Stugan var ödsligt belägen, en bra bit ut på landet. Den låg vackert inbäddad i utkanten av ett skogsparti. Perfekt för en helg och Linda behövde verkligen koppla av. Men nu när hon närmade sig stugan kändes det ändå inte riktigt bra. Det hade börjat skymma och det var den där tiden när det nästan var fullmåne. När Linda var mindre, ja ganska mycket yngre hade hon varit ganska mörkrädd. Det var skymning, träden kastade långa skugor över vägen framför henne. Lite spöklikt var det allt, tänkte hon.
Linda svängde av grusvägen in på en mindre väg, det var egentligen bara två uppkörda hjulspår med en gräsremsa i mitten. Det var inte mycket trafik här ute längre. Inte sedan morfar dog.
Lindas mamma hade i alla fall tyckt att det var en bra idé, att åka iväg ut i naturen och koppla bort allting en helg. Då skulle hon kanske glömma Daniel. Ja, Daniel det var pojkvännen det. Numera kanske ex-pojkvännen. Han hade nämligen tröttnat på henne och de hade gjort slut med varandra i ett jättegräl. Hon mindes knappt hur det hade börjat egentligen. Det var någon bagatell som det så ofta är. Han var framgångsrik säljare på en datafirma, ibland hoppade han in och hjälpte till att installera datorerna på olika firmor som konsult också. Det blev många långa dagar, och en hel del sena kvällar.
Linda själv läste samtidigt på högskolan för att bli lärare. Hon hade alltid drömt om det, men nu när hon gick sista terminen var det ganska segt. Hon längtade efter att få komma ut i verkligheten och börja undervisa. Att plugga var hon ganska trött på nu efter alla år i skolbänkar och föreläsningssalar.
Hon svängde in på gårdsplanen. En flaggstång med en grön plätt runt om och sedan en stor grusplan där det dock börjat växa upp en hel del grässtrån numera. Sedan mormor och morfar gått bort så var det ingen som skötte om torpet. Lindas föräldrar var där ibland liksom moster Lotta och hennes man. Den här helgen hade dock Linda allting för sig själv.
Hon satt kvar bakom ratten en stund efter att hon stängt av motorn. Tog liksom sats och samlade sig. Andades djupt ett par gånger. ”Det är slut nu, du måste gå vidare”.
Det hade sagts en hel del hårda ord den där morgonen för två veckor sedan. Och det hade kastats en del köksredskap. Några tallrikar hade det gått åt. Egentligen ganska dumt när hon tänkte efter. Men hon blev så rasande på Daniel, han var så totalt oförstående.
Kanske var det hon som inte hade tålamod. Han var ju trots allt tvungen att tänka på sin karriär, han kunde ju inte tacka nej till jobb. Han hade bara varit anställd på firman ett par månader, fick jobbet direkt efter sista tentan. Och nu var det han som försörjde de båda och betalade för den nyinköpta tvåan i de centrala delarna av stan. Hon älskade ju honom. I alla fall hade hon gjort det ända sedan de träffades första gången. Och hon gjorde nog det ännu. Kanske.
Linda kastade tankarna åt sidan för ett ögonblick, öppnade bildörren och steg ut. Den underbara skogsluften slog emot henne. En doft av gräs och buskar och så den stora stillheten. Bara några fåglar och insekternas surrande bröt den totala tystnaden. Ett par dagar här med några sköna skogspromenader och kanske ett dopp i sjön skulle göra henne gott. Så skulle hon glömma den där, ja hon skulle inte ens tänka hans namn på hela helgen. På kvällarna skulle hon bara läsa. I väskan låg redan all kurslitteraturen till sista tentan. Två tegelstenstjocka böcker, och en tunn som dock var på engelska rakt igenom.
Det var helt mörkt i stugan när hon klev in. Bara månens sken lyste upp delar av köket, den välbekanta hinken med ved stod framför spisen. Hon mindes det som igår, sju år gammal gick hon ute i skogen för att plocka ved med morfar. Numera använde de inte vedspisen längre. Det fanns en kokplatta, visserligen bara med två plattor men det räckte till. Det gick förmodligen inte ens att elda i den gamla spisen längre, skorstenen hade inte sotats på åratal.
Hon trevade efter strömbrytaren till lampan i taket. Där, bakom handukkarna. Hon vippade över brytaren i andra läget, inget hände. Fram och tillbaks ett par gånger. Ingenting. Det var väl en propp som gått, tänkte hon och gick ut i bilen efter en ficklampa.
