Nu vet jag varför Rune Andreasson åkte till Bali
När jag var yngre drömde jag om att bli serietecknare. Ja, författare var även det en tidig dröm i konkurrens med fotbollsproffs. Som alla andra som drömmer om att bli något så slukade jag allt som skrevs av kända serietecknare när det gällde hur de arbetade.
Jag minns speciellt Rune Andreasson (skaparen av Bamse) som ibland berättade hur det gick till när Bamseserien tecknades. Han åkte ofta iväg på resor till andra länder, satt på en sandstrand och skrev och skissade på manus till sina fantasifulla berättelser. Bland annat till Bali om jag inte minns helt fel.
Då tyckte jag väl att det visserligen verkade spännande men jag förstod inte heller varför han tvunget skulle åka till andra sidan jordklotet när han hade ett arbetsrum hemma.
Nu förstår jag. Som författare är det värdefullt att kunna koppla bort vardagen och därmed frigöra plats i sinnet för fantasin. När städning, handla mat och byta blöjor tar sin plats är det svårt att fokusera på berättelsen. Jag beundrar de författare som faktiskt gör det, trebarnsmammor som på något sätt lyckas finna de där minuterna varje dag som krävs för att skriva vidare på sina romaner.
Sticker InnebandyPiraternas omslag ut tillräckligt?
Läser i Dagens Nyheter om hur viktiga bokomslag är för försäljningen. På min egen bok InnebandyPiraterna har jag ju valt ett rätt avskalat men ändå detaljerat omslag. Som bryter av rätt mycket från hur många ungdomsböcker i sportgenren ser ut. Där dominerar ju tecknade omslag i klassisk Åshöjden-stil.
Det är i alla fall många som gillar skölden för Floorball World Tour som pryder omslagen. Tanken är att det ska användas på varje omslag i hela serien och jag endast ska byta bakgrundsfärgen. Vi får se hur det funkar att variera sig och ändå skapa igenkänning när jag kommer till den tionde boken om några år…
Varför publiceras inte InnebandyPiraterna 2 som följetong nu?
Det här inlägget har jag funderat på ett tag. Men när jag läste Mattias Boströms blogginlägg om Realtid i bokbranschen kände jag att det var läge att lägga ut den. Jag menar: jag har ju faktiskt testat en del av det han skriver om. (Just nu sitter jag och är lite avundsjuk på dem som får vara med på konferensen Moving Images i Malmö där han pratat om just detta).
När jag skrev ”InnebandyPiraterna – Första säsongen” publicerade jag den samtidigt löpande som följetong, kapitel för kapitel. Jag gjorde det både som ett experiment och ett sätt att sätta press på mig själv att leverera.
Om jag blev försenad med ett nytt avsnitt (som publicerades varje torsdag) så fick jag genast kommentarer och mail som efterlyste det. Vad har hänt? Jag vill veta vad som händer härnäst. (Tyvärr försvann många av dessa kommentarer när jag flyttade den här sajten till ett nytt webbhotell).
Så varför gör jag inte på samma sätt nu, med bok 2? Jag är just nu inne på det tionde kapitlet och har därmed ett ganska bra ”försprång”, det ska inte vara några problem att publicera ett nytt avsnitt varje vecka. Boken ska ju vara färdigskriven till midsommar för utgivning i september.
Ändå har jag valt att inte göra så denna gång. Det handlar inte om att jag är rädd för att det ska drabba försäljningen, bevisligen så har det inte skett med bok 1 så varför skulle det göra det med bok 2?
Nej, det handlar mer om min egen skrivprocess eller insikten om den. När jag skrev bok 1 så blev jag nämligen tvungen att skriva om vissa delar och lägga till scener och ändra vissa namn under redigeringsprocessen, efter att hela boken var skriven och utlagd på webben. Därmed dök det plötsligt upp nya scener i gamla kapitel som folk redan läst.
