Vi kan inte ta emot fler författare

Läs mer om artikeln Vi kan inte ta emot fler författare
Hand with book reaching out from pile of old books

Vi kan inte ta emot fler författare nu. Det är redan svårt att överleva för de som skriver. Hur ska Sverige kunna hantera fler författare? Bokhandlare och förlag går redan på knäna. Det är en systemkollaps.

– Det här håller inte. Alla de här författarna som kommer hit och tror att de ska kunna ge ut böcker. Vi vet ju inte ens vad de vill med sina författarskap. Många av dem har ju ingen utbildning eller erfarenhet. Många av dem skriver deckare och det har vi redan för många som stjäl ekonomiska resurser från seriös litteratur, säger en etablerad författare som vill vara anonym men påpekar att det absolut inte är för att han (eller hon, man skulle kunna skriva hen) främst försörjer sig som spökskrivare.

De senaste åren har den svenska bokbranschen tagit emot tusentals författare. Men många menar att författarmottagandet har varit bristfälligt.

– Många av de här författarna har inte ens fått ett ordentligt förlagshus för sina böcker. En del av dem tvingas bygga egna förlagshus och det förstår ju alla att det slarvas kvaliteten då.

Extra svårt med det stora författarmottagandet blir det för bokhandlarna och biblioteken. Alla de nya författarna skriver fler böcker än vad det får plats i hyllorna.

– Det finns inte plats för dem. Det gavs ut över 10.000 nya böcker i Sverige förra året och om vi nu ska ta emot tusentals nya författare så är det bara en tidsfråga innan det kommer ut 20.000 nya böcker. Och alla förväntar de sig att vi ska ta in deras böcker, suckar Bosse Boklund som driver Bosse Boklunds Bokhandel på Bokvägen 3B.

Vi går över vägen till biblioteket och möter Gunhild som jobbat där i mer än trettio år.

– Jag är ju kluven. Samtidigt som jag verkligen vill ta emot fler författare så finns det en gräns. Varje dag kommer det författare med sina böcker och vill att vi ska köpa in dem och låna ut dem. Men vi har inte plats och inte får vi några nya pengar till böcker heller. Staten borde ta sitt ansvar för alla nya författare, säger Gunhild och tillägger.

– De kan ju inte förvänta sig att vi ska hinna läsa deras böcker och bedöma om de är bra.

Allra svårast är det för ensamkommande författare, av några kallade egenutgivare, som inte har någon erfarenhet av varken bokbranschen eller att skriva. Människor som helt enkelt bara längtar efter att få skriva och ge ut sina böcker och som inte känner till kulturen.

– En del av de här ensamkommande författarna förstör för alla andra författare. De har en helt annan kultur än … riktiga författare. De lägger ut bilder på Facebook så fort de fått en bok utgiven. Precis som om man blir författare efter en bok som inte ens är utgiven på ett förlagshus utan bara på deras eget … förlagstält, säger ytterligare en anonym författare som samtidigt betonar att det är viktigt med yttrandefrihet.

De nya författarnas ursprung är viktigt för hur de tas emot. Journalister verkar ha det lättare att båda accepteras och att etablera sig i bokbranschen. Även kändisar (från tv, kök eller badrum) får ett varmt mottagande av både bokhandlare och läsare.

– Fast egentligen är det för jävligt att de kommer hit och stjäl våra jobb. Jag menar, en artist som på sin höjd har skrivit texter på 200 ord tidigare. Det förstår ju vem som helst att de inte kan skriva en hel bok. Men det fattar ju inte läsarna, suckar den anonyme författare som ironiskt nog även spökskrivit en bästsäljare åt en av världens mest framgångsrika artister.

Fotnot: Denna text är satir. För en mer seriös genomgång av författarens villkor i Sverige så kan du läsa min artikel “Det finns för många författare – om tillgång och efterfrågan”.

