Dålig journalistik i Språktidningen kring läsplatte-test

Tidningen Språk gillar jag. Ofta intressanta och läsvärda, välskrivna artiklar. Så även i september-numret. Men en artikel faller platt. Den har rubriken “En platt teknik” och handlar om ett test av läsplattor som ett företag Inuse har gjort.
Journalisten har vinkeln klar. Vi ska hacka på läsplattor som alla andra. De är ju så fula och krångliga att använda. När man då ska testa läsplattor så väljer man att testa fyra läsplattor, varav en inte finns att köpa i Sverige. Ja, och så väljer man att även testa en surfplatta, en dator, Apples iPad som inte heller finns i Sverige.
Anmärkningsvärt: den enda apparat som fått en prislapp är iPad – som inte går att köpa i Sverige. Det är bara att exempel på hur dåligt genomarbetad artikeln är. Usch vad irriterad jag blir.

Jag har egentligen ingen invändning mot att man testar iPad och mäter den mot läsplattorna. Men om man ska göra den typen av test så borde man också testat andra apparater som används för att läsa e-böcker: mobiltelefoner, netbooks, laptops och varför inte en stationär dator? För att ge en komplett bild.
Jag känner bara tre personer som har läsplattor. Alla tre älskar dem. Två av dem har dessutom tre år gamla läsplattor. De ser många fördelar.
Men testpersonerna och “experterna” som hjälpt Språktidningen ser inga fördelar. Bara nackdelar. Inte ens en av de allra största fördelarna har de förstått eller hjälper läsarna att förstå.
En av testpersonerna säger tydligen “Man kan förstora texten, men jag ser ingen egentlig nytta med det”.
Jag kan förstå att inte testpersonen gör kopplingen direkt men att en interaktionsdesigner, en informationsarkitekt och de övriga bakom testet inte förstår gör mig mer förvånad. Just att man kan ändra textgrad i e-bokläsarna är ett av anledningarna till att Amazons Kindle blivit en succé bland äldre läsare. Ja, exakt. Den som har nedsatt syn och därför omöjligt kan läsa pocketböcker älskar läsplattan. De gillar även det faktum att den inte väger ett halvt kilo (de fyra plattorna i testet vägde 220-290 gram) som många inbundna tegelstenar (Dan Browns senaste väger 880 gram). Ja, eller som iPad med sina 680 gram.
Så här skriver exempelvis Amazon om senaste Kindle just gällande denna funktion:
“Kindle has eight adjustable font sizes to suit your reading preference. You can increase the text size of your favorite book or periodical with the push of a button. If your eyes tire, simply increase the font size and continue reading comfortably. Now every book in your library can be large print.“
Ja, är inte det en fördel med läsplattan så vet jag inte vad som krävs. Faktum är att 20% av testdeltagarna uppgavs ha nedsatt syn – märkligt att inte någon av dem listade ut fördelen?

Jag vet inte åldern på testpersonerna. Men de har kanske missat att över hälften av Amazons Kindle-användare är över 50 år. Och 27% är över 60. Artikeln är från maj 2009. (Testet som Språktidningen refererar hade fördelningen av testpersoner:
18–25 år 20 %
26–39 år 60 %
40–60 år 20 %
För att ge lite perspektiv på målgrupp vs testpersoner?
Journalisten beskriver hur testpersonerna anstränger sig för att se användningsområden. Jag vet inte vilka testpersonerna är och om det verkligen är en korrekt beskrivning eftersom jag kan se massor av användningsområden redan innan jag testat den personligen. Och det gör alla de personer som jag känner som köpt en platta.

Det står också “Till andra läsplattor (än Kindle) kan man ladda ner böcker från olika leverantörer och sedan föra över dem till läsplattan. Ingen av testpersonerna i vårt test lyckades utföra detta.”
Eftersom jag inte hört att någon av de jag känner som köpt plattor ens haft problem att göra det så undrar jag genast – hur lång tid försökte de? En minut? Fem minuter? En timme? För jag utgår ifrån att det var personer som använt en dator tidigare.

Ingen verkar heller reflektera över om det är bra för ögonen att ligga i ett mörkt rum och läsa på en bakgrundsbelyst skärm. Experterna säger att man inte ska använda datorn i mörkret och att man inte heller ska titta på tv i mörkret för långa stunder eftersom ögonen tar stryk. Men det hade ju varit kritik mot iPad i sammanhanget och det hade ju inte följt tesen som skulle drivas.

En sak som man brukar lyfta fram som styrkan med läsplattor som har e-ink-tekniken är att man kan läsa dem i solljus, något som är svårt med mobiltelefoner och exempelvis iPad.

“I princip alla upplever läsplattornas teknik som för dålig. Man är van vid klara färger och en mycket skarpare skärm”, säger projektledaren på Inuse i artikeln.
Jaha, men på slutet ser alla fördelarna med vanliga böcker. Framför allt pocketboken. En variant som inte direkt är känd för “klara färger”, utom på omslaget. Testets syfte verkar lika oklart för testpersonerna som för dem som utfört det.
Sen ser jag att studien är gjord som en del av ett examensarbete i medieteknik. Utifrån vad artikeln redovisar kan jag inte ge annat än underkänt på den delen av arbetet.

Kanske man inte ska märka ord men inledningen på artikeln “Amazon har sin Kindle. Adlibris sålde slut på sin läsplatta Letto. Sony lanserar sina egna läsplattor.” antyder att Sony nyligen lanserat sina, inte att det är fyra år sedan deras första kom.
Jag förstår inte heller formuleringen “Nästan alla testpersoner försökte använda fingrarna direkt på skärmen, och blev besvikna när det inte gick”.
De testade ju Sony Reader Touch Edition. Som har touchskärm. Den kostar 2995 kr hos Adlibris. I faktarutan står det “Penna för att peka på skärm”. Men i videon på Sonys hemsida ser jag hur de bläddrar genom att dra fingrarna över skärmen, precis som på en modern mobiltelefon. Det är något som inte stämmer.

Visst finns det poänger i testet. Inte minst prisbilden, jag tycker också att 2000-4000 kr är för mycket. Men å andra sidan – om folk är beredda att betala 6000-10000 kr för en mobiltelefon varför inte en läsplatta för 2000 kr?

Mest intresserad blir jag av att läsa ett riktigt test. Kanske 100 personer som får använda läsplattan dagligen i en månad. Höra deras erfarenheter.

Kul att Språktidningen gör en test av läsplattor och lyfter fram e-böcker. Trist att de gör ett så uselt jobb. En riktigt platt artikel.

Daniel Åberg skriver också om testet och gör sina slutsatser.

Fotnot: Nu har jag skumläst själva testet och ser ännu fler brister i hur det är utfört. Testpanelen var 15 personer. Men bara fem av dem fick låna med sig en platta hem. Övriga satt alltså ett par minuter och bekantade sig med dem innan de fick utföra några uppgifter. Ungefär som att testa en hemmabioanläggning och bara se en trailer på två minuter innan man sätter betyg på hela anläggningens funktioner.

Tidningen Språk gillar jag. Ofta intressanta och läsvärda, välskrivna artiklar. Så även i september-numret. Men en artikel faller platt. Den har rubriken “En platt teknik” och handlar om ett test...