Därför vill jag skriva klart hela boken innan jag börjar lägga ut den. Jag har också en idé om att denna gång testa att skicka ut den som följetong per mail för att lättare se hur många läsare som nappar. Med start någon månad före utgivningen så kan man anmäla sig och få boken mailad till sig, kapitel för kapitel. Helt gratis. Förhoppningsvis gillar man den så mycket att man antingen köper en bok direkt eller när man läst hela. Eller så sätter jag upp en donationsknapp på sajten.
Däremot så påverkas även formen på bok 2 av hur jag publicerade ettan. Varje kapitel måste avslutas med en cliffhanger och varje kapitel får dessutom en kul rubrik. Ska jag bjuda på ett exempel? Det får bli ”Dubier i Dubai”.
Någon gång i framtiden skulle det vara kul att experimentera och verkligen göra en sån där följetong som Mattias pratar om, där läsarna får vara med och påverka handlingen med idéer och förslag. Jag har en del spännande idéer själv som jag vill testa, just när det gäller online-litteratur och dess möjligheter med länkningar mellan kapitel men även faktarutor.
Nedan följer skamlös egenreklam:
Här kan du läsa InnebandyPiraterna på webben. InnebandyPiraterna finns även som e-bok och som pappers-bok hos de stora nätbokhandlarna (men även många vanliga bokhandlar):
Adlibris
Bokus
CDON
Bokia
iPhone/iPad/iPod touch - nu går det att köpa InnebandyPiraterna och läsa den direkt i sin iPhone för dem som nu har denna telefon. Sök på Innebandy i iTunes Appstore eller klicka här (InnebandyPiraterna för iPhone/iPad/iPod touch).
Read MoreVad vi googlar om partiledarna…
Det har ju skrivits lite om det fejkade kedjebrevet från Mona Sahlin där hon berättar om alla sina gamla fiffelhistorier. Media plockade upp den i april och idag dök storyn upp igen på Realtid.se. Läste någonstans att själva brevet egentligen cirkulerat i mer än ett år, men framför allt de senaste månaderna har spridningen tagit fart.
Hur som helst, det intressanta är vilken bild folk har av olika politiker. Det syns rätt tydligt av hur och vad vi googlar på. Roade mig med att se kolla på google vilka sökningar som är populärast (inspirerad av Jocke som brukar göra det på sina föreläsningar). Ser man den bilden är det väl inte så förvånande att Reinfeldt får högre förtroende än Sahlin eller hur?
Det är också lite fascinerande att folk söker på ett namn och twitter eller wikipedia. Ett tecken på att googles sökmotor är mycket bättre än dessa sajters interna alternativ?
E-handlaren och vargen
Det var en gång en e-handlare som ville sälja mycket till sina kunder. Han hade hittat ett framgångskoncept som byggde på gratis. Allting var gratis, men det kostade extra om man ville ha mer än det som var gratis. Exempelvis var fula visitkort gratis, men mot ett litet tillägg kunde man göra egna snygga visitkort.
Det var fortfarande billigt och bra, missförstå mig rätt. Men när de väl fått in kunden och fått en beställning så dök problemet upp – hur ska vi få dem att handla igen? Kan vi verkligen använda samma erbjudande, gratis?
Det första e-handlaren gjorde var att direkt efter beställningen ge kunden ett tidsbegränsat erbjudande: om du gör den här tilläggsbeställningen inom tio minuter så får du ett specialpris. Helt lysande, bra erbjudande för kunden och dessutom en hets som gjorde att många impulsköpte och beställde 1000 extra visitkort trots att de redan handlat 500 st fler än de gör av med på tio år.
Men sedan då? När de väl levererat till kunden. Då vill man ju ha återkommande kunder?
Enkelt, tänkte e-handlaren. Vi har ju deras e-postadresser, det är bara att skicka fler erbjudanden av samma sort. De har ju visat att de gillar gratis och tidsbegränsade erbjudanden.
Senaste kommentarer