Fortsätt läsaVi kan inte ta emot fler författare

Det finns för många författare – om tillgång och efterfrågan

Det finns för många författare, beklagar sig någon. Och framför allt alldeles för många författare som inte har vett att ta betalt för sin tid och kräva avtalsenlig ersättning för framträdanden och utgivningar. De borde säga nej.

Jag följer diskussionerna i ett antal författarforum. Det är ingen tvekan om att vi har fler författare idag än någonsin tidigare.

Vem har rätt att kalla sig författare?

Först av allt – författare är ingen skyddad yrkestitel. Det är inte som advokatsamfundet eller en läkarlegitimation. Vem som helst kan kalla sig författare. Man kan vara författare till en text, oavsett längd.

Många använder Författarförbundets definition, eller rättare sagt deras kriterier för att kunna söka medlemsskap i Författarförbundet.

Grunden för medlemskap är att man har publicerat ett omfång av två verk eller två översättningar som håller en viss kvalitet.

Om jag är rätt informerad är det till och med så att om två författare har skrivit en bok tillsammans så räknas det bara som ett halvt verk. Då behöver man alltså skriva fyra böcker innan man är författare. Och är det en trio borde det bli sex böcker.

Men lite mer generöst är att man kan kalla sig författare när man har gett ut en bok.


Vad är en utgiven bok?

När barriären med två böcker har försvunnit så invänder skråets försvarare att det idag är alldeles för enkelt att ge ut en bok själv. Egenutgivning kan ju inte räknas. Oavsett det faktum att en av de mest sålda böckerna i Sverige förra året var egenutgiven.

Problemet är att det blir väldigt komplext att definiera vad som är ett riktigt förlag och inte ett egenutgivarförlag. Vi har hybridförlagen som jag tidigare berättat om. Men vi har också mikroförlag och små förlag. Förlag är inte heller skyddat på något sätt. Vem som helst kan kalla sig för förlag och börja ge ut böcker och tidningar. Det är en del av yttrandefriheten och en av fördelarna med att bo i Sverige. Hittills har regeringen inte haft synpunkter på de böcker som ges ut.


Tillgång och efterfrågan

Vi kan konstatera att tillgången på böcker och författare aldrig har varit större än idag. Det är förstås bra för läsarna som vissa menar blir allt färre (även om undersökningar pekar på det motsatta). Vi kan i alla fall vara överens om att konkurrensen från andra medier – inklusive sociala medier är tuff.

Ni vet hur tillgång och efterfrågan brukar påverka priset? Just det, när tillgången är större än efterfrågan så sjunker priset. Om det inte är reglerat på något sätt.

Många vill vara författare på heltid. Som jag berättat i tidigare inlägg så är det väldigt få förunnat, något som många inte verkar vilja förstå. En del av dem som faktiskt förstår att författare som yrke ofta är en utopi, väljer istället att se det som en hobby. Och en hobby får faktiskt kosta pengar, ingen förväntar sig att tjäna pengar på sin hobby.

Det här gör förstås det hela mer komplicerat. En hobbyförfattare som redan har en inkomst och rentav är redo att gå back på att vara författare skapar en verklig prispress på de som istället vill skapa en heltidsinkomst från sitt författarskap.

Hur ska läsare och andra agera? Ska ett bibliotek eller en skola betala för att lyssna till en författare, när det finns andra som är redo att göra det gratis? Ska läsarna betala dyrt för böcker när det finns billiga böcker? Det här sistnämnda gäller inte riktigt ännu eftersom en fysisk bok kostar mycket att producera, trycka och distribuera vilket leder till att prispressen snarast skapas av Bonniers och andra stora förlag som dumpar överupplagor och säljer inbundna böcker på rean för 59 kr vilket gör det svårt för en hobbyförfattare att förklara varför hens bok ska kosta 150 kr när den är tryckt i mjukpand som POD.

Men när (om säger vissa födda före år 2000) eböckerna blir dominerande så försvinner denna tröskel. Då kan hobbyförfattare sälja sina böcker för 9 kr eller rentav ge bort dem gratis eftersom styckpriset är noll.

