Det var en utomordentligt vacker sommardag. Johanna slog upp ögonen, tittade mot persiennen i fönstret och konstaterade att solens strålar letade sig igenom springorna. Kanske var det strandväder? Klockradions röda siffror visade 09:08.
Hon sträckte lite försiktigt på sig när hon låg kvar i sängen. Tvekade en stund om hon skulle stiga upp eller ligga kvar och dra sig lite. Fem minuter senare stod hon i duschen och nynnade på melodin till någon låt som fastnat i huvudet på henne under gårdagen. Egentligen var det flera låtar i en märklig blandning och ibland sjöng hon de ord som hon kunde minnas ur refrängen.
På med ett linne, trosor och ett par knälånga bomullsbyxor (”sommaren är härlig, tänk att slippa dubbla plagg och strumpor”) och sedan vidare ut i köket för att äta frukost. På vägen dit passerade hon ytterdörren och plockade upp morgontidningarna. Johanna slog på radion samtidigt som hon plockade fram bröd, pålägg, fil och juice.
* * *
Georg vaknade strax före nio. Inte av sig själv utan av högljudda hantverkare som höll på att renovera grannfastigheten. I vanliga fall stördes han sällan av ljudet från gatan även om han bodde på en livlig gata men sommartid var han tvungen att ha fönstret på glänt för att få lite frisk luft och om möjligt sänka temperaturen i sovrummet till en hygglig nivå.
Han insåg genast att det inte var någon idé att ligga kvar i sängen. Han tittade på armbandsuret som låg på sängbordet och konstaterade att det ändå var dags att stiga upp.
En snabb dusch och på med arbetskläderna. Just idag bestod arbetskläderna av ett par svarta shorts med många fickor, en ljusblå pikétröja och en vit keps. Han drog i snöret till rullgardinen och lät den åka upp med ett smack. Solen sken ute och det såg ut att bli ännu en dag då kvicksilvret steg upp över 25 gradersstrecket.
Han gick ut i köket, plockade fram en tallrik, strimlade en banan och hällde på fil och flingor. Ett glas juice och ett knäckebröd.
”Måste komma ihåg att handla bröd på vägen hem”, tänkte han precis som han gjort dagen innan men ändå glömt det.
Han satte sig ner vid köksbordet och tittade ut över hustaken på den blå himlen. Det här hade alla förutsättningar att bli en härlig dag.
* * *
Samtidigt som hon läste tidningen, åt frukost och lyssnade på morgonnyheterna på radion så skickade Johanna iväg ett kort sms till Petra, Mia och Jessica.
”Strandväder? Jag är där halv elva”, skrev hon och la ifrån sig mobiltelefonen på köksbordet.
Inom loppet av några minuter pep och vibrerade mobilen flera gånger.
”Hinner tyvärr inte till stranden idag, fika ikväll?”, messade Jessica.
”Ska handla nu, kanske kommer ner vid tolv”, skrev Mia.
”Gärna. Har precis vaknat…”, skrev Petra.
”En av tre är inte så illa”, tänkte Johanna samtidigt som hon läste dagens huvudnyhet i DN – ett avslöjande om att svenska kycklingar inte alls mådde så mycket bättre än de utländska.
Samtidigt som hon borstade tänderna passade hon på att kolla sin mail på den bärbara datorn som stod uppställd i ett hörn i vardagsrummet. Hon hade fått 20 nya skräpmail, alla på engelska, från företag som ville sälja allt ifrån billiga lån till billiga flickor. Ett mail från hennes pappa som undrade om hon ville komma och äta middag i helgen och så ett från Monica som var på semester på Kreta. Inte så många rader, mest information om hur härligt vädret var, hur billiga drinkar de hade köpt i baren och att de bara låg på stranden och njöt av livet. Johanna skrev tillbaks och skröt om hur vackert vädret var här hemma och att Monica missade massor.
Det tog inte mer än fem minuter att packa ryggsäcken med alla strandtillbehör, inklusive en 1,5 liters PET-flaska fylld med kallt vatten. Det tog minst dubbelt så lång tid att smörja in hela kroppen med solskyddsfaktor 8.
* * *
Klockan 10 var Georg på plats på sin arbetsplats. Det var en lagom tid att öppna butiken även om stranden redan hade börjat fyllas på. Men det var inte hans största kunder som kommit så tidigt utan barnfamiljer som oftast var så förutseende att de packade ner både dryck och fika i sina kylväskor innan de cyklade – eller körde sin alldeles för stora luftkonditionerade stadsjeep – hemifrån.