Det var inga större problem att hitta proppskåpet inne bakom dammsugaren i städskrubben. Och mycket riktigt var det en av propparna som hade gått. Efter lite lirkande så blev det ljus i stugan. Härligt. Hon bar in sin stora väska i ett av sovrummen. Plockade sedan fram ett värmeelement och ställde det mitt i stora rummet. Det var lite kyligt på nätterna och om hon skulle kunna sova utan att förfrysa fötterna behövde hon nog höja temperaturen ett par grader åtminstone.
Hon slog på elementet och då blev det svart igen.
— Jäkla proppar, skrek hon lite halvhögt för sig själv samtidigt som hon försökte känna sig fram till ficklampan som hon lagt ifrån sig på sängen. Hon hittade den och letade sig på nytt fram till proppskåpet för att få fart på elektriciteten i stugan igen. Tur att hon lyssnat till pappa och plockat med sig en hel ask med proppar. Den här gången tog hon en propp ur sin medhavda ask, de gamla som legat ovanpå proppskåpet var tydligen inte helt färska.
— Sådärja, sa hon lite triumferande när strömmen gick igång igen och lyste upp sovrummet och köket. Värmefläkten i vardagsrummet surrade försiktigt och värmen spred sig tillsammans med en doft av bränt damm. Det fick hon stå ut med.
Hon gick ut i köket och plockade upp mat och började stuva in i kylskåpet. Det var i alla fall påslaget även om det var tomt på matvaror, sånär som på en ketchupflaska och några burkar med sylt. Linda lät smörasken, osten och limpan ligga framme. Några kvällsmackor skulle hon hinna med innan det var dags att krypa till sängs.
Det fanns ingen tv-apparat i stugan så Linda kröp upp i finfåtöljen, kurade ihop sig för att hålla värmen eftersom det inte hunnit bli särskilt mycket varmare på den korta tiden. Hon öppnade boken och började läsa samtidigt som hon tog en stor tugga av en ostmacka. En klunk mjölk. Perfekt. Härligt mysigt, nu saknade hon bara en varm famn…. Nej, hon hade ju lovat sig själv att låta bli.
Hon ryckte till av ett ljud. Något slog emot fönstret och hon slet åt sig ficklampan som hon placerat strategiskt på bordet bredvid fåtöljen som säkerhet om proppen skulle gå på nytt. Hon riktade lampan i dit ljudet hade kommit ifrån och lyste upp fönstret. Två ögon och ett par flaxande vingar som slog emot fönsterrutan. För ett ögonblick stelnade hon till och spände hela kroppen innan hon kort konstaterade ”jäkla uggla” och musklerna slappnade av på nytt.
Hon läste vidare i boken. Det här var ganska intressant faktiskt. Inlärningssvårigheter och vad man kunde göra åt det. Kanske skulle hon bli speciallärare, då gjorde man verkligen en viktig insats, tänkte hon och sträckte sig efter ostmackan på fatet. Då såg hon plötsligt en skugga på väggen. Ganska tydligt faktiskt, en stor gestalt som befann sig bakom henne… Hon vände sig om blixtsnabbt. Ingen där. Och när hon vände tillbaks huvudet var skuggan borta på nytt. Det var nog bara inbillning i alla fall. Då hörde hon ett ylande ljud, en hund kanske på granngården. Men närmsta hus låg ju ett par kilometer längre neråt vägen. Kanske hade den slitit sig och smitit iväg. Då kände hon plötsligt att något tungt lade sig på hennes axel, och sedan nästan i samma ögonblick en svidande smärta som om någon rivit henne.
— Aj, skrek hon och vände sig om och stirrade in i två gula ögon och hon…
Skrrtch..poff…
Bilden blev först till ett vitt streck, minskade sedan till en liten lysande prick mitt i innan den försvann och slocknade ut. Det var helt svart.
— Typiskt alltså. Det var max tio minuter kvar av filmen alltså. Nu är den väl helt död förstås, sa Johan med en suck.
— Jaha, det är väl bara att köpa en ny TV. Jag har ändå sett slutet på filmen. Den där Daniel har ångrat sig och kommer efter henne, han kommer till stugan precis som monstret ska… oj, jag kanske inte ska berätta hur det slutar? sa Peter.
— Tja, det spelar ingen större roll. Det var ingen särskilt bra film om jag ska vara helt ärlig, sa Johan och tryckte förgäves på fjärrkontrollen. TV:ns bildruta förblev svart och han slängde uppgivet fjärrkontrollen åt sidan och fortsatte:
— Vad gör vi nu då?
— Vet inte riktigt, det är kanske dags att dra sig hemåt, svarade Peter och kastade ett öga på sitt armbandsur. Fem över tio.
— Jag ska i alla fall ha något att käka nu. En pizza eller nått. Är du hungrig?
— Visst.