Så kommer alla böcker i framtiden att vara gratis? Nja, det är väl ändå inte troligt. I andra branscher lyckas företag fortfarande ta ut rejäla marginaler på sina produkter trots att de är väldigt billiga att tillverka. Hur förklarar man annars fenomen som märkesläsk, märkeskläder och en rad konsumentprodukter där flera led kan försörjas med höga marginaler?


Framtiden för författare

Så vad kommer framtidens författare att tjäna pengar på? Kan de tjäna på bokförsäljning ifall de inte säljer hundratusentals böcker? Ja, förmodligen. Kanske kommer det att dyka upp sätt att höja priset på sina böcker genom att paketera dem på ett sätt som gör att läsarna kopplar bort det upplevda priset från just den fysiska inbundna boken (den som Bonniers säljer för 59 kr på rean sex månader efter utgivning) och gör att läsaren gladeligen betalar 995 kr för favoritförfattarens nya bok eftersom den kom tillsammans med en T-shirt och var tryckt i en begränsad numrerad upplaga, handbunden i läder och signerad.

Kan de tjäna pengar på att hålla föredrag? Förmodligen eftersom stora artister kan sälja konsertbiljetter för 1500 kr och fylla en fotbollsarena samtidigt som ett litet okänt band har svårt att sälja biljetter för 150 kr och fylla den lokala puben. Har du gett ut en bok som sålts i 200 exemplar kanske du inte kan förvänta dig att det lokala biblioteket ska betala dig 3000 kr för ett föredrag, men om du gett ut tio böcker och sålt en miljon böcker och vunnit ett Augustpris kanske det är rimligt att förvänta sig att ett bibliotek i andra änden av Sverige faktiskt betalar en ersättning som faktiskt är över 10.000 kr plus resekostnader.

Tillgång och efterfrågan, ja. Men ännu mer efterfrågan kopplad till upplevt värde. Det som gör att en kopp kaffe kan kosta 5 kr på Biltema, men som samma kund gladeligen betalar fem-sex gånger mer för på Espresso House.


Varumärken hit och dit – räknas inte kvalitet?

Nu invänder de mer litterära författarna, de som inte bara vill skriva deckare utan kanske utmana med ett språk som kräver mer än grundskola och kräver en läsvana bortom LasseMajas detektivbyrå, att kvalitet måste få räknas. Annars får vi snart bara en massa kändisar med spökskrivare och dynga som tryckts ner i halsen på folket i kraft av tv-reklam.

Men, vi vet ju alla att det inte fungerar så. All marknadsföring i världen kan inte få folk att läsa något som är skit. Även om en del litteratursnobbar säkert skulle vilja säga att hälften av det som finns på topplistan är just skit. Billig, lättsmält underhållning utan substans.

Men på samma sätt som i andra branscher finns det utrymme för kvalitet. Varför köper människor BMW eller Lexus när det finns bilar som kostar hälften så mycket? Varför köper folk designmöbler när de kan köpa billigt på Ikea eller Jysk? Varför finns det folk som betalar 849 kr för en T-shirt med Versace-tryck när de kan köpa en av i stort sett identisk kvalitet för 149 kr?

Det är en kombination av kvalitet och varumärke. Men det är också tillgång och efterfrågan. Det finns exempelvis snickare som bygger möbler på beställning åt kunder, de kan aldrig vara lika billiga som IKEA men de är ibland billigare än en massproducerad designers verk.

Kvalitet är absolut helt avgörande för om en bok ska sälja eller inte. Däremot kommer kvalitet alltid att vara subjektivt.

En del författare grottar ner sig i förekomsten av stavfel eller tankeluckor i en utgiven bok. “Titta här, det är helt sjukt att de kan ge ut en bok med stavfel i. Uselt förlag. Kass redaktör. Dålig författare.”