Kiosken hade funnits intill stranden så länge Georg kunde minnas. I alla fall hade han själv minnen av hur han tillsammans med sina syskon hade stått i kön där och väntat ivrigt på att få handla en våffla med tre stora kulor glass. (”Alltid tre kulor trots att han och andra barn i sexårsåldern ytterst sällan hann äta upp alla innan glassen smält och runnit ut eller någon av kulorna ramlat av då lutningen på våfflan blev alltför stor. Egentligen hade det varit bättre att sälja bägare till barn men vadå, hur kul är att äta ur en miniatyr-plasthink-av-papper?”)
Jennie satt redan utanför kiosken och väntade. Hon var en 17-årig pigg tjej, alltid på gott humör som hjälpte honom med försäljningen i glassluckan i samtidigt som han själv stod för maten. (”Om man nu ska kalla baguetter för mat, men det är ju i alla fall mer mättande än glass”).
* * *
Johanna sträckte sig ner i facket på ryggsäcken och fiskade upp den vibrerande mobiltelefonen som med dess begränsade tonutbud spelade något som skulle föreställa Star Wars-temat.
”Hej”, svarade hon eftersom hon redan på displayen såg vem det var som ringde.
”Okej, var ligger du?” frågade Petra.
”Ungefär där vi brukar, längs staketet, ungefär 20 meter från kiosken”.
”Vilken kiosk?”
”Den blå”.
”Okej, jag har precis ställt cykeln och går neråt mot stranden nu.”
”Jag ligger precis bakom familjen med den stora röda parasollen.”
”Den ser jag.”
”Jag ställer mig upp”, sa Johanna och vinkade.
”Nu ser jag dig!”
”Bra,” sa Johanna samtidigt som hon lade på och stoppade ner mobilen igen.
Petra slängde ner sin väska i sanden och började bre ut sin fleecefilt bredvid Johannas. Sedan tog hon av sig tröjan och lade sig ner för att sola.
* * *
”Är det bra så?”
”Ja.”
”Då blir det 90 kronor”, sa Georg och slog in summan på kassaapparaten, tog emot en hundralapp och lämnade växel till en solbränd (”snarare röd än brun, du kanske inte borde ha gått hit idag, grabben?”) ung kille som handlat två baguetter, en cola och en ramlösa.
Georg torkade bort en liten svettdroppe ur pannan, det var trots fläktarna ganska varmt i den enkla träbyggnad som inhyste hans lilla strandrestaurang (”om McDonalds får kalla sig restaurang så kan väl jag göra det?”).
”Kan jag ta en kort paus?”, frågade Jennie.
”Okej, men bara ett par minuter.”
”Tack. Jag kommer snart.”
Hon plockade en kall Ramlösa ur kylen och gick ut och satte sig på en sten i solen. Trots att hon jobbade i kiosken nästan varje dag hade hon hunnit skaffa sig en fin solbränna.
Georg försökte under tiden servera både baguetter och glassar till barnfamiljer, pensionärer och utsvultna tonåringar. Det gick ganska bra och när köerna började växa sig alltför långa kände Jennie sitt ansvar och återvände till glassluckan.
* * *
Johanna läste i sin bok, en gammal Liza Marklund-pocket som blivit stående i bokhyllan en längre tid i väntan på semester och ledig tid för läsande. Eller rättare sagt försökte läsa. Petra och Mia – som alldeles nyss hade guidats till deras strandposition med mobilens hjälp – läste varsin tidning och visade hela tiden varandra spännande nyheter.
”Nej, titta hon har också opererat brösten nu,” sa Petra.
”Usch, det ser ju hemskt ut. Alldeles för stora.”
”Visste du att han hade en ny älskarinna?”, fortsatte Petra och pekade på rubriken under.
”Ja, jag läste det i Aftonbladet igår. Hon är visst bara 19 år gammal.”
”Bara barnet, vad vet hon om vad ett förhållande innebär?”
”Äh, han bara leker med henne förstås. Gubbsjuk. Han kunde bjudit mig till Barbados istället.”
De bläddrade och läste och var tysta under några minuter tills de åter fastnade för någon häpnadsväckande nyhet i Se & Hör (Mia) eller Aftonbladet (Petra).
Johanna slog ihop boken och stoppade ner den i ryggsäcken igen. Det gick inte att koncentrera sig på vad som hände i boken med detta pladdrande i bakgrunden. Dessutom började hon bli hungrig.
”Jag ska gå och handla något att äta”, sa hon, ”vill ni ha någonting?”
”Nej, jag åt innan jag cyklade hit”, sa Mia.
”Jag känner mig inte hungrig än. Men du kan få köpa en Ramlösa.”