De båda kamraterna släntrade ut i köket. I förortsvillan var kylskåpet som vanligt välfyllt. Johans mamma släpade hem den ena kassen efter den andra från ICA-butiken. Djupfrysta piroger och pan-pizzor gick alltid åt med tonåringar i huset. Just den här helgen var det föräldrafritt, Johans mamma hade rest till Stockholm på en kurs och tagit med sig pappa för att förena nytta med nöje. Det var ju inte så ofta de fick chansen att åka till huvudstaden.
Johan funderade på att ringa Katarina, flickvännen. Hon borde vara hemma från jobbet vid det här laget. Men han tänkte vänta tills Peter gått. Först skulle han slänga i sig en bit pizza. Han öppnade dörren till frysen och behövde inte leta särskilt länge för att finna vad han sökte. Fram med två tallrikar och sedan in i microvågsugnen. Två minuter blev nog lagom.
Peter satte sig vid köksbordet medan Johan ställde fram två glas och en stor flaska Cola. Bestick såklart och… ”Vad var det?” Han hejdade sig och lyssnade. Det lät som någonting skrapande mot en ruta i något av somrummen i andra änden av huset.
— Hörde du?
— Äh, det är väl bara någon gren som slår emot. Eller tror du att det är varulven som kommer, det är ju faktiskt månsken ute, sa Peter och skrattade.
Johan ryckte på axlarna och fortsatte. Han kastade ett öga på micron, 0:14 visade displayen och nedräkningen fortsatte. Alldeles strax klart. Men innan den hunnit ner till noll och plingat så hördes ett nytt ljud, ett klirrande ljud och en tung duns. Någonting hade krossat en ruta i ett av rummen.
Nu bleknade till och med Peter lite om nosen. Speciellt när de båda hörde fotsteg och så röster. Det gick inte att urskilja vad de sade. Men någon gick omkring i rummet där inne. De båda kamraterna tittade på varandra och hoppade lika högt när microvågsugnen gav ifrån sig ett ljudligt ”pling!”…
— Hörde du, det är någon hemma, sa plötsligt en röst långt därinne och ett dörrhandtag vreds om.
Johan och Peter stirrade på varandra. Panik. Skulle de fly. Johan tänkte på basebollträet som låg i hans rum på andra våningen. Han skulle kanske hinna uppför trappan innan de kom ut i korridoren, men i samma ögonblick så klev den förste mannen ut ur sovrummet. Han bar en svart huva som dolde ansiktet och i den ena handen höll han ett gevär.
— Vi sticker, skrek Peter och rusade mot altandörren. Johan var bara steget efter.
Då brann ett skott av och krossade en av fönsterrutorna i vardagsrummet. Glassplittret spreds över mattan och golvet. Klirrande av glas och sedan en isande tystnad innan rånaren öppnade munnen.
— Gör inget dumt grabbar, sa mannen med en mörk stämma samtidigt som hans kumpan klev in i rummet, även han beväpnad med något som liknade en hagelbössa.
De tvingades bryskt ner på golvet av de båda männen. Peter slog i axeln när den ene mannen knuffade omkull honom han ramlade mot soffbordet. Men det var inte rätt läge att börja bråka kände han och höll därför tyst.
— Vad ska vi göra med dem. Binda dem här och sedan rensa huset? sa den ene mannen.
— Ja, det låter bra. Ni är väl ensamma hemma eller hur pojkar?
— Jaaaaa, sa Johan med en ynklig stämma.
Då ringde det plötsligt på ytterdörren. Och nästan samtidigt började någon banka otåligt på dörren.
— Hallå är det någon hemma? Vad sysslar ni med egentligen, ropade någon därute. Det var grannen som hört skottet och rånarna tittade desperat på varandra. En av dem rusade bort till dörren och avlossade sin bössa som blåste upp ett stort hål i dörren.
Den andre riktade sitt gevär mot de båda tonåringarna som vettskrämda låg med huvudet ner mot golvet och… klick…
”…det finns inget tvättmedel som…”
— Det är inte klokt vilken smörja de visar på TV nu för tiden. Bara en massa våld och skjutande hela tiden, sa Astrid.
— Jag håller helt med dig kära du. Det var sista gången vi såg den där, ja vad var det den hette egentligen. Nu börjar i alla fall Trädgårdsextra på tvåan, det är vad jag kallar television det, svarade Gustav samtidigt som han bytte kanal med fjärrkontrollen.
På TV.n spelades nu istället vackra bilder av grönskande trädgårdar. Och det gamla paret nickade förnöjt mot varandra medan grannens hund ylade ute på gården. Det var ju trots allt fullmåne den här kvällen…
SLUT
Författarens kommentarer
Skrev som ett bidrag till en novelltävling (Nej, jag fick inget pris) och publicerades senare i VIPstory II. Skrevs 1996 eler 1997.