Underförstått, jag gör ju inte sådana fel – varför säljer inte jag tusentals exemplar?

Svaret är enkelt: majoriteten av läsarna ser varken stavfel eller eventuella millimeterstora luckor i intrigen. De tittar på andra kvaliteter.


Författare kommer att tjäna mer – och mindre

Så min prognos för framtiden är att författaryrket i framtiden kommer att se ut som det gör i många andra branscher. Ett litet fåtal kommer att tjäna ännu mer än de gör idag. De allra flesta kommer att tjäna lika lite eller mindre än de gör idag. Tillgången på författare och böcker kommer att fortsätta öka och jag är helt övertygad om att fler svenska författare kommer att kunna vara författare på heltid i framtiden.

Men konkurrensen kommer att vara större och därmed kommer det att vara svårare att bli en av dem som gör det. Att vara författare på heltid varken är eller kommer att vara synonymt med att skriva på heltid.


Fotnot:
Jag har i skrivande stund gett ut åtta böcker, är medlem i Författarförbundet, en av grundarna till Hoi Förlag och skriver just nu på flera nya böcker. Men jag har en bit kvar tills jag kan leva på mitt författarskap.

Fortsätt läsaDet finns för många författare – om tillgång och efterfrågan

Nya utmaningar och nya möjligheter

Det är över fem år sedan jag och Lars Rambe startade Hoi Förlag tillsammans med Ann Ljungberg. Det har hänt otroligt mycket på de här åren då vi gått från en idé till ett bolag, eller rättare sagt en koncern med tre bolag, som tillsammans omsatte över 15 msek 2015. Över hundra författare har gett ut böcker på förlaget. Böcker som lästs av tusentals läsare.

Fem år, så länge har jag aldrig varit på en och samma arbetsplats som anställd. Eller rättare sagt, det var ganska exakt så länge som jag stannade på Egmont Kärnan i Malmö, 1998-2003. Det är lite drygt femton år sedan jag tog steget ut i det okända. Tiden går.

Då startade jag novelltidningen VIPstory som förmodligen var före sin tid, kom ut med två nr 2004. Kanske hade det gått bättre idag. Eller framför allt, med den erfarenhet och det kontaktnät jag har idag hade det förmodligen nått helt andra resultat. Den tidningen var ett dyrt äventyr, men jag brukar säga att det samtidigt var läropengar.

När jag lämnade den stora mediekoncernen Egmont 2003 och startade eget (eller rättare sagt återupptog mitt bolag som jag startade första gången 1992) så gjorde jag det helt själv. Det är stor skillnad att driva bolag tillsammans med andra som i Hoi Förlag där vi dessutom har aktieägare som investerat. Med fler som driver så får man ett helt annat tempo, samtidigt som man måste ta hänsyn till fler viljor och åsikter.

Med Dahlgren Communications fick jag nya kunder och nya nätverk i Helsingborg. Jag engagerade mig i Marknadsföreningen i Helsingborgsregionen. När jag sedan startade Dahlgrens Förlag 2009 för att ge ut min debutroman InnebandyPiraterna gav jag mig in i bokbranschen vilket sedan ledde fram till Hoi Förlag.

Nu har Hoi fått två dotterbolag, Hoi Bokhandel som för ett år sedan bildades då vi fick chansen att ta över konkursboet efter Hamrelius Bokhandel i Malmö. Samt Hoi Media som driver bloggarna Boktugg.se och Egenutgivare.nu samt sköter förlagets webbshop. Det blir nu mitt huvudansvar att utveckla redaktionella produkter och e-handel inom Hoi Media (där jag är VD). Därmed är cirkeln på sätt och vis sluten eftersom jag inledde min karriär som journalist och under många år jobbade med webbtexter, nyhetsbrev och e-handel.

Det finns fortfarande massor att utveckla i Förlaget. Men är det något jag lärt mig är det att man inte kan göra allt. Något som är svårt när det finns så mycket som är kul, spännande och intressant. Det kliar i fingrarna att få vara med och förverkliga nya idéer på olika håll.