* * *
Kön var inte så farligt lång. En pappa med sin son stod alldeles framför henne och framför dem ett gäng med fyra tonårstjejer. Allra längst fram en tjej runt 30 som var vagt bekant, kanske hade hon gått i parallellklass på gymnasiet? Sonen frågade sin pappa ungefär en gång i minuten om det inte var deras tur snart och pappan svarade tålmodigt ”jodå, snart är det vår tur. Det är bara fem personer före oss i kön”.
Johanna roade sig med att studera folk som gick förbi. Det syntes tydligt vilka som var där för att visa upp sig, vilka som struntade fullständigt i att de gick klädda i en tio år gammal baddräkt (”fast var baddräkten tillräckligt gammal var den retro och väldigt inne”) och de som egentligen inte alls ville vara på stranden utan tvingats dit av familjen eller någon annan.
”Vad får det lov att vara idag då?”
Hon väcktes ur sina tankar av en munter röst inifrån luckan och när hon tittade upp möttes hon av en varm blick och ett leende (”snygga smilgropar”) som utstrålade en vilja att tillfredställa kunden.
”Eh, en Ramlösa,” var det första hon kunde klämma ur sig.
”Jaha, inget annat. Vi har riktigt fina baguetter idag.”
”Jo, det är klart att jag ska ha något att äta också. Ramlösan är till min kompis.” Hon fann sig någorlunda snabbt och fick kontroll på situationen.
”Vi har fyra olika fyllningar att välja på räkröra, ost-å-skinka, kötbullar-rödbetssallad och tonfisk. 50 för räkorna, 40 för tonfisk eller köttbullar och 30 för ost-å-skinka.”
”Då blir det räkor.”
”Man måste unna sig lite ibland. Har du semester eller?”
”Ja,” svarade hon samtidigt som hennes hjärna arbetade febrilt med att försöka lista ut om han antydde att de hade träffats tidigare, kände hon igen honom? Hon blev osäker.
”Då får du njuta ordentligt. Fyra veckor eller?” fortsatte han lugnt samtidigt som han plockade fram en baguette ur en kyl bakom sig. ”Den är gjord idag. Hoppas den ska smaka,” tillade han.
”Har haft en vecka och har tre veckor kvar,” sa hon och studerade honom uppifrån och ned.
”En baguette till dig och en Ramlösa till din kompis. Ska du ha något att dricka själv också?”
”Jag tar också en Ramlösa,” sa hon och noterade att han var skärpt, ovanligt för någon som stod i en enkel, tillfällig kiosk.
”Då ska vi se, 50 plus två gånger 15 gör 80 kronor.”
”Själv då, ska du ha semester hela vintern fram till nästa sommar?” sa hon och räckte över en hundralapp.
”Nej, det blir väl några veckor till här sedan får jag väl hitta på något annat. Det löser sig alltid. Varsågod en tjuga tillbaka. Ha en trevlig dag.”
”Du också.”
Johanna gick tillbaks mot stranden och precis innan hon försvann runt en gräsbeklädd kulle vände hon sig halvt om och kastade en blick över axeln mot killen i luckan. Han tittade rakt på henne, log åt att ha blivit avslöjad och återgick till damen längst fram i kön. Hon vände sig om och fortsatte tillbaks till Mia och Petra.
”Trevlig kille, men det verkar lite slappt att inte ha något riktigt jobb. Han måste väl i alla fall ha fyllt 30,” tänkte Johanna för sig själv.
Hennes vänner var mitt uppe i en diskussion kring vilka av Vännerna (i tv-serien) som var gifta och singel eller hade barn och hade knarkat eller hotade hoppa av eller skulle spela in film. Johanna lämnade över den ena PET-flaskan till Petra och kastade sig sedan över sin baguette.
* * *
Georg hade ätit, vilat middag och läst ett kapitel i John Grishams senaste roman. Klockan hade passerat åtta och utanför fönstret var himlen vackert sommar-röd-blå. En liten kvällspromenad innan läggdags var inte fel. Han satte på sig sina sandaler, gick nerför trapporna och ut på gatan.
Han passerade uteserveringen på hörnan där alla stolar var upptagna av folk som tog en kall öl och lite varm mat. Georg hade själv övervägt att äta någonting ute på stan men till slut ändå bestämt sig för att det var mer ekonomiskt att laga till något själv, lite laxfilé i ugnen serverad med en kall potatissallad på färskpotatis var klart okej.
Han gillade att ta långa kvällspromenader, både själv eller i sällskap med vänner eller någon flickvän. För tillfället hade han inte någon av det sistnämnda slaget. Han hade lätt för att träffa tjejer men helt uppenbart var det många som skrämdes bort när de väl lärde känna honom. Inte för hans person, kanske för hans åsikter.
