Dålig journalistik i Språktidningen kring läsplatte-test
Tidningen Språk gillar jag. Ofta intressanta och läsvärda, välskrivna artiklar. Så även i september-numret. Men en artikel faller platt. Den har rubriken “En platt teknik” och handlar om ett test av läsplattor som ett företag Inuse har gjort.
Journalisten har vinkeln klar. Vi ska hacka på läsplattor som alla andra. De är ju så fula och krångliga att använda. När man då ska testa läsplattor så väljer man att testa fyra läsplattor, varav en inte finns att köpa i Sverige. Ja, och så väljer man att även testa en surfplatta, en dator, Apples iPad som inte heller finns i Sverige.
Anmärkningsvärt: den enda apparat som fått en prislapp är iPad – som inte går att köpa i Sverige. Det är bara att exempel på hur dåligt genomarbetad artikeln är. Usch vad irriterad jag blir.
Jag har egentligen ingen invändning mot att man testar iPad och mäter den mot läsplattorna. Men om man ska göra den typen av test så borde man också testat andra apparater som används för att läsa e-böcker: mobiltelefoner, netbooks, laptops och varför inte en stationär dator? För att ge en komplett bild.
Jag känner bara tre personer som har läsplattor. Alla tre älskar dem. Två av dem har dessutom tre år gamla läsplattor. De ser många fördelar.
Men testpersonerna och “experterna” som hjälpt Språktidningen ser inga fördelar. Bara nackdelar. Inte ens en av de allra största fördelarna har de förstått eller hjälper läsarna att förstå.
En av testpersonerna säger tydligen “Man kan förstora texten, men jag ser ingen egentlig nytta med det”.
Jag kan förstå att inte testpersonen gör kopplingen direkt men att en interaktionsdesigner, en informationsarkitekt och de övriga bakom testet inte förstår gör mig mer förvånad. Just att man kan ändra textgrad i e-bokläsarna är ett av anledningarna till att Amazons Kindle blivit en succé bland äldre läsare. Ja, exakt. Den som har nedsatt syn och därför omöjligt kan läsa pocketböcker älskar läsplattan. De gillar även det faktum att den inte väger ett halvt kilo (de fyra plattorna i testet vägde 220-290 gram) som många inbundna tegelstenar (Dan Browns senaste väger 880 gram). Ja, eller som iPad med sina 680 gram.
Så här skriver exempelvis Amazon om senaste Kindle just gällande denna funktion:
“Kindle has eight adjustable font sizes to suit your reading preference. You can increase the text size of your favorite book or periodical with the push of a button. If your eyes tire, simply increase the font size and continue reading comfortably. Now every book in your library can be large print.“
Ja, är inte det en fördel med läsplattan så vet jag inte vad som krävs. Faktum är att 20% av testdeltagarna uppgavs ha nedsatt syn – märkligt att inte någon av dem listade ut fördelen?
Jag vet inte åldern på testpersonerna. Men de har kanske missat att över hälften av Amazons Kindle-användare är över 50 år. Och 27% är över 60. Artikeln är från maj 2009. (Testet som Språktidningen refererar hade fördelningen av testpersoner:
18–25 år 20 %
26–39 år 60 %
40–60 år 20 %
För att ge lite perspektiv på målgrupp vs testpersoner?
Journalisten beskriver hur testpersonerna anstränger sig för att se användningsområden. Jag vet inte vilka testpersonerna är och om det verkligen är en korrekt beskrivning eftersom jag kan se massor av användningsområden redan innan jag testat den personligen. Och det gör alla de personer som jag känner som köpt en platta.
Det står också “Till andra läsplattor (än Kindle) kan man ladda ner böcker från olika leverantörer och sedan föra över dem till läsplattan. Ingen av testpersonerna i vårt test lyckades utföra detta.”
Eftersom jag inte hört att någon av de jag känner som köpt plattor ens haft problem att göra det så undrar jag genast – hur lång tid försökte de? En minut? Fem minuter? En timme? För jag utgår ifrån att det var personer som använt en dator tidigare.
Ingen verkar heller reflektera över om det är bra för ögonen att ligga i ett mörkt rum och läsa på en bakgrundsbelyst skärm. Experterna säger att man inte ska använda datorn i mörkret och att man inte heller ska titta på tv i mörkret för långa stunder eftersom ögonen tar stryk. Men det hade ju varit kritik mot iPad i sammanhanget och det hade ju inte följt tesen som skulle drivas.
En sak som man brukar lyfta fram som styrkan med läsplattor som har e-ink-tekniken är att man kan läsa dem i solljus, något som är svårt med mobiltelefoner och exempelvis iPad.
“I princip alla upplever läsplattornas teknik som för dålig. Man är van vid klara färger och en mycket skarpare skärm”, säger projektledaren på Inuse i artikeln.