Men genom åren har jag också varit ganska bra på att gå vidare och lämna olika sammanhang för att ge plats för nya. Jag har suttit i styrelsen för FC Helsingborg, Skånes Innebandyförbund, Svensk Elitinnebandy och Marknadsföreningen bland annat. Idag har jag en styrelsepost i NOFF (Nordiska Oberoende Förlags Förening) där jag funderar på om jag ska ställa upp för omval eller ej.

Nu lämnar jag VD-posten i Hoi Förlag men sitter kvar i bolagets styrelse och lär säkert vara inblandad nästan dagligen fortfarande i allt möjligt. Men det känns ändå helt rätt, det är dags att öppna upp tid för nya möjligheter.

I dagarna kom nyheten om att Aller Media lämnar Helsingborg (inte styrelsebeslut men till 99,9% klart). Jag jobbade faktiskt i Allerhuset på Landskronavägen i åtta månader 1995 innan jag flyttade ner till Hemmets Veckotidning i Malmö där jag sedan stannade till 1998 då jobbet som redaktionschef på Egmont Sports dök upp. Jag kan inte låta bli att tänka att det där huset skulle kunna bli hemvist för en ny generation helsingborgsföretag. Några e-handlare och kanske ett nätverk för bloggare (inkl youtube, poddar och alla andra kanaler som kan användas för att kommunicera med läsare på 2000-talet).

När jag tittar tillbaka på min karriär har jag flera gånger varit för tidigt ute. Jag hade idéer om webbsatsningar på NST, Allers och Egmont. I vissa fall blev det delvis verklighet men det var först flera år senare som det slog igenom på allvar. På samma sätt jobbade jag med content marketing (annonsmärkta redaktionella artiklar) även om jag då kallade det advertorials redan för tio år sedan. Nu är det hur stort som helst.

Mitt författarskap inleddes på allvar i januari 2009, för sju år sedan alltså. Jag var väl inte först bland svenska egenutgivare, men en av de tidiga. Skrivandet och byggandet av mitt författarskap är ett av de områden som jag vill ge mer utrymme nu. Kanske är tiden mogen för en del av de idéer jag hade då, kanske är jag fortfarande några år före min tid. Jag har hunnit skriva åtta böcker, men har en lång rad idéer till fler.

Däremot känns det smått overkligt att det i år är 25 år sedan jag fick mitt första sommarvikariat på NST:s Sportredaktion. Säger som en bekant som fyllde år – kan det verkligen stämma när jag bara är typ 35?

Fortsätt läsaNya utmaningar och nya möjligheter

Rune Andréasson kan ha varit Sveriges mest framgångsrika egenutgivare

I år är det 50 år sedan den tecknade filmen om Bamse – världens starkaste björn, hade premiär på svensk tv. En fantastisk framgångssaga.  Man skulle kunna säga att Rune Andréasson var Sveriges mest framgångsrika egenutgivare när familjeföretaget själva gav ut tidningen Bamse under åren 1982-1990 innan licensen såldes till Egmont. Under ett par år från 1984 och fram till 1992 hade tidningen en snittupplaga på över 200 000 exemplar.

En författares största utmaning, förutom att skriva en bra bok, är att nå ut. År 2016 är det både lättare och svårare än det var för 50 år sedan.

Jag tänkte på det när jag läste senaste numret av Bamse-tidningen för mina barn. Där berättas om hur Rune Andréasson kämpade och slet och tecknade den första Bamse-filmen och hans hustru hjälpte till att måla varje ruta. Idag kan man göra samma jobb betydligt enklare och snabbare med hjälp av 3D-program, men det krävs likväl kunskaper och begåvning för att det ska bli bra.

Idag kan en filmare själv lägga ut filmen på Youtube och nå miljoner och miljarder människor över hela världen. Men också drunkna i ett oändligt utbud.