* * *
Johanna och hennes vänner betalade och reste sig från bordet. De hade cyklat direkt hem från stranden, duschat och bytt om och sedan återvänt till restaurangen vid strandkanten. Nu hade de suttit där i två timmar, ätit pasta och druckit rödvin och det var dags att återvända in till stan. Petra och Mia skulle båda iväg på sitt håll.
”Vi hörs imorgon, får se om det blir stranden. Jag kanske ska spela golf med Micke om han tar ledigt, ” sa Petra och syftade då på sin sambo som jobbade som säljare och verkade ha obegränsade möjligheter att ta ledigt, i alla fall om det gällde golfspelande. Han hade inte alls samma möjligheter att få ledigt för att ta emot en hantverkare eller besiktiga bilen. Så verkade det i alla fall. Men annars var han en rätt trevlig grabb.
”Jag måste jobba några timmar imorgon, så jag skippar stranden. En fika på kvällen kanske?” sa Mia.
”Okej, jag ska nog ner om det blir fint väder. I alla fall några timmar. Om jag inte är helt röd när jag vaknar imorgon bitti,” sa Johanna innan de skildes åt.
Hon promenerade in mot stan, tittade ut över havet som låg nästintill spegelblankt nu. Det blåste en mycket svag bris och luften var fortfarande varm.
* * *
Så gott som alla uteserveringar var fyllda med glada människor som samtalade över en öl eller en kopp kaffe, te, cappuccino eller någon annat svårstavad dryck.
När han närmade sig hamnpromenaden tyckte han sig se en bekant tjej på avstånd, visst var det hon som handlat räkbaguetten tidigare på dagen? När de båda promenerat ytterligare några meter såg han att han haft rätt.
”Hej, igen,” sa hon.
”Hejsan. Ute på en kvällspromenad?” (”Hm, var det dumt sagt, det var väl ganska självklart egentligen.”)
”Ja, vi var nere och åt på Palmen.”
”Trevligt. En härlig kväll, man känner sig verkligen lockad att ta en öl.”
”En fika, vore trevligt.” (”Vänta nu, bjöd han verkligen bjudit in mig på fika eller var det jag som tog initiativet nu? Svårt att veta ibland”)
”Gärna det. Var?” (”Bjöd jag in till en fika? Jag hade ju inte tänkt dricka öl i alla fall, det var ju bara som jag sa att jag var sugen, jag tänkte ju inte göra det. Men en kopp te är väl okej. Hon verkar schysst.”)
* * *
Halvvägs ner genom koppen så flöt samtalet på obehindrat och från artiga fraser om vädret arbetade de sig vidare mot att lära känna varandra så smått. De klassiska jobb- och i-vilken-del-av-stan-bor-du-frågorna närmade sig obönhörligen om de inte tänkte fortsätta kallprata.
”Vad gör du annars då, när du inte ligger på stranden?” sa han.
”Jag jobbar som butikschef på Sisters här i stan. Jag gillar verkligen…”
”Jag menade vad du gillar att göra på fritiden, förutom att ligga på stranden,” avbröt han henne med ett leende.
”Jaså.” (”Vad ovanligt, alla frågar alltid vad du jobbar med, det är första frågan nio gånger av tio, den tionde är var bor du eller brukar du gå hit ofta?”)
”Jag vet, det är väl vanligast att man börjar prata om vad man jobbar med. Men jag tycker inte det säger så mycket om folk egentligen. Det spelar väl ingen roll om jag är städare när hela mitt liv kretsar kring föreningslivet där jag är ordförande i en folkdansförening eller om jag jobbar som försäkringsmäklare men lägger all min fritid på att spela golf eller drakflygning. Om nu inte ditt jobb är ditt liv och då är man oftast rätt illa ute.” (”Skit också, nu pladdrade jag på alldeles för mycket, alldeles för tidigt. Le, var avslappnad, ska jag avväpna det jag sa alldeles precis eller…”)
Hon var tyst för ett ögonblick men fann sig snart.
”Det har du alldeles rätt i. Ja, vad gör jag egentligen. Jag gillar att umgås med mina vänner, fika på stan, gå på bio, läsa bra böcker, håller på och tar grönt kort så jag kan spela golf med mina golftokiga vänner. Visst är mitt jobb viktigt för mig, jag lägger ner mycket tid på det. Men jag står inte och faller med det, jag värderar min fritid högt. Vad gör du själv då när du inte säljer baguetter till flickorna på stranden?”