Jaha, men på slutet ser alla fördelarna med vanliga böcker. Framför allt pocketboken. En variant som inte direkt är känd för “klara färger”, utom på omslaget. Testets syfte verkar lika oklart för testpersonerna som för dem som utfört det.
Sen ser jag att studien är gjord som en del av ett examensarbete i medieteknik. Utifrån vad artikeln redovisar kan jag inte ge annat än underkänt på den delen av arbetet.
Kanske man inte ska märka ord men inledningen på artikeln “Amazon har sin Kindle. Adlibris sålde slut på sin läsplatta Letto. Sony lanserar sina egna läsplattor.” antyder att Sony nyligen lanserat sina, inte att det är fyra år sedan deras första kom.
Jag förstår inte heller formuleringen “Nästan alla testpersoner försökte använda fingrarna direkt på skärmen, och blev besvikna när det inte gick”.
De testade ju Sony Reader Touch Edition. Som har touchskärm. Den kostar 2995 kr hos Adlibris. I faktarutan står det “Penna för att peka på skärm”. Men i videon på Sonys hemsida ser jag hur de bläddrar genom att dra fingrarna över skärmen, precis som på en modern mobiltelefon. Det är något som inte stämmer.
Visst finns det poänger i testet. Inte minst prisbilden, jag tycker också att 2000-4000 kr är för mycket. Men å andra sidan – om folk är beredda att betala 6000-10000 kr för en mobiltelefon varför inte en läsplatta för 2000 kr?
Mest intresserad blir jag av att läsa ett riktigt test. Kanske 100 personer som får använda läsplattan dagligen i en månad. Höra deras erfarenheter.
Kul att Språktidningen gör en test av läsplattor och lyfter fram e-böcker. Trist att de gör ett så uselt jobb. En riktigt platt artikel.
Daniel Åberg skriver också om testet och gör sina slutsatser.
Fotnot: Nu har jag skumläst själva testet och ser ännu fler brister i hur det är utfört. Testpanelen var 15 personer. Men bara fem av dem fick låna med sig en platta hem. Övriga satt alltså ett par minuter och bekantade sig med dem innan de fick utföra några uppgifter. Ungefär som att testa en hemmabioanläggning och bara se en trailer på två minuter innan man sätter betyg på hela anläggningens funktioner.
Read MoreVärldens bäst betalda författare
Tidigare i somras skrev jag om de bäst betalda svenska författarna. Även om flera av dem finns översatta till andra språk så bleknar deras inkomster i jämförelse med listan över världens bäst betalda författare som Di.se publicerade häromdagen.
Världens bäst betalda författare
1. James Patterson 521 Mkr
2. Stephanie Meyer 298 Mkr
3. Stephen King 253 Mkr
4. Danielle Steel 239 Mkr
5. Ken Follett 149 Mkr
6. Dean Koontz 134 Mkr
7. Janet Evanovich 119 Mkr
8. John Grisham 112 Mkr
9. Nicholas Sparks 104 Mkr
10. JK Rowling 75 Mkr
Källa: Forbes/Di.se
Det verkar med andra ord vara ett smart drag av Liza Marklund att samarbeta med James Patterson, han är en kille som vet hur man tjänar pengar på att skriva böcker. Å andra sidan var det väl lika mycket för att Petterson skulle få en starkare position i Sverige. Av det 80-talet böcker han skrivit så finns ”bara” 14 på svenska.
Visst är det också fascinerande att JK Rowling fortfarande tjänar så mycket pengar på sin backlist (Harry Potter-böckerna) trots att den senaste kom ut 2007.
Det här är årsinkomster mellan juli 2009 och juni 2010. Och man ska förstås ta det med en nypa salt eftersom det är uppskattningar, inte deklarationer eller årsrapporter.
Mitt eget lilla mål – att sälja en miljon böcker – ter sig plötsligt ganska blygsamt i sammanhanget. Eller?
Read MoreBaksidestext – svårare och viktigare än själva boken
Igår kväll skickade jag iväg manuset till InnebandyPiraterna – Andra säsongen för andra gången. Med flera korrigeringar och ett par nya scener för att romanen ska bli bättre. Den nya versionen var runt 10-15.000 tecken längre än den ursprungliga. Och den är 30.000 tecken längre än den första boken.
Idag satte jag mig med baksidestexten. Och jag tänkte på en artikel jag läste för några dagar sedan om hur viktig den är för boken och hur man skriver en baksidestext.
”Stores have tens of thousands of books being displayed spine-out. With all this congestion, it is hard to get attention. Initially, all a potential buyer sees is the book’s spine. If the browser takes it down, he or she will gaze at the cover about four seconds and the flip it over to read the back cover. On average, he or she will spend just seven seconds here, so the trick is to keep them reading longer. Your copy has to be punchy and benefit-laden; it has to speak to the potential buyer.”
