrivbord. ”Vilken kanal?”
”Spelar nog ingen roll, jag tror alla sänder direkt nu.”
Hon knäppte på ettan och mycket riktigt kom de rakt in i en extrasändning från Rapport.
”Vi sänder direkt, här inne i byggnaden bakom mig sitter just nu regeringen i ett extrainkallat krismöte,” sa reportern.
”Vad är det som har hänt?” frågade Rebecka Lindström som precis återvänt från kaffeautomaten med en kopp rykande te.
”För en timme sedan greps alltså en medlem av regeringen, en 38-årig man efter att polisen gjort husrannsakan hemma hos honom,” fortsatte tv-reportern.
”Nu kan de ju lika gärna tala om vad han heter,” suckade Gert Larsson.
”Varför det?”
”En 38-årig man som sitter i regeringen, hur många människor finns det då att välja på? Det är klart att det är Gustavsson.”
”Jo, vi vet det. Men svenska folket kan förmodligen inte räkna upp mer än två medlemmar av regeringen. De vet förstås att Anders Gustavsson är finansminister, men de har ingen aning om att han bara är 38 år eftersom han ser ut som 50,” sa Ingrid.
”Nej, det är klart. Hade han varit med i Robinson hade det varit annorlunda,” sa Gert, halvt på skämt, halvt på allvar.
Rapporteringen fortsatte att rulla på. Kända och okända uttalade sig om de anklagelser som nu riktades mot finansministern. Allt tydde på att han hade tagit emot mutor från företag för att driva igenom den omdiskuterade nyföretagarskatten. Tanken var att nystartade företag skulle slippa skatt, inklusive sociala avgifter under det första året. Efter hård debatt hade regeringen godkänt att denna regel även skulle få gälla dotterbolag. Det sistnämnda var mest kontroversiellt.

Samtidigt som tv-kanalerna fortsatte rulla bilder och köra inslaget om finansministern i repris gång på gång samlades FAQ:s redaktion för morgonmöte. Klockan hade redan passerat nio.
”Okej, allihop vilka är veckans viktigaste frågor?” sa Ingrid och lät frågan vara öppen för alla reportrar och fotografer som samlats runt bordet. Ett tiotal av redaktionens snart 50 medarbetare fanns på plats.
”Mutskandalen kanske?” föreslog någon.
”Men, hinner vi få fram tillräckligt mycket fakta för att skriva om den?
Den här diskussionen var ovan för Rebecka. De andra på FAQ hade inte heller jobbat på det här sättet särskilt länge men de hade redan ställt om sin tidshorisont från timmar till dagar eller veckor. På Aftonbladet hade ambitionen varit att redan efter några timmar få ut någonting på webben och sedan fylla på dagen efter med fler intervjuer och bilder i papperstidningen.
”Ska vi gräva lite i hans bakgrund? Prata med gamla skolkamrater?” föreslog Rebecka.
”Det är precis vad dagstidningarna kommer att göra. Vi måste lyfta det en nivå. Självklart ska vi kolla upp hans bakgrund, men jag tror inte att det är artiklar i stil med ’Redan när han satt i elevrådet tog han emot märkliga gåvor’ som vi ska bygga vårt premiärnummer på,” sa Ingrid lugnt.
”Ja, precis. Imorgon kommer de att ha listor på tidigare mutskandaler, de frågar folk på stan, andra politiker och kändisar vad de tycker och sedan kommer de att gräva upp varenda obetald parkeringsbot som den stackaren samlat på sig de senaste 20 åren,” sa Gert.
”Ska inte vi också göra det?” undrade Rebecka.
”Självklart. Men inte för att det ska skapa rubrikerna eller bli våra viktigaste artiklar som kvällsblaskorna gör. Vi måste göra en riktig research av alla tänkbara scenarion. Han kan ju faktiskt vara helt oskyldig. Det kanske är någon som vill sätta dit honom”, sa Gert.
”Okej,” sa Ingrid. ”Då fördelar vi väl uppdragen, Gert och Rebecka ni får driva spåret att han är helt oskyldig. Det är det mest osannolika men också det mest spännande. Lena och Henrik, ni sätter er in ordentligt i vad lagtexten säger om mutor.”
Hon fördelade uppdragen på de 19 reportrarna och alla var redo att sätta igång med sina uppgifter när Jonte Johansson reste sig upp.
”Innan vi kör igång så vill jag bara påminna alla om att vi kör skarpt. Den här veckan är det på riktigt. På lördag ska det första numret landa hos alla som tecknat abonnemang. Ni kommer att se oss ännu mer på alla tv-kanaler de närmsta dagarna. Vi kommer också att sälja första numret ute på gatorna i de 25 största städerna på lördag morgon. Vi får bara en chans att göra ett bra first impression, kom ihåg det”, sa Jonte.
Alla försvann iväg till sina arbetsplatser och Jonte vandrade bort mot sitt kontor tillsammans med Ingrid. För första gången kände sig Jonte lite nervös, skulle det verkligen gå att göra FAQ så spännande, intressant och seriös som han hade tänkt sig.
”Hur går försäljningen, Jonte?” frågade Ingrid genom dörren till hans kontor efter att hon kollat så att ingen annan stod i närheten.
”Vi har passerat 1500 prenumeranter. Färre än jag hade hoppats på men det är ju svårt att sälja något som ingen har sett förut, ingen vet ju vad det är. Det går inte att jämföra med något annat. Men jag hoppas att tv-kampanjen kan locka in ett par tusen till nu i veckan och sedan måste vi kunna sälja ett par tusen lösnummer på lördag. Bara du gör en jävligt bra tidning åt mig”, sa han.
”Jag ska göra allt jag kan. Kan vi bara hitta något eget uppslag i den här skandalen så kommer vi att få en bra start. Den här historien dök upp precis i rätt tid, eller hur?” sa Ingrid.
”Ja, man måste ha lite tur också.”

Läs fortsättningen och upplösningen i del 2.

Följetongen om FAQ skrevs 2003-2004 och publicerades i VIPstory nr 1-2.