”Jag försöker njuta av livet. Jag läser en hel del, faktiskt och sedan gillar jag att tillbringa tid ute i naturen. Jag hatar att tälta men vandrar gärna i orörd vildmark vilket är en lite knepig kombination. Jag reste mycket förr men har dragit ner en del på det, svårt att hitta resmål som är orörda och inte ger för mycket informationsintryck. Funderar lite på att skaffa en segelbåt.” (”Efter hundra försök har jag ännu inte hittat ett bra sätt att förklara mitt problem. Jag måste vara en idiot.”)
”Visst är det svårt att bara rabbla upp alla sina intressen sådär på ett bräde? Man är ju intresserad av så många olika småsaker och det går lite i vågor i perioder vad det är som är roligast, eller hur?”
”Så sant.”
”Vad gjorde du innan du blev baguetteförsäljare?” (”Hm, var det för snabbt in på det där med yrken? Han kanske skäms för sitt yrke och det är därför han inte vill prata om det. Spelar ingen roll, jag måste ju få veta vad han egentligen vill med sitt liv.”)
”Du kunde inte undvika att fråga?” sa han och skrattade.
”Förlåt…”
”Ingen fara. För några år sedan sålde jag kommunikationslösningar åt ett IT-bolag. Det var rätt spännande och det fanns hur mycket som helst att göra. Jobbade 70-80 timmar i veckan och tjänade hur mycket pengar som helst. Var mångmiljonär under några månader innan börsen kraschade. Det blev inte mindre jobb när guldgrävartiderna försvann, snarare tvärtom. Kroppen säger ifrån till slut och jag insåg att jag måste hoppa av ekorrhjulet så jag sa upp mig. De hade redan börjat säga upp folk då och ett halvår senare hade 500 anställda blivit 8 och 20 kontor hade blivit ett enda, ute på ett industriområde istället för det flotta i centrum.”
”Och nu letar du andra jobb, eller?”
”Ja, jag måste ju ha något när kiosken stänger i slutet av augusti.”
”Inom IT-branschen eller något helt annat? Vad är du utbildad som?”
”Jag tänker undvika kontorsjobb. Det är för mycket informationsstress.”
”Vad menar du?”
”Nu låter jag säkert som en 50-årig gubbe, jag vet.”
”Nej, fortsätt, förklara.”
”Vi lever i ett enormt överflöd av information. En människa som levde på 1700-talet tog under ett år in lika mycket information som det finns i dagens utgåva av en vanlig morgontidning. Inser du vilka kontraster? Självklart är vi mer lärda än de var på den tiden, jag säger inte att jag vill tillbaks till det sättet att leva. Det intressanta är hur mycket oväsentlig information vi tar emot. Bläddra i ett nummer av en vanlig kvällstidning. För att bli sålda och lästa så vinklas rubrikerna och innehållet och den som skriker högst om död och skräck syns mest. Vi bombarderas med propaganda och halvsanningar.”
”Oj.”
”Ursäkta om jag tog i.”
”Nej, det är ingen fara. Jag har själv funderat på det ibland. Framför allt all den här kändishysterin som råder för tillfället som jag tycker är helt ointressant. Eller rättare sagt, den är löjlig men det är ändå lätt att stanna upp och läsa på löpsedlarna eller…”
”Ursäkta, är ni klara? Vi stänger nu,” sa servitrisen och började plocka upp deras tomma muggar på en bricka. De var ensamma kvar på serveringen.
”Vill du ta en promenad?” sa hon.
”Gärna.” (”Hon blev inte totalt bortskrämd i alla fall.”)
* * *
Hon lät honom följa henne hem, fram till porten i alla fall. De stod där och tittade på varandra för ett ögonblick, hon flyttade sig lite närmare och tittade upp på honom. Han lade armarna om henne för att ge henne en kram och hon besvarade den med en snabb kyss. Som blev till en lite längre kyss.
”Jag hade trevligt idag,” sa hon.
”Jag också.”
”Så… har du ett telefonnummer kanske?”
”Självklart, ” sa han och hon fick leta fram papper och penna i sin handväska. ”11 22 33”.
”Enkelt att komma ihåg. Har du mobil också, du jobbar väl imorgon som vanligt?”
”Ja, det är jobb varje dag, om det inte är för dåligt väder förstås. Men, nej, jag har ingen mobil. Lämnade tillbaks den när jag slutade på FVC och sedan har jag inte skaffat någon ny. Men jag har faktiskt en telefonsvarare hemma”
”Okej. Jag ringer dig. God natt.”
”God natt.”
En lång kram och en kyss innan hon försvann in genom sin port och han styrde sina steg hemåt. Hon tittade efter honom där han vandrade neråt gatan.
* * *
Följande morgon väcktes Georg inte av hantverkarna på andra sidan gatan. De hade fönstren stängda den här dagen eftersom regnet öste ner. Det piskade mot fönsterrutorna i Georgs lägenhet och han slog upp ögonen.