Då var man beroende av att få in en fot på den stora kanal som fanns: Sveriges Television. Men, samtidigt var det så att när Rune väl fick in Bamse där, när tv-cheferna 1966 nappade och köpte in sex avsnitt av den tecknade Bamse-filmen i svartvitt så fick den genomslag. Den fick ett enormt genomslag. Dagen efter att det första avsnittet hade sänts i den enda svenska tv-kanalen så pratade alla barn om det. Alla hade sett den eftersom det var det enda program som sändes vid den tidpunkten.

Idag har även hushåll med minimalt utbud åtminstone tio tv-kanaler att välja på. En del har hundra kanaler. Och alla har tillgång till Youtube med miljoner videosnuttar att titta på.

Att bli intervjuad i en tv-soffa 2016 har inte i närheten av det genomslag du fick om du var med i Hylands hörna 1966. Läser på Wikipedia:

“Säsongen 1966 producerade Hylands hörna en modern ABC-bok, efter en idé av Gunnar WersénHylands hörnas ABC-bok. TV-tittarna uppmanades att sända in förslag på ABC-verser och tiotusentals bidrag kom in. Verserna illustrerades av kända konstnärer: Bror Hjorth, Martin Lamm, Bror Marklund, Lars Norrman, Olle Olsson Hagalund, Karl Axel Pehrson, Lennart Rodhe och Gustav Rudberg. Boken såldes i över en halv miljon exemplar och behållningen gick till leprasjuka barn över hela världen.”

När Bamse väl fått spridning tog det ändå några år innan den fick en egen tidning. Mellan 1966 och 1970 gick den som veckoserie i tidningen Allers och först 1973 blev det en egen tidning (utgiven av Williams förlag, som sedan köptes av Semic vilket så småningom ledde till att Bamse hamnade hos Atlantic Förlag 1977).

Det har aldrig varit lättare att skriva och ge ut en bok än idag. Datorer underlättar hela processen, från redigering till tryckning. Nätbokhandeln har krossat distributionsmonopolet och internet gör det möjligt att kommunicera direkt med läsare via mejl, bloggar och sociala medier. Men samtidigt har konkurrensen blivit enormt mycket hårdare just för att det är lättare.

Det här är något jag kommer att fundera och jobba med under våren 2016. Hur får jag genomslag med mina böcker till en riktigt bred läsekrets?

Fortsätt läsaRune Andréasson kan ha varit Sveriges mest framgångsrika egenutgivare

Stockholm vill göra Skåne svenskt igen

Historia var aldrig mitt favoritämne i skolan. I alla fall inte på gymnasiet. Det handlade nämligen mest om att plugga in årtal och lära sig saker innantill.

Men i den tid vi lever i nu blir det allt viktigare med historia. Det är något jag delvis lärt mig av mitt författarskap där man bygger upp fiktiva karaktärer som alla formas av sin egen historia. När jag bygger påhittade världar gör jag det genom händelser som bygger dess historia.

Igår kväll började vi titta på filmen The Butler på Netflix. Den handlar om en svart man som tar sig från bomullsfälten till Vita Huset som tjänare åt de vita. Samtidigt som den skildrar hur USA gick från att vara ett sjukt rasistiskt land till ett land där alla ska ha samma möjligheter, oavsett hudfärg. (Jo, jag vet att det finns en stor grupp fundamentalister där vita strutar på huvudet bärs tillsammans med mask för ansiktet och fortfarande tycker att Klu Klux Klan hade kloka idéer). Det som verkligen griper tag är att det inte var särskilt länge sedan. För 55 år sedan eldade de upp en buss och misshandlade de svarta demonstranter som färdades i den, då fanns det fortfarande separata sektioner för svarta och vita på restauranger.

Historia är också bra att känna till när det gäller Skåne och Danmark. Jag har märkt att det finns många svenskar som på allvar tror att Skåne alltid har varit svenskt, förutom en kort period under dansk flagg. Till och med skåningar. Men i själva verket var det så att Skåne ockuperades av Sverige och vattnet Öresund förvandlades till en gräns mellan två länder.

