Idag är det exakt fyra år sedan jag debuterade som författare. På kvällen den 15 november 2009 var det release på O’Learys i Helsingborg för InnebandyPiraterna – Första säsongen.

Sedan dess har jag hunnit släppa ytterligare tre romaner och två fackböcker. Jag har varit med och startat ett av Sveriges häftigaste förlag, Hoi Förlag. Det har hänt en del helt klart. Och InnebandyPiraterna är mitt dåliga samvete eftersom jag lyckats bygga en rätt bra läsekrets kring de tre böckerna och nästan varje vecka kommer det mejl från läsare som undrar var fjärde boken blir av. Totalt har det sålts över 7000 ex hittills av de tre InnebandyPiraterna-böckerna, mer än hälften av bok 1 eftersom den också getts ut i pocket.

Jag får villigt erkänna att den häftiga förlagsresan jag gjort, först med Dahlgrens förlag som utöver mina egna titlar hann med att ge ut de två första delarna i Barkhe-trilogin (vars första del nu sålts i över 10.000 exemplar) och därefter med Hoi, har inverkat negativt på min produktivitet som författare.

Men idag, samtidigt som jag firar fyra år sedan debuten, kan jag konstatera att jag skrivit 12 dagar i rad på min nya roman som är tänkt att komma till våren. Det är inte del 4 av InnebandyPiraterna, utan snarare den tredje (eller fjärde?) inkarnationen av en berättelse som jag började skriva för säkert 20 år sedan.

Att jag skrivit tolv dagar i sträck innebär inte att jag producerat enorma mängder text. Men 11 000 ord är ändå ungefär en femtedel av textmängden i min debutroman. Och jag har nog skrivit ungefär halva den nya romanen nu. Nu ska jag försöka fortsätta den här goda vanan att stiga upp varje morgon och skriva. När jag är som mest skärpt och utvilad.

Vi får se hur det går. Jag gissar att de kommande fyra åren blir minst lika spännande…

Idag är det tre månader sedan mamma gick bort. Ett kvartal sedan cancern tog hennes liv. Det känns som igår, samtidigt som det känns så länge sedan. En märklig känsla, att någon bara är borta och livet går vidare.

Jag skrev om det då, en lång text som sedan dess lästs av många. Både släkt, vänner och okända. Vårdpersonalen som hade hand om mamma sista tiden hade också fått läsa. Och kände att de tack vare det fick en annan bild av henne, och även av hur vi anhöriga känner. En av de texter som jag fått mest beröm för faktiskt.

Det var gravsättning för någon vecka sedan, då vi sänkte ner hennes urna. Jag kastade några blickar på gravstenarna i närheten. Där var någon som hade levt tills han blev över 90 år gammal. Jag tänker: så orättvist. Mamma skulle fyllt 73 i september, hon borde haft många fina år framför sig. Sen ser jag en gravsten, en pojke blott 16 år har ryckts bort. Och jag tänker: så orättvist. Så mycket han inte fick uppleva. Och så ser jag en gravsten med bara ett enda datum. Födelsedag och dödsdag. På en gång. Så obeskrivligt sorgligt. Jag lider med föräldrarna. Ett liv som var över innan det ens hann börja.

Inte för att det gör förlusten mindre, men det ger perspektiv.

Så man säger till sig själv ännu en gång. Stanna upp. Njut. Av nuet. Varje dag.

Och mamma, var du nu är, vi saknar dig.

PS – mitt lilla bidrag till kampen mot cancer är den insamling som jag och Bodil Mårtensson startat i fiktive Barkhes namn. Skänk gärna en slant >>