”Härligt, det regnar,” tänkte han. (”Vilken ironi egentligen att man kan njuta av dåligt väder på sommaren. Enda tillfället jag gör det annars är om jag behöver städa eller fixa något inomhus och det känns som om jag kan göra det med gott samvete eftersom det ändå är för dåligt väder för att kunna hitta på något utomhus.”)
Han steg upp och ordnade frukost samtidigt som han läste vidare i Grishams bok som nu började bli så spännande att det var svårt att lägga ifrån sig den. Hade inte telefonen ringt så hade säkert suttit försjunken i den ytterligare några timmar i läsfåtöljen.
”Hallå, det är Georg.”
”Hej, det är Johanna. Från igår.”
”Jodå, jag minns dig.”
”Det regnar ute.”
”Jo, jag har märkt det.”
”Jag menar att du ska väl inte jobba idag när det är sånt här väder eller?”
”Nej, det är nog inte mycket lönt. Kommer att vara rätt tomt på stranden, gissar jag…”
”Så, jag tänkte att du kanske hade lust att hitta på något?”
”Gärna. Några förslag?”
”Nja, jag tänkte att jag kan komma bort till dig så kan vi fundera tillsammans?”
”Visst, jag ska bara diska upp lite och städa undan det värsta så jag inte skrämmer slag på dig”.
”Hur lång tid behöver du?”
”Ge mig en timme.”
”Okej, vilken adress var det du bodde på?”
”Skeppsgatan 34. Det står Elofsson på porttelefonen.”
”Skeppsgatan 34? Då ses vi snart.”
Han lade på, och tittade sig omkring i lägenheten. Han hade dammsugit bara två dagar tidigare så det var relativt välstädat. Han gick ut i köket och diskade tallrikar och glas innan han gick ut och borstade tänderna. På vägen dit kastade han en blick i spegeln och konstaterade att klädvalet fick duga. Ett par tunna linnebyxor som var riktigt somriga och en svart pikétröja.
* * *
Hon ringde på dörren. Det svåraste ögonblicket väntade. Skulle hon kyssa honom direkt eller bara krama honom?
Han tittade sig i spegeln, rättade till tröjan och kastade återigen en blick in i vardagsrummet. Det var tillräckligt städat för att han skulle våga släppa in sin egen mor, så det skulle nog duga åt en tjej i hans egen ålder. (”Hur gammal var hon egentligen, det hade han aldrig frågat?”)
”Hej, stig på.”
”Hej igen,” sa hon och tog ett kliv över tröskeln, gav honom en varm kram. Ingen kyss.
Hon gick försiktigt inåt i lägenheten för att utforska den. En inspektion skulle ge svar på frågan vem han egentligen var. Om nu en lägenhet egentligen kan säga det, hon hade sett flera exempel på motsatsen.
Det första hon lade märke till var att lägenheten var väldigt ren, inte mycket prydnadssaker, bara ett fåtal växter. Två fåtöljer och en tvåsitsig soffa, en liten bokhylla, i övrigt inte mycket möbler. Ingen tv.
”Ingen teve?”
”Nej, jag har valt bort det. Alldeles för lätt att slösa bort sin tid framför den. För mycket information dessutom.”
”Just det, du gillade inte informationsstress. Ingen dagstidning heller?”
”Nej.”
(”Oj, varken tv eller tidning. Vad gör han med sin tid? Läser? Inte så värst mycket böcker heller…”)
”Snygg lägenhet. Är det en trea eller?” sa hon när de kom ut ur sovrummet och hon tittade mot den stängda dörren i slutet av korridoren.
”Ja. Det rummet använder jag som förråd. En massa grejer som jag egentligen skulle ha kastat eller sålt. Sånt som tillhör mitt gamla liv.”
”Är det där du förvarar dina hemligheter?” (”Undrar om dörren är låst?)
”Hm, nja, skulle man kanske kunna säga…” Hon hade inte lagt märke till att han ryckte till lite av frågan. Men hon studerade dörren och han undrade vad som rörde sig i hennes tankar just i detta ögonblick.
”Nu blir jag nyfiken. Får jag kolla?”
”Nej, jag vet inte.”
”Kom igen nu.” (”Vad döljer han? Sexleksaker? En modelljärnväg? Porrtidningar?”)
”Det är inget att se.” (”Hon kommer att tycka att jag är knäpp. Jag borde ha gjort mig av med allt som jag sa från början, fattar inte varför jag sparar det. Kunde ju sälja och få pengar för dem.”)
”Verkar som om du döljer någonting?” (”Vad kan det vara i rummet egentligen?”)