Sju sekunder? Det gäller att komma till poängen snabbt då.
Read MoreDet traditionella företagets första tweet på twitter
VD: Jag har hört talas om något som heter twitter. Det sägs att alla ska twittra.
Marknadschef: Ja, det är jättehett just nu. Vi borde satsa på det.
Juristen: Jag är lite tveksam till säkerheten. Ska vi verkligen skicka ut information utan att veta vem som läser den?
VD: Nej, nu kör vi. Låt oss sätta igång.
Marknadschefen: Jag ringer en byrå och ber dem skriva vårt första twitter.
Några dagar senare presenterar byrån ett första förslag till premiär-tweet.
“Nu finns vi på twitter. RT gärna. Vad tycker ni om oss?”
VD: Vad är RT?
Konsult: Retweet, det betyder att vi vill att andra ska skicka vidare vår tweet.
Juristen: Är inte det piratkopiering?
Konsult: Nej, det är word of mouth.
VD: Vad är word of mouth?
Konsult: Mun mot mun-marknadsföring.
Marknadschefen: Ska vi skicka ut det?
VD: Nja, ska vi inte kolla lite på formuleringen?
Juristen: Jag ser risker med att be om synpunkter.
Konsult: Det är ju hela poängen. Att få veta vad kunderna tycker.
Juristen: Ja, med det måste ske under kontrollerade former. En fokusgrupp exempelvis.
VD: Vi kanske ska stryka “Vad tycker ni om oss?”
Juristen: Det blir min rekommendation. Jag tycker vi ska ta bort “RT gärna” också.
Marknadschefen: Ett tydligt budskap, jag gillar det. “Nu finns vi på twitter”
Konsulten: Ja, det är ju ett sätt att komma igång med ett första tweet. Det är inte så noga, det är ju ett samtal.
Juristen: Inte så noga? Alla tweets måste självklart kontrolleras innan de sprids.
Marknadschefen: Vi får låta byrån skriva alla tweets.
VD: Men vi i ledningsgruppen är ju ytterst ansvariga för företagets twittrande. Vi måste godkänna alla tweets.
Konsulten: Det är kanske inte riktigt poängen med twitter…
Juristen: Jag tänker inte tillåta att vi släpper iväg tweets utan att jag läst dem.
VD: När ska vi skicka ut nästa tweet?
Marknadschefen: När är nästa ledningsgruppsmöte?
VD: Om två veckor.
Juristen: Det är ju ganska kort om tid. Kan du be byrån ta fram ett förslag till dess så kan vi diskutera det. Kanske maila ut det innan.
VD: Då skickar vi nästa tweet om fyra veckor. Ok?
Konsulten: Det verkar som om ni har kommit igång. Jag skickar en faktura och en offert på att skriva tweets åt er.
Marknadschefen: Lysande. Lysande. Nu finns vi på twitter!
Ja, så kanske det kan låta? Vem vet. Själv twittrar jag för fullt och kan följas på @solvedahlgren och eftersom jag är både VD och marknadschef så är beslutsvägen kortare.
Read MoreOm svårigheten att hänga med vid förändring
En relativt datorfri helg. Men jag kan inte låta bli att länka till två intressanta inlägg som får symbolisera bokbranschens omvälvning och svårigheten för vissa aktörer att hänga med.
DN:s Boklördag skriver om författaren Karin Ström som väljer att ge ut på eget förlag. (ciatet nedan via Daniel Åberg) Öppningsfrågan skvallrar om en journalist som kanske inte riktigt hängt med i utvecklingen de senaste två åren:
Men eget förlag … är inte det “de refuserades förening”?
– Jag ser det så här: under 00-talet genomgick skivbolagsbranschen en revolution, med hjälp av bland annat mp3-boomen. Plötsligt kändes det kul och coolt att ge ut sin musik på egen etikett.
– Nu anar jag samma sak inom litteraturen, i och med e-böcker och annat. Förlagen jag försökte med gillade manuset men ville inte ge ut det av kommersiella skäl … Jag har ett eget skivbolag: varför inte göra samma sak med mina böcker?
Jag håller med Daniel – hade samma fråga dykt upp om det gällt att ge ut på eget skivbolag?
Och när vi ändå är på temat teknisk utveckling (som ju är det som delvis drivit fram egenutgivningen, nämligen att det blivit så mycket billigare och enklare att trycka och sälja egna böcker) och nästa steg nämligen e-böckerna så hittar jag Joakim Jardenbergs kontakt med en bokhandel som verkar ha lite e-boksskräck.
Om man på allvar är övertygad om att böcker är fysiska föremål, ja då har man några tuffa år framför sig. Däremot tror jag på boken som fysiskt föremål i en roll. Precis som gatstenen existerar än idag.
Read More
Senaste kommentarer