Det var faktiskt inte så länge sedan Skåne avfördes från listan över ockuperade landområden. Försvenskningen av Skåne var brutal, först under kriget då tusentals människor avrättades av svenskarna. Därefter gällde det att föra in den svenska kulturen och bygga en barriär mot Danmark. Det blev stopp för skåningar att studera i Köpenhamn och istället grundades Lunds universitet.

Läs exempelvis Herman Lindqvist i denna krönika (från 2007 men fortfarande lika aktuell idag):

“Försvenskningen skedde på flera plan. Det väpnade motståndet slogs ner med järnhand i byarna, samtidigt som svenskarna bedrev intensiv psykologisk krigföring. De danska prästerna byttes ut mot svenska som givetvis bara predikade på svenska. Alla danska böcker drogs in och förbjöds, liksom all kontakt med Danmark. (…) Försvenskningen var så effektiv och den centralstyrda propagandan så skicklig, att majoriteten av Sveriges befolkning i dag tror att Sverige alltid varit ett land med ett folk och ett språk, att befolkningen i alla våra landskap egentligen alltid varit svenskar, men att vissa delar periodvis varit ockuperade av grannländerna.”

När svenskarna stängde Skåne svarade Danmark med att vända det ryggen. På samma sätt som Sverige dolde sin finska historia låtsades inte danskarna längre om de förlorade landområdena som även inkluderade Halland och Blekinge. Sverige hade i stort sett ingen väst- och sydkust innan de ockuperade dessa områden.

Den som läser på lite om Andra världskriget inser att nazismen var utbredd i Sverige fram till 1944 då svenska regeringen insåg att Tyskland skulle förlora kriget och bytte sida. Även om man officiellt var neutralt.

Allt detta tänker jag på när jag läser Johan Norbergs krönika i Metro idag:

“Regionen hade börjat växa ihop. Man bor på ena sidan bron och jobbar på den andra. Men med ID-kraven sedan i måndags avskaffades den nordiska passfrihet vi haft sedan 1952. Tågen slutade gå mellan Köpenhamn och Malmö. Nu tvingas alla gå av i Kastrup och gå ut och kontrolleras innan de får fortsätta färden. Det som var en region förenad av en tunnelbana har blivit två olika länder, separerade av en två meter hög och 325 meter lång barriär.”

Som författare vill man ofta se att det finns en tanke bakom hur någon agerar. Det finns ett talesätt att fiction måste vara logisk, bara verkligheten kan vara helt ologisk.

Den konspiratoriske skulle kunna se det som att makten i Stockholm blivit orolig över att Köpenhamnsregionen växer och utmanar Stockholm som Skandinaviens huvudstad. Om Malmö och Köpenhamn växer samman till en stad och med den infrastruktur som, trots svenska statens förseningar av satsningar, finns redan idag även inkluderar områden 10-15 mil därifrån så skapas en storstad som helt struntar i landsgränserna. Danmark är på väg att återerövra Skåne på fredlig väg och skåningarna ifrågasätter allt mer att makten finns i Stockholm. Det här har gnagt hos svenska politiker i många år och nu såg de chansen att bromsa utvecklingen effektivt genom ID-kontroller. På samma gång skulle det bryta Copenhagen Airports tillväxt genom att göra flygplatsen mindre attraktiv. Dags att göra Skåne svenskt igen.

Men, nu tror jag inte på sådana konspirationsteorier. Jag tror bara det handlar om en extremt dålig kunskap hos många politiker i Stockholm om Sveriges, Skånes och Danmarks historia. Och framför allt om vilken verklighet vi lever i här nere idag. Vilket är anledningen till att de fortfarande inte byggt en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör trots mer än hundra års diskussioner.

Fortsätt läsaStockholm vill göra Skåne svenskt igen