”Okej, om du så gärna vill. Det är inte låst.”
Hon gick bort till dörren, tittade på honom och sökte en det-är-okej-att-jag-tittar-eller-blick och tyckte sig få något i den vägen när han ryckte på axlarna och hon öppnade dörren på glänt. Det var mörkt där inne, hon famlade efter en strömbrytare och lyckades slutligen tända taklampan. Det var en enda röra i rummet. Hyllor längs väggarna fyllda med prylar. En stor tv-apparat, större än något hon sett tidigare hemma hos någon, stod på golvet. På hyllorna fanns ytterligare fem, nej sex tv-apparater i olika tumstorlekar. Videoapparater, dvd-spelare och sladdar i mängder. Ett par datorer och några datorskärmar trängdes på hyllorna med skrivare och kartonger som innehållet olika programvaror till datorerna. Den ena väggen var fylld med gamla VHS-videoband och ett 100-tal DVD-filmer. På översta hyllan låg det högar med CD-skivor, hon kunde inte avgöra om det var musik eller något annat på dem, de var i alla fall inte köpta i skivbutiken.
”Oj,” sa hon.
”Jag har funderat på att sälja skiten, men det har inte blivit av…”
”Fungerar alla?”
”Ja, allting funkar. Vissa är som nya, hade knappt använt dem när jag bestämde mig för att göra något åt det.”
”Göra något åt det?”
”Ja, mitt problem. Det är väl lika bra att berätta det.”
”Vad?” (”Är han skräpsamlare? Har han ett källarförråd som ser ännu värre ut än det här?”)
”Jag är infoist.”
”Info-vad?”
”Infoist.”
”Vad är det för något?”
”Ja, jag vet inte om det är någon etablerad term, det är inte så att jag varit hos någon psykolog eller nått. Det är vad jag själv kommit fram till och kallar det för. Jag är beroende av information.”
”Och den botar du genom att stänga in alla datorer och tv-apparater i ett rum och säga upp prenumerationen på dagstidningen?”
”En del av det, ja.”
”Är du som typ en alkoholist då att du inte kan sluta, titta på tv eller?”
”Det är en ganska bra liknelse. Jag blev besatt av att veta mer om ett ämne. Framför allt blev jag slav under nyhetsflödet. Jag kunde kolla text-tv flera gånger i timmen för att se om det hänt något. Jag skaffade fler tv-apparater och lät dem vara igång hela tiden, hade CNN på den ena och Sky News på en annan. Jag hade inte bara en dagstidning utan alla de stora, DN, Svenskan, GP, Sydsvenskan och köpte även alla kvällstidningarna på vägen hem från jobbet. Jag vet inte om jag kan säga att jag läste dem, hur skulle jag hinna det? Jag skummade rubriker.”
”Men då lärde du dig väl egentligen inte mycket om de olika ämnena?”
”Nej, det gör man ju inte genom en dagstidning. Så jag tittade på dokumentärer på tv i olika ämnen. Ändlösa nyhetssändningar. Och jag köpte böcker som jag aldrig hann läsa. Och så började jag surfa på nätet. Där finns det ju hur mycket som helst att ösa ur.”
”Det låter jobbigt. Problem att sova också?”
”Det är klart. Det fanns ju gott om ska-bara-först-saker att göra innan jag gick och la mig. Som att kolla text-tv, kolla mailen, kolla den där hemsidan som jag läst om i någon artikel eller hört om på tv, och titta på sena nyheterna på alla kanalerna, och bara se klart den där intressanta dokumentären och det programmet. Jag led av en ständigt påmind rädsla för att missa något viktigt.”
Han skakade på huvudet och stängde dörren till sitt gamla liv på nytt. De gick ut i vardagsrummet.
”Men det måste väl vara bättre att titta på sånt som du gjorde än att bli slav under såporna som vissa av mina kompisar. De följer alla möjliga serier och tittar på alla doku-såpor.”
”Kanske, men samtidigt så vet de att det är helt meningslöst. Jag tror det är lättare att tröttna eller sluta titta på dem. Jag tittade ju på en massa ´nyttiga´ program och nyheter. Utbudet är än större och det finns hur mycket som helst att lära sig.”
”Så du fann ingen annan utväg än att sluta helt? Det gick inte att trappa ner?”
”Tja, jag försökte. Jag sa upp mitt kabel-tv-abonnemang och försökte sluta titta på tv. Det gick inte förrän jag ställde undan alla tv-apparaterna i det här rummet. Jag vet det låter, knäppt.”
”Nejdå,” sa hon och avbröt sitt skratt.
”Hur som helst så hjälpte det inte. Jag fick ju hur mycket tid som helst över när jag slutade titta på tv och den tillbringade jag vid datorn. Där kunde jag söka direkt på informationen som jag ville ha och jag engagerade mig i diskussionsgrupper på nätet och fick flera hundra mail om dagen. Helt vansinnigt. Först satt jag på jobbet i tio timmar, sedan fortsatte jag hemma fram till två på natten och sov fyra-fem timmar innan det var dags att stiga upp. Jag mådde inte bra fysiskt heller då, det blev sällan någon träning.”
”Kompisar då?”
”Inget problem, jag umgicks mest med dem på jobbet och alla var mer eller mindre som jag där. Väldigt många led av samma problem utan att veta om det. Jag säger inte att alla var lika beroende som jag, eller besatta kanske man ska säga. Men det är många som är Internetmissbrukare i branschen.”
”Så när tog du steget då?”
”Jag bestämde mig på nyårsafton 1999. Den 2 januari sade jag upp mig och fick gå på dagen, utan uppsägningstid. Alla tyckte jag var helt galen. Min mamma undrade om jag inte kunde gå ner till halvtid istället för att säga upp mig, jag tjänade ju mer än dubbelt så mycket som hon gjorde. Hon förstod aldrig riktigt hur IT-branschen såg ut,” sa han och log åt minnet.
”Och sedan stängde du in datorerna också i rummet?”
”Japp. Allihop. Sade upp Internetabonnemanget och plockade bort alla sladdar och kablar. Lägenheten blev klart mycket mer lättstädad. Även om jag hade trådlöst tangentbord så låg det rätt många meter telefonsladdar och olika kablar överallt…”
”Okej, jag tror jag förstår dig lite bättre. Jag får väl låsa in min fjärrkontroll och gömma dagstidningarna när du kommer på besök hos mig,” sa hon och kramade honom. Han var ändå charmig, och den här hemligheten var inte så hemsk som de andra hon kunde ha föreställt sig.
* * *
Georg och Johanna trivdes allt bättre med varandra. De umgicks så gott som dagligen. Det hände att han läste rubrikerna på hennes morgontidning. Men han aktade sig noga för att öppna den. Vid ett tillfälle var han ytterst när att bläddra till sidan 6 efter att ha läst om en spännande skandal, just som han tog tag i tidningen nedre hörn för att vända blad lade Johanna sin hand över hans och omfamnade honom.
”Jag tror inte det där är bra för dig,” sa hon och tryckte sig mot honom.
”Jaså, har du ett bättre förslag?”
”Ja,” svarade hon och drog honom ut ur köket och in i sovrummet.
”Trevligt att bli räddad undan avgrunden på det här viset,” skrattade han samtidigt som han landade bland hennes mjukisdjur.
* * *
Hon hade faktiskt förändrat sina vanor efter att de träffats. Hon hade slutat köpa kvällstidningar, däremot kunde hon fortfarande inte låta bli att bläddra i dem och läsa lite när kompisarna eller någon på jobbet hade köpt. Nyhetsprogrammen på tv såg hon också rätt ofta, det var ju ett praktiskt sätt att snabbt få grepp om vad som hade hänt plus att veta vad det skulle, eller kunde, bli för väder. Men hon försökte anpassa sig genom att inte titta på nyheterna när Georg var hemma hos henne.
Några veckor senare satt de hemma hos Johanna i soffan och tittade på tv. SVT hade precis visat en långfilmen ”Fyra bröllop och en begravning”. De satt kvar, kramades och kysstes lite. Efter filmen var det dags för nyheter och hon sträckte sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal eller rentav släcka tv:n.
”Vill du inte se nyheterna?” undrade han.
”Jo, men det är inte så viktigt. Jag stänger av för din skull.”
”Det behöver du inte göra.”
”Det spelar inte så stor roll för mig faktiskt.”
”Det gör mig inget om du tittar. Det är ju bara fem minuter i sena nyheterna eller hur?”
”Jo. Är det säkert?”
”Ja.”
”Tack,” sa hon och lutade huvudet mot honom.
Efter nyheterna dukade hon undan kopparna och tekannan medan Georg satt kvar i soffan. När hon kom tillbaks hade han bytt kanal och tittade på nyhetssändning på en annan kanal.
”Du är inte rädd att fastna i det igen?”
”Nej då, jag har det under kontroll nu. Det gäller bara att vara lagom.”
”Vad bra. Känner mig rätt trött, jag går och lägger mig. Kommer du?”
”Snart, jag ska bara kolla text-TV först.”
SLUT
Novellen skrevs under perioden juli-december 2003. Publicerad i VIPstory I under pseudonymen